09

09
Stockholm, Nacka 79

Medlemmar:
Frederik Ekerhed: Gitarr bas sång saxofon
Odd Simmo: Gitarr, trummor
Kim Rocker: Sång
Johan Vävare: Synthar, trummor

Kort historik:
09 fanns inte som ett ”riktigt” band. De spelade in sin demo i familjen Ekeheds villa en helg sommaren -79. Frederik hade tidigare spelat i Homo Electrica som släppt plattan Beat on. Kim Rocker passade ändå på att tagga 09-loggan i hela Stockholm och berättade när han intervjuades för Expressen att han spelade med ett band som hette 09 så ”bandet” fick trots allt ett rykte kring sig. Frederik gjorde också ett besök hos Sonets Ola ”nej jag är inte imponerad av svensk punk” Håkansson för att spelade upp demon. Håkansson frågade hur länge de spelat ihop ?
Frederik svarade: Tre dagar!
Ola sa: Kom tillbaka när ni hållit på i tre månader. End of story !

Låtar: Twist and shout, Midsommarkransen (Det är valium i dricksvattnet), AB Fysik, 90 510.

Inspelningar:
Demo: Inspelad en helg i Frederiks föräldrars villa sommaren 79. Ovanstående låtar.

Ladda hem MP3:a: Twist and Shout

Intervju med Frederik Ekerhed
Ett av de mest kultförklarade och lite ”mystiska” punkbanden i Svedala var, och är kanske man skulle tillägga, 09.
Bandet var kanske mest känt för att ha haft den ”ökände” Kim Rocker som sångare. Själv läste jag om bandet redan när det begav sig nämligen hösten 1978.
I ett reportage från Expressens söndagsbilaga kunde man läsa: ”Punk den galna modevågen”, där det berättades om punkarna, banden, konserterna, utseendet och fanzinen. Reportaget innehöll också en helsidesintervju med just Kim Rocker, under rubriken: ”Kim 16 är punk på heltid”. 09 nämns i texten men inget mer specifikt om bandet än att det ”det ska inom parantes sägas att jag hört att Kim och hans 09 är ganska duktiga”.

Sedan dröjde det ända fram till 90-talet, då kamrat Janne Punk förärade mig med en tejp, innehållande 4 st 09 demos. F ö en tejp som han lånat av ”Tummen” Johansson mannen som en gång i tiden var manager för The Ass. (där Kim var en av medlemmarna farbrors anm). När jag sedermera började med Punktjafs så fanns 09-demon med som en del av avsomnade sektionen ”Tape-tipset”. Åren gick och en dag damp ett mail ner i min mailbox, med rubriken ”09 demon, jag var där”….. avsändare var Frederik Ekehed, 09 gitarrist som berättade hela historien om demons tillkomst. Men Frederik hade fler spännande saker att berätta. Därför bestämde vi att göra en intervju. Detta mina tunnhåriga punkläsare är historien om 09-demon men också historien om Homo Electrica.

Nå Frederik vi tar det från början Homo Electrica?
– Ja du vet när man är en 14-15 år så vill man bli rockstjärna för att få brudar. Vi ville spela rock och få tjejer. Det var vårt mål! Vi var egentligen en rätt udda samling. Själv var jag stort Bowie och Lou Reed fan. F ö så klippte jag mig med Lou Reeds platta ”Rock n roll animal” som mall, jag tog med plattan till min frisör och sa; Så här vill jag ha det! och då, tidigt sjuttital, var snagg riktigt kontroversiellt, hade jag vågat, så hade jag också färgat det också…

När vi bildade Homo Electrica hade jag just upptäckt punken, mycket tack vare att vårt skolbibliotek faktisk hade New Musical Express. En tidning som jag läste varje vecka. Det var Pistols naturligtvis, men Eddie and the hot rods var nog de som jag gillade mest.
Vår gitarrist ”Badis” var stort Alvin Lee/Ten Years After fan. Och var mer inne på gitarrhjälteprylen. Marshallstack och Les Paul.
Basisten Rolf hade aldrig spelat innan, men vad gjorde väl det? Vi var polare och att lära sig spela var inte så märkvärdigt.
Björn, trummisen, var egentligen den enda som hade tidigare erfarenhet av att lira i ett band, fast om jag minns rätt så var han inte på det amerikanska västkustsoundet modell Eagles.Take it easy..No way *S*
Men trots olikheterna så funkade vi väldigt bra tillsammans.
Vi hade replokal på skolan, dvs Nya Elementära Gymnasiet . I början lånade vi prylar. Jag minns att jag släpade med mig PA-t på tunnelbanan, EN GÅNG, innan jag köpte loss det och kunde låta det stå kvar i replokalen.
Homo Electricas repertoar bestod faktiskt mest av vårt eget material. Och så tjatade jag mig till, att vi skulle köra Velvets ”Waiting for my man”. Av våra egna låtar var nog ”Beat on” den punkigaste. Låten hamnade också på vår singel tillsammans med Survivor.

Ja hur kommer det sig att man gör en ”hemmagjord platta”. Det här var ju ändå tidigt 1977 och DIY hade ännu inte slagit igenom med full kraft.
– Vet inte hur det kom sig. Men Badis och Bengt Kirshon var polare. Bengt var gitarrist i Madhouse och de var det första ”punk/nyavågen” bandet att ge ut en platta, så jag antar att det var en bidragande orsak.
Själva inspelningen var mindre avancerad. Vid den här tiden hade vi börjat i gymnasiet men tjatade till oss en spelning på vår gamla skola och fick lira i skolans aula, det blev faktiskt så många elever att vi var tvungna att köra två set.
Nå i alla fall. Till spelningen fixade vi fram ett 16-kanals mixerbord och en revox-bandare. Så det lät jäkligt bra ! Dessutom var det första gången vi hade medhörning snacka om att uppträda som proffs *skratt*.

När publiken, efter sista setet, lämnat aulan, så satte vi båda låtarna live. Vi spelade dem bara, inga märkvärdigheter bara rakt upp och ner. Så där stod vi med en mastertape som inte kostat fem öre. Nu gällde att hitta det billigaste presseriet. Så vi ringde runt till alla som vi hittade i telefonkatalogen.
För att ytterligare få ner priset så skippade vi helt sonika b-sidan och klämde in båda låtarna på a-sidan. På så sätt blev matriskostnaden minimal. Jag tror det hela gick lös på 1500kr för 200 ex. Omslag och etiketter klippte, klistrade och vek vi själva.
Så vår singeln måste nog vara en av de billigaste plattorna någonsin!!
Jag kollade förresten vår platta på nätet där fanns det en till salu i Tyskland för 90 Euro (runt 900 s kr). Snacka om bra investering. (skratt).
När vi sedan var hade plattan klar så var den inte speciellt svår att bli av med. De flesta exen sålde vi i plugget, men vi lyckades att få några skivbutiker att köpa in 1-2 ex. Vid den här tiden så var de rätt förvånade över att någon bekostat en egen platta.
Badis skickade också 3 ex till Sveriges Radios grammofonarkiv.

Men hängde tjejerna i klasar runt er nu när ni hade fixat en egen platta. Ni måste ju ha varit lite hjältar i plugget ?
– Skratt …Jo det blev faktiskt lite så. Jag minns att vi lirade på någon ungdomsgård som var nästan helt tom förutom en hel del tjejer som kommit för att höra oss.
Men redan hösten -77 så splittrades Homo Electrica. Det rann bara ut i sanden s a s. Vi var inte osams eller något. Utan vi bara slutade och började istället att lira med andra. Jag hade redan ”gästat” Bagarmössen vid några tillfällen, så det blev att jag hängde med dem.
Så efter ett och ett halvt år. 10-talet spelningar samt Sveriges billigaste singel så förpassades Homo Electrica till rockhistorien.

Men Frederik..namnet då. Var det en hyllning till glamrocken och T-Rex (Electric warrior)?
– Nej faktiskt inte. Man kan nästen tro det eftersom jag var inne på glamrock. Men det var Badis som kom på namnet. ”Den elektriska människan”..fast nu när man lärt sig lite mer latin så har jag lärt mig att det ska vara Homo Electricus..(skratt).

Du var ju punkrockare i den absoluta början, hur var det då ?
– Ja vi var ett gäng som höll ihop. Micke Rahm, trummis i Bagarmössen senare Bitch Boys och jag var kompisar. Kim (Rocker) och jag blev polare i vevan då Pistols spelade på Kåren. (I kön till släppet kommer jag ihåg en långhårig gosse med gitarr, som, förmodligen för sista gången, lirade ”Stairway to Heaven”. Han hette Joakim. Efternamnet tror jag var Thåström, eller nå’t sån’t…) .
Vi var och kollade varandras band i replokalen eller när någon spelade ute. Annars så hängde vi mest i Gallerian ”Punkpalatset”. Vi såg såklart en massa punkband. Och alla band som spelade på Jarlan var helt fantastiska. Ramones, Television, Blondie…och pistolerna på Kåren så klart.
Den perioden 77-78 var helt fantastisk, mycket för att man var tonåring naturligtvis. Men också för att banden hade sån spännvidd. Som att Television var lika mycket punk som t ex The Damned trots att de soundmässigt var miltals från varann.

Men 09 då när bildades ni ?
– Ja som du nu vet var inte 09 något band. Vi hade aldrig någon repning, aldrig någon spelning. Allt vi gjorde var demon.

Det är inte så bara..berätta hur kom det sig ?
– Jag och Odd Simmo brukade sitta och jamma fram låtar på gitarr. Vi kom väl på att det vore kul att spela in några av våra kompositioner. Odd var kompis med Johan Vävare som spelade synth och Kim tyckte vi kunde vara med och gasta helt enkelt.
Vi bestämde att vi skulle spela in hemma i villan hos min mor och far som skulle vara borta en helg. Vi lånade mixer och bandare. Riggade instrumenten i vardagsrummet och satte de 4 låtarna.
Jag spelade lite gitarr, lite bas samt den där brölande, avlägsna saxen på ”90510” och sjöng ”backing vocals” (!?!) på ”Det är Valium i dricksvattnet!”
Odd la det mesta av gitarrerna samt bas och trummor på nå’t ställe. Johan var som sagt med och spelade synth (och trummor på nå’n låt).

Berätta lite om låtarna.
”Twist’n’Shout” hade Odd och jag lekt med när han försökte lära mig att spela gitarr. Under de oändliga riffseanserna växte den mer och mer Pistolsliknande versionen fram. Vi hängde på introt och tog fram vår mest Steve Jonesiga sida.
Ja och Kim kör sin fina Johnny Rotten imitation.
– Ja det stämmer. (skratt)

”AB Fysik” – Texten hade Tummen skrivit. Musiken skrev Odd, jag var med lite på ett hörn. Oddas solo var tänkt som en liten pik åt Madhouse-hållet.
”90 510” – Skriven av Johan V. Jag kommer ihåg hur vi satt och vred på puttarna under inspelningen för att växla gitarren fram och tillbaka mellan höger och vänster. Många pålägg gjorde vi och brusigt blev det.

”Midsommarkransen (Det är Valium i dricksvattnet!)” spelades in mycket sent på natten) Kim låg på en soffa och halvsov medan han spånade fram texten.
En som var där den natten var Anarki och Kaos redaktören Jonas Almqvist.
– Jag var runt på många ställen och bara lyssnade. Man gjorde så.
Det var liksom party och rep på en gång. Denna lördagskväll hamnade jag ute i familjen Ekeheds villa. Och låten som jag minns bäst var just Valium i dricksvattnet, en jävligt psykedelisk sak
Frederik:
– Ja jag älskade ju Pere Ubu och framförallt Wires ”Pink Flag” vid den här tiden. Magazine var en annan stor influens. Det är förklaringen att 09 inte lät som ett ”ordinärt punkband”.
Efteråt var jag/vi mycket nöjda över resultatet.
Ett par dar efter inspelningen, så hängde jag med Daniel Frydman till Sonet. Madhouse skulle ju vara med på Swedish Tracks samlingen. Jag spelade upp tapen för Ola Håkansson. Som frågade hur länge vi spelat ihop ?
Jag svarade: Tre dagar!
Han sa: Kom tillbaka när ni hållit på i tre månader. End of story !

– Så jag funderar ibland på om 09 hade blivit ett band vad som skulle kunnat hända. För vi hade potential.
Ja eller ponera att Ola Håkansson gett er ett skivkontrakt på stört. Då hade ni varit tvungna att börja spela tillsammans.
– Men nu blev det inte så. Det enda som hände var att Kim taggade 09-loggan överallt. Så marknadsföringen var ju fixad, men tyvärr fanns det inget band att promota.

Men du fortsatte men spelandet.
– Jag hade som sagt ”gästat” Bagarmössen så jag gjorde lite spelningar med dem.
B la spelade jag varmvattenselement med dem på ett gig. Tror det var på Musikverket, minns inte om det var 78 eller 79. Jag hängde på Bagarmössen i en 2-3 år. Men det blev inga plattor överhuvudtaget med bandet.
Men jag vill minnas att vi gjorde nån fotsession Östermalm av alla ställen, jävligt bisarrt. Jag minns inte vad det gällde. Kanske nåt reportage om punk, musik eller dylikt.
Sen åkte jag in i lumpen -80 och efteråt tappade jag intresset för punk. Antagligen mest för att det förändrats sen de tidiga åren.

– Men för ett tag sedan ”lånade” jag 09 namnet igen. Jag hade spelat in en låt som jag skulle maila till en kompis. Men filen var för stor så jag la upp den på Vitaminic under namnet Noll 9 och plötsligt var det en massa människor som tankade ner låten. Så man kan säga att jag gått varvet runt i och med detta.
Det kan man verkligen säga att Frederik har gjort. Så passa nu på att lyssna till ”Syster” på Vitaminic.se
09 – Rip
Vem har inte sett kluddet ”09 sprider sig” någonstans i Stockholm? För dom har varit flitiga med att skriva det överallt. Men vad döljder då sig bakom 09? Kim, nästan lite kändis från tv och Expressen.
Vi har snackat lite med honom.

Vad tyckte du om dej själv på tv?
– Hemskt, ohyggligt fjantig.

Vi skulle prata om 09. När bildades dom?
– Vad menar du, första, andra, tredje, fjärde uppsättningen?
Okey från början. Det första 09 bildades samma kväll som MOB och Cathy & The Heat lirade på Essingen i april. Det var också samma kväll som Spostationsfolket splittrades. Sen sprack första andra ända upp till fjärde och just nu är det femte uppsättningen. Vi har bara repat en gång och då lät det apa. Men det var bara jag, Matte och Pontus och Pontus kan inte lira trummor så han får inte vara med längre om han inte börjar lära sig. Vi kanske ska ha Kromba på trummor ifall han är tillräckligt bra.
Stort skratt efter den sista meningen eftersom denne Kromba är en ykligt liten punkare på 11 år.

Vilka är medlemmarna i 09 nu? (Dom hinner säkert växla medlemmarna 15 gånger innan den här intervjun kommer i tryck men i alla fall).
– Först är det Hasse (basist), Matte (gitarr) Jag, Kim (sång). Jag är otrolig på att sjunga fatta det.

The Ass som lirade på Jarlan 9/9 är b.la Kim med i. Detta band är en engångspryl som splittrades efteråt. Berätta lite om dom.
– The Ass? Berätta? Hasse kom och frågade mej om jag ville spela bas för deras nuvarande basist var för dålig. Då ville jag hellre lira gitarr. Eftersom jag var så bra på gitarr i tv, så ville jag lira det i The Ass också. Vi har repat tre gånger och ska repa tre gånger till. Våra låtar kommer att förbli hemliga till konserten börjar. Våra låtar är otroligt korta, omkring 20-30 sekunder, det är det enda jag säger. Jag kan faktiskt alla låtarna på gitarr men det låter inte bra.

09, var det ditt första band?
– Nej, Sopstationsfolket var det första. Det var ett otroligt band. Såg ni inte oss på Jakobsgatan. Den otroliga konserten då alla gick.
Berätta om dom.
– Ja, det var en snubbe som hette Nidverk på gitarr, han var jävligt duktig men var något överförfriskad när vi hade konserten. Honom fick vi bära in på scen. Den andra gitarristen kunde inte lira, men han var nykter. Och så fanns det en basist som aldrig hållit i en bas. En trummis som lirade ungefär som Lurkers. Vi visste att vi var dåliga, vi var väl som Bed Bugs ungefär. Publiken bara slängde prylar på oss, skrek ”stäm gitarrerna”, sen gick dom. Vi bildades på pappret i slutet av 76, det var jag och gitarristen. Han har nu ett otroligt band, Ringo Kid, fruktansvärt bra. Det är ju han som skrivit den odödliga hiten ”Jesus was black”.

Hur blir det med 09 i fortsättningen?
– Ah, jag vill bli någonting. Inte som alla andra, bara stå på ett ställe och snacka skit, det ska hända något.

Influerade av?
– Generation X, Depressions, Nick Lowe och Ian Dury givetvis alltså.

Har ni mycket eget material?
– Va fan, vi har övat en gång. Jag har texter och Matte en massa låtar. Det kommer. Vänta bara!
R.i.P Nr 7 – Intervju Jeppe och Micke
Kim 16 år är punk på heltid – Kim Rocker Expressen
Kim är 16 år.
Han har randigt hår i nacken.
På den svarta utslitna skinnjackan står det Ian Dury och ”Sex drugs n rock n roll” i rött över hela ryggen.
Fram har han ett tidningsklipp av Johnny Rotten i Sex pistols fastsatt med säkerhetsnålar.
De säckiga gröna brallorna är fullklottrade.
Kim är punk och jag träffar honom för första gången i gallerian
kommersialismenshögborg mitt i Stockholms city.
Jag sitter med Kim och hans kompisar på en parksoffa i det nya köpcentrat.
Folk stosar förbi, tittar i skyltfönstren – och på oss där på soffan.
För att vara punk innebär att dra till sig folks uppmärksamhet – och avsky.
Förstår jag snart.
Vi sitter inte länge på soffan, men Gallerians vaktman hinner fram ett par gånger för att ”snacka” en äldre gentleman svär över ”hur fan får man se ut ?”
En full man i sina bästa år är riktigt otrevlig, folk pekar, viskar och skrattar och Kim och hans punkpolare säger nåt spydigt tillbaka då och då.
Vi går till hamburgerrestaurangen för att inta dagens lunch.
Det dröjer inte länge förrann damen bredvid oss kallar på vakten.
-Kasta ut dom, skriker hon.
En av Kims kompisar har satt sig vid hennes bord eftersom hon sitter ensam och vi är fem men har ett bord för bara fyra.
Vakten kommer men vi blir inte utslängda.
Han förklarar istället för damen att man har rätt att sitta var som helst i lokalen.
(Det var naturligtvis så att vakten mycket väl visste att Kim och hans vänner är bättre kunder än damen ifråga).
Vi går tillbaks till gallerian.
Sitter en stund och nya saker händer.
Efter en timme tar Kim och jag tunnelbanan ut till Hjulsta – en av Stockholms förorter –
för att lyssna på Cathy & the Heat.
Jag har tid avtalad för fotografering.
-Tror du folk älskar mig, säger Kim när jag just tänker fråga om han aldrig blir trött på att folk tittar och tittar och tycker illa om er.
Jag svarar uppriktigt.
-Tveksamt.
Varför ? Alla frågar punkarna varför dom går klädda som dom gör, varför dom   färgar håret och så vidare.
Jag frågar också varför.
– Det är bara kul när det händer nåt, säger Kim.
Alltid har man nån att käfta med.
Roligare det än att bara gå omkring i sin ensamhet.
-Och dessutom så skulle jag inte klara av att gå klädd som du.
Jag skulle må illa av det.
Kim säger det på ett sätt som gör att jag börjar fundera på hur jag är klädd egentligen.
Men när jag tittar mig omkring i tunnelbanevagnen förstår jag att jag är mycket ”rätt” ungdomligt svenssonklädd i jeansjacka, manchesterjeans och boots.
Jag säger att det inte finns lika många punkare nu som i fjol.
-Då var det ett mode.
Det är inte nu, säger Kim.
Men var det inte roligare då när ni var många fler ?
-Klart det var kul, det var drag.
Men det var inga riktiga punkare.
Det var såna som klädde om – satte på sig disco-kläderna och gick på Big brother på kvällen.
Kommer det att finnas några punkare kvar nästa sommar ?
-Ja , några i alla fall.
Fast man vet redan en del som kommer att lägga av.
Det märks.
Vad är det att vara punk ?
-Ett mode…..ha, ha.
-Nej, och inte bara destroy som lördagspunkarna sa.
Men det är ett bra sätt att få folk att reagera.
Jag hajar inte att folk inte vant sig.
Vi är på väg för att lyssna på Cayhy & the Heat.
Ett av många band som inspirerats av punkmusiken och nu börjat spela för dem som vill lyssna.
-Dom är bäst i stan, ja i Sverige, säger Kim som är själv med i ett band som heter 09.
-Det är den tredje uppsättningen av bandet.
Tidigare var jag med i ett annat band.
Kim berättar om en konsert där hans första band var med.
-Det var en lyckad konsert.
Totalkaos, alla skrekåt oss att stämma gitarrerna.
Vi visste att vi inte kunde spela nåt så vi gick in för att göra allt så dåligt som möjligt.
-Det var mycket folk.
Vi spelade först och alla gick hem eftersom dom trodde att alla band var lika dåliga…
(det ska inom parantes sägas att jag hört att Kim och hans 09 lär vara ganska duktiga.)
Vi hör Cathy & the Heat i deras replokal – ett skyddsrum i tunnelbanenedgången i Hjulsta.
Kim gillar det han hör. Det märks.
Själv tycker jag också det är roligt att höra Cathy, Micke, Peter, Pelle och Måsse.
Det är snabba låtar, i ett högt tempo rakt igenom.
Hur länge varar punkmusiken, frågar jag Kim några dagar efteråt i telefon.
-Ja, den har varat i två år nu och kan nog vara i två till….
Innan jag lägger på säger han att han varit på Göta Lejon och lyssnat på Boomtown rats, den irländska punkgruppen.
Han blev nedslagen – fick spö av en vakt.
-Det händer alltid nåt, även om det inte allt är så roligt säger han och skrattar.
.
Fotnot: Ian Dury – punkrockare som bland annat gjort en låt som heter ”sex, drugs and rock n roll”. Johnny Rotten – sångare i gamla Sex pistols och något av en punkkung. Big Brother – innediskotek i Stockholm. Destroy – förstöra på svenska, punkare är kända för det.
FRÅN SÖNDAGS EXPRESSEN 78-08-27
TEXT: CONNY THELENIUS
FOTO: BERNT CLAESSON