Modern Art – Modærn Art
Gävle – Gävleborg 1980
Medlemmar:
Tomas Di Leva Magnusson: Gitarr, sång
Per Lindblom: Bas
Uno: Gitarr
Tomas Feldt: Keyboards
Rickard Sandberg: Trummor
Ola ”Toli” Claesson: Bas
Anna Ahlström: Stråkmaskin
Fredric Ceson: Multikonstnär
Historik:
När Thomas DiLeva ”tröttnade” på The Pillisnorks så kontaktade han Tomas Feldt eftersom han var en av typ 2 ”musiker”i Gävle som ägde en Synthesizer. Tomas var dessutom ägare av en trummaskin av märket Korg, vilket resulterade i att trummisen helt enkelt fick sluta då DiLeva ville ha det maskinmässiga ljudet. Resterande medlemmar, det vill säga Per och Uno fick göra en provrepetition med Tomas på synth. Och enligt Tomas blev DiLeva helt till sig då soundet blev helt annorlunda än hur Pillisnorks hade låtit, gruppen lät nu som Joy Division blandat med Sisters of Mercy….och det gillade han.
Gruppen tog flera promotionbilder med hjälp av en etablerad fotograf och man uppmärksammades i lokalpressen. Efter drygt ett år drabbades gruppen av ”interna stridigheter” så Dileva splittrade Modern Art o ombildade bandet till Modaern Art istället. Resterande medlemmar bildade Maria Stuart men Tomas Feldt sejour i bandet varade bara en kort stund då de andras musikaliska vision inte stämde överens med vad Tomas ville.
Diskografi:
Singel: Envy – Magic Place (Prins –01 –81)
Samling LP: Dansa med Mamma: Circle In Different Shapes (Mamma Mor01 –81)
Live: Furuviksparken maj -80
Stress Nr3
Ett av Sveriges mest intressanta band – Modaern Art gav i somras ut den suveräna singeln ”Envy” och ”Magic place”. Nu har dom bytt namn till di Leva och det är också namnet på bandets ledare och förgrundsfigur som sjunger och spelar gitarr. Vi fick en intervju med Di Leva och filmskaparen Fredrik Abstract på en hamburgerrestaurang i Stockholm. Bandet kommer egentligen från Gävle, men Thomas Di Leva flyttade ner till Stockholm nyligen och pendlar ideligen upp och ner mellan Stockholm och Gävle.
Fredrik bor även han i Stockholm nu, men resten av bandet bor alltså kvar i Gävle.
Vi bad dom presentera bandet:
Di Leva: – Det är jag på sång, gitarr och jag skriver alla låtar. Jag gör väl det mesta i stort sett. Får väl lite hjälp med scenshowen, det är Fredrik och jag och våran basist Ola Tolin. Sen har jag en som heter Anna Whalström på synthesizers och strings och så Rickard Sandberg på trummor. Och så Tolin på bas.
– Och jag på alla slagverk, skjuter Fredrik in.
Fredrik spelar lite piano också, och gör även filmer för bandet.
– Varför är det du som gör mest då? (menat till Di Leva)
– Det är för att det är mitt…
Fredrik: – Alla i den här gruppen har olika inriktningar. Jag håller på med film och konst. Basisten Tolin, han är konstnär. Och går på konsthögskola. Jag tänker utbilda mig till filmregissör, det är min avdelning.
Musiken, är Tomas avdelning.
Di Leva: – Ja, just det. Dom hjälper mig att göra det jag vill. Vill Fredrik ha något filmat på sig själv så hjälper jag honom.
Di Leva var tidigare medlem i The Pillisnorks, ett band som hade, åtminstone till en början samma inriktning som Modaern Art och Di Leva.
Efter att ha gjort en bra singel lade dom av, vi frågade varför? Därför att jag tröttnade, säger Di Leva. Jag gillade inte medlemmarna.
Fredrik: – Jag tyckte att Pillisnorks stod stilla i utvecklingen…
Di Leva: – Det tyckte inte jag att vi gjorde, men vi var på väg ditåt på grund av att medlemmarna var så kassa.
– Så sparkade du hela Modern Art (Första sättningen innan det blev Modaern Art)…
– Ja, fnissar Di Leva, för att jag inte gillar när folk ska komma med idéer. Särskilt inte när dom är sämre. Dom får gärna ha förslag, men då ska det vara utav samma klass som mina. Komma med grejer för att komma med grejer, det är ingenting. Man måste ha gnistan i det man håller på med, och det hade inte dom.
Fredrik: – Opersonliga robotar.
– Varför bytte ni inte namn när det kom helt nya medlemmar?
Di Leva: – Därför att jag ville markera att det var mitt namn och så hade vi kommit en bit på vägen. Men vi bytte ju namn, vi bytte ju bokstäver lite grann. Fast nu ska vi byta namn igen, till Di Leva.
– Varför har ni sång på engelska?
– Jag har växt upp med engelska sånger, säger Di Leva. Svenskan har så lite ord, få ord att använda. För dom flesta svenska rocktexterna är ju engelska eller tyska ord som kommit hit och blivit lite slang. Jag tycker att det är roligare att sjunga på engelska, det ger mer. Mina melodier har en sådan uppbyggnad att det skulle låta stötigt om jag sjöng dem på svenska.
För att återgå lite till singeln med Modaern Art så kan jag bekänna min svaghet för båda låtarna. Uppbyggnaden är helt enkelt perfekt, trummorna och basen gör grunden, sen läggs stråkar och gitarr på och på det Di Levas gudomliga sångröst.
Men när man frågar Di Leva själv om singeln får man svaret:
– Den är dålig… Dåligt producerad. Där gick vi väl mest in för att göra en singel. Det var inga idéer, det var bara ihopplock för att göra en singel. Men det är ju kul att det finns folk som tycker den är bra…
– Varför gjorde ni inte singeln på ett skivbolag?
Di Leva: – Det gjorde vi ju…
Fredrik: – Kungadöme, det är en organisation som omfattar konst, musik, film, teater och poesi…
– Man kan säga att där True Organisation slutade tog Kungadömet vid, säger Di Leva.
– Men det skulle väl vara bättre att få ut den via SAM- distribution?
Di Leva: – Men vi sjunger ju på engelska och det får man inte alltid på SAM. Men nästa singel kommer på ett skivbolag som är lite större, vilket vet vi inte än.
– Vad har ni för favoritmusik?
Fredrik: – Charlie Parker, jazz – står jag för.
Di Leva: – Just nu är det väl Frank Sinatra, Joy Division, New Order. Det kommer det väl alltid att vara. David Bowie, Magazine, Siouxie & The Banshees bland pop, men det finns ju även annan bra musik
– Den här nya singelboxen, vad har ni för låtar på den?
– Det är gamla Modern Art, säger Di Leva. Det blev bråk, för jag ville inte släppa någonting, jag har ju copyright på allting. Men då var Mamma på mig (Skivbolaget alltså – ingen förälder…) Då släppte jag iväg en låt som heter ”Circle”, ”Circle in a different shape”. Det är väl ingen större hit, men den var fin stundtals när jag höll på med den.
– Hur många ex gjorde ni av den här singeln i?
Di Leva: – Vi har gjort den i 600 nu först, vi vill ha en begränsad upplaga på första singeln.
– Ni har inte funderat på nån eller några spelningar här nere i Stockholm?
– Till hösten, förklarar Di Leva, ska vi börja spela här nere. Nu har jag flyttat hit.
– Gör inte det att ni kommer från varandra mycket när två bor i Stockholm och tre i Gävle?
Di Leva: – Det tycker jag inte. Vi håller på att repa på helgerna, så till hösten har vi en repertoar
– Har ni haft några spelningar nyligen i Gävle?
Di Leva: – Nu i vintras har vi haft i Gävle och Bollnäs. Så hade vi Sandviken och Norrtälje i vintras. Det är också det närmaste Stockholm vi spelat.
– Hur brukar publiken vara på era spelningar?
– Det är olika, menar Di Leva,. Med gamla Modern Art så var det dålig respons, men nu har det börjat vänt och dom har rent av börjat dansa. Det har varit en enorm publik de senaste spelningarna med nya gruppen.
– Vad brukar ni ha för filmer och så?
Fredrik: (Äntligen!) – Visuella filmer. Jag håller på att göra nya filmer, vi ska försöka sammanknyta film och musik i varann. Genom filmen skapar vi ett intryck mot publiken. Och då blir filmen därefter, det beror på vilket intryck man vill skapa.
– Har ni någon speciell film för en speciell låt, eller…?
– Nej, säger Fredrik. Vi brukar köra film innan för att få en stämning för publiken.
Di Leva: – Vi kör även teater, ritualer… Sataniska ritualer.
– Hur reagerar publiken på att ni har film med?
Di Leva: – Dom står och gapar.
Fredrik: – Chockerande.
– Finns det några band i Gävle som ni tycker om?
Det finns inga bra band fnittar Fredrik och Di Leva menar: Gävle har väldigt hög klass på musiken dom har. I vissa fall högre än Stockholm. Jag har sett Stockholmsband och dom är inte imponerande. Jag tycker överhuvudtaget inte att Sverige har nån bra musik egentligen, det finns några bra band. TT- Reuter tycker jag tillhör ett utav dom bättre banden, fast dom har ju slutat. Men dom var så ärliga i sin musik och det var riktig känsla i den.
Fredrik: – Silicon Carna har väl några bra låtar. Det tycker jag är det bästa Stockholmsbandet.
– Vad finns det för spelställen i Gävle då?
Di Leva: – Wictoria…
– Diskotek?
– Ja, men det är faktiskt bra. Dom brukar köra ”rockafton” på fredagar med olika band. Bra publik.
– Vad tycker ni om den nya synthvågen, att det ska vara synthar överallt?
Fredrik: – Om synthen underlättar musiken då kan man ju ha synth. Man ska ju inte ha den för att det är inne just nu. – Jag vet inte, börjar Di Leva. Mina låtar gör jag ju inte efter synth. Jag har nästan ingen synth, jag lägger mest på stråkar. Det har med ”New Romantics” med Visage och dom där tycker jag enbart är tråkigt. Det är Gary Glitter och Sweet i 80-talstappning. Ultravox, dom lovade ju en massa saker när dom hade John Foxx med, nu är dom bara vatten. Men så finns det ju dom som använder det bra också. T.ex. Eno, Talking Heads och Fripp – fast han användr väl mest syntgrejor på gitarren och ljudförvränger.
– Några bra svenska synthband?
Di Leva: – Vi…
– Cosmic?
– Ja, Cosmic, men jag tror att dom håller på att gå in i en återvändsgränd. Det ska ju inte jag sitta här och säga, jag vet ju inte så mycket vad dom håller på med nu. Det senaste jag hört är ju senaste LP:n, det är ingen gnista, ingen eld… Den är bra, men det fattas någonting.
– Vill du förklara texten på andrasidan på singeln – ”Magic place”?
– Den handlar om mig, säger Di Leva. Jag gör oftast självbiografiskt. Det handlar om mig i just det ögonblicket vi spelade in singeln. Då var dt lite upp och ned i Gävle, jag hade väldigt många emot mig, personförföljelse. Så hade jag några för också. Men jag hade en liten älva som ledde mig. (Fredrik??)
– Varför gillar du inte punkmusik?
Di Leva: – Jo, det gör jag väl, men jag tycker att…
Fredrik: – Dom har stått stilla. Det var roligt 1977, men man väntar sig en vidareutveckling, men dom har gått bakåt, till hårdrocken.
Di Leva: – Det låter mest som tråkig hårdrock. Jag tycker att många av punkarna ser ut som hårdrockare. Dom har långt hår hit (pekar på axlarna) och stubbat uppe på hjässan. Jag tycker att det var bra att punken kom, men dom hatar ju nostalgi, men dom sitter ju i den själva. Dom måste se framår. Hela ideologin bryts ner. Punken som är idag, det är ju den musik vi står för.
– Dagens avant garde, menar Fredrik.
– Hur kommer du på texterna?
– Dom kommer bara orden, på nåt vis, förklarar Di Leva. Ibland kan det vara så att jag gjort musiken först. Men det är väldigt sällan jag gör det. Då står jag oftast och sjunger vad som passar bäst. Men oftast är det hur jag känner för ögonblicket. Kanske om jag sett nån film och tagit intryck och associerat till mig själv. Men det är i alla fall en självbiografisk text.
– Hade du samma texter i Pillisnorks?
Di Leva: – Jag vet inte…
Fredrik: – Där skrev ju alla texter. Fragment från varje person.
– Det var ju mest jag som gjorde allt i slutet, och det gick dom inte med på, säger Di Leva. Därför trivdes jag inte längre. Men nu trivs jag…
– Desto fler kockar, desto sämre soppa, skjuter Fredrik in.
– Vilka tidningar har skrivit om er?
Di Leva: – Gävle Dagblad har skrivit åtskilligt. I lördags (1/8) hade dom visst en hel sida om mig. RIP (Urrrk) hade visst någonting. Det tycker jag var dåligt. Det är ingen som kan skriva bra om mig. (Obs, han har inte sett den här artikeln än… Fniss)
Di Leva fortsätter: – Schlager har ju varit i Gävle och träffat mig och några andra och det kommer i nästa nummer. (Som alltså redan kommit.)
– Hur tror ni att det kommer att gå i framtiden?
– Bra, tror Di leva, massor av idéer har jag till hösten. Vilka vill han ännu inte avslöja, vi får se vad det är framöver.
OK, hur länge håller ni?
Di Leva: – Jag håller väl tills dom slår sönder mig.
Fredrik: – Bandet kommer väl inte att hålla i evigheter, eftersom att alla kommer att gå sina egna vägar. Du får väl nya musiker hela tiden.
Di Leva: – Ja, dom står på kö… Det är därför vi byter namn till Di Leva, så att det blir enhetligt. Det blir alltid mitt namn, men det blir väl några musiker som kommer att vara med för alltid.
Stress Nr3 Text: Tommy Foto: Stefan