Jävliga Tider
Lidingö – Stockholm 1975-1981
Medlemmar:
Ronnie M Ljungwall: Gitarr, sång
Håkan ”Frotte” Frodell: Trummor
Tony Frodell: Bas
Calle Kruse: Bas
Bengt ”Piller” Piehler: Gitarr
Historik
Den gängse uppfattningen av svensk musik under mitten av 1970-talet var att den präglades av dogmatisk progg, svensktoppen, jazzrock och lättlyssnad pop. Men bortom denna huvudströmning, i undervegetationen, fanns en subkultur av betydligt hårdare musik som hårdrock och det som idag benämns protopunk, inspirerade av band som New York Dolls, MC5, Alice Cooper och Iggy and the Stooges.
Jävliga Tider, ett band från Lidingö, omfamnade den högoktaniga energin och den ljudbild som påminde om Detroits industriella buller.
Ronnie M Ljungwall, bandets gitarrist och sångare, tecknar en bild av Jävliga Tider.
– Vi var ett stort kompisgäng från Lidingö under 70-talet, i sus och dus.
Larsbergsgården och senare Bodalsgård var samlingsplatserna.
På somrarna hängde vi på Nordestrand – Gotland, med gitarrer och tält.
Här stod Detroitrocken högt i kurs, framför allt MC5 och Iggy & Stooges.
Det första bandet som bildades ur detta gäng var Big Pats, vilket fick några av oss att bilda Jävliga Tider något år senare, runt 1975.
Originaluppsättningen var undertecknad på gitarr och sång, Håkan ”Frotte” Frodell på trummor, basisten Tony Frodell och Bengt ”Piller” Piehler även han på gitarr.
Efter något år, med replokal på Lidingö, flyttade vi in i ett av skyddsrummen på tunnelbanestationen Universitetet där vi och Big Pats gemensamt delade replokalen.
På fredagskvällarna samlades massvis av tonåringar i replokalen för att lyssna på oss och även be om autografer. Det kändes stort för oss då.
Den ursprungliga sättningen ändrades då Tony Frodell allt för tidigt gick ur tiden, vilket innebar att jag och Piller fick alternera basliret. Calle Kruse (även han från Lidingö men inte i samma gäng som oss andra), kom med och axlade basen under resten av min tid med bandet.
Från början lirade vi en hel del covers som Stooges ”I wanna be your dog, New York Dolls “Vietnamese Baby”, även Ramones och såklart MC5 fanns med i vår setlista. Men allt eftersom åren gick började vi skriva en hel del eget material som “Va e de vi håller på me?!”, “Stenhårda Kalle”, “Jag vill vara fri”, “Spy” och signaturlåten – “Jävliga tider”.
Vi spelade mest på olika evenemang men också på ungdomsgårdar på Lidingö och Rågsved.
Våra gig var ofta stökiga med hög volym på moddade 100 W Marsahall och vi brukade alltid avsluta med några minuter med infernalisk tjutande rundgång. De som gillade hög volym och rock’n’roll var exalterade.
När det inte var tidsbegränsade gig så blev vi inropade igen men det fanns ju även arrangörer som stängde av strömmen efter en halvtimme. Vilket vi fann som en komplimang till häftig rock’n’roll.
Tyvärr så utvecklades jag och Piller åt olika håll. Jag ville köra på i högre tempo, men Piller hade fastnat i Bluestakter. Någonstans runt 1981 hade jag fått nog och började istället spela med Pelle Kruse och Per ”Hilding” Ekström, vilka hade replokalen/skyddsrummet under oss. Så det var ingen längre flytt än att bära ner Marshallstacken. Här tog vi namnet ”Splitter”, men det är en annan historia. (30 år senare återförenades Pelle och jag i ett nytt band som fick heta Flavored Feel, med gig på Stockholms och Uppsalas krogar).