Mörbyligan

Mörbyligan 
Stockholm – Danderyd 1978-1984 (Foto: Thomas Wejdsten)
(Detta avser INTE Chilly Chmies eller vad som kan betecknas som Åke Bylund Band)

Medlemmar:
Anders Ström: Bas
Annika Krok: Sång
Johan Krok: Gitarr
Åke Bylund: Sång
Susanne Fragell: Orgel
Marie Lindstedt: Trummor
Åke Magnusson: Gitarr
Pekka Torri: Trummor
Annika Wiklund: Sång
Fredrik Krok: Bas
Per Alpne: Gitarr
Roger Jonsson: Bas
Thomas Stendius: Trummor

Historik:
Mörbyligan var en musikgrupp från Danderyd. De var ett av Sveriges populäraste band i slutet av 1970-talet med sin säregna blandning av snabb punk och melodiös anarkistprogg, men upplevde en ny vår i slutet av åttiotalet, då en ny generation fick upp ögonen för bandet, som då hade återvänt till sina rötter – den enkla rock- och bluesmusiken.

Mörbyligan hette från början Chilly Chimes och bildades 1974 av Åke Bylund, som då spelade trummor.
Chilly Chimes gjorde två singlar: ”Join The Army” och ”Bloodhound”.

Vid sin sida hade Bylund basgitarristen Anders Ström, Åke ”Ugglan” Magnusson och Christian Agdur, som senare skulle göra karriär som ”den rockande polisen”.
1976 blev Johan Krok medlem av bandet.

När Chilly Chimes medverkade på samlingsplattan ”Ljud från Friberga” med Åkes låtar ”The King and The Queen” och ”Katti har inga kamrater”, bestod gruppen av samma medlemmar som vid namnbytet till Mörbyligan: Åke Bylund, Annika Krok, Anders Ström, Johan Krok och Marie Lindstedt.

Senare tillkom Susanne Fragell på orgel, och ”Åke ”Ugglan” Magnusson övertalades att återigen hänga på sig gitarren.

Den ordinarie basisten Anders Ström gjorde ett kort uppehåll under sin värnplikt, men var tillbaka på Mörbyligans LP ”003”.

Förutom sin egen musik hade Mörbyligan på sin repetoar låtar från så vitt skilda grupper som Dave Clark Five och Gud i Brallan. Mörbyligan var också en av de första svenska grupper som sökte inspiration i den nordiska gudasagan – detta långt innan den s.k. vikingarocken blev populär.

Medlemmar ur gamla Mörbyligan bildade en kort period ”Älvor och Troll”, och medverkade med två låtar på en lågpris-LP från Rosa Honung.

Marie Lindstedt och Annika Krok gjorde tillsammans inhopp som körsångerskor i olika band – bland annat med Roger F Rönnblom. Marie medverkade även på Mörbyligans ”003”, och återfinns som ”omslagsflicka” på ligans samlingsplatta ”Isvakt”. Åke och Annika blev också erbjudna att tillsammans sjunga in en del låtar av andra kompositörer.

Tillsammans med Wille Ahnberg (som från och till spelade med Åke och Ugglan i hobbygruppen ”Åke Bylund och Nattljus”) bildade Marie gruppen ”Mirres Hammare”, som också återfinns på vinyl.

Mörbyligans största hit var Åkes komposition ”Ensamma Sussie”, som spelades i stort sett dygnet runt på alla lokala radiostationer. Sveriges Radio ville dock aldrig spela den, då man ansåg att den innehöll ”fula ord”.

Andra populära låtar av Bylund var ”Lilla Sussie är död”, ”Världen tillhör dom vackra”, ”Kollaboratören”, ”Rabulisten”, ”Valborg”, ”Snälla Pappa”, ”Johnny Rumpvick”, ”Du”,”Den Mäktige Tor”, ”Öresund”, Sister Monica”, ”En sommarsaga”, ”Follow Me”, ”Japanese Chin Rock”, ”Vi lägger böckerna åt sidan ikväll” och ”Edsvikens Guld” (de två sistnämna låg på svensktoppen).

År 1982 valdes Åke Bylund Bands ”Ich Liebe Dich” till året single i Aftonbladet.

År 1984 gav Åke, Tomas Stendius, Roger Johnsson och Per Alpne (från Åkes och hans gemensamma sextiotalsband East West) med hjälp av Bo Anders Larsson och Bernt Egerbladh ut en LP (1084) på temat ”Alternativ Tro”. Denna skiva blev många år senare föremål för nyutgivning på CD och gav Mörbyligan en delvis ny publik.

Under senare år framträdde också gruppen under namnet Åke Bylund Band.
Fakta: www.progg.se

Låtar: 
Rabulisten, Ensamma Sussie, Tysta gatan, 1902, Fredag, Snälla Pappa, Valborg

Diskografi:
EP:Valborg – Raubulisten – Det smakar riktigt bra – Ensamma Sussie (Bröderna Surf – SUR002Z – 78)
Singel: Världen tillhör dom vackra – Vi försöker glömma (Mistlur – MLRs-07 -79)
Singel: Du – Den lille svanslösingen (Mistlur – MLRs-14 -80)
Singel: Livet – En sommarsaga (RCA – RCA PB60027 -82)
LP: Mörbyliga (Mistlur – MLR-08 -79)
CD: Mörbyligan (MNW – MNWCD 253 -93)
LP: Järntecken (Mistlur – MLR-14 -80)
LP: No003 (BAS – BAS 017 -83)
LP: 1084 (Green Records – NR 1003 -84)
Samling LP: Sveriges största singel: 7,38 (Mistlur – MLRs-19 -80)
Samling CD: Ny Våg: Fredag (MNW – MNWCD243-244 -93)
Samling CD: Livet är en fest: Ensamma Sussie (MNW – MNWCD 403 -06)

Inspelningar: 
Radio: Tonkraft live Rågsved

Vecko Revyn Nr 26, 27 juni 1979
Urk Nr 2
Mörbyligan är en grupp från Mörby i Danderyd kommun. Bandet har hittils spelat in en singel, EP och en LP. Alla tre plattorna är jävligt bra med lätta popmelodier.
Bandet består av:
Åke Bylund – sång
Anders Ström – bas
Sussane Fragell – orgel
Annika Krok – sång
Merie Lindsted – trummor
Johan Krok – gitarr

Här följer en lång intervju med Mr. Bylund.
När och hur bildades Mörbyligan?
– Vi bildades sommaren -77 av mej och Johan. Vi var dom som var kvar av vårt gamla band. Vi hade tröttnat på folk som kom och gick, och vi ville ha ett gäng som kunde hålla ihop. Därför tog vi med våra närmaste kompisar. F.ö. var vi väldigt inspirerade av Clash den tiden. Vi målade en gammal lastbil så vi fick nåt att frakta prylarna i. Under arbetet den sommaren lyssnade nästan bara på Clash. Det var den enda tape vi hade.

Har sättningen på bandet varit likadan hela tiden?
– Mörbyligan har haft samma medlemmar hela tiden. Sussie kom dock till lite senare från Santa Luzia. Vi har haft två tjejer till som har sjungit. Men det har inte varit stadigt.
Vi har faktiskt en medlem till som kallas ”Uggla”, han spelar med oss ibland och på LP:n var han med.

När hade ni er första spelning?
– Man kan säga att vår första riktiga spelning med den här gruppen var ute i Haninge. Innan vi hann spela satt publiken redan och väntade på oss. Allting pajade. Men det funkade till sist.

Har ni gott om spelningar?
– Nu har vi praktiskt taget så mycket vi vill ha. Vi får spela runt hela Sverige om vi vill, men vi vill bara spela som en hobby. Även om vi kan tänka oss tjänstledigt från våra vanliga jobb.

Vilken är er bästa spelning?
– Det är många spelningar som varit roliga och bra, men det gick mycket bra på Medborgarhuset när vi hade en stödgala för Mistlur.

Vad är det som gör en bra spelning?
– Publiken är med på noterna. Skrattar och har roligt. Dansar och diggar. Dessutom är det bra om publiken förstår texterna. Det är alltid kul att diskutera texter med folk, och en bra spelning är det om folk blir sugna på att snacka efteråt.

Hur är publiken?
– Vi har den senaste tiden haft en bra publik. Men jag minns att innan vi var ”kända” så var den ganska tråkig. Men punken satte lite mer fart på musiklivet. Nu har vi också ”fans” som gillar 60-talet.

Vilken publik vill ni ha?
– Alla sorters människor, gamla och unga. Vi vill att alla ska kunna träffas och vara tillsammans och ha roligt.

Hur många låtar har ni?
– Vi har ett trettiotal på huvudrepertoaren, men vi kan spela ett hundratal om vi vill. Vi kan köra in en låt lite halvdant på direkten bara vi vet hur den låter.

Kan du nämna några låtar?
– Vi har ju låtarna från våra skivor, men just nu har vi några vi gillar speciellt och det är ”Den lille svanslösingen” och ”Johnny Rumpvick”.

Vem skriver låtarna?
– Det gör jag, men Ankan brukar vara med och göra texter. Sedan visar vi dom för bandet och dom får kritisera. Låtarna arrangerar vi alla tillsammans.

Vad handlar låtarna om?
– Dom handlar om saker vi varit med om, men inte bara sånt som hänt oss. Det kan vara sånt som vi har läst om eller hört någon berätta, Viktigast tycker vi det är att propagera mot droger. Ty det förstör människorna och håller förtrycket vid liv.

Vad tycker du själv om era skivor?
– Man får väl vara nöjd, men man vill alltid försöka göra bättre grejor. Vi har en väldigt duktig tekniker som fixar ett bra ljud på plattorna med ganska små medel. Han heter Steffe.

Kommer ni att spela in någon mer skiva?
– Ja, det hoppas vi få göra.

Hur har folk reagerat på att ni har tjejer med i bandet?
– I början tyckte man det var märkvärdigt. Men vi ser dom inte som ”tjejer”, dom är musiker. Men det finns fortfarande en del barnsliga typer som skall löjla sig. Men dom blir bara bortgjorda.

Vad tycker ni om alla nya band i Sverige?
– Många är bra. Men här i Stockholm tycker vi att dom låter lite för lika. Men det är kul att man lirar. Men man ska försöka låta så bra och eget som möjligt.

Vad tror du kommer att hända med alla nya band?
– Dom som gör något eget kommer säkert att fortsätta, men många tröttnar nog och lägger av. Punken kommer att bli tvungen att utvecklas. De äkta ”punkarna” kommer att byta, eller har redan bytt skepnad. Modepunkare som blev punkare senast försvinner.

Varför startades Mörbyligan?
– För att det är kul att spela musik med kompisar och spela inför människor.

Vad är syftet med Mörbyligan?
– I dagens läge vill vi vid sidan av att folk ska ha kul. Kunna påverka saker och ting. Vi hoppas att vi kan hjälpa till i kampen mot drogerna. Vi vill också vara med och verka för ett justare samhälle.

Ni kunde ha fått kontrakt med nåt stort skivbolag, men valde Mistlur. Varför?
– Därför att vi anser det fel att stödja stora kapitalistiska bolag. Men av de s.k. ”icke kommersiella” bolagen är Mistlur bussigast, trevligast och bäst. Dessutom är det underbart att kul att lira in en platta med Mistlurbussen. Mycket roligare än i en studio.

Finns det många band i Danderyd området?
– Ja, för närvarande är det många. Vi har också många olika stilar på grupperna. Vi har bl.a. TV3, Nonsens, Tjejbandet, Parasit, Vips, Albatross och många fler.

Är det bra samarbete mellan banden?
– Ja, de band som inte har någon egen utrustning delar på en sådan som finns på Fribergagården. Vi har också bildat en musikförening. Det gör oss mycket starkare i kommunen.

Vad tycker du om spelställena i Stockholm?
– Vi spelar ofta på Musikverket där är dom ganska bra. Music Palais är ganska bra, men dom kallade oss jävla kommunistband när vi var okända och ville ha jobb, därför är det en glädje att få nobba dom när dom nu kom och frågade oss. (Vi är alltså inget ”jävla kommunistband”).

Vad kommer att hända med Mörbyligan?
– Tja, säg det. Vi har inte ansträngt oss så väldigt för att bli så uppmärksammade som vi blivit, men vi har tränat väldigt mycket. Det kommer vi att göra i fortsättningen också. Det är viktigt för oss att få träffa varandra.
Urk Nr 2

…och här är Mörbyligan
MÖRBYLIGAN är ett band man blir glatt överraskad av.
–Vi är inget märkvärdigt, säger sångaren och ledaren Åke Bylund. Vi är varken proffsmusiker eller politiskt aktiva. Vi spelar bara rock och har det roligt.
Såna band behövs, men de har varit mycket ovanliga i det här landet.
Det har redan skrivits en del om Mörbyligan, att bandet skulle spela genuin förortsmusik, att de skullege den sanna bilden av vad dagens ungdom tycker och tänker. Åke och de andra i ligan känner sig inte särskilt träffade av sådana påståenden.

–Folk kommer fram och berättar att de analyserat våra texter och de undrar vilka våra influenser är. Då brukar vi svara att vi gillar Status Quo och det är det aldrig någon som begriper. Men det är sant, Status har lyckats skapa en fin stämning kring sig och sånt är viktigt för ett rockband.

Mörbyligan arbetar också mycket med att få upp stämningen på sina spelningar. De drar igång publiken, får den att klappa takten, sjunga med och dansa.

–Rock ska vara glad musik, förklarar Åke. Vi tar inte för allvarligt på oss själva. Därför är det kanske lite Grus i Dojjan över oss.

Mörbyligan tillhör en andra generation musikrörelseband. Precis sim Dag Vag och 30-åriga kriget ställer de inte upp  på någon gemensam ideologi. De nöjer sig med att inte tillhöra den kommersiella musikindustrin.

Musikaliskt har de mer gemensamt med Rolling Stones och Dr Feelgood än med Nationalteatern och motvind.

Tre av medlemmarna i Mörbyligan är tjejer. Det är ovanligt många för ett rockband. Annika Krok sjunger, Susanne Fragell spelar orgel och Marie Lindstedt spelar trummor.

–Ibland när vi spelar ute brukar killarna ropa på trumsolo. Det är nästan som om de vill se att tjejen gör bort sig och det kan vi inte ställa upp på.

Marie bästa trummisen
–När vi letade efter en trummis var Marie bäst av dem som ville vara med, förklarar Åke. Skulle vi säga nej då? Att hon var tjej hade aldrig någon betydelse.

Det är Åke som är drivkraften i Mörbyligan. han och gitarristen Johan Krok har spelat tillsammans i många år. Resten av bandet har hållit ihop drygt ett år.

Mörbyligan kommer från Danderyd norr om Stockholm. Åke jobbade tidigare på Friberga ungdomsgård i Danderyd och det är mycket hans förtjänst att det kommit fram så många band där.

–Vi försöker få ungarna att fungera tillsammans i grupp, att själva lösa konflikter inom gruppen, förklarar han. Det finns knappast något bättre sätt att föra det på än med rockmusik.

Det borde finnas fler ungdomsledare som Åke Bylund.
Erik Hörnfeldt, Expressen (1979?)

Mörbyligan (Mistlur)
Visst förstår man de som menar att de nya banden inom muskirörelsen inte alltid är den vitamininjektion de borde vara. Med tanke på den goda ny rekryteringen på senare tid är det anmärkningsvårt att inte fler grupper kunnat tillföra rörelsen något mer av intresse och vesäntlighet. Det verkar dåligt ställt med såväl originaliteten som uppfinningerikedomen. Många tycks köra fast i de gamla beprövade spåren, både vad text och musik beträffar. Andra skramlar på i bästa internationella punkanda och åstadkommer mycket väsen för ingenting.

Men så dyker det emellanåt upp ett och annat glädjeämne. Det senaste i raden heter Mörbyligan som nu LP-debuterar. Gruppen är ihopsydd av tre tjejer och lika många grabbar, Annika Krok, sång, Sussanne Fragell, orgel, Marie Lindstedt, trummor, Johan Krok, gitarr, Åke Bylund, sång och Anders Ström, bas. Av dessa är ”åldersmannen” Åke Bylund själva motorn och den sammanhållande kraften i Mörbyligan. Han står för de flesta textrena och för muciken.

Det märks omedelbart att hans och gruppens ambition är att skapa sig en egen profil, en personlighet. Och framförallt ett eget sound. Och med den målsättningen tycker jag de sex lyckats riktigt bra. I likhet med Dag Vags debut-LP känns Mörbyligan både roliga, fantasirika och spontana.

Egen musik
Musiken är ett hopkok av stilar och impulser. Och även om man kan spåra en och annan influens kan man omöjligt beskylla gruppen för några uppenbara plagiat. Vad de gör är deras eneg musik och ingen annans.

Nog för att det vilar en viss 60-talsstämning över plattan. Men det har med själva atmosfären att göra. Den primitiva instrumenteringen, med kvidande orgel, anspråkslös gitarr, risig bas och okomplicerade trummor. Detta känns på en gång konstlöst och häpnadsväckande friskt.

För att förstärka effekten av sina egna nummer händer det att Mörbyligan matar in kända melodier som Happy birthday to you, Internationalen och en psalm, Morgon mellan fjällen. Andra inplock bland de egna numren är den gamla folkvisan Tula hem, en försvenskad version av Let´s dance och cajun-inslaget Jái passé, vemodigt förmedlat på munspel. Så musikalsik påhittighet och breda underlag saknas inte hos Mörbyligan.

Texttugg
Däremot tycker jag inte texterna bjuder på några iögonfallande nyheter även om de har sina komiska poänger. Gruppen presenterar bilder från dagens samhälle. Det blir som alltid lika många delar ensamhet, våld, helgfylla och fördomar. Naturligtvis är bilderna belysande och tillika skrämmande på alla sätt, men föga originella. Mörbyligan tuggar om gamla textmotiv som exempelvis Nationalteatern behandlat bra mycket bättre och mer realistiskt.

Dessa små anmärkningar får emellertid betraktas i ljuset av att detta är ett debutalbum. Och dessutom förhöjs ju värdet av detta genom de två kvalificerade sångarna Annika Krok och Åke Bylund.
Musikens Makt Nr 9 –1979 – Thomas Edman

Mörbyligan EP (Surf)
Mörbyligan är en sån där grupp som spelar allt mellan himmel och gjord. Den här EP:n låter som en blandning mellan Blondie, Nationalteatern, Doll…äh, lyssna själva. Men bra är den
Stranded Nr2

Singlar:
Mörbyligan, vågar, liksom Torsson från Skåne, gå mot strömmen. Och det gillar jag. På Mörbyligans andra singel finns liksom på den första välspelad musik med en mesig orgel. Och här finns tjejerna! På A-sidan sjunger Annika Världen tillhör dom vackra medan Åke tar hand om ledsången på baksidan som heter Vi försöker glömma. Mörbyligan är värd all framgång, dom har fått fram ett eget sound som är orginellt och friskt.
Musikens Makt –
Expressen (1979?)

Annat:
Mörbyligan – ett av den ”nya vågens” bästa band
Stompig rock. Tjusiga ballader. Rå punk. Gamla Stones-låtar. Mörbyligan från Stockholm, ett av nya vågens bästa band, har en bred repertoar.
De stora skivbilagen har visat intresse för gruppen. Men när deras nya singel kommer ut i dagarna så ligger den på den lilla oberoende etiketten Mistlur.

Fast ett tag såg det ut som om CBS skulle binda bandet till sig. Under februari  hade man ganska intensiva kontakter med Mörbyligan. Man killarna och tjejerna i bandet backade ur till sist.
–Vi var rädda att inte ha full kontroll över vår musik. På Mistlur vrider vi alla knappar själva.
Bakgrunden till CBS” intresse för ligan var den EP bandet släppte i höstas. Skivan fick lysande recensioner. Det stora skivbolaget ville väl visa framfötterna på den inhamska marknaden.

Egna låtar
Mörbyligan kör ett mycket varierat material. Till största delen består det av låtar man gör själv. Arrangemangen gör man i lag men melodierna och texterna stammar allihop från Åke Bylunds penna.
–När jag skrivit en ny låt snackar vi igenom texten så att alla förstår vad den handlar om. Sedan prövar vi gemensamt olika sätt att spela låten.
–Jag försöker skriva utan sidoblickar mot mot slang och förenklingar, berättar Åke.
–Jag tycker att det är viktigt att språket inte förflackas. Man måste lära sej använda orden rätt. Utan sitt språk vore människan obetydlig.

Funnits i två år
Mörbyligan har existerat i två år. Bandet bildades sommaren -77 av Åke Bylund och av gitarristen Johan Krok. Man plockade medlemmar från sin närmaste bekantskapskrets. Johans syster Annika tog sig an sången tillsammans med Åke. Anders Ström började spela bas, Sussie Fragell blev bandets organist och Marie Lindstedt slog sig ner bakom trummorna.
–Det var nära att morsan kom med på tamburin, myser Åke.
Efter att ha tränat och åter tränat började bandet småningom få framgångar. Det kom mer och  mer folk på deras konserter. Man gjorde skivan och gagerna tiodubblades.

Många anbud
Nu har man så många anbud om spelningar att manskulle kunna leva på sin hobby. Men det vill man inte riktigt.
–Visserligen är det väldigt roligt att stå på scen, lägger Åke bylund ut texten.
–Men det är ett helvete att flacka landet runt. Sedan har vi svårt att se hur man ska kunna förbli den man är om man inte har nån fast punkt i tillvaron, som sitt jobb. Man måste veta var man hör hemma.
–I det ögonblicket man börjar surfa på framgångens våg så är risken stor att man skippar allt man tidigare stått för.

Socialistisk dröm
Vad man står för är en dröm om ett socialsitiskt samhälle. Men man vill inte bli sammanblandad med den yttersta vänstern.
–Den är så dogmatisk. Man tävlar sinsemellan om att vara mest vänster. Istället för att spela musik.
I dagarna ger Mörbyligan ut en singel, och till sommaren planerar man sin debut-LP.
Text: ULF BÄCKMAN NWT (–79?)