Bed Bugs
Stockholm – 1977-1978 (Foto: Micke Rip)
Medlemmar:
Danne: Gitarr
Karin: Sång
Peter: Bas
Olle Borg: Trummor
Elisabeth
Historik:
Som många jämnåriga inspirerades medlemmarna i Bed Bugs av ”punk invasionen” som Stockholm utsattes för våren och sommaren 1977, när man med några veckors mellanrum fick besök av Ramones, Sex Pistols, The Clash och Television. Peter och Danne smidde bandplaner direkt efter Ramones spelning på Jarlateatern men inte förrän Olle Borg anslöt sig på trummor blev man ett riktigt band. Bandets debutspelning skedde på ”Krossa plugget – Anti-auktoritär Punkfestival” den 9:e juni 1978 tillsammans med Rabies, Skabb och Ebba Grön. Bed Bugs recenserades av Jonas A i Anarki o Kaos:
”I en skur av loskor erövrade Bed Bugs scenen. Turordningen på festivalen motsvarade oxå rangordningen på banden. Bed Bugs var roligast att se, fast man lät som ”Vi snodde dom här instrumenten på Musikbörsen i eftermiddags och så här låter dom. Ska dom göra det????” Bed Bugs hade också det värsta publikmotståndet. I början var vi alla pigga och alerta och en jävla massa folk stod och pogade framme vid scenen och dränkte bandet i loskor. Men Bed Bugs spelade på och sket i publiken, utom när mikrofonerna vandrade iväg genom publiken.
Särskilt populärt var det när Bed Bugs annonserade en Pistolslåt och spelade en Clashlåt och kom av sig och började om. För säkerhets skull spelade man låten en tredje gång för att se ifall det gick bättre. Det gick det och då tröttnade man på den och annonserade en Clashlåt och spelade ”Seventeen” (två gånger om jag minns rätt?) Vid det här laget hade alla i publiken, utom jag tydligen, tröttnat på bandet och började ropa på Ebba Grön. Som tog vid. Stort jubel.”
I augusti samma år medverkade bandet på bild i Expressens sammanställning av Stockholmspunken. Då hade man kompletterat sättningen med sångerskorna Karin och Elisabeth, den sistnämnda medverkade dock bara vid en enda spelning. Bed Bugs fortsatte spela ute och blev med tiden bättre instrumentalister men som för merparten av Stockholmspunken var deras tid utmätt och innan 1979 var slut Olle hade tröttnat på att göra musik efter en allt för snäv punkformel. Tillsammans med Aldo Morot och Magnus Ghelin bildade han industripunkbandet Plast.
Låtar: 1977 (cover), No illusions, Jag är så lycklig, jag mår så bra, Seventeen (cover), Number one, Five years (cover), Frihet
Inspelningar: Replokal hösten och vintern 1978
Jaha ännu en torsdag på Fyran…
Bed Bugs som var med på Jarlateatern i början av sommaren har skaffat en sångerska. Namn Karin. När man hört Karins röst när hon snackar blir man alldeles konfys och börjar undra vem som står på scenen. Det låter nämligen helt otroligt. Som en gammal snusgubbe, eller en åttioårig militär, hes och skrovlig. Jag har senare fått höra att det berodde på att ”det förekom alkoholhaltiga drycker” dock var Bed Bugs bättre nu än deras förra spelning på Jarla. De öppnade med någon låt.. Ingen aning vad den heter. Men det gick lite trögt. Sen körde dom en jävla massa låtar, egna och andras. Publiken stampade högst takten eller gick och käkade pizza, En låt, titel okänd, lät mer som Clash låten 1977, än den själv gjorde när dom lirar den efter. Ibland hoppade Rabies nykickade sångare Kålan upp på scenen och sjöng med. Verkade välunderrättad om vilka låtar som skulle komma.
Rip Nr 8
19 mars Musikverket
Hon har en kraftig röst, Karin, sångerskan i Bed Bugs inte alls som på Fyran i höstas då det…. Nej tyst!!! En del egna låtar, rätt många faktiskt, med titlar som ”Frihet”, ”Allt är så bra”, ”Den omänskliga faktorn” – som också avslutade deras gig. Det blev också slutet för deras basist. Som ska lägga av och spela bas. Han tycker det är trist. En polare till bandet kastade därför en tårta på honom. Härligt geggigt! Tårterad med andra ord. Punkt. De körde några extranummer också för att ingen applåderade.
Rip Nr 8
Bed Bugs va nästa band.
– Hördes sången?
– Nä!!!
– Va bra…
Såna där å liknande lustigheter hasplade dom ur sej. Dom lät rätt bra. Dock förstördes en del på grund av att gitarren va för hög å skramlade utav helvete. Dom har en skön bas. Synd bara att den inte fick göra sig hörd. Verkade att ha jävligt kul. Dom körde diverse engelska å diverse svenska låtar – egna å andras. B.la. ”Five years” av självaste Bowie.
Rip Nr
Rip Nr9
Efter mycket problem och svårigheter lyckades vi fixa en liten intervju med sänglössen. De hade lite svårt att minnas och berätta, men vadå?
Micke: Hur länge har Bed Bugs existerat?
Olle: Det var väl när Peter och Danne var på Ramones väl?
Danne: Jag vet inte. Det kanske det var, men vi köpte i alla fall en bas och en gitarr i augusti 77. En mick snodde vi skolan på kemiundervisningen.
Olle: Det blev lite problem med Danne för han vände inte på strängarna så han fick köra tvåsträngs-ackord. Danne är vänsterhänt som ni förstår. ”Submission” och nån annan gick bra. Men vi vände dem sen.
Olle: Men det var väl i mars –78 som jag köpte mina trummor och Danne fixade sin gitarr. Och så fick vi tag på en sån där träfflokal som alla i huset fick använda.
Danne: Så vi lirade där på grammofonförstärkare och hemmagjorda högtalare. Men på grund av grannarna blev vi utkastade.
Olle: Sen repade vi väl en 10 gånger innan Jarlan.
Aldo: Hur gick det på Jarlan då?
Olle och Danne: Ja det gick bra faktiskt!
Danne: Våran bästa konsert!
Olle: Det gick ganska dåligt tycker jag. Sen så höll vi till på en ungdomsgård. Vi släpade grejerna dit varje gång vi skulle repa.
Karin: Då var faktiskt jag med. För jag gick ju in i bandet i somras.
Olle: Sen fick vi vara i rabies lokal en gång och då brukade Karin titta på och efter några gånger lät vi henne vara med.
Karin: Sen blev vi vräkta därifrån och var utan lokal jättelänge.
Olle: Kan det ha berott på musiken?
Karin: Vi kunde inte repa överhuvudtaget på en 6-7 veckor. Sen fick vi då spelningen på 4:an. Och strax efter det lyckades vi få den här lokalen i plugget.
Aldo: Har ingen kunnat lira innan bandet?
Karin: Fiol för mej i tre år. En stor gömd talang.
Olle: Piano har jag kunnat en gång.
Aldo: Men ingen har kunnat de instrument ni lirar idag innan?
Danne: Nej, inte nån.
Olle: När Peter och Danne just startat kom jag och tittade på. Tyckte det var så häftigt. Punken hade just kommit. Då ville jag börja spela trummor men dom visste att jag inte kunde. Men jag fick komma med och det är jag tacksam för.
Jeppe: Den andra tjejen ni hade med. Vad hände med henne?
Olle: Ja, just det Elisabeth..
Karin: Henne träffade vi i England i somras. Vi snackade med en massa folk och då var det enklare att säga att vi båda var med i ett band.
Olle: Hon var med en gång och då hade vi alltså två sångerskor. Men det funkade inte så bra med två stycken när vi inte har nåt att sjunga på för en. Sen passade dom inte ihop för Karin har en jävligt mörk röst och hon en ljus.
Micke: Vad har ni för framtidsplaner?
Olle: Vaddå planer? Man försöker ju bara att lira!
Aldo: Har ni några spelningar på gång då?
Olle: Inte direkt. Kanske i Karins plugg.
Karin: Nej, neeej aldrig. Tänk på att jag ska gå där ett år till.
Danne: Det är väl ditt problem.
Aldo: Låtarna, egna eller andras?
Olle: Det är bara såna som vi skrivit utom Bowies ”Five years” som vi spelar så bra!
Aldo: Blir det mer svenska låttexter?
Karin: Jo, det blir det väl. Jag vill bara ha svenska.
Jeppe: Handlar dom bara om självupplevda saker?
Olle: Nej, det är det väl inte. När jag gör en text försöker jag göra nåt om någonting som int är så vanligt. Det är så jävla tråkigt att skriva sånt där som andra alla sjunger om ”allting är så tråkigt”” osv.
Det är jävligt mycket ironi i de flesta av våra texter tycker jag. Man så blir det väl när man använder mycket av det i snacket.
Jeppe: Inget direkt politiskt alltså?
Olle: Nej, det kan man nog inte säga. Vi har ju inget sånt här ”kommunismen är bäst”. Va fan är politik? Man sjunger om det man tycker är sjukt och det man tycker är bra. Men det är ju politik det med. Men kan faktiskt inte skriva om något som inte är icke-politiskt om man inte har dansbandstexter.
Karin: Jag tycker i alla fall att försvaret ska bort. Så ni får med det. Därför är det bara ett parti som är vettigt för dom vill ju inte heller ha det.
Olle: Vi uppmanar ju liksom inte ”Vägra göra lumpen” och ”krossa kapitalet”. Sånt är jävla jobbigt. Pekpinnar får man ändå nog av. Folk får väl tänka själva, vi vill inte sätta upp en massa lagar. För det blir ju så.
Olle: Vi vill inte sätta nån etikett på vår musik. Sånt får tidningarna göra. Vi vill inte följa några mallar när vi skriver våra låtar. Jag tycker musik ska vara snabb, omväxlande och framförallt bra.
Karin: Jag blir alltid så ledsen när jag ser folk med hakkors på sig. Hälsa alla det.
Olle: Det är ett jävligt dåligt skämt. Om det är det förstås. Sen tycker jag det är fel att alla band klagar på varann. För övrigt är ju alla band utom vi skit men i alla fall.
Till slut kommer plötsligt en del äldre minnen fram och det visar sig att dom känt varann länge och det kommer fram att Olle stod på rasterna och rökte cigaretter mm.
Rip Nr9