Sopstationsfolket
Stockholm 1975 och 1976-1978
Medlemmar:
Anarkim (Kim Kristian Kuusisto alias Kim Rocker): Sång
Nicko Kick (Niklas Eriksson): Gitarr
Tummen Johnson (en tid under namnet Max Volym): Gitarr
Uffe Persson: Trummor
Några av de övriga som passerade revy genom bandet:
Johan Rönn: Bas
Christoffer ’Badis’ Huldt: Bas
Mattias Ekner: Trummor
Pålle Polack: Dilutinfylla
U-Matz (Matz Borgström) : Bas (tackade dock nej ett dygn efter att han accepterat – angav resa till Paris som skäl, men troligen återfick han förståndet)
Samt ett antal trummisar vars namn försvunnit i dimmorna
Historik:
Det finns legender och det finns myter, det finns saker som inte låter sig förklaras så lätt om de över huvud taget låter sig förklaras. Och sen finns Sopstationsfolket.
Punken kan ha handlat om lika många olika saker som det fanns företrädare för denna rörelse eller snarare företeelse – en rörelse låter påskina att där existerat något slags organisation bakom den och vad gäller punken så fanns det definitivt ingen organisation. Vad den kanske allra mest handlade om var dock ett sätt att skaffa sig egna hjältar eller vara sina egna hjältar i en tid när de få hjältar som hade existerat antingen svikit eller försvunnit på andra sätt – in i drogdimmor, religiösa funderingar eller skatteflykt. Sopstationsfolket hade inga ambitioner att förändra förutsättningar eller kämpa på några barrikader – det enda syftet med bandet var det som nog driver alla nystartade rockband.
Världsherravälde.
Men den inkarnation av Sopstationsfolket som blev en bortom oförklarlig och oftast förbisedd myt var nu inte den första. Bandet startades redan 1975 av Tummen Johnson tillsammans med en Ulf som nog helst ser att hans efternamn hålls utanför, och tanken då var att tonsätta den smått klassiska romanen ”Bill och Ben i den törstiga staden” samt att göra reggaeversioner av norska historier. Sättningen var Tummen på sång (nåja) och ukelele medan Ulf trakterade piano. Det gjordes några försök till repetitioner som raskt urartade till att dricka whisky och prata skit så bandet las ner nån gång 1976 och hade säkerligen förblivit nedlagt om inte en vacker dag i december 1976 en viss Kim Rocker (som då lät göra sig ökänd under namnet Anarkim) stigit in i den skivbutik där Tummen då jobbade. De kände igen varandra eftersom de bott på samma gata under ett antal år. Mot alla odds uppstod en vänskap mellan dessa båda, en vänskap som ledde fram till att Sopstationsfolket reste sig ur sin grunda grav och tog ny sats. Inte för att varken Kim eller Tummen kunde spela något instrument. Inte för att det spelade någon roll.
Världsherravälde.
Den förste som rekryterades till bandet var Nicko Kick alias Niklas Eriksson på gitarr, ett fynd för gruppen eftersom han faktiskt till nöds kunde spela en fyra, fem ackord. Då hade Tummen, influerad av framför allt Wire’s första LP, komponerat ”Jesus was black”, ett sjutton sekunder långt anti-allting-men-framför-allt-anti-musik-anthem som bestod av ett ackord vilket ingen hittills kunnat namnge. Kim Rocker kontrade med sitt opus ”Sod” och saker och ting rörde sig sakta framåt. Men det var första gången Niklas och Tummen träffades med en gammal Lucky 7 som den odödliga ”The hanging of Mussolini” tillkom – en refräng som går ”Benito – Benito – your power is finito” borde naturligtvis vara inskriven i rockens annaler som Klassiker ända sedan dess. Men det är så mycket som borde ske som aldrig gör det.
Sökandet efter andra musiker fortsatte. Trummisar brukade rekryteras för att dagen efter bli upplysta om att dom kunde ta sina pinnar och dra, för då hade Kim och Tummen ägnat en kväll åt att dricka för mycket och avfärda den stackars trummisen som för ful/för dum för att få vara kvar i bandet. Till sist fick de tag på Uffe Persson (senare i Lipstick) och eftersom en trummis som gick runt med ett pingisnät virat runt halsen verkade helt rätt fick han vara kvar. Nu saknades bara en basist. Plötsligt började saker skena. En spelning tillsammans med Madhouse, The Pain och Reeperbahn stod för dörren, en spelning på en gammal teater vid Björns Trädgård som blev stoppad av brandmyndigheterna. Innan dess hade bandet dock repat en gång (utan basist) och ansåg sig redo för att börja vägen till framgång. Spelningen sköts upp men ägde till sist rum på Mejan på vårvintern 1978. Till denna hade Johan Rönn övertalats att ställa upp som basist – en Johan Rönn som under namnet Johnny Sorb stod som en av producenterna (nåja) till Homoelectricas singel ”Beat on”. Att sagde Johan aldrig tagit i en bas var inget som bekymrade bandet, att Niklas drack upp alla öl och var medvetslös 45 minuter innan spelningen bekymrade heller inte. Att Niklas sedan tog sig upp på scenen med sin gitarr och på något sätt lyckades få Reeperbahns basförstärkare att börja ryka oroade nog bara Reeperbahn. Att Tummen hade en Fender Stratocaster från 1958 på sig och inte kunde stämma den fick i alla fall en medlem av publiken att falla i gråt.
Resten av publiken grät inte, dom roade sig med att kasta ölburkar, ölglas och en mycket stor papperskorg mot scenen där bandet våldförde sig på Wires ”Lowdown”, sina egna alster minus ”The hanging of Mussolini” samt något som kanske kan ha haft likheter med ”I wanna be your dog”.
Femton minuter i rampljuset har nog aldrig varit sannare, för det var ganska exakt så länge bandet höll sig kvar på scenen. Fem dagar senare upplöstes det av Tummen, riktigt varför kan nog inte ens han svara på längre. Det berodde i alla fall inte på någon besvikelse över att framgången inte varit omedelbar, kanske snarare på hans ständiga förmåga att aldrig göra saker klara om det inte är absolut nödvändigt. Och säga vad man vill om Sopstationsfolket men nödvändiga var de inte.
Nånstans i en låda finns bandets enda repetition bevarad på en kassett, där ligger också de svenska texter som tonsattes av Ulf Nordqvist (hmmm…många Ulf här? Måste bero på att det är det värsta namn Kim Rocker visste förr i världen). ”Motion”, en reggaelåt riktad mot idioter i träningsoveraller och pannband, samt ”AB Fysik” som var en bakvänd hyllning till BT Kemi i Teckomatorp vars nedgrävda tunnor med giftigt avfall var en het potatis i media vid denna tid. Politiskt medvetande? Njaa, snarare ett medvetande om att politik suger och politiker ljuger. Alla ljuger. Alltid.
Dessa kommer med stor sannolikhet aldrig att lämna denna låda, ty vissa saker gör sig bäst i ett nostalgiskt skimmer av trasiga jeans, läder och färgat hår. Kim gick vidare till 09 och så småningom det ännu mer mytomspunna The Ass, Tummen startade Ringo Kid och var medlem i Epileptic Toy Orchestra medan Niklas blev krögare. 1979 fick Tummen och Kim för sig att det var dags igen och startade Beautybox men Tummen – sin vana trogen – tappade ganska snabbt intresset och gav namnet till Kim som gjorde en numera omtalad inspelning med Henrik Gahn på gitarr, Hasse Östlund på bas och Bosse Stagman på trummor. Här kan för övrigt påpekas ett par saker – Beautybox var aldrig tänkt som ett punkband utan ett glamband, och den låt som numera av någon obegriplig anledning går under namnet ”Keep it calm” heter egentligen ”Rebel without a cause”.
Alla ljuger. Alltid.
Men det som skrivits här är nog den sanna historien om Sopstationsfolket så långt det nu är möjligt, om inte den fullständiga. Det finns en del anekdoter som kanske förtjänar att berättas. Som hur bandet hade planer på att göra entre på varsin trehjulig cykel av barnmodell varpå Kim skulle komma in något senare på en Bambino medan bandet framförde ”Tio mil kvar till Korpilombolo” a’ capella. Riktigt var eller hur de skulle få in ett Pariserhjul och en flock vilda lejon på scenen minns dock ingen längre, och det är nog bäst så.
Världsherravälde.
Det gick ju som det brukar med det om man inte heter U2 eller nåt sånt. På den stora punkgalan på Göta Källare påsken 2010 sjöng Kim Rocker tillsammans med Aoousch och han inledde hela tillställningen med ”Jesus was black”. I publiken stod en lite rörd Tummen Johnson och nickade gillande. Det var en snygg hommage, en vacker hälsning mellan två goda vänner vars liv knappast kantats av guld, gröna skogar eller världsherravälde – kanske inte alltid ens av vänskap. Men vissa saker dör inte under vilka omständigheter de än begravts så den kommer alltid att finnas där…och ingen vet säkert om de får för sig att dra igång ytterligare en inkarnation av bandet Om rykten om detta börjar florera så minns vad som sagts här ett par gånger förut.
Alla ljuger. Alltid.
Sylvain Sylvain lär ha sagt att han alltid kommer att vara en av New York Dolls. När Tummen och Kim en dag sitter på hemmet och deras barnbarn frågar vad de gjort kan de i alla fall säga:
”Jag var med i Sopstationsfolket”.
Och de stackars barnbarnen kommer inte att begripa någonting, ty som sas redan i inledningen så finns det saker som inte låter sig förklaras. Och sen finns Sopstationsfolket.
Tummen Johnson
Låtar: Lowdown (Wire), I wanna be your dog (Stooges), Puss’n’boots (New York Dolls), Sod, Jesus was black, The hanging of Mussolini, AB Fysik, Motion, Sopstationsfolkets hymn, Frälsning, Råcksta rock plus ytterligare en handfull som gått samma väg som merparten av de stackars trummisarna.
Inspelningar:
Bandets enda repitionen