Plast
Stockholm 1979-1981 (Flyers: Olle Borg Foto: Ann Duroj & NotFound.se)
Medlemmar:
Magnus Gehlin: Synth och taktmaskin
Olle Borg: Gitarr
Peter ”Aldo Morot” Gartz: Sång
Josef Zetterman: Bas
Sven Ohlman: Elfiol
Historik:
Sveriges troligen första industrirockband, Plast, bildades 7 april 1979 av Magnus Gehlin – död 10 mars, 2005 – (synt & bandspelare = primitiv taktmaskin baserad på för hand ihopklippta ljudslingor) och Olle Borg (Hagström gitarr) – tidigare Bedbugs – som plockade upp sångaren Aldo Morot (Peter Gartz) i Gallerian. Sedan letade man efter en basist och frågade Josef Zetterman som jobbade på Mammut Zoo om han kände någon dålig människa som spelade bas, vilket han inte gjorde, men till slut erkände han att han själv ägde en bas. Efter en första spelning på Musikverket där Aldo läste ur en telefonkatalog pga att texten kommit bort stötte Plast-pojkarna på Sven på stan som var ute och letade efter delar till en el-fiol. Av någon anledning tyckte man att det behövdes en el-fiol för att komplettera uppsättningen och Sven Ohlman rekryterades in till bandet.
Bandet repade hemma i Magnus pojkrum på Tegnérgatan och använde sig initialt av små bandspelare och annan hemelektronik som förstärkare. I och med att trummis inte ingick så fungerade det att repa i lägenhetsmiljö, men istället för trummor användes taktslingor på rullbandspelare som klipptes ihop för att gå i takt. Så man fick klippa av millimeter för millimeter och tejpa ihop tills takten satt som den skulle. En rad livespelningar gjordes under 1979 på ställen som Musikverket, Oasen, ett lastbilsflak i Humlegården, med Ebba Grön, och på en rad andra platser där tillfälle gavs, inklusive Kungsholmens Gymnasium där man tog revansch på skollivet och demolerade det klassrum som upplåtits som loge. Sista spelningen genomfördes på Galleri Med Mera på Söder i Stockholm.
Låtar: Välfärdsstaten, En eventuell morgondag, Fabrik, I köket desperat, Golvet är så kallt, Dagisbarn
Diskografi:
EP: En eventuell morgondag – Fabrik – I köket desperat – Dagisbarn. (Stranded Rekords REK 002 –80) EPn spelades in 22 september 1979 i Studio Alfa utanför Stockholm.
Övriga inspelningar:
Live: Musikverket maj -79, Adolf Fredriks Musikskola maj -79.
Video: Super-8 upptagning, med dubbat ljud, från antivalspelningen i Humlegården med Ebba Grön.
Ladda ned diverse Plast HÄR!
RiP Nr 11
Plast är Stockholms första industriband.
Troligen även Sveriges första, men det är jag inte helt säker på. Den 7.e april bildades Plast då Magnus och Olle var på väg hem från en repning med ett annat band som inte gick så bra.
– Då ville vi ha ett band med bara två personer, en synthesizer och en gitarr. Ett tag tänkte vi läsa dikter till dunk från ett trumset, berättar Olle.
– ”Plast är en samling kreativa människor som ska öka verkningen i den kreativa strömmningen i dagens skenlösa samhälle där invidualismen betecknas som en sjukdom”
– Vi upptäckte snart att det inte var så kul med bara två medlemmar. En till som sjöng borde man i alla fall ha. Aldo ställde upp direkt med en mängd konstiga idéer. Att stå bakom ett stängsel och sjunga, tv-apparater och mycket annat.
– Varför inte ha en basist tänkte vi och gick hem till Josef och frågade om han kände nån dålig person med en bas. Det gjorde han inte, men när vi skulle gå avslöjade Josef att han själv hade en bas. Då var saken klar.
– Senare snackade jag med Incest Brothers som hade anordnat en konsert på Musikverket och ville att Bed Bugs skulle vara med, avslöjar Olle. Fast vi hade ju lagt av så jag frågade om inte Plast kunde få vara med istället. Och eftersom de hört så mycket om oss, var det givet.
– Första gången vi spelade alla tillsammans var på Musikverket. Innan hade vi varit högst tre personer på samma repning.
– Idéen till vår musik var det Magnus och jag som kom på, säger Olle. Jag var jävligt trött på all punk efter att ha lirat med Bed Bugs en lång tid. Man var så låst när man skulle skriva en låt. Det skulle vara snabbt, rockigt och raka texter.
– Ibland får jag en idé till en låt helt plötsligt. Då spelar man den på piano och trudeluttar upp den mer och mer och till slut är det en låt, berättar Aldo.
– Vi vill improvisera så mycket som möjligt inte bestämma innan när han och han ska komma in. Man ska få göra det man känner för just då.
Plasts musik är ett rum utan väggar…
– Jag har så gott som alltid lyssnat på lite udda musik, krasch, bom och oväsen. Nu ville jag även spela sådan själv, säger Magnus. Eftersom jag inte kunde spela synth var det lättare om det blev oväsen. Så fick man höra alla nya band från England. Men när vi gör en låt försöker vi tänka på alla andra band så lite som möjligt, för att få en egen stil.
– texterna är väl ganska annorlunda jämfört med andra band. På Verket sjöng Aldo direkt från telefonkatalogen under ”Besökarna”. Men det var inget planerat. Det blev bara så eftersom texten var borta. Vi brukar ändra ordföljden ibland eller ha ett speciellt ordval för att det skall bli annorlunda. Det ska vara spontant!
Inte planerat och välarrangerat.
– ”Dra i en spak” kom fram då vi hittade ett gitarrljud. Sen byggdes det bara vidare med text och övriga instrument. ”Välfärdsstaten” är den enda planerade och skrivna låt vi har.
– Vi har hittat på en massa idéer som vi snart ska använda på konserterna.
På b.la ”Välfärdsstaten” ska vi ha en diabildsfilm. Några helt konstiga filmer som går runt. Vi har tänkt filma en lampa på väg upp och ner i en rulltrappa. Klipper man sedan ihop det där går lampan runt i en viss takt som man kan skriva en låt till. Bandspelare ska vi använda oss mer av. Dels till rytm istället för trummor, dels till lite andra ljudeffekter. Tack vare en grej vi fått tag på kan man spela på miniräknare. Man programerar den med nåt sen håller den en slags takt hela tiden.
– Vi planerar att spela i Norrköping i en skola. Där finns det gott om bönder som inte förstår någonting, det kan bli kul. Sen kanske det blir Sigtuna Privatskola, där allas vår Knug har gått. Där hatar verkligen alla sån musik vi lirar.
– Vi vet egentligen inte var vi passar att spela någonstans. Spelar man bara på gallerier tror alla att man är något konstband. Vi ska göra något tillsammans med Slumrockarna och då får man en helt ny publik. Det är inget roligt mes samma punkare på varje konsert.
– Senare i höst kommer Plast ut med en egen tidning. Vi tänker ordna utställningar och en hel del annat multi-kreativt. Det är alltså inte bara till musiken vi har en massa nya idéer. Plast är en folkrörelse.
– Visst är det inne med industrimusik men det är inte därför vi spelar det. Om vi nu verkligen är ett industriband. För vad man än spelar kommer folk och sätter stämplar.
– Vi hade rysligt många namn innan Plast dök upp. Paranoid Terror, Stockholms Undergång, Nervgift, Stressfaktor och en massa andra nojjnamn. Men i nåt av mina långa telefonsamtal med Magnus kom ordet Plast fram, berättar Olle. Det var ju ett riktigt bra namn tyckte vi. Det är ingen bestämd artikel. Bara plast liksom.
– Vi har för tillfället ingen replokal, men det skulle vara trevligt att ha en.
En affärslokal med lager är vår stora dröm. Då skulle vi spela i lagret och hålla på med film, foto och teckningar. Ett litet galleri med försäljning kanske… Vi har otroligt måna idéer men en massa mindre pengar.
– Som avslutning kan vi avslöja att vi tycker väldigt mycket om Albert Einstein. Vi har funderat på att göra en låt om honom, efter en massa urklipp. Eller en konsert till minne av hans födelse för 100 år sedan, men det var redan den 14:e mars. Men nästa år kan vi göra något i samband med 25-årsjubileet av hans död.
RiP Nr 11 – Text: Jeppe – Foto: Micke
Funtime Nr 10
Den 5 oktober (kvällen innan Plasts superkonsert på Oasen) knallade jag och Plast hem till Magnus för att göra en intervju. Bandet består av Aldo-sång, Josef-bas, Sven-elfiol, Magnus-synth och bandspelare och Olle-gitarr.
Avig: Lirar ni industrimusik som Expressen säger?
Sven: Industriorkester möjligen, hahaha.
Aldo: Om man ser på Expressens industrimusik så gör vi det. För dom säger att allt som har lite annorlunda takter sådär.. Då är XTC industrimusik!
Josef: Vi har ju en låt som heter ”Fabrik” i och för sig.
Sven: Såvadå?
Aldo: Det var ju våran första låt. Det är kanske därför folk kallar oss industriband.
Olle: Industrimusik, det var sån där dom spelade efter revolutionen i Sovjet. Dom stod och körde maskinerna i fabriken, slog på burkar och sånt..
Magnus: Discomusik är industrimusik.
Aldo: Det beror på när man kommer fram också. Hade vi kommit fram 77 så hade vi varit punk.
Josef: Jag tycker vi är punk nu!
Sevn: Dom enda sanna punkrockarna. Tillsammans med Patrick Fitzgerald. Ha-ha…
Avig: Nån kallade Plast ”Depro-musik” i stil med Suicide…
Aldo: Vi kan säga sähär: vi har inslag av sk ”depro-musik”, vi har inslag av ångest-musik, vi har inslag av industri-musik. Men det är ju ändå vår musik, det är ändå Plast.
Olle: ”I köket desperat” är ju depro-musik, om man menar ångest/depressionsmusik. Men det är inte destruktivt…
Aldo: Som punken…
Josef: Såhär, va. När jag skriver texter, det är när jag känner mig alldeles deppig och nere och vill ”få ut” någonting.
Aldo: Det är lättare att bli sne nuförtiden än att bli glad..
Avig: Har det funnits några band som inspirerat er?
Magnus: Blomsterunge, Fältskär, Dom Dummaste och Koma Boys!!!
Olle: Nämen, liksom, när vi började… det enda man hade hört, som inte var punk, var Devo och Pere Ubu… Magnus och jag snackade redan förra november om att sätta ihop ett band. Sen hade vi börjat skriva lite diktartade grejer. Jag spelade trummor då, jag kunde inte spela gitarr. Vi snackade om att sätta ihop trummor, synth och dikter eller vad som helst. Överhuvudtaget bara nånting som var annorlunda…
Aldo: Folk, och nu menar jag inte bara punkare, men liksom… då hade man lirat den där jävla rocken och lyssnat på den där jävla rocken, och alla va så liknöjda. Och så plötsligt kom någonting annat och BASH! Krossade deras illusion.
Olle: Den konstiga musik som kom gjorde att man vågade spela konstig musik…
Aldo: Det är ännumer frisläppt än punken, va. Okey, det finns en aning rock i det hela, men det är ändå friare på nåt sätt… Här kan man liksom leka sig fram, hitta nya sätt att lira på.
Josef: Göra va som helst.
Om punkrock….
Olle: Det var liksom primal. Det är precis innan man börjar skrika.
Sven: Det är två skillda stadium. Depression är mera tankar. Ibland slår det över, PANG! Men precis innan det slår över, då rusar tankarna runt i skallen på en. Det är det man kan göra nåt av.
Avig: Ni lägger ner mycket jobb på affischerna. Är de ett sätt att skapa en Plasts-image?
Aldo: Nä.
Sven: Det var så enkelt, va. Alla gjorde affischerna så att dom tog sin tuschpenna och skrev det dom skulle skriva. Då tänkte man: Om vi nu ska slösa pengar på tryckning, kunde vi inte göra nåt som vi själva tyckte var snyggt. Göra nåt vettigt av det.
Olle: Ja, ett meddelande. Som inte behöver att ha med oss eller konserten att göra.
Magnus: Som man tycker är kul att göra.
Avig: Ibland säger ni: ”Äh nu tar vi konserten som en repning…”
Sven: Jamen, det är ju inte så att konserterna ska vara en show som vi ska göra för att folk ska bli glada för sina 10 spänn. Vi gör bara det vi skulle gjort om vi hade tfäffats här hos Magnus och lirat tillsammans. (Magnus rum fungerar som replokal när Plast gör någon av sina sällsynta repningar)
Olle: Men det är ju inte som en repning i den meningen att det gör detsamma om det är folk som lyssnar eller inte. Vi har ju ett meddelande, med våra texter å sånt. Annars skulle man lika gärna kunna sjunga bla-bla-bla. Men musikaliskt är det inte noggrannare på en konsert. Det är väl inte så jävla viktigt det där med att tekniskt kunna veta precis vad man gör.
Alod: Det får man ju känna då, när man lirar.
Sven: Annars försvinner ju spontaniteten rätt häftigt!
Avig: Ni vill göra annat på konserterna än bara lira. Vadå t.ex?
Aldo: Efter den där konserten i morgon, så är det visst inga föränn i december. Och då tycker jag att vi kan sätta igång att göra nya prylar. Jag tänkte mest på dom låtarna jag har gjort, ”Jobbet”. Men inte bara göra en massa låtar utan mera som ett projekt. Man kan visa bilder när jag och Josef går till arbetsförmedlingen. Precis som det är. Nån följer med, nån dag när vi går dit, och plåtar. Sen kan man visa bilderna medans man lirar, och göra ett projekt av det…. Sen har det varit så här va: vi har snackat om alla våra idéer, så har vi sagt: ”Vi måste börja göra nånting av det här!” Och så, ha ha, börjar vi snacka om nya idéer istället. Och då känner man sig nöjd: ”Ah, nu har vi fått in nya idéer!” Men nu MÅSTE vi göra nånting av dom här idéerna! Annars spolierar vi våran image, hahaha..
Avig: Varför göra nåt annat än bara lira?
Olle: Av samma anledning som man gör musik. Det är ju vad man är intresserad av.
Magnus: Vi tycker det är förbannat kul.
Aldo: Nu vet folk ungefär vad Plast är. Man måste göra nya grejer, annars fastnar man och då vet de var de har en. Vi vill göra annat än bara musik, för vi tycker det är så långtråkigt med bara musik, vi vill liksom inte bara vara ett musikband. Vi vill vara Plast liksom.
Olle: Vi vill göra allting. Måla, teckna å sånt….
Avig: För att återgå konserterna. Är ni alls beroende av om folk som lyssnar tycker Plast e bra eller inte?
Aldo: Näe.
Magnus: Bara dom reagerar så… tycker dom att det är skit har dom i alla fall reagerat. Bara dom tycker nånting om det, så är det bra.
Josef: Det vore kul att spela nånstans där man inte känner nån i publiken.
Aldo: Ja… Det var därför den konserten på Adolf Fredrik, var den roligaste. Eller den mest intressanta i alla fall…
Olle: Ja, för där va en publik som va 13-14-15 och gick på musikskola, å då kan man ju tänka sig hur dom reagerade.
Magnus (förtjust): Dom verkligen HATADE det! Hahaha… Va roligt det var.
Olle: Vi började konserten med ett band i några minuter, där en kärring räknar på tyska slumpvis blandat med pip. Det var når som Aldo fick in.
Alod: Jag fick in det på kortvåg. Det kan va spionprylar, eller börsnoteringar på tyska. Sen hör man liksom kodmeddelanden: pip-pip-pip-pip, som har kommit in samtidigt.
Olle: Och så slutade det med: ”Ende!” Publiken började applådera för att vi skulle sluta… Men det var kul, för där reagerade hela publiken så man märkte det va.
Avig: Det är ju inte precis dansvänlig musik…
(Alla håller med utom Magnus)
Magnus: Jag har sett en som dansade till ”Fabrik”, så det så!
Avig: Tror ni att det är en nackdel om folk inte kan dansa, utan sitter ner, så kanske de slöar till? Haha.. rentav somnar..
Aldo: Ja… Men det är nog inte så lätt att somna till vår musik. Men iallafall… det är en reaktion om folk går därifrån.
Aldo: Det rör iallafall om i den passiva hjärnan.
Sven: Iochförsig, men många tycker det är så jävla jobbigt att dom inte orkar lyssna, och är tvugna att gå…
Aldo: Det e bara för man e så jävla tvättad med allting som redan finns! Å så kommer det nåt som stör ens idyll.. ”Får inte krossa illusionen”.
Avig: Hur går det med eran singel?
Magnus: Det blir en hitsingel! (Hehehe)
Alod: Ja, vi har mutat Sveriges Radio. Äh, men vi ska ringa till Hasse Tellemar varenda lördag, hehehe….
Josef: Och nattönskningen.
Magnus: Det är bara att citera Böna, hoho: ”Den kommer att slå världen med häpnad!”
Alod: Hahaha…närå.
Magnus: Nämen, den kommer väl att ges ut.
Josef: På Stranded Rekords.
Aldo: Det är inget speciellt med att göra en singel.
Sven: Den är inspelad på två-kanalig bandspelare. Ingen eftermixning, inga pålägg eller nånting. Det var inte för att bevisa att inte sånt behövs, det var bara det att det inte behövdes nån eftermixning. Det är så det låter och så ville vi att det skulle låta.
Avig: Ni har redan planer för singel nr 2 ”Jobbet”
Aldo: Vi vet väl inte om det blir singel nr 2.. men okey, om man ska göra den som singel.. Ja, det handlar om jobb. Hur man söker jobb, hur man tror man får ett jobb, hur man får ett jobb, hur man jobbar och hur man lägger av att jobba… Det är bara det att vi kan göra alla låtar föränn Josef och jag får ett jobb.
Avig: Dvs när ni kommer upp i pensionsåldern, hahaha…
Josef: Vadå, vadå? Hehe..
Magnus: Jamen, fan, som ni sover. Ni har väl inte ens orkat gå och få bostadsbidrag ens, hähähä..
Josef: Det ligger ett helt LASS med käk i köket!
(Alla börjar vråla)
Sven: Aaahh! I köket desperat! Hon satt där med sin fårfiol.
Josef: Är det bara en fråga kvar? Får jag höra.
Avig: Okey, hur kommer Plast att utvecklas i framtiden tror ni?
Sven: Vadå, jag hajjar inte frågan. Är det personerna..
Josef: Gruppen Plast, såklart! Nämen, det handlar bara hela tiden om, tycker jag, att inte stagnera. Inte fastna i nåt fack, utan hela tiden,… Om man har gjort nåt så kan man det, så slopar man det och börjar om på nytt. Inte fastna, bara. Det är bara det det är frågan om tycker jag…
Olle: Jag tror vi kommer att utvecklas. Men vart… det vete fan. Det beror på.. om vi håller på länge att vi börjar kunna spela. Då vet man aldrig vad som händer.
Aldo: Vi kan spela.
Olle: Okey, vi kan spela.
Avig: Så det blir inte så att när ni börjar lira bättre och bättre så börjar ni lira mer musikaliskt invecklade låtar.. mer elektroniska grejer.. mer solon?!?!
Magnus: Solon?!?!?.
Josef: VA SÄGER DU? Hehehe…
Aldo: Det är svårt att säga faktiskt..
Olle: Man kan säga att alla våra låtar består av ett synth-solo hela tiden, ett fiol-solo hela tiden, ett bas-solo, sång-solo, och gitarr-solo. Plus en bandspelare som försöker spela solo bäst den kan, haha. Nä, jag tror inte vi har några anlag..
Sven: Vi är för dåliga, haha. Alla måste ”Sola” samtidigt, annars blir det avslöjat att vi spelar så dåligt… om vi inte låter allihop samtidigt.. hehe.
Olle: Plast kommer iallafall att utvecklas. Men det kommer aldrig att bli mindre ”live” på konserterna!!
PS Låtarna på Plast EP blir: I köket desperat, En eventuell morgondag, Fabrik och Dagsibarn. Den spelades in 22 september på Studio Alfa, utanför Stockholm.
Funtime Nr 10 Text Eva Avig.
