Urban Släke

Urban Släke
Visby, Stockholm 1979- dec 1984 (Foto: Johan Winegård)

Medlemmar:
Björn Akre: Sång
Jonas Fohlin: Gitarr
Kjell Kahlström: Gitarr
Per Seigerlund: Gitarr 76-82
Bo Rehnberg: Trummor
Tomas Nilsson: Trummor
Patrik Ekman: Bas

Historik:
Urban Släke kom från Visby. Namnet var inspirerat av Ebba Grön och Dag Vag och släke är förstås detsamma som rutten tång.

Bandet hade en vänsterinriktad ställning politiskt och när det våren 1979 blev dags för premiärspelning var det självklart att den skulle äga rum i Almedalen. Raggarna gjorde dock allt de kunde för att förstöra den spelningen genom att åka runt med sina bilar och tuta.

Urban Släke bestod i starten av Björn Akre (sång), Per Seigerlund (giatrr), Patrik Ekman (bas), Kjell Kahlström (gitarr) samt Bo Rehnberg (trummor). Kjell ersattes dock snart av Jonas Fohlin och när Bo försvann ur bandet tog Tomas Nilsson över trumspelandet.

Alla utom Björn var nybörjare när de startade gruppen under gymnasietiden. De var aldrig ett renodlat punkband utan tog influenser från så vitt skilda håll som reggae, Bob Dylan, Rolling Stones och Thin Lizzy men självklart också från Sex Pistols och The Clash. Svenska Problem var för några i gruppen startskottet till att göra punk/rock på svenska.

första singeln ”Magnatens död” kom 1981 och det var Kai Martin och Peter Bryx från Kai Martin & Stick! Som hjälpte dem med produktionen och även gav ut den på sitt eget lilla bolag Puzzle Recods. I efterhand ångrade de att de inte tog hjälp av dem även till andra singeln ”Så fri” som släpptes 1983. Samma år medverkade de på den gotländska samlingskassetten ”Pop in tops” med låtarna ”Slutligen pappas pojk” och ”Bjudningen”.

Året innan hade gruppen flyttat till Stockholm där de hade spelningar varje vecka. Sammanlagt blev det 150-200 spelningar genom åren. I Stockholm där de spelade mest drog de i första hand en renodlad punkpublik men på Gotlandsspelningarna var det väldigt blandat. PÅ en spelning på Långholmen i huvudstaden dansade till och skinheadsen, vilket väl får anses anmärkningsvärt med tanke på bandets politiska hemvist.

Den sista konserten ägde rum på Gotland i november 1984, ett par månader senare slutade Urban Släke att spela tilsammans.

Björn fortsatte det musikaliska genom att sjunga i Maryland Cookies, Thomas började trumma med Rain Refrain som släppte några popsinglar på Warner, medan Per och Jonas började spela afrikansk-latinsk poprock under namnet Java.
Ur boken Ny Våg

Låtar: 
Så jävla svensk, Albin, Berlin, Magnatens död, Bakom gasmasken, Så fri

Diskografi:
Singel: Så jävla svensk – Magnatens död (Puzzle records -81)
Singel: Så fri – Hetta (Burglar records -84)
Samling cd: Vägra Raggarna Benzin vol1: Så jävla Svensk (Massproduktion – Birdnest MassCD 75 – 98)
Samling cd: Svenska Punkklassiker: Så jävla svensk (MNW MNWCD 2012 – 2003)

Övriga inspelningar:
Demo:
Live: Solberga, Ultrahuset 83-01-02

Zerox Nr 2
RAPPORT FRÅN GOTLAND

Efter Rimfrost så kom kvällens höjdpunkt, nämligen Urban Släke. Som är det klart populäraste Gotländska bandet. Dom kom igång på en gång utan någon paus alls efter Rimfrost.
Dom spelade bland annat låtarna 12345, Albin, Bilen Anders och Rolling Stones-låten You, som nästan alltid blir dålig live. Dåligt ljud alltså. Och det här var inget undantag. Det är ju jävligt synd för då går ju inte texterna fram som dom borde. Urban Släke har jävligt vettiga texter, så man tycker att dom kanske kunde ge ut något textblad till exempel.
Den här konserten blev mycket lyckad..

Intervju med Urban Släke
Finns det något speciellt att berätta om Urban Släke?
AKRE: Vi har haft utbyteskonserter med Ebba Grön. Vi har bland annat spelat med dom, och Ebba har varit här på Gotland och spelat. Spelningen på Musikverket var mycket lyckad. Vi har också spelat på Tranås stora drogfria festival, den spelningen blev väl lite mindre lyckad. Det var en stor konsertlokal som rymde 2000 personer. När vi spelade var det 500 som satt ner så det blev ju inget drag.
Har ni några planer på att spela in någon skiva?
AKRE: Nja, vi har i alla fall skickat demotaper till Silence och Mistlur och fått svar om att vi ska spela in ett nytt demoband. Men vi har inte råd att bekosta en egen singel.

Vad är det för skillnad att spela på Gotland och på fastlandet?
AKRE: På fastlandet känns det mera avspänt, här på Gotland har man nästan raggar-skräcken, men igår gick det jävligt bra. När Ebba Grön var här så kastade raggarna sten på dom och det var jävligt dålig stil. I går kväll var det en lyckad kväll inga raggarbråk som det var på förra spelning på Borgen.

På Radio Gotlandbandet var du inte nöjd med musiken, varför?
AKRE: Det lär så Dag Vag-aktigt å vi vill ha en egen stil. Inget fel på Dag Vag, men vi vill inte kopiera någon.
Urban Släke består av:
Akre, sång & piano
Jonas, itarr
Pelle, gitarr
Patrik, bas
Bosse, trummor
Jag skulle vilja avsluta detta med att säga några ord om Urban Släke. Du som gillar New Wave-takter med ett hävla drag, be då någon ungdomsgård eller liknande att boka bandet genom Jonas på telefonnummer
Zerox Nr 2 Text 6 Foto: Mikael Lindebark

Schlager #38 Mars-82
Visby on the rocks
Urban Släke har tröttnat på att stå och stampa på samma fläck som de gjort i snart tre år. De har tröttnat på ströspelningarna i Visby och att de ständigt ignoreras av lokal pressen och den gotlänska publiken. Nu återfinns de i Stockholm och nu tänker de bli popstjärnor.

Det fanns en tid då musikerfesterna var sommartradition i Visby, och det var på en sådan som Urban Släke i hällande ösregn gjorde sin debutspelning inför en fåtalig och måttligt intresserad publik.
Året var 1979 och punken var fortfarande vad jag och Urban Släke hoppades på.

Givetvis var de riktigt usla, men jag kunde inte låta bli att fascineras av deras ovårdade utseenden och deras lätt kaotiska versioner av ”I can´t control myself” och ”All day and all night”. Redan kvällen efter, då de var förband åt Björn Afzelius, lät det bättre och jag fann att de hade egna låtar också, högst personliga små punklåtar med ett larm på gränsen till det outhärdliga. Som sagt, väldigt charmiga var de. Men plötsligt, drygt ett år senare på Borgen i Visby, hände något. Urban Släke spelade ”Berlin” för första gången och jag kände samhörighet med dem, jag kände att de verkligen menade allvar.

Kai Martin (från Kai Martin & Stick!) hade hört Urban Släke tidigare och bekantskapen med honom resulterade i singeln ”Så jävla svensk”/”Magnatens död” som kom på puzzle records i somras. Den fick väldigt fin kritik men försvann i glömskan sedan Urban Släke splittrats, till följd av att sångaren Björn Akre blivit arbetslös och tvingats flytta till Stockholm. De övriga medlemmarna gjorde i och för sig några försök att börja om, men den där riktig känslan infann sej aldrig. På vinst och förlust flyttade de övriga till huvudstaden och där står vi idag. Stockholm känns på något sätt fel för en utomstående som mig. Luften gör mej trött och apatisk, och jag orkar bara inte ta del i vad som hände runt omkring mig. För första gången under min tillfälliga Stockholmsvisteles, i ett litet vardagsrum på Lidingö, känner jag mig hemma; här står ”nya” Urban Släke och repar – Fulle och Penti på gitarrer, Björn Akre sång/piano, Patrik bas samt Thomas på trummor. De nya låtarna är fruktansvärt starka, och tyngden har definitivt inte gått förlorad. Däremot kanske de allt mer sneglar mot rötterna, mot lite traditionell rockmusik.
– Vi har fått större ljud, arrangemangen är mer genomtänkta, säger Fulle när jag pratar med gruppen efter repet.
– Vi har helt enkelt fått lite distans till det vi gjorde på Gotland.
När jag föreslår T-Rex, New York Dolls och kanske Bruce Springsteen som referenser får jag genast invändningar.
– Skriv inte NY Dolls, vi vill absolut inte klumpas ihop med Hanoi Rocks !
– Och Springsteen låter så tråkigt, även om han i och för sig är rätt bra.

Vi börjar prata om singeln, och känslorna kring den visar sig vara ganska blandade.
– Den är väl representativ för hur vi lät då, men den ger en väldigt smal bild av oss. Hade vi gjort den idag hade den definitivt låtit annorlunda, haft ett större ljud.

Efter singeln har ni närmast betraktats som ett politiskt band.
– Musiken är helt klart det bästa mediet när det gäller att få ut politik.
– Fast några partipolitiska ställningstaganden gör vi inte, jag röstar nog blankt i valet, säger Björn varpå en livlig diskussion angående blankröstning utbryter.

– Hursomhelst kan ju ingen som hört singeln ta miste på vilken sida vi står på.

Urban Släke har splittrats två gånger och återuppstått lika många. Vad får er att fortsätta när ni inte tycks komma någonstans?
– Vi vet att vi kommer att lyckas.

– Fördelen med att som vi börja om här i Stockholm är att få sett eller hört oss förut, folk tror att vi är ett nytt band och kommer att bli överraskade när de hör att vi har ett såpass färdigt och tätt ljud redan första spelningen.

– Vi har inte plågat folk med en massa nervösa, usla spelningar som på Gotland.

– Ända sedan vår spelning på Musikverket för ett och ett halvt år sedan har ryktet gått om oss här, alla tycks veta vilka vi är men få har hört oss.

– Vi har blivit ett kultband…
Urban Släke spelar rock för att de inte har något annat att göra.
För vad ska de göra av sina liv om de inte blir popstjärnor?
Kjell Hägglund Schlager #38 Mars-82

URBAN SLÄKE – Backstage
Gotland har väl aldrig gjort sig speciellt känt som någon rockmetropol, men därifrån kom i alla fall ett av svensk punks intressantaste band – Urban Släke.

– Vi var fem landsortspojkar, varav jag den ende som spelat tidigare, från Gotland som träffade varandra i Visby när vi gick på gymnasiet där, berättar sångaren Björn Akre och skrattar. Jag hade tidigare lirat i ett dansband men det var inte så jävla roligt så jag hoppade av i samma veva som punken började visa sig på Gotland.
Vilket innebär 1979

– Det var en ren polaregrej: Vi körde ett par gamla Kinks-covers på en musikfest. Det var tvåackordslåtar som var ganska lätta att repa in. Det blev nån slags antisuccé så vi blev omgående lite kult i Visby.
Urban Släke fick kontakt med Gotlands Teater, som var ganska aktiva på den tiden, som drev ett musikcafé. Genom dem fick de rätt mycket spelningar – b.la. som förband till Dag Vag och Eldkvarn.
Björn berättar vidare att Urban Släke var rätt politiskt medvetna men att det viktiga med punken för honom var att den kom som en motreaktion på den elitism som gällde inom musiken i mitten och slutet av 70-talet.
– På Gotland var jazzrock det enda som gällde, det skulle vara tio miljoner toner i sekunden. Det var fruktansvärt trista tillställningar som jag vet att man satt och sov sig igenom. När det dök upp plattor med Pistols och Clash var det världens hit, allting kom ner på jorden och man upptäckte att det var möjligt att börja spela.
– Vi var en del av den rörelsen och jag tycker att den stod för väldigt mycket bra saker. Det var en aktiv tid när folk tog för sig av tillvaron på ett sätt som de inte gör längre. Fast nu verkar ju punken vara på gång tillbaks och det är kul.

I KRIG MED RAGGARNA
Som de landsortspunkare de var så hamnade Urban Släke i bråk med raggare.
– De grupperingar som fanns i Visby när vi startade var antingen vänsterintellektuella halvhippies eller skitiga raggare, ute på landet är det ganska mycket Ronny och Ragge-typer. När vi klippte av oss håret, sminkade oss och slet sönder kläderna så syntes det verkligen för Visby är en liten stad.
– En av de första låtarna vi gjorde hette ”Raggar Ragge” och den var väldigt utmanande, och det tog verkligen skruv så vi var mer eller mindre fredlösa under ett par år och det var spännande, minns Björn som själv slapp att åka på stryk.
– Jag har en känsla av att det alltid var Patrik som torskade. Han sprang för långsamt så det var alltid han som åkte dit och fick stryk. Dessutom var han ganska stor i käften. Själv var jag jävligt duktig på att skrika år folk på 50-meters håll. Det hände vid ett flertal tillfällen som vi spelade att det blev upplopp och att vi fick låsa in oss. Det var världens kalabalik och polisen fick rycka ut.
– Jag minns att det gick så långt att det t.o.m var ett ämne på insändarsidorna i Gottlandstidningen. Samt att det anordnades ett fredsmöte. Det var jag och Patrik som hade ett möte med två raggarhövdingar. Det var på neutral plats i Visby med medlare närvarande. Vi kom fram till att vi skulle skippa ”Raggar Ragge” vilket i sin tur innebar att vi kunde visa oss varsomhelst, närsomhelst i stan utan att riskera att få tänderna utslagna, och det höll faktiskt.

FLYTTADE TILL STOCKHOLM
.När killarna gick ur gymnasiet –81 lades bandet ner eftersom Björn flyttade till Stockholm.
– De andra dök upp i Stockholm allt eftersom så ett halvår senare var vi samlade igen, förutom att vi bytte trummis. Vi körde igång igen och repade i en villa ute på Lidingö, där en av killarna bodde inackorderad, berättar Björn.
Kärnan i bandet var hela tiden Björn, Pelle Segerlind (Gitarr) och Patrik Ekman (Bas). Efter diverse trummisar hittade de Tomas Nilsson, som hade ett förflutet i Gotlands Teater, när de kom upp till Stockholm. Gitarristen Jonas Fohlin, som kom med ett år efter starten, kompletterade bandet och enligt Björn var det först när han kom med som saker och ting började hända.
– Det var när han kom med som det började bli musik av det hela. Innan dess var det inte särskilt bra musik utan det var mer ett häftigt drag. Jonas kunde verkligen lira och han inspirerade Pelle till att bli bättre för han utvecklades snabbt till en mycket bra gitarrist. Det lät faktiskt ganska bra om Släke efter ett par år, trots att det var en plojgrej från början.
Urban Släke gjorde under sin existens mängder av spelningar samt att de släppte två singlar, som de bekostade själva.
– Den första spelade vi in i Göteborg med Kai Martin som producent medan den andra spelades in i Stockholm några år senare.

UTVECKLADES ÅT OLIKA HÅLL
Musikaliskt utvecklades bandet hela tiden år olika håll fram till att de la av 1985.
– Från början var det den typiska punkinställningen hellre än bra. Det var ganska aggressivt men med tiden gled vi över mer och mer åt det snällare pophållet. Aggressioner är alltid kul men har man skrikit ur sig sin vånda i ett par år så blir det så småningom intressant att utvecklas lite grann, menar Björn.
I mitten av 80-talet var det inne med depressiv svartrock och Urban Släke halkade in på någon Cure-inspirerad variant, vilket innebar sista spiken i kistan för bandet.
– Vi började som en ren polargrej och umgicks intensivt i flera år – bodde mer eller mindre ihop. Men med tiden gick vi åt olika håll både som människor och rent musikaliskt. Jag hoppade av därför att jag tyckte musiken blev så jävla depressiv och trist. Hela musikscenen var faktiskt rätt tråkig i mitten av 80-talet. Det var mycket tredje världskriget och ångest och på något sätt halkade vi med i den svängen och det tyckte jag var värdelöst så jag la av, förklarar Björn.
– Dessutom hade vi hållit på i sex år och någonstans var man sugen på skivkontrakt men det lossnade aldrig.
Idag spelar Pelle och Jonas i bandet Java medan Tomas släppte en singel med Rain Refrain för något år sedan. Idag håller Björn själv inte på något med musik efter det att han nyligen lämnade Maryland Cookies som han var med i under många år.
– Jag jobbar inom vårdsvängen, inom en sektor i hemtjänsten som håller på med alkohol och tablettmissbrukare, samtidigt läser jag masskommunikation på universitetet.
Backstage #