Livin´Sacrifice
Hjulsta – Stockholm 1978-1982 (Foto 1 – Micke Rip. 2-3 Magnus Johnsson)
Medlemmar:
Mia Landberg: Sång, gitarr
Marie Dagerborn: Gitarr
Marianne Hall: Bas
Lia Pupponen: Trummor
Helen Jennerwall: Trummor
Sverker Hemringe: Trummor
Historik:
Att vara 14 åring tjej i Stockholmsförorten Hjulsta 1978 innebar ständiga konflikter, dels med discosnörena på skolan, dels med vuxenvärlden och inte minst med lärarna. Men på Hjulsta-skolan fanns ett lysande undantag, nämligen musikläraren Bill Houston. När håltimmarna kändes trista öppnade han musiksalen och uppmuntrade tjejerna att börja spela på skolans instrument. Bandet som tog form där hette till en början Target och bestod av Mia Landberg (sång och gitarr) Marie Dagerborn (sång och gitarr) Marianne Hall (bas) och Lia Pupponen (trummor).Redan efter ett par veckors repande tyckte Bill att det var dags för scendebut och bokade in bandet på lärarnas personalfest. Medlemmarna blev snart en del av Stockholms tidiga punkrörelse och en lång rad spelningar följde under namnet Livin Sacrifice. Bill följde bandets utveckling och skjutsade till spelningarna och lånade ut instrument. Livin Sacrifice kände ingen självklar samhörighet med andra tjejband utan samarbetade och umgicks hellre med andra punkband oavsett kön, t ex Snutslakt och Incest Brothers. Det räknade sig inte heller som något direkt politiskt band men spelade ändå vid ett tillfälle med bland andra Pink Champagne under parollen rock mot sexism.
Första skivan, en fyralåtars EP producerad om den gamle Neon Rose-medlemmen Pierre Mengarelli, spelades in under hösten 1980 och gavs ut året efter av skivbolaget Rosa Honung. Låten ”Fuck off” blev något av en hit i punkkretsar, en rockstänkare med tre ackord och för övrigt den enda låten på skivan med engelsk text. Helen Jennerwall hette trummisen vid den här tidpunkten. Hon hoppade av och ersattes av Sverker Hemring som trummade på resten av bandets skivor.
Förutom vanliga punkband som Sex Pistols och Ramones fanns en del hårdrocksband bland inspirationskällorna. Andra singeln var en stenhård version av AC/DC ”Rocker”, men med några korrigeringar i texten ur kvinnligt perspektiv. Livin Sacrifice spelade samtidigt in musik till ungdomsfilmen ”Skriket” som bekostades av ett försäkringsbolag.
En LP ”Levande offer” spelades in 1982. Då hade bandet tagit ett stort steg från punk till välspelad rock med mycket stämsång och gitarrsolon. Det var fortfarande högt tempo och svenska texter, men hårdrocksinfluenserna lyste igenom tydligt. När bandet lades ner kort därefter fortsatte Marianne och Mia tillsammans med bland annat Flavia Canel och Martina Axén båda senare i Drain i detta renodlade hå hårdrocksbandet Aphrodite.
Livin Sacrifice återuppstod 1992 för en bejublad spelning på Gamla fryshuset och har sedan dess sexist göra till och från samt medverka på hyllningsskivor till kiss och Motörhead. 1997 släppte de 01.05 låtars mini- cd.
Från boken Ny Våg
Låtar: Fuck off, Jag vill inte bli stor, Jag drar iväg, San, Mobbad, Glo
Diskografi:
Singel: San – Fuck off – Jag vill inte bli stor (Rosa Honung ROSA-1 -81)
SIngel:Fuck off – Rocker (Rosa Honung ROSA-6 -82)
Split-Singel: Rocker (Rosa Honung ROSA-1 -81)
LP: Levande offer (Pink Honey ROSAEP 42 -82)
Samling LP: Vågrätt samliv – Gör nåt – San (Rosa Honung ROSA-2 -LP)
Samling LP: Vägra för helvete – Jag lever (Rosa Honung ROSALP 10 -83)
R.I.P # 13
Den gamla legenden som säger att punken skulle vara mänsklighetens frigörelse är det inte mycket sanning i.
– Killbanden bara tittar på oss hela tiden…psykar…och det gör att man känner sig ganska nedtryckt ibland. Men det är klar, en del tycker vi är bra också.
Livin´Sacrifice är tämligen okända utanför Stockholm trots att de hållit på sedan hösten -78.
Då var det Mia och Maria som började spela gitarr. De upptäckte att det här var en ganska skojig sysselsättning så de beslöt sig för att bilda ett band. Marianne fick frågan om hon ville spela bas, hon ställde upp trots att hon aldrig spelat det tidigare. En trummis haffades och bandet började repa, i början mest andras låtar men så småningom blev det fler och fler egna. I januari det här året kom slutligen Helen med efter det att de bytt 14-15 gånger.
– Skälet till det är att vi inte hittade nån som passade i bandet. De flesta spelade bara en konsert med oss och sen sa vi ”hej då”. Lyckligtvis hittade vi till slut Helen som aldrig spelat trummor tidigare, men hon har lärt sig jättesnabbt… verkligen en talang. Får hon bara repa lite till så…
Repa ja – precis som 99,9% av stans övriga band så har de problem med replokal. För tillfället håller de till i Mias tvättstuga men där kan man inte repa i evigheter, därför letar de efter en bättre – vilket inte är ett lätt jobb.
Sen starten har Livin´Sacrifice haft omkring 30 – 40 spelningar – ovanligt många för ett ”okändare halvband” som de själva kallar sig. Favoritstället är Rågsved eftersom publiken där alltid håller igång till skillnad från Verket där alla jämt verkar så trötta. Och för några fredagar sen spelade de på Rock Palais tillsammans med tjejerna i Mögel, Tetra Pak och Pink Champange under parollen Rock mot Sexism.
– Vi har väl aldrig direkt haft några problem att skaffa spelningar. Vi samarbetar med många andra i Stockholm och folk kommer ofta och frågar ifall vi ställer upp på olika spelningar. Men det är sällan vi får betalt. Anläggningen har vi jobbat ihop under sommarloven eftersom alla går i skolan på fritiden!
Angående influenser och inspirationen är det inget konkret, de snappar upp och tar intryck av allt möjligt.
– Vi har inte direkt nån egen stil som Mögel.. vi kör mera blandat liksom…
När de intervjuades hade de ungefär 15 låtar men enligt dem själva var många dåliga.
”Fast det kommer nytt material hela tiden” försvarade de sig med.
Några låttitlar: ”Vi vägrar anpassa oss”, ”Kärleksproblem”. ”Fuck Off” (deras enda engelska låt som de av nån anledning inte velat översätta), ”Gör dej fri”, ”Mobbad” – en låt där texten är skriven av Mias 6-åriga syster. ”jag vill inte bli stor”, ”Jag ska dö” och ”Fanta”, den låt som oftast brukar gå hem bäst bland publiken. Har ni ännu inte sett Livin´Sacrifice är det god tid att göra det nu. De lirar t ex samma kväll som Clash i Stockholm. Personer med god smak skiter i idolerna. ”Support your local bands” heter det ju…
R.I.P # 13 Text och Foto: Micke Rip