Svart

Svart
Uppsala 1980-1982 (Foto: Pär Fredin)

Medlemmar:
Caiza Almèn: Sång
Jan Svenugson: Gitarr
Henrik Flygare: Bas
Patrik Bucht: Trummor

Historik:
Svart bildades av sångerskan Caiza Almèn (som medverkade på Uppsalasamlingen ”018/Tio grupper”) och gitarristen Jan Svenugson (tidigare Lepra), med Siouxsie & the Banshees som tydliga förebilder. Stranded Records nappade på deras demo och gav hösten 1980 ut debut-ep:n ”Sår”, som blev veckans singel i musiktidskriften Schlager. Sättningen kompletterades med Henrik Flygare på bas och Patrik Bucht, vars yxiga hårdrockstrummande dock inte ansågs platsa på skivan. Istället fick Peter Ericsson från Rävjunk vara stand-in. Även originalbasisten Erik Eklund (The Stain, Webstrarna) fick rycka in och spela sina idiosynkratiska basgångar på två av skivans låtar.

Stranded var intresserade av en fortsättning. LP:n ”Gryning” blev dock en ganska avslagen historia på vilken Svart reducerats till en tvåmannasättning, där Caiza och Jan ensamma malde dystra låtar i sällskap med en trummaskin.

För att lätta upp det hela kallade man in Christer Hellman från Lustans Lakejer för att lägga på levande trummor samt Ola Jameson och N-Liners gitarrist Petter Eklund för att göra andra pålägg. De sistnämnda framträdde bland annat på LP:ns enda förhållandevis glättiga spår. ”Stunden på bron”- den enda gången man egentligen fick känslan att av det var ett levande band som stod för musiken. Denna sättning gav mersmak och de började repa som fyrmannaband. De framträdde på en gala i Stockholm och började 1982 spela in enuppföljare producerad av Billy G-Son. Men allt rann ut i sanden; Jan Svenungson sadlade om och blev konstnär på heltid, Caiza slutade sjunga, medan Petter och Ola fortsatte ihop med det somskulle utvecklas till Webstrarna. Svart hade också med låten ”X” på samlingen ”Heartwork Live Klubb 2000”, utgiven på Heartwork Records som också var intresserade av gruppen. Ur boken – Ny Våg

Låtar:

Diskografi:
EP: Sår (Stranded Records REK 005 -80)
Samling LP: 018/Tio grupper –
Samling MP: Heartwork Live Klubb 2000 – (Heartwork Records HWMP 04 -81)
LP: Gryning (Stranded Records EKO 104 -81)

Övriga inspelningar:
Demo, Live, Demo 82.

Dr Krall
Första gången jag hörde Svart, var på en demotejp som de hade skickats hem till en viss skivbolagsdirektör. Första intrycket var: ”Fan vilken bra sångerska och vilken fräck bas!” På något sätt påminde de om Kabinett Död, och det är ju inte fy skam. Likheterna med Kabinett Död är väl numera obefintliga. Ett par veckor senare damp det ner ett brev från en av medlemmarna i Svart – Jan Svenungsson. Han tyckte det var kul att jag hade nämnt Svart i Dr Krall, och så skickade han några texter. Ytterligare några veckor senare fick jag en livekassett med gruppen plus deras EP. Vi började tala så smått om att de kanske skulle komma ner och spela på Dr Kralls och TCP´s gala på Dad´s Dancehall, och så blev det.

Historien om Svart börjar i februari 1980. Jan Svenungsson var då basist i Uppsalabandet Lepra, samt fanatisk Siouxie & the Banshees-diggare.
Jan fick plötsligt för mig att han skulle skaffa nya vänner, och skickade ett mystiskt vykort utan avsändare till en tjej, som han hade träffat någon gång på Uppsala musikforum. Redan samma dag som hon fick kortet listade hon ut vem som hade skrivit det och besökte densamme. Tjejen som hette Caiza Almén hade även hon lyssnat på Siouxie & the Banshes, och blev mycket entusiastisk över idén att bli sångerska i Lepra.

Caiza hade för övrigt samma vinter repat med ett tjejband i Knivsta. Båda snackade om möjligheten om att bilda ett nytt band. I början av mars –80, så började de besöka Uppsala Musikförenings (en sammanslutning av N-Liners, Stain och Lepra) replokaler. Caiza sjöng och Janne försökte spela gitarr vilket inte var det allra lättaste om man aldrig lärt sig hantera instrumentet. Det första som man gav sig på var låten ”Mirage” från Banshees första LP. I månadsskiftet april-maj, var Lepra tvungna till att lämna återbud till tre spelningar. Cazia och Jan fick då idén att bilda ett nytt band och ta de tre spelningarna som Lepra varit tvungna att säga återbud till. Man behövde dock en trummis och en basist. Mosse Eklund, som spelar bas i the Stain, kunde tänka sig att vara med på de tre spelningarna, men sen inget mer. På trummor hittade man Peter Bucht, som egentligen spelar gitarr, som nu istället ombads att sköta om det mesta elementära rytmhållandet. Efter ett litet sommaruppehåll spelades det in en demotejp, även den med Mosse på bas. Eftersom Buchten var borta, så hoppade Peter Eriksson från Rävjunk in på trummor. Demotejpen skickades runt till diverse bolag, Och det blev Stranded Rekords som först hörde av sig. Eftersom Mosses basspel bara var temporärt, så fick man se sig om efter en ny basist, och ersättare. Så återvände Buchten hem igen, och ville vara med. Visserligen hade man vant sig vid Peters trumspel, men man beslöt att ge Buchten förnyat förtroende. Han bedömdes dock för osäker för att få medverka på skivinspelningen. Det tål att upprepas att Janne alltså bara spelat gitarr sedan i slutet av april –80 och Buchten trummor sedan maj. Dessutom har de åldern på sin sida. Janne är 19, Caiza 17, Buchten 17 och Flygare 16.

Del ett av Intervjun
– Är det något speciellt som ni lagt märke till här nere i Malmö?
Caiza: Här nere gillar de ångest. Det gör de inte i Stockholm eller Uppsala.
Jan: Nej, men allvarligt talat så tycker jag att det verkar bättre här nere på något sätt. Den konserten som var igår (på Dad´s Dancehall. Spelade Svart, Blago Bung, Bostonvärk, Kabinett Död, TT-Reuter och Pink Champagne) kan jag knappats tänka mig hade arrangerats i Uppsala. Då hade det varit sämre. Här nere finns det fler udda band. Tycker jag det verkar som. Sen blev jag verkligen imponerad av publiken. Att de verkligen koncentrerade sig och brydd sig om vad som hände när t.ex. Kabinett Död spelade.
Groupie: Det är mer hårdrock och ”öset” i Stockholm och Uppsala
Caiza: I Uppsala är de vana vid antingen ”hårt, hårt, hårt” eller ” ”glad, glad, glad”
Jan: Ja, popkomplexen är större däruppe. Om Kabinett Död skulle spela i Uppsala, då är jag tveksam till publikreaktionen. Jag tror nästan att folk hade gått. Det finns inget liknande som de i Uppsala. Och knappast några sådana där synthesizer-lirare heller. I alla fall inga som gör något vettigt.

– Plattan?
Jan: Den var det huvudsakligen vi själva som producerade. Vi hade trott att vi skulle bli mer beroende av utomståendes åsikter än vad vi blev. Vi hade en tekniker som ställde in allt enligt våra anvisningar.,
Caiza: En månad efter att vi hade spelat in skivan, så lyssnade jag på den för första gången, och jag blev liksom chockad hur högt tempot var. Man märker inte liksom i studion att man dra upp tempot.
Jan: Plattan är alltså mycket tidig. När vi började snacka om att göra den, så hade vi fortfarande den förste och lånade basisten. EP:n är väl inte helt representativ för det vi gör idag. Samtidigt är jag personligen helt nöjd med den. Jag tycker att den fungerar, men att vi utvecklats sen dess är ju helt klart.
Caiuza: Den spelades ju redan in i september.

– Era Banshees-influenser försöker ni inte att dölja. Ni spelade två stycken Bansheeslåtar igår.
Jan: Det är verkligen lite delade meningar om vi verkligen ska behöva spela två stycken. Jag tror inte att vi spelar två stycken Bansheese-låtar på någon konsert mer. Möjligen att vi gör det i Uppsala för att reta folk. Det var debatt innan om vi skulle spela ”Metal postcard”, för den brukar vi spela. ”Staircase” har vi på repertoaren. Men det är svårt, eftersom det är kul att spela Bensheeslåtar. Det blir problem med den egna identiteten, om man gör det för mycket.

— Är alla i gruppen lika influerade?
Buchten: Man gillar dm ju, men man gillar ju annat också som är ganska annorlunda.
Ja: Jag för min del tycker att det är bäst i största allmänhet. ”Placebo effect” är den bästa låten som skrivits i den västerländska musiken. Den tycker jag är ouppnåbar på något sätt, så den kommer vi inte att göra någon cover på.

– Jaså folk här nere tycker om lite ångest?
Jan: Att vi snackar så mycket om ångest beror på att alla i Uppsala snackar med oss om ångest, och påstår att vi pysslar med ångest. Men våra texter är inte några medvetna ångesttexter. Jag har skrivit huvuddelen av texterna, och jag skriver mina texter ungefär när jag känner för att jag behöver utlopp för någonting. Eftersom man sällan behöver få utlopp för någonting I den vägen när man är glad och uppåt, så kanske det blir lite sorgsnare saker.
Caiza: Eller romantiska

— Ni är inte ensamma om att ha texter som handlar om ett slags främlingskap gentemot omgivningen..
Caiza: Vi har inga texter som säger några allmänna saker. De säger bara personliga saker.
– Men om man skriver en personlig text, som handlar om att man inte riktigt känner gemenskap och samhörighet med det som händer runt omkring en, då ligger det väl ganska nära till hands att fråga sig vad man ska göra åt det?
Jan: Det kan också tänkas att man skriver en text för att man vill vara som alla andra, men känner att man inte är det. Det måste inte vara ett avståndstagande från vanligheten. Våra texter är som sagt väldigt personligt inriktade. Inga allmänna visor om att har tråkigt, och att det inte finns några ungdomsgårdar. Sånt har det skrivits allt för mycket om.
Buchten: Men det är ju bra att några skriver sådana texter.

– Caiza:, du har ju tagit sånglektioner.
Caiza: När vi började spla, så vågade jag inte ta en ton. Med tiden så vågade jag lite, och sen lite till och så lite till. Men sen när jag vågade allt, då kunde jag inte. Rösten racket inte till. Jag försökte ta I så mycket som möjligt, men det blev ändå ingenting utav det. Så jag bestämde mig för att ta sånglektioner., för att få styrka och tonsäkerhet. Jag har gått 13 gånger nu, och det har hjälpt oerhört. Nu har jag nått en bra bit på vägen dit jag vill komma. Sen tycker jag att det är hemskt kul att sjunga klassiskt också.
Jag sjunger ju på ett sätt när tar sånglektionerna, men på ett helt annat sätt när jag står framför en mick tillsammans med bandet.
Ändå har sånglektionerna fått mig att sjunga som jag vill. Jag känner mig inte styrd eller något sånt, eller att jag fått en allmän röst.

– Tycker ni det finns någon mening med rockjournalistik?
Jan: Jag läser MNE varje vecka. Jag tycker det är intressant. Man kan få impulser genom att läsa vad folk tycker.
Caiza: Det finns meningslösa intervjuer, där de frågar om vad man tycker om för sorts glass osv. Men att läsa om varför en grupp spelar den sorts musik de gör, och vad deras texter egentligen handlar om, det tycker jag är intressant.

– Vad skulle ni svara på de frågorna?
Caiza: Det är svårt att svara på de frågorna. Det är ett enormt självförverkligande att hålla på med musik.
Jan: Min ambition när jag skriver låtar är att skriva dem bättre än de jag skrivit innan. Det är ungefär som att visa något. Visa vad man kan i och för sig…men. Man visar väldigt mycket för sig själv. Och så är det stimulerande om folk tycker om det jag gör. Man vill lämna ett spår efter sig. Man visar att man finns till genom att göra någonting.

– Precis som Rädslas ”Som ett bevis”
Jan: Den har jag inte hört. Men det är faktiskt väldigt mycket det att man vill lämna spår efter sig. Ett bevis på att man varit verksam med någonting. Inte bara att man gjort en massa värdelösa saker som tittat på TV och krökat. Det är hemskt svårt att formulera sig och svara på en sån där fråga, men eftersom det var Caiza som ställde den … Det var en fråga till som du hade?

Caiza: Vart vill du komma. Vill du komma in på listan?
Groupie: Där är ni ju redan.
Caiza: Ja, på Schlagerlistan ja, och den säger ju väldigt mycket…?
Jan: Jag tycker att det där med att spela in en skiva är väldigt viktigt i sammanhanget att lämna spår efter sig. Genom att man spelat in en skiva som man är nöjd med, så är det mer dokumenterat. Därför vill jag hemskt gärna spela in en ny platta innan saker och ting börjar kännas ofräscha. Jag har en tendens att jäkta på allting, därför att jag vill lämna de där spåren väldigt snabbt. Jag är en väldigt otålig person.
Caiza: ”Otålighetens gräns”…
Jan: Men att dokumentera sog själv är väldigt kul.

– En gammal trevlig fråga: Varifrån fick ni namnet SVART?
Caiza: Det får Janne helt och hållet stå för.
Jan: Innan bandet var bildat, men när vi hade planer på det, så diskuterade Caiza och jag vad vi skulle kalla oss för. Först så tyckte vi att vi skulle heta ”Konst”, men det kom vi på att det var nog lite för pretentiöst.
Caiza: Sen blev det ”Svart Konst”, men det kunde missuppfattas som ”Svart Magi”.
Jan: Jag tycker att det är bra med ett namn som betyder någonting för övrigt. Ett av de bästa namnen jag hört är en punkgrupp i Kalifornien som heter ”Man Ray Quarrel Group”. I det här bandet skulle det spela någon brorsons barnbarn till Man Ray.

– Så bra att du fick det sagt. Då kan du ju lika bra fortsätta prata Man Ray eftersom du började…
Jan: Jag måste ju hitta någon tråd att få in det på. Du får fråga något, jag vet inte vad jag ska säga.
Caiza: Vad tycker du om Man Ray?
Jan: Han är motsvarigheten till ”Placebo effekt”. Jag dyrkar honom. Jag har lärt mig massor om hans levnad och vad han gjort. Jag har som ambition att köpa så många böcker som möjligt, se så många utställningar som möjligt. Jag har god kontakt med hans änka. När jag hade just fyllt sexton, så åkte jag till London för att träffa en stor samlare av Man Ray-grejor. Jag hade slagit upp hans telefonnummer i telefonkatalogen och sedan skickat ett brev till honom. Till min stora förvåning, så svarade han.

Så jag åkte genast och hälsade på honom och försökte köpa en teckning av honom. .. Det fick jag tyvärr inte göra, för han hade tyvärr slarvat bort den. Men så åkte jag till London igen efter ett par månader, för då skulle han ordna någon stor surrealistutställning. Till öppningen av utställningen kom också Man Ryas änka. Eftersom jag redan hade sett utställningen, så fick jag följa henne runt och vi blev goda vänner. Sedan dess har jag varit och hälsat på henne ett par gånger.

När jag och en kompis på reklambyrån som jag jobbade på då hade gjort omslaget till vår EP, så skickade jag det till henne för att kolla om hon hade något att invända. För ett par veckor sedan svarade hon att hon var oerhört nöjd med det. Originalet är alltså bara strykjärnet med nubb på, som han hade fotograferat mot vit bakgrund. Men vi la till lite. De där brännmärkena och så. Man Rays storhet är att han hela tiden gjorde nya grejer. Nya idéer. Han var ju både fotograf, filmare, målare, tecknare och lite författare på gamla dagar.

Jag tycker det är undrbart med folk som har idéer och sedan kan genomföra dem oavsett vad de har för media. Det var en av anledningarna till att jag tyckte att vi var bra redan i början fast vi inte kunde spela. Vi hade idéerna, och det är de som räknas.
Förresten så fick jag en konstig känsla av att det inte var verklighet igår när vi spelade på Dad´s . Jag fick nästan nypa mig i armen för att kolla upp om jag inte drömde. När folk i Uppsala fick höra att vi skulle spela här nere, så fick vi höra en massa kommentarer. ”Ni är inte kloka. Ni kan inte åka ner! Ni måste ju repa mycket längre! Ni är ju skitdåliga på scen. Ni har ju spelat in den där skivan med studiomusiker!” Osv…

Caiza: Eller ”Vad har ni mutat dem där nere i Malmö med?”
Jan: Det är liksom ingen där uppe som tror att vi klarar av de, som vi själva tror oss klara av. Det känns som en enorm kick det här. Folk däruppe tycker allihopa att vi gjort alltför mycket för snabbt.

– Janne, du verkar vara intresserad v lite otraditionellare saker, samtidigt som det Svart spelar inte direkt omstörtande nytt. Det är fortfarande rock n roll i grund och botten.
Jan: Jag gillar rock ´n´roll, så länge som den har något eget. Jag är väldigt förtjust i Adam & The Ants senaste LP. Den är underbar. Brian Eno tyckr jag också om.
Caiza: Och Davd Bowie.
Buchten: Ja, Bowie tycker väl alla i bandet om.
Jan: Folk som bara lyssnar helt på s.k. avantgardistisk musik, tappar oftast bort en grundförutsättning för det hela, och det är de medryckande sakerna. Det var någon som efter vår soundcheck igår sa ”Jaha, här har vi ett nytt Kabinett Död”. Men jag tror att vi försöker göra mer omedelbara saker än vad de gör. Vi försöker göra mer medryckande musik. Vad jag förstår i alla fall.
Caiza: Jag kan inte förstå att man försöker likna oss vid Kabinett Död.
Jan: Nej, tillbaka till det där med avantgardet igen. Ofta blir det ”konst för konstens skull”. Den värsta avantgardistiska musiken kommunicerar inte. Det är bara egotrippar.

– Sen så har vi då raka motsatsen ”gammal hederlig rock med skit under naglarna”.
Jan: De kommunicerar inte heller med något eget. De bara snor från andra. Det viktiga är att det som man kommunicerar har ens egen identitet.
Groupie: Man kan sno och ändå spela något eget.
Jan: Ja, vi snor ju en massa saker. Men liksom folk som står och spelar blues-tolvor hela tiden. Ulf Lundell t.ex. Han kommunicerar inte, bara retar vissa nerver. Eller så där ”headbanging”, ”Heavy Metal Thunder”. Det är ju bara fysisk dimension i det.

– Ni har inte funderat på att försöka ge musiken andra dimensioner genom att t.ex. visa film, ellr nåt annat?
Caiza: Något sådant har jag aldrig tänkt på.
Jan: Det är svårt att göra något annat än att spela in skivor och ge raka konserter. Se på Public Image. De tycker jag är jävligt läckra. De har bestämt sig för att sluta ge konserter. De var missnöjda med att spela konserter. Istället för att visa film, eller skicka raketer så bestämde de sig för att koncentrera sig på att spela in i stället. Men nu har vi ju inte Virgin bakom oss. Nej, jag tror det är svårt det där med att hitta på något annat på scenen. Gary Glitter hade en motorcykel på scenen.
Cazia: Man kan ju öka bildeffekt med hjälp av musik, då borde man ju kunna öka musik med hjälp av bildeffekt.
Jan: Har du sett något lyckat exempel på det?
– Någon skall ju vara den förste.

Sedan var det slut på det första samtalet. Svart hade en spelning på lokalen samma dag. Deras spelning i Malmö dagen innan hade jag lite blandade känslor för. Det var väl framförallt att gruppen inte gjorde något enhetligt intryck. Det lär väldigt splittrat. Det är möjligt att det var ljudinställningens fel. Mycket pekar på det eftersom Svart själva var jättenöjda med spelningen. Närde spelade uppe i ”lokalen”, så lät det väldigt mycket bättre. Precis som det var ett helt annat band. De var jävligt bra. Synd bara att folk i allmänhet här nere i Malmö-Lund bara såg dem på Dad´s. De har fått en väldigt mycket sämre bild av bandet än de som såg dem på lokalen, där de som sagt var imponerande. Få i landet kan konkurrera med Caiza på sång utom möjligtvis Clue i Kabinett Död. Jannes enkle men effektiva gitarrspel får stöd av Flygare på bas, samt ett smakfullt trumspel från Buchten gör att Svart har blivit ett av mina favoritband. Till detta sätts lite trevliga melodier och fantasieggande texter. Här följer nu en andra del av intervjun. Den gjordes i Berlin. Mycket inspirerande. Eftersom Jan är en pratglad pöjk, så hade han ingenting emot att fortsätta intervjun ensam. Vad de andra i bandet egentligen tycker om saken, är en helt annorlunda historia.

Del två av intervjun.
– Vad är det som gör att vissa människor är mer kreativa än andra?
Jan: För min egen del rör det sig väldigt mycket om kompensation. När jag har brist på framgång inom andra områden då blir jag kreativ. Det är när jag känner mig ensam, som jag skriver låtar eller målar. Men så tror jag inte att det fungerar för alla.

– Har du tänkt på hur det skulle se ut i en värld där alla var konstnärer, och ingen orkade arbeta?
Jan: Det skulla vara för jävligt..hahaha… Det är en svår balansgång. Om alla kunde kombinera arbete, med att göra något kreativt, så tror jag att folk hade mått bättre. Det är genom att göra något kreativt som man känner att man är självförverkligande. I dag är det väl så att konstnärer och musiker i väldigt hög grad står för ett ställföreträdande självförverkligande . T.ex. dagens rockstjärnor gör det. Genom att höja upp en människa till idol, och att man identifierar sig med dem, så får man del av den frihet som de kan känna ibland. Att vara självförverkligande är att utmärka sin frihet. Förr eller senare leder det till konflikter, när man upptäcker att man faktiskt inte är idolen som man identifierar sig med, och då mår man dåligt ett tag. Förhoppningsvis börjar man då istället att själv göra något kreativt. I dag har varje rockstjärna sin image som hans fans kan identifiera sig med.

– När tycker du en text är bra?
Jan: Den ska ge mig associationer. Den ska fortsätta ge mig bilder, efter att jag har hört den. Det är därför jag reagerar starkt mot texter som jag tycker är färdigstöpta, färdiga symboler, som redan har sina inmutade betydelser. Jag tycker hemskt mycket om David Bowies texter. Låten ”Move On” sätter verkligen fart på min bildvärld. Det ger mig en massa intryck. Jag tycker om Banshees texter också, fast de handlar om andra saker.

– En dag är du en någorlunda kompetent gitarrist, och skriver låtar som uttrycker precis det som du vill ha sagt, och det är inte någon som tycker det. Var ligger felet? Är det folk som är korkade och inte förstår sig på eller något annat?
Jan: Ännu har jag inte varit hundraprocentigt nöjd med något jag gjort, även om jag låter så emellanåt. Ja, var ligger felet?
Jag vet inte. Det måste i såfall vara min svårighet att gå ihop med andra människor. Men jag tror att för allt man gör, så finns det alltid någon som kan ta åt sig det. Jag har aldrig upplevt att det varit helt stopp. Allt det jag har gjort har i alla fall kommunicerat till någon, och egentligen så räcker det. Så länge man inte har några krav på kommersiell framgång.

– Är folk i allmänhet dumma? De som lyssnar på svensktoppen t.ex. Eller den övriga kulturen som har kommersiella framgångar.
Jan: Att säga att folk är dumma är jävligt översittaraktigt. Det finns idag en masskultur, som präglar folk väldigt mycket. Får man inte vissa impulser på vissa stadier av sitt liv så att man hamnar i något som du och jag anser vara värdefullare, ja då sugs man upp av den där masskullturen. Jag hamnade väldigt tidigt i surrealistsvängen. Deras ideal utgör i hög grad min grundinställning. Man jag kan ju inte objektivt säga att det är bättre än ”Saturday Night Fever”, även om jag verkligen tycker det.

– Det som jag har reagerat på när jag har läst dina texter är att du oftare använder dig av ett lite akademiskt språk.
Jan: Det är något som jag strävar efter, nämligen att inte använda de vedertagna symboltecknena. Jag försöker använda ord som inte är så vanliga i det här sammanhanget poptexter. Det är för att ge dem en egen identitet. Emellanår blir det naturligtvis överslag, det blir effektsökeri med för starkt akademiskt präglade ord. ”Jag provocerar en protest” är säkert lite ovanligt, men det är meningen. Det är väl en sån där sak som man kan hajja till på.

– Börjar inte de tidigare punkidealen att försvinna lite? Det som att vem som helst kan stå på scen?
Jan: Det tycker jag inte. Vem som helst kan stå på en scen. Bara det att man ska ta sig själv på allvar. Man ska inte ställa sig på scen och ”trasha”, och sedan be om ursäkt för det. Skall man ”trasha”, så skall man göra det så gott man kan, och sen skall man kräva att i någon mån bli accepterad för det. Man kan knappast begära att folk ska tycka om en, men man skall i vilket fall som helst inte be om ursäkt för det man gjort. Det är det värsta som finns. Jag är själv oerhört stolt över ett antal gånger ha ställt mig på scenen utan de mest elementära kunskaper, och inte bett om ursäkt för det.
Svart hade ju konserter redan efter tre veckors repande. Premiär på instrumenten osv. I Uppsala finns det ett symfo-rockband som spelat i tio-tolv år och har en helvetes massa utrustning i sin replokal. De har aldrig spelat ute. De bara repar.
Dr Krall Nr 5 – Text och Foto Anders Torgander
Dagar på hösten
Kanske jag ser i syne
vi faller genom mitt fönster
rusar undan för splitter
från drömmen som tog slut
väntade ingen kontakt
bekantskap med mitt förakt
det vara vackra dagar som slogs
på natten hölls det en fest
men ingen tittade på
varför dessa skador
av frihet ifrån tvång
jag söker inget skydd
och jag går inte omkull
ännu en valsituation
där jag vägrar att välja
det var möten på caféerna
damer klädda i svart
männen vände sig bort
ännu en existens
där jag ser allting klart
ännu en dag
då ingenting blir gjort
applåder eldiga tal
händer som sträcktes mot skyn
den hösten som liknar idag
och när vi vaknar till
så vill vi bara glömma bort
vi ändrade på det som hände
och talar om andra saker
sen så lämnar vi landet
för att få tiden att glömma bort sig själv

Svart Magi

Berättelsen om Svart från Uppsala som dansade en vår, splittrades och började om.
Studera hur dom gör sitt bästa för att plugga sin nya LP genom språkröret Lars Nylin som är så imponerad att han skaffar en ny garderob.
Dagen till ära var jag helt klädd i Svart. När Uppsalagruppen Svart startar sitt nya liv är det magiskt att få vara med.

– Det är helt enkelt nödvändigt det som hände. Svart var på slutet bara en enda lång kamp för att skapa en helhet, säger Janne Svenungsson, gruppens grundare, basist och huvudsakliga låtskrivare.
Det som hände var helt enkelt att Svart splittrades i början av sommaren. I det läget var det nog inte många som trodde att jag bara några månader senare skulle sitta i gruppens replokal där under ICA-hallen och som förste utomstående höra nya Svarts nya rock imponera mig till förstummning. Men Janne Svennungsson är inte stum:
– Caiza (Caiza Almén, sångerskan) flyttade till Östersund och jag hade tankar på att själv skriva några låtar till en singel som Caiza sedan komma ner och vara med att spela in. Men jag upptäckte att det var omöjligt att göra det själv. Så jag bar Petter Eklund om hjälp med gitarrspelandet. Två månader efter att Caiza flyttat var hon tillbaka, något nytt började ta form…
Petter Eklund var tidigare gitarrist i ett annat splittrat Uppsalaband, N-Liners. Hans tillfälliga medverkan utökades så småningom till att göra gitarrpålägg vid momixningen av den LP som Caiza och Janne tidigare under sommaren spelat in i Stockholm, men som ingen riktigt var nöjd med. I samband med detta kom även trummisen Ola Jameson in i bilden. Resultatet blev lyckat, leendena breda, självförtoendet ökade, Petter Eklund och Ola Jameson var medlemmar i Svart. En ny tid hade startat.

Schlager
Svart magi
Grundstyrkan med dagens Svart är att man nu är gruppen Svart och inte Siouxie and the Bansheesinkarnationen Svart. Man är fyra starka viljor istället för två, man är fyra människor som tror på att det dom gör är så bra att det därigenom inte blir än bättre. Svart magi.
– Idag är vi en enhet. Vi är fyra personer med samma nivå med utvecklingsmöjligheter. Men vi skall inte nedvärdera det vi gjort tidigare för jag har alltid stått för det vi gjort. Som LP:n som kommer i början av oktober. Det är en självständig produkt som vi inte kan eller försöker reproducera idag. Men vi är stolta över den och gör musik från den, men utan synthar och andra pålägg, säger Janne som fortfarande är Svart store talesman.
Petter Eklund: – Jag har inte så mycket att göra med LP:n men jag känner ändå mycket för den. Den är genomförd och personlig och framför allt vågar den.

Centralgestalt
Han fortsätter: – Det är skönt att vara med i ett band och vara vem som helst i gruppen i motsats till tiden i N-Liners där jag av publiken ofta sågs som någon slags centralgestalt som skulle motsvara vissa förväntningar på en ledare.
– När jag gick där i urskogen kunde jag aldrig tro på det här. Men nu finns vi här och jag längtar efter att få visa upp det, säger Caiza.
Stämningarna är optimistiska och hoppfulla. Svart har anledning att känna så. Borta är det kantiga och fyrkantiga. Dagens Svart har ett rikt, stort ljud som är samtidigt både energiskt forcerande och eftertänksamt ståtligt.
Jag har inte hört mycket av LP:n men det jag har lyssnat på är en annan bild av Svart, men även den stark: Synthar, trummaskiner, röster i bakgrunden, körer.
Men på LP:n finns inte så mycket av Petter Eklunds helt förträffliga gitarrspel som för gruppen direkt upp i partiet med U2, Echo and the Bunnymen och trots allt, Siouxie and the Banshees. Svagheten är sångversmelodierna som gör att Caizas sång låter mer ovarierad än vad som skulle behöva vara nödvändigt. På en låt som ”X”, som har en stark vers, fungerar den t ex förnämligt.
Numera går jag alltid klädd i Svart.
Lars Nylin Schlager Nr 27 13 okt –81.

Recensioner:

Svart Sår (Stranded EP)
Igen. Klas Lundig hittar rätt ny grupp. Uppsalagänget Svart är roligare än namnet, men framförallt självständigt moderna. Utan pålägg eller synthar. Bara känslig rock.
Caiza Almén på härligt entonlig röst har skrivit Sår. Min nya favoritkärlekslåt. Med en fin schablonfri text.
Svart tar ett jättekliv framåt in i Janne Svenungssons musikvärld, fritt efter Siouxie och Banshees. Och omslagets nya version av Man Rays Gåvan skildrar musikens spänningar perfekt.
Schlager Nr 2 24 okt 80.

Svart Sår (Stranded EP)
Fyra snabba poplåtar med märkliga texter och udda melodier. ”Caizas sång” är oskuldsfullt ren, låtarna fastnar direkt, produktionen utmärkt. Skitfint!
Joachim Stokstad Veckorevyn 45 – 5 nov –80