Studio Sex
Norrtälje – Stockholm 1980-1983 -1985-1987
Medlemmar:
Markus Klein: Sång
Ted Broman: Bas
Christer Claesson: Gitarr
Crister Johnsson: Trummor
Mats Sjöblom: Gitarr
Mikael Sjöblom: Sång
Owe Rosander: Trummor
Historik:
Egentligen är det logiskt. Om influenserna å ena sidan är dåtida gamlingar som Lou Reed, Iggy Pop och The Who och å andra sidan nyare band som The Stranglers, Sex Pistols och The Jam så är det klart att resultatet blir Studio sex.
På skivdebuten samlingen ”Drag utan droger” som släpptes 1980 av musikföreningen Tälje Musikklubb, bjuder Studio Sex på en glödhet garagepunkrökare vid namn ”One by one”. Ansvariga för denna urladdning var Markus Klein (sång), Ted Broman (bas), Christer Claesson (gitarr) och Crister Johnsson (trummor).
Bandet spelade en hel del nere i Stockholm, och efter en spelning på punkklubben Musikverket 1979 fick de kontakt med Klas Lunding på skivbolaget Stranded. Följden av det mötet blev att de 1980 fick medverka med två spår på samlingen ”Pop Job” tillsammans med bland andra Lustans Lakejer, N-Liners och Kai Martin & Stick. ” All the night” och ” Keep it closer” hette Studio Sex-bidragen och med em var de både tuffast på plattan liksom de enda som sjöng på engelska.
Året efter var det skivdags igen. Då delade de en LP (en så kallad double play) med Stockholmsbandet The Oilers.
Inspelningen av de sex spåren blev dock kaotisk. Interna bråk gjorde att Markus, Christer och Crister lämnad bandet mitt i. De ersattes dock snabbt av Mats Sjöblom (gitarr), Mikael Sjöblom (sång) och Owe Rosander (trummor) och inspelningen kunde fortsätta. Språket var nu svenska eftersom det var så sångaren och texteskrivarenen Mikael ville ha det. Bråken till trots belv slutresultatet lyckat. ”Svarta ögon” och ” Hjälp mig (jag har blivit kär i ett discooffer)” är och förblir modspop av högsta klass.
Med denna sättning fortsatte bandet något år innan de lade ner. 1985 återuppstod dock Studio Sex från de döda. Ted och originalsångaren Marcus satte ihop en ny upplaga av bandet, gjorde några spelningar samt släppte EP:n ”turn me on” med nya låtar på a-sidan och två med ursprungssättningen. Sedan var det slut för gott.
Owe fortsatte att spela med President Gas. Inte heller Ted kunde lägga spelandet hyllan. Senast hördes han i bluesbandet Blue Comets.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
Singel: Turn me on (Psychedelic Twist P.T.R. -001 -85)
LP: split med The Oilers – A-side (Stranded Records PAK 203 -81)
LP samling: drag utan droger – One by one – Radio (Tälje Musikklubb TMK 001 -80)
LP samling: Pop Job – all night -Keep it closer (Stranded Records EKO 101 -80)
CD samling: Roots of Swedish Pop Vol 1 The Mod Years: Hjälp mig (jag har blivit kär i ett discooffer) (Uppers records 531 486-2 -96)
RiP Nr 14-15
Norrtälje är ett ställe några mil utanför Stockholm. Norrtälje kan erbjuda ungdomarna många fritidsaktiviteter. Man kan t.ex. stå och hänga vid gatuköket på torget. Har man en bil kan man köra den runt torget, varv efter varv, slita på asfalten och anordna roliga tävlingar.
Men det finns dom som inte tar tillvara på kommunens fina aktiviteter och i stället börjar spela pop. Studio Sex, t.ex.
Trots att de bor i Norrtälje är deras musik ”glad”. Det är pop, bra melodier, häftiga refränger och förträfflig sång. Inte så mycket stämmor som Moderns utan mer aggressivt. Att Who varit en stor influens även i detta band märks väl.
Tack vare problem med medlemmar som kommit och gått är deras spelningar lätt räknade. Två hemma i Norrtälje och två på Musikverket i Stockholm. Därför är de tämligen okända trots att de är ett av Stockholms bästa popband. Lite fler spelningar och en egen platta och de skulle garanterat bli popexperternas favoriter tillsammans med Docent Död och Moderns. Så varför inte upptäcka dem nu innan alla andra gör det.
Några som redan upptäckt Studio Sex är Stockholms alla skinheads. Efter första Verket-spelningen fick bandet nämligen en modsstämpel på sig. Så när det var dags för den andra Verket-konserten var skinheaden på plats.
– Det är så larvigt allt det där, tycker Markus. Bara för att vi hade kavajer på oss blev vi kallade för mods. Därför kom det en massa skinheads och punkare dir som skrek ”modssvin” bara för att dom i England gör det. Hade vi haft punkkläder hade dom säkert gillat oss, men bara för att vi ser ut som mods vågar dom inte göra det.
– Vi har inget emot att bli kallade mods, säger Micke. Det är ju den publiken vi vänder oss till, vi har ingen annan. Det är meningslöst att spela inför en massa punkare och andra idioter. Vi vill spela 60-tals inspirerad rock, det är ju den bästa musik som någonsin gjorts. Skriv gärna att vi är ett modsband, det är inget fel med det.
– Jag tyckte punkgrejen var jävligt ball i början, berättar Markus. Åtminstone i England, men här i Sverige verkar alla punkare så jävla dumma. Jag fattar inte deras snack om att man inte får tjäna pengar på musik. Är musiker sämre människor på nåt sätt eftersom dom inte får tjäna nåt? Man kan tjäna pengar på allt annat i samhället, men inte musik. Det är fult. Det är sånt punksnack jag går och irriterar mig på. Man lägger ju ner hela sin själ i musiken, varför kan man då inte tjäna pengar på det?
Studio Sex har funnits i ungefär ett år. Själva grunden är Markus, Tedda och trummisen, som knäckt ungefär 20 gitarrister sen starten. Hur länge Micke Ogräs kommer att stanna återstår att se.
Ännu har de inte gjort någon egen platta. Istället medverkar de på två samlingsplattor. Dels en värdelös LP med en massa Norrtäljeband, och så Strandeds ”Pop-Job”. Men eftersom de egentligen inte gillar samlingsskivor vill de gärna ge ut något egen snart.
– Men skivbolaget vågar inte satsa på band som Studio Sex. Antingen ska det vara Magnum Bonum eller Thomas Wiehe. Texterna ska handla om nattlivet eller hur fel samhället är. Men klaga kan ju vem som helst. Dom kunde ju komma med några idéer istället.
– Vi satsar på att göra bra musik. Våra texter har inte någon större betydelse. Det handlar mest om vardagliga saker, sånt man går och retar upp sig på. Vi gör det här för musikens skull, inte texterna. En del band verkar spela bara för att kunna göra propaganda. Men rock är inget man förändrar världen med.
– Vi skulle kunna göra medvetet politiska texter på svenska, men det är så jävligt många band som redan gör det, säger Micke. Man får nog av politik i tidningarna och på TV.
– Tycker man att texterna går före musiken kan man lika gärna skriva böcker och ge ut dikter. Jobbar man vid en svarv hela veckan, inte fan går man då hem på kvällen och sätter på en platta med någon som sjunger om hur det är att jobba vid en svarv. Istället sätter man på något som man kan koppla av till. Kalla det verklighetsflykt, men ibland vill man faktiskt glömma världens alla problem för en stund.
RiP Nr 14-15 Text o bild Jeppe