Pink Champagne
Stockholm, 1979-1984 (Foto: Mats Bäcker)
Medlemmar:
Karin Jansson: Gitarr
Gunilla Welin: Bas
Ann Carlberger: Sång, klaviatur
Stina Berge: Trummor
Historik:
Stockholmsbandet Pink Champagne höll ihop åren 1979-1984. Gruppen hade sina rötter i punken men senare fick musiken ett mer nyanserat uttryck. Inspirationskällor var bland andra Patti Smith och Nina Hagen. Pink Champagne gav ut fyra singlar och LP-skivorna ”Vackra pojke” 1982 (producerad av Ebba Gröns – Joakim Thåström) och ”Kärlek eller ingenting” 1983. Gruppen turnerade mycket och hade spelningar i hela skandinavien. Man var också ute på kortere turnéer med bland annat Ebba Grön och KSMB.
(Fakta från samlings-cdn: Från Plommons till Drain samt egna noteringar)
Låtar: Svarta fanor, Fula pojkar (Uppskattad cover på Eldkvarn), Vackra pojke, Berusa er (tonsatt poem av Charles Baudelaire), Vildkatt, Vita nätter, Sträcker ut handen
Diskografi:
Singel: Stålmannen-Kvinnan – Särskild sort – Söndagsskolehyckel (MNW – MNW 60s -1980)
Singel: Gonatt lilla mamma – En särskild sort (MNW -1982)
Singel: Farligt väder – Alternativa (MNW – MNW 64s -1981)
Singel: Den sista cigaretten – Håller mig vaken (MNW – MNWs 82 -1983)
LP: Vackra Pojke (MNW – MNW 117P -1982)
LP: Kärlek eller ingenting (MNW – MNW 128P -1983)
Samling CD: Ståkkålmsjävlar – (MNW MNWCD 182 – 1989)
Samling CD: Ny Våg Stålmannen-Kvinnan(MNW MNWCD 243-244 -93)
Samling CD: Svenska Punkklassiker – Stålmannen-Kvinnan (MNW MNWCD 2012 – 2003)
Samling CD: Från Plommons till Drain – Svenska tjerockband 1966 – 1999 – Farligt väder (Svenkt Rockarkiv – Rocka-02 -02)
Övriga inspelningar:
Demo:
Radio: Tonkraft 80-09-02 – Spinnrock intervju 82-03-20
Liva: Musikverket 80-02-01
TV: Fritt Fram 81-03-09
Musikens Makt Nr 4 maj 1980.
Det vore kul att kunna spela på heltid, satsa ordentligt på det här i ett par år. Men sen skulle man säkert kunna känna sig isolerad och tappa kontakten med livet utanför musikvärlden – det liv som aggressionen i vår musik hämtar näring från.
Pink Champagne har spelat ihop i nio månader men är redan förvånansvärt samspelta. Dom spelar en kraftfull, svängig rock, där maffiga melodier hellre stampas ut med ruffiga riff än med sega solon. Både text och musik ger en bild av säkerhet och styrka. Dom här tjejerna verkar veta vad dom vill.
Ann, 23 år, är sångare och Stina, 21 år, spelar trummor. Bägge går i plugget. Gunilla, 24 år, är bassist. Hon jobbar på kontor. Karin, 20 år, gitarristen är diversearbetare. Första gången jag ser Pink Champagne är på Musikverket, där dom spelar ihop med Ebba Grön, en fredagkväll i början av februari. Dom imponerar.
Jag träffar dom den sista mars i deras replokal mitt emot Katarina fritidsgård vid Björns trädgård på Söder. Pink Champagne har just kommit hem från sin första spelning utanför stan, på kåren och kulturföreningen Huset i Östersund. Man reste ihop med Fy Skam, ett band som kommer därifrån och på så sätt kunnat greja spelningen.
– Efter fem spelningar här i stan var Norrlandsspelningarna en enorm kick. Den absolut bästa publiken hittills! Här i stan är utbudet så stort och folk är mer dresserade i konsumtion. Allt ska serveras på ett fat och ofta står folk bara och glor och bara tar emot. Däruppe gav man av sig själva och dansade från första till sista låten!
Stämningen var mer avspänd i Östersund och där upplevde bandet något av det man vill åstadkomma under sina spelningar: kommunikation, ömsesidighet, värme. För bandet vill spela ute. Man vill inte stå i en källare och repa tills musiken blir perfekt och uddlöst tråkig.
– Vi har också fått kritik, också från andra tjejband, för att vi har en tuff image, för att vi spelar på vår sexighet osv. Dom verkar att tro att man inte kan tänka bara för att man är sexig och snygg. Dom andra tjejbanden här i stan är oftast yngre, spelar mer för att upptäcka saker som vi redan är medvetna om.
Inga snälla flickor
Att se Pink Champagne på scen är annorlunda jämfört med att se andra tjejband. Dom ger inte alls ett ”snällt” eller ”skrämt” intryck. Stina:
– Vi tänker fan inte kompromissa. Vi tänker fortsätta måla oss och spela ut vår kvinnlighet. Vi tänker inte vara några snälla flickor. Vi har rätt likartade idéer om vad vi anser vara viktigt. För oss är såväl text och musik som utstrålning och sättet att uppträda på scen lika viktigt – en enhet.
Gunilla maner att rocken som uttrycksform passar henne.
– Man kan förmedla sina erfarenheter, tycka till. Om man gör nåt själv. Några av oss är gamla pianoelever och andra har spelat i andra band, som Tant Strul och Bojwah Kids.
Stina:
– Att det skulle bli ett band med bara tjejer var inte meningen från början. Vi är människor som kommit samman…
Gunilla:
– jag tror inte det var nån slump att just vi började spela ihop. Jag är feminist. Det är en ovanlig situation just nu med så många tjejband som börjar spela.
Ann:
– Tjejer och killar är väldigt identitetslösa och förvirrade just nu. Att se oss på scen är en ny grej som dom inte riktigt vet hur dom ska ställa sig till. Det är svårt att vara sig själv som kvinnlig musiker utan att placeras i ett fack, en roll.
Karin:
– Att man tycker om sitt eget kön räcker inte det?
Pink Champagne vill med sina texter ge känslor för en förändring. Man vill berätta om hur det är att vara tjej och om vad man kan göra. En låt handlar om Mats Olsson, Expressens rockskribent, som skrivit att tjejer inte kan spela rock, dom kan på sin höjd bära hem pojkarnas gitarrer. Ann:
– Senare i vår tänker vi och en massa andra tjejband bevisa motsatsen på Rock Palais på en stor gala. Liksom i Göteborg i sommar, på en tjejrockfestival.
Tjejerna anger olika band som dom gillar eller tagit intryck av. Samtliga verkar gilla Ebba Grön. Men sen skiljer det sig:
– Raketerna såg vi i Rågsved. Dom var bra liksom Livin Sacrifice, ett nystartat tjejband från Spånga.
– Captain Beefheart och Zappa och Bojwah Kids!
– Nina Hagen, Patti Smith, Lene Lovich..
– Rolling Stones, Lou Reed, Bowie – det är ju dom man växt upp med. Och Clash.
Ickekommersiellt bolag
Kontraktserbjudande från ett kommersiellt skivbolag har bandet inte fått. Men skulle man tacka ja om man fick ett?
Pink Champagne skulle vilja göra en singel. Men i så fall skulle man välja ett ickekommersiellt, mindre bolag. Dom kan man lita på och man behöver inte vara rädd att bli överkörd, menar några i bandet.
Andra menar att dom progressiva bolagen med säkerligen kan vara jobbiga att ha att göra med. Deras intryck är att det ofta går långsamt på små bolag, att det hela är ”flummigt skött”. Gunilla, som liksom Ann jobbat med Mullvadsoperan, är kritisk mot ”proggarna”.
– Har man inte näbbstövlar, avviker från schemat, så möts man av en väldig misstänksamhet. Och mascara får man tydligen inte ha om man vill förändra samhället. Skitfåningt.
Också Stina har varit aktiv i den progressiva musikrörelsen, jobbat med Bryggeriet och Mariahissen, två spelställen. Hon tycker att Mariahissen har urartat.
– Det blir mer och mer ett ställe som drivs utifrån privata intressen. Dom som nu driver det inser inte att stället uppstått och vilar på en massa människors gratisarbete. Inställningen till dom nya banden är spekulativ: bara dom mest kända får spela. Själva fick vi beskedet att tjejer inte ska rida på att dom är tjejer och därför tro att dom ska få spela överallt….
Pink Champagne säger att man inte har någon ledare. Alla pengar man får in läggs i en gemensam kassa. Man gör alla låtar tillsammans. Visst är det enorma konflikter, säger man. Men sitter det så sitter det med säker stund och bra studs. Jag instämmer.
Det gör också bandets roadie, en av musikrörelsens verkliga veteraner, som dansar för levande livet till Pinks musik när vi lämnar lokalen.
Musikens Makt Nr 4 maj 1980.
AFTONBLADETS UNGBILAGA Söndagen 1:a februari -81
– Vi är barn till den första generationen kvinnokämpar!
Karin, Stina Stubina, Gäckande Sgugge och Ann Komann är fyra tjejer i tjugoårsåldern från Stockholm.
Tillsammans är de Pink Champagne. En tät och larmig rockgrupp.
– Äntligen börjar vi bli berömda för vad vi gör, inte för att vi är tjejer, säger Pink Champagne.
Publikkontakt är a och o för Pink Champagne. Bandets policy från början har varit att spela ute så mycket som möjligt.
Följaktligen premiärspelade tjejerna efter bara tre veckors repetitioner förra hösten.
– Då hade vi bara fem låtar. Men när vi fick chansen att spela på Farsta ungdomsgård ställde vi upp direkt. Även om vi inte var så samspelta då, berättar Stina Stubina.
Farstaspelningen följdes av allt fler. Pink Champagne har rest en hel del under sitt första år. Jag träffade gruppen för några veckor sedan på Sprängkullen i Göteborg. Där bjöd musikföreningen Garageligan på ny rockmusik två kvällar. Pink Champagne reste ner för den goda sakens skull. Något stort gage fick de inte. Garageligan betalade bara resan.
TEXTERNA URVIKTIGA.
– Alla i Pink Champagne har vanliga jobb vid sidan om, säger Ann Komann.
– Vi har råd att ta en gratisspelning då och då. Det är tveksamt om vi skulle vilja ha musiken som en heltidssyssla. Visst vore det häftigt. Men vi vill inte förlora kontakten med verkligheten!
Vardagen för tjejerna i Pink Champagne är jobb i bokhandel och på hemtjänsten. Stina Stubina har ett litet barn och är hemmafru just nu.
– Texterna är urviktiga! Vi har inga politiska slogans. Vi vill istället betona att man ska våga kasta sig in i en massa saker. Inte tveka och säga att det här klarar inte jag av…
– Viktigast är att kunna känna för texterna och identifiera sig med dom. Vi vill ha full kontroll över våra låtar!
REPETERAR I SKYDDSRUM
– Det är en anledning till att vi spelar in våra plattor på lilla MNW. Vi skulle säkert kunna få kontrakt med ett större bolag. De ser tjejrocken som en lönsam marknad!
– Men skulle vi kunna vara helt säkra på att få sjungna vad vi vill? Vi vet att skivbolaget ändrade i Reeperbahns texter innan de kom på platta…
Pink Champagne repeterar i ett skyddsrum vid Medborgarplatsens tunnelbanestation i Stockholm. För ett år sedan kunde ingen i gruppen spela. I dag tränar tjejerna så ofta de har tid.
– Vi är trötta på killarnas snopprock, säger Gäckande sGugge. Rocken har blivit en manlig prestigegrej, där det bara handlar om teknik och en massa ljud. Visst vill vi också utvecklas musikaliskt. Men tekniken får inte ta överhanden!
GILLAR EBBA GRÖN
Karin nämner namn som Nina Hagen, Clash, Stones och Ebba Grön. När vi pratar om grupper som påverkat Pink Champagne.
Punkrörelsen för fyra år sedan blev väckarklockan för tjejerna, som länge letat efter ett sätt att uttrycka sig på.
– Visst började vi spela rock ganska sent, medger Stina. Först förra året kände vi oss säkra på vad vi vill med musiken. Många av dom unga rockbanden har tänkt alldeles för lite på varför dom spelar!
Stina Stubina, Gäckande sGugge, Karin och Ann Komann, som valt att ha artistnamn för att slippa konstiga telefonsamtal på nätterna, snackar ofta och mycket om vad dom håller på med.
– Vi har läst dikter av Baudelaire, Rimbaud och Majakovskij på scenen, berättar Gäckande sGugge.
DRAMATIK OCH TEATER
– Dramatik och teater är något vi vill satsa mer på i framtiden. Den strikta konsertformen gillar vi inte alls.
– Än är vi bara i början. Men hittar vi dikter som handlar om den situationen vi befinner oss i drar vi oss inte för att läsa upp dom!
AFTONBLADETS UNGBILAGA Söndagen 1:a februari -81
Text: Anders Hvifeldt Foto: Marie Hedberg
TCP
Aftonbladet / Ung 82-02-07
”Det blixtrar och det lyser i Margret Thatchers natt”, vrålar det ur högtalarna.
Men i det idylliska Vaxholm är det vitt, vitt, fridfullt och småstadputtrigt.
Här har Pink Champange just lagt sista tonen till sin debut-LP ”Vackra Pojkar”.
I drygt en månad har Ann, Stina, Gugge och Karin jobbat hårt och målmedvetet i Waxholms studio. Tre års erfarenheter och rutin som grupp har smälts ihop med fyra 20-25 års livserfarenheter, kunskaper och viljor.
Resultatet är en LP som kommer i mars med elva låtar, som spänner över rock, reagge, disco, synthpop, ballader och improvisationer till dikter.
”Ska vi stå ut?”
– När vi åkte hit tänkte vi, vad ska hända, allt kan hända! Hur ska vi stå ut med varann och hur ska vi klara av det? Sista låten skrev vi på vägen hit, säger Karin.
– Efter punkens första ursinninga kraft, har det skapats en massa säljande trender. Plötsligt skulle allt handla om kärlek
Och så hör man artister som säger ”musik är musik”.
– Var finns ilskan, reaktionen, glädjen och medvetenheten? Ja rent ut sagt, var finns kampen?
Tänkte Stina, Gugge, Karin och Ann och skrev låten ”Svarta fanor” , av samma anledning som drev Strindberg att skriva boken med samma titel.
Den handlar om det meningslösa pladdret i salongerna, ytligheten, koketterierna och korruptionen.
– Men vi gör låtar som handlar om kärlek också.
Började sent
Tjejerna i Pink Champagne började spela rock ganska sent. Debuterade på Farsta Ungdomsgård den 31 oktober 1979, efter fem veckors idoga repetioner. Dessförinnan hade de varken spelat eller skrivit låtar. Sedan dess har de gjort några singlar som fått bra kritik, och turnerat runt om i landet.
Men nu kommer LP:n och då är det plötsligt mycket mer allvar än det någonsin varit innan.
Thåström från Ebba Grön har producerat och lagt ner hela sin själ. Karin, Ann, Gugge och Stina har bestämt sig för att spela på heltid nu, släppa sina jobb vid sidan om och verkligen SATSA.
– Vi närmade oss rockmusiken på ett otraditionellt sätt och har ingen särskild stil, inget tema. Det handlar hela tiden om plötsliga infall, att komponera och arbeta på känsla. Vi gör låtarna tillsammans, det går mycket bra. Vi sitter runt ett bord och så kommer orden, texterna. Nästan genast känner man vilken musik, vilken stämning som passar, förklarar Ann.
– Nu har vi prövat oss fram med klaviatur, trummaskin, syntheziser och flera sångstämmor. Det låter olikt. Det är helt nytt för oss, säger Gugge.
Vill vara vackra
Rädslan för att bli betraktade som kommersiella, köpta i andras ögon, bekymrar Pink Champagne.
– Ibland känner man det som om man måste hoppa över en massa saker som man vill, bara för att det känns så exploaterat. Jag menar, det är rätt trist att se sin egen sminkning, frisyren och kläderna, lanserade i Vecko Revyn som ny innegrej, säger Gugge. Men:
– Vi vill göra vacker musik.
– Vi vill se vackra ut på scen.
– Vi vill göra vackra skivomslag.
– Och vi vill använda Baudelaires dikt ”Berusa er!” utan att bli anklagade för drog-propaganda.
Aftonbladet / Ung 82-02-07 – Text: Stina Helmersson – Bild: PaA Björklund
Expressen 24 mars 1982
Kamp med nätstrumporna på
Det har antagligen inte skrivits en enda artikel om Pink Champagne där ordet ”tjejgrupp” inte har nämnts. Denna är inget undantag.
Det finns ju inte så många seriöst satsande tjejband.
Och Pink Champagne både ser ut och låter som tjejer. Dessutom har de intressanta tankar i ämnet.
I förbifarten nämner vi: Pink Champagne har just släppt sin första LP ”Vackra pojke” och fått goda recensioner.
– Ska det bli en sån där tjejartikel, undrar någon av dem. Fast hon säger inte ”nu igen”.
Nej vadå, det finns väl flera vinklar. Också. Men det här är ganska oemotståndligt, särskilt sedan somliga representanter för den ”gamla” kvinnorörelsen inte oreserverat välkomnat sina yngre systrar som både målar sig och klär sig i kortkort.
– Vi får alltid de där tjejfrågorna, säger basisten Gugge Welin. Det är klart vi kan tycka det är dumt och välja att inte svara. Men då förnekar vi ju oss. Det finns inte många tjejgrupper, och det är annorlunda att vara tjej och spela rock.
– Men en del tycks tro att vi bara sitter hemma och filosoferar medan vi ju lever i en vanlig rockbandsverklighet, säger Stina Berge som spelar trummor.
Moral krävs
– Vi är den sortens grupp man kräver moral och ställningstagande ifrån, säger Gugge.
Att kalla sig kvinnosakskvinna är inte längre särskilt modernt, men verkligheten finns ju där ändå. Och Karin Jansson (gitarr) påminner dem som glömt:
– Man måste säga att man är feminist om man är socialist och antifacist, för då är man såklart mot allt förtyck.
– Men det är tungt att axla en rörelses historia, säger Gugge. Särskilt om man är ur en annan miljö eller en annan ålder. Så vi har hittat på begreppet ”ny-feminism” där kan vi lägga in vad vi själva vill.
För Pink Champagne ligger det ingen motsättning i att dra på sig leopardhandskar och nätstrumpor och sjunga om kamp och förtryck.
– Man ska inte tro att man klarar sig undan kvinnoförtrycket genom att klä sig fult, säger sångerskan Ann Carlberger. Det är bara dumt att gå in i antiroller. Att sluta gå i högklackade skor bara för att folk visslar efter en – då har man givit upp!
Pink Champagne är en mycket verbal grupp som vet vad den vill och ivrigt diskuterar hur. Det är högra krav och gott om självkritik. Det gäller att samtidigt säga något, vara underhållande och bli trodd.
Ebba Gröns Thåström har producerat Pinks LP. Och även om där fanns gemensamma värderingar och åsikter kunde det skilja sig i uppfattningarna om just hur dessa skulle förmedlas.
– Vi har till exempel varit rädda för sådant som tillmäts kvinnor, som att låta hysteriska – det tycker man ju är negativt, säger Gugge.
– Men Thåström ville vi skulle låta mer hysteriska, lika med engagerade. Det är svårt att veta hur folk uppfattar saker.
Och hur ska man undvika att låta förmanande och beskäftig.? I några låtar tilltalas lyssnarna med ”du”, vilket kanske skulle kunna tolkas så.
– Vi har pratat om det där, säger Ann. Men man har oftast svårt att säga ”jag”, och ”vi” kan låta konstigt om dt bara är jag som sjunger. Det är ett problem, och ibland när vi spelar live ändrar vi ”du” till ”jag” om publiken verkar reagera.
Ärlighet viktigt
Texterna kommer till gemensamt. Var och en får komma med det den tycker är bra, ”eftersom ingen av oss är författare”.
– Man kan bara försöka bli ärligare, säger Ann.
Ärlighet framför eskapism, verklighetsflykt. Det är något som betonas på ”Vackra pojke”.
– Stikkan Andersson och såna som brukar snacka om behovet av eskapism är ju inte de som faktiskt borde behöva det, säger Gugge.
– De arbetslösa i Norrland, vilka champagneglas ska de fly till? Fyller Karin i.
Har sagt upp sig
Med LP:n har Pink Champagne tagit det första stora steget mot en tillvaro som professionella musiker. Stina och Gugge har redan sagt upp sig från sina jobb.
– Första gången vi stod på scen på Farsta Ungdomsgård för två och ett halvt år sedan hade vi spelat i fem veckor och det lät förjävligt, säger Gugge. Men nu har det blivit en hjärtesak att vi ska vara bra och att ljud och sånt ska vara tekniskt perfekt.
– Vi måste kunna spela för att kunna säga vad vi vil, säger Stina. Och om vi inte har något att säga blir musiken ihålig. Båda delarna är lika viktiga.
Text: Nina Lekander – Foto: Weine Lexius Expressen 24 mars 1982
Schlager nr 39 april –82
Att leva med öppna ögon
Pink Champagne är ett bra svensk rockband.
Pink Champagne är ”en envis samling flickor som lider av bestämda hakor”.
Pink Champagne gör låtar som uppfattas som hotfulla av en del killar.
Pink Champagne är en grupp.
Och låt oss säga att Pink Champagne är ett pussel.
Ett pussel med fyra bitar, som alla är lika viktiga för att det ska bli en helhetsbild.
Under två och ett halvt år har Pink Champagne svetsats ihop. Men det är fortfarande fyra olika människor. Det här blir en bild sedd ur fyra vinklar.
Den som ser Pink Champagne på scen kan tro att Ann är ledaren. Hon är sångerskan, hon rör sig mest, hon syns och ger låtarna innehåll och texter en mening med sin kropp och sin röst.
Håller du på med att boka band tror du Stina är ledaren. Hon sköter den sidan av gruppens arbete, fixar konserter, resor, övernattning med eller utan sovsäck, hos kompisar eller på hotell.
Ekonomin sköter Karin, vilket lär ge huvudbry och bekymmer. Pink Champagne har så många spelningar att det är svårt att sköta ett jobb vid sidan om, men inte tillräckligt för att man ska kunna försörja sig på det.
Skulle du stöta på Pink Champagne i studion eller i replokalen så framstår Gugge som ledaren. Hon håller i helhetsljudet, soundet. Hon samordnar alla idéer och sätter dom i turordning. ”Den texten du har där kanske passar bättre med det gitarriffet Karin har här”:
Problemet i början var att alla är dominanta, alla ville komma fram. Först trodde Pink Champagne att det var ett problem att komma över. Sedan insåg dom att det var suveräna komplement till varandra. Att det är en förutsättning för att det ska bli intressant.
ANN CARLBERGER, sång och klaviatur
Mitt första framträdande var ”Gläns över sjö och strand” vi Goda Kamraters luciatåg. Då var jag tio år och sprang och gömd mig i en garderob.
Gugge och jag kommer från samma förort, och har känt varann väldigt väl i tio år. Där var det ungdomsgården som gällde. När man växte från gården gick man antingen till handbollsgänget eller till det radikala gänget, dit gick vi.
Jag var sju år när jag satte upp min första Paul McCartney-bild på väggen. Pop är som… tuggummi och godis, det har funnits naturlig runt omkring en hela ens barndom. När vi sedan började spela kom allt helt naturligt. Det känds aldrig som att göra sig till, det bara fanns där.
Jag blev sångerska för att jag sjöng högst och starkast. Det var slumpen som bestämde vem som spelade vad.
Dom här nya romantikerna, som predikar eskapism – det är som när jag var 15 år. Då såg jag filmen ”Romeo och Julia” och blev helt besatt. Jag lärde mig hela Shakespeares pjäs utantill på gammelengelska, och läste in renässansens historia och var fascinerad av det, fast det egentligen var en hemsk värld. Samma är det idag, dom är tjusade av en livsstil, ett sätt att leva. Men det var när man var 15 år – dom här människorna är ju jämngamla med mig.
Viktigt må bra
I början var det mest jag som tänkte på texterna, men vi gör allt mer saker ihop. Min grej är inte att vara sångerskan Ann utan en del i Pink Champagne. Jag känner mig privilegierad som har mikrofon och kan rusa runt på scen.
Det viktiga är att man mår bra av det man gör. Vi nådde vårt första mål efter fem veckor när vi ställde oss på scenen. Vi har kommit på att vi kan göra någonting vi vill och klara av dt utan att bli oärliga. Vi har inte gjort saker vi tycker är fel.
Oj, oj, oj vad vi kund sålt oss med dom förutsättningarna vi hade, vi fick en massa underliga anbud. Att spela före dom kvinnliga gyttjebrotterskorna satte igång på Kiviksmarknad t.ex. Man kommer in i så absurda situationer, det är dt roliga. Från Helsingfors med Blues band och 20 000 åskådare till Kalhälls ungdomsgård och 35 personer.
En bra låt är en som man känner handlar om människan som sjunger den. Första gången jag kände det var när jag hörde Joc Cocker sjunga ”With a little help from my friends”. Mahalia Jacksom gillade jag som barn. Jag har alltid varit känslig för röster. T o m Bette Midler kan få mig att gråta när hon sjunger ”When a man loves a woman”.
Att höra Matteuspassionen med alla körer det är revolution! Jag skulle vilja sjunga i kyrkokör, alltså den musiken fast med revolutionära texter.
En bra konsert ska vara så att det inte är något avstånd mellan scen och publik. Det ska kännas som när jag såg Bertolucchis 1900… wow.. men så kan man inte kräva att det ska kännas vid våra konserter. Då måste vi vara suveräna. Det är svårt att säga ”jag är sångerska”, om någon frågar vad man gör. Man kan lika gärna säga, ”jag är människa”. Det är lättare att svara att man jobbar på kontor.
Jag ser ingen gräns mellan att påverka världen och förändra den. Allting förändras genom att folk råkar ut för något som gör dem motiverade. Teater, konst, film, musik – det förändrar världen. Hade jag inte trott det hade jag blivit politiker eller datatekniker eller vad jag nu trodde skulle förändra världen.
Jag förstår inte grupper eller musiker som säger, ”jag vill bara underhålla”. Jag förstår inte hur musik ”bara kan vara musik”. Jaha?
Det är väldigt avpolitiserat i Sverige. Unga människor tror inte på politiker. Många har erfarenheter att politiker ljugit dom rätt upp i ansiktet.
”Tro på dig själv”- trenden är väldigt avpolitiserad, den ”häftiga singelmänniskan”. Jag känner inga människor som är partipolitiskt aktiva. Och en sån grej som att hjälten i vilda västern-filmen verkligen blir USA:s president. Politiker är en samling tragikomiska lustigkurrar.
Dom jobbar som att … ta bort skrubbsåren genom att förbjuda plåster. Eller förbjud begravningar så blir det mindre sorg. Det värsta jag vet är det här snacket ”Sverige är så tråkigt”. Jag är född här. Jag gillar Sverige. Jag har behov av dom här rötterna, det är en speciell känsla. Det låter kanske fånigt, men jag är väldigt hemkär.
Köra buss!
Jag är feminist, det måste man vara om man är radikal. Då kan man inte tycka om det patriarkaliska förtrycket. Förtrycket att man tillskriver personer egenskaper p g a deras kön. Man blir inte tagen på allvar. Sedan är det vår egen slöhet också… Vi har inte lärt oss hur man kopplar upp ett PA än t ex. Vi är för slappa ibland. Å andra sidan har vi lärt oss en massa grejer.
Jag vill köra våran buss, men har inte haft råd med körkort än. Men… det är mitt mål med Pink Champagne… Att jag kan köra bussen!
Att tycka att det är förjävligt med kärnkraft tycker var och varannan. Men att säga att man är feminist, det är att klumpas ihop med ett gäng hemstickade vantar.
Det är roligare att spela med KSMB än att varvas med Mia Gerdin i radioprogrammet ”Spinnrock”.
Jag är rädd för att flyga, rädd för nya miljöer, rädd för mycket. De andras stora problem är när Pink Champagne får en spelning i Japan och hur dom ska frakta mig dit… Jag får väl åka lastbåt till Yokohama i tre veckor.
Men det är väl… är man inte rädd för att leva är man kanske inte rädd för såna saker.
Pink Champagne har funnits i två och ett halvt år. När dom hade repeterat i fem veckor ställde dom sig på scen för förts gången. Det vågar man näs man har saker att säga.
Dom började med att göra allt tillsammans. Ingen kunde något som dom andra inte kunde. De var mer eller mindre en slump vilket instrument dom valde. Under åren har dom fyra svetsats ihop, genom ett samarbete som är ovanligt för svenska rockgrupper.
Alla låtar görs tillsammans. Som ett pussel. Olika idéer samlas, ingen sprutar ur sig låtar utan det tar tid. Ingen sitter och skriver sånger på nätterna. Dom kastar rim mot varandra på repetitionerna, testar olika uppslag, olika viljor styr och det hörs på det färdiga resultatet.
– När vi började hade vi tjugo års grejor att säga. Jag tycker det var skitbra, man tänkte aldrig efter. Det bara va(Ann).
Fram till förra sommaren spelade Pink Champagne mycket, och efter ett TV – program uppmärksammades gruppen ännu mer. Man i höstas tog Pink Champagne en paus, repeterade, funderade, snackade.
Då och på LP:n, som spelades in under två månader, förändrades gruppens låtar lite grand. Den första punkaggressionen har bytts mot en mer nyanserad musik.
– Typiskt Pink att försöka klämma in så mycket som möjligt i en låt. Det hörs på vår musik att vi pusslar ihop låtarna tillsammans. Det beror väl på att man är ny på att skriva låtar. Efter tio år koncentrera man sig. Nu vill jag ladda allt i välden i en enda refräng. (Stina)
Nu har Pink Champagne andra förväntningar att möta. Dom har hela tiden fått uppmärksamhet, men att få det är inte detsamma som att bli populär eller erkänd.
– Våra låtar är rätt konventionella. Men vi gör dem okonventionellt och avigt. Vi kunde inte lira när vi började, vi har lärt av varandra och slipats ihop till den typ av musiker vi är.
GUNILLA WELIN bas
jag spelade en del piano som barn, men… det var ”spela inte hemma det förstör fingersättningen”.
En av mina starkaste motivationer att spela när vi satte igång Pink Champagne var att jag inte fick vara med i Fega Påhopp och spela saxofon. Då blev jag verkligen sur. Det är nog nyttigt med den där kicken i arslet.
Både jag och Karin ville spela bas, men jag hade en uppfattning om att Karin verkade sköta läxorna bättre och att det var mer övande med gitarr. Fast nu blev det inte riktigt så…
Jag spelar bas från en helt egen grund. Jag har inte velat lära mig traditionella basgångar. Sättet att spela har blivit en kompromiss. Det kanske inte är det roligaste sättet att spela, utan mer funktionen i gruppen. Jag spelar rak bas och inte för tätt eftersom Stina spelar tunga och slamriga trummor. Det får inte bli för tjockt. Rakt och ganska glest. Drömmen är att det ska vara andra musikaliska förutsättningar, att det funkar att utnyttja instrumenten mer.
En viktig tråd i det vi gör är att bli respekterade för att vi är starka. Det är inte lätt. Vi vill att styrka ska uppfattas som något positivt, inte hotfullt eller kränkande. Det skiljer oss från andra kvinnliga grupper. Deras attityd är: ”Man måste våga vara mjuk”. Det är inget problem. Problemet är att få vara stark.
”Tuffa och hårda”
Det vi vill säga sa vi i början, och sedan hade vi avverkat det. Man måste våga får på käften och skita idet. Har man gjort något man tycker är bra spelar det inte så stor roll om man får på käften.
Vi var tuffa och hårda i början, och jag står för det fortfarande. Nästa steg blev att köra lugna och stilla grejer också.
Våra motivationer när vi började var så starka att tre av våra förhållanden tog slut. Pang, pang, pang… Det var ett sånt evigt tjat om det vi höll på med. Vi hade inte lagt oss i om våra killar hade haft något. Men dom skulle in i våran grej, kom med förslag på texter och att dom skulle spela instrument. Det går inte att kombinera en arbetsrelation och en kärleksrelation, åtminstone inte när man är ung. Dom band som är beredda på att offra sina förhållanden, sin ekonomi och sin sociala relation – sådana band går det bra för.
I början var det bara entusiasmen som gällde. Men spelar man tre dar i veckan och repar två till då krävs det en proffsighet som man kan koppla av och på. Det går inte att ha entusiasm hela tiden. Man måste lita så mycket på sin kreativitet att man kan lägga sig på en badstrand i tre veckor och vila och veta att man kan koppla på effektiviteten igen efteråt.
Feminist – det är samma sak som att kämpa mot de olikheter som finns ur en kvinnas synvinkel. Det är väldigt mycket sexuellt förtryck. Om man är emot fastlåsningen av dom sexuella mönstren – då är man feminist.
En dl säger: ”Att styra ut sig i snygga kläder det är att göra andra kvinnor avundsjuka”. Det finns så mycket radikala klyschor inom kvinnorörelsen. Samtidigt är det viktigt att inte förneka kvinnorörelsen och allt bra den gjort. Jag tycker om alla rörelser. Alla människor har lämnat ett resultat, en utveckling bakom sig.
Vi är så fruktansvärt beriden av publiken. Vi försöker slå hål på taket med energi och känsla. När det är många i publiken kan man verkligen känna att taket är på väg att lyfta.
Jag är svag för poplåtar, tjusiga låtar med fint melodispråk. Karin vill ha mer udda ackord som inte passar ihop. Stina har hippietraditioner med akustiska gitarrer och jazz/blues.
Ebba Grön gör suveräna melodier och slingor. Thåström är en kombination av engagemang, energi och romantik… det blir hjärtskärande ibland.
Det är inte roligt att säga att det är ett kallt eller kärvt klimat i Sverige. Det händer mycket. Det finns jättemycket hopp om att saker ska förändras. ”Det kommer bättre tider”, eller hur det nu är Ulf Lundell sjunger.
Folk frågar: ”Hur kommer det sej att Freestyle och Attack blir så stora då?”. Men dom har inte blivit stora. Det handlar om en musikalisk roll. Ingen kommer att minnas deras låtar, det är sånger som passar till en förälskelse, som att köpa en ny jumper. Det ger ingen intellektuell tillfredställelse. Man köper a) dansplattor och b) skivor att lyssna på.
Besvärlig roll
Det är lite besvärligt att vara det här bandet som tillskrivs något intellektuellt. Om vi gjort en låt som: ”det finns bara en av mig och det är jag” så är det ingen hejd på hur mycket skit det skulle skrivas om den låten. Dom skulle inte ta det för vad det är.
Man ska vara så fruktansvärt annorlunda alltid. Recensenter hyllar saker för att de är jätteudda, men skulle aldrig sätta på skivorna hemma. Man blir speciella fast av fe l anledning. Det är viktigt att vara speciell, men inte för att bli inlåst i ett fack där det står ”Inte för alla” eller ”Varning! Intellektuell”.
Vi hade stora nojor i början när vi skulle göra LP:n att låtarna var så olika, att det skulle låta splittrat, men sen släppte vi dom nojorna. Det kanske man kunde oroat sig för om man varit oerhört skickliga musiker, men… det blir ändå rätt lika. ”Det karaktäristiska struttandet” som det brukar stå i recensioner. ”Som en balettdansös som fått en spark på benet”.
Jag har en idé om att vi ska bli mer professionella, i musiken och i vår inställning. Att sluta arbeta är ett led i den riktningen, att ta sig själv på allvar.
I början var det framåt i 180. Nu måste vi bli mycket duktigare, mycket skickligare för att komma över nästa steg. Vi måste bemästra själva programmet bättre, det ska vi om vi tar ut ett så högt gage. Vi måste spela ut känslostämningarna, ta ut svängarna vidare. Om vi inte kan lära oss det, om vi inte klara den grejen – då är Pink Champagne slut.
Killarna känner sig attackerade av Pink Champagne.
BUUUUHHH.
Det närmar sig påsk och häxorna samlas vid Blåkulla och sedan rider dom sina elgitarrer ut över det församlade manssamhället och skrämmer livet ur dom.
BUUUUHHH.
En låt som ”Stålmannen” uppfattas som hotfull av en del, mest äldre killar. Eller en text som på låten ”Gå inte hem, lås inte inte dig”, som innehåller raderna: ”Ge inte upp/dra åt slipsen om halsen på varje tupp”.
– Det är klart att vi vill att folk ska ta åt sig av ens texter, men vi vill inte att de ska känna sig angripna. Det har tydligen varit svårt för halva mänskligheten att ta oss till sig.
Men dom skulle kunna vara mycket elakare.
– Vi kunde bara köra med råsopar. Men vad den låten handlar om är att om tjejerna vill göra något så gör det, ge inte upp. Man ska inte ge upp sina fjädrar och klä sig i säck och aska. Man måste se till sin egen tradition, det är inget att hålla på och tjafsa om. Det var kvinnor som gjorde de första mönstren på lerkrukor.
På det viset kan det vara jobbigt att vara ett tjejband.
– När vi hållit på några år är dt normaliserat… förhoppningsvis.
Är man demokrat, antirasist, antifascist, då måste man vara feminist.
– Det larviga med det är att om man kallar sig feminist då får man en stämpel på sig att vara bitter och sur, en som fått skavsår av livet. Det vill vi inte ställa upp på.
KARIN JANSSON, gitarr
Jag föddes när det blev revolution på Kuba. 1959.
I tredje klass hade vi allsång i klassen, när lärarinnan avbröt och sa att någon sjöng falskt. Så fick vi provsjunga en och en och jag fick börja… Och hon sa: ”du kan vara tyst när vi andra sjunger”, och sedan den dagen tog jag inte en ton. Hemma hade vi ett gammalt sketet piano som stod i vardagsrummet. Hos pianolärarinnan fick man ett datum när låten skulle vara färdigövad, men jag fick hela tiden nya datum kluddade i marginalen och blev aldrig godkänd. Musik blev bara plågsamt.
Så blev man mer passiv till musik. Musik måste vara aktivitet. Och när man sen kom på att det går att göra musik… vilken grej va!
Jag höll på med friidrott och var simlärare och väldigt sportig och aktiv samtidigt som jag levde som alla andra; gick på gården, sniffade, drack mellanöl.
En del musik finns dt så mycket stämningar och minnen i. När jag hör en del låtar kan jag fortfarande känna doften av ungdomsgården och kille som druckit tre mellanöl och skogsbacken och bandspelaren som stod på.
”Je ne regrette rien” (Edith Piaf), ”Paint it black” (Rolling Stones), ”Jeepster” (T Rex) och ”You can´t put your arms around a memory” (Johnny Thunders) är sådana låtar, sånt som får huden att knottra sig på armarna.
Målen för oss i Pink Champagne förändras hela tiden. Först var det att spela ute, sedan att bli bättre, sedan att göra en skiva. Jag vill fortsätta som nu, spela mycket ute och hoppas att det går bra med LP:n.
Ibland känns det hopplöst och segt och vi kan inte stå ut med varandra, men så blir det ett gräl som löser upp det där och sedan är vi över en ny tröskel.
Musiken skall lyfta fram dt slagkraftiga i texten, understryka den. Det första man vill är att folk ska reagera, att vi är så pass intressanta att dom kommer ihåg oss. Att det är svettigt och varmt och folk känner sig styrkta, som man själv efter en bra spelning.
”Rösta inte”
Min politiska uppfattning är inte partipolitisk. Att få rösta vart tredje år är en politisk cirkus. Vad man ska slåss mot är dom snäva ramarna, att just få rösta vart tredje år är det enda inflytande folk har. Jag röstar inte, men dt beror inte på att jag är slö.
Dom här partierna man kan välja på… dt är inget val så länge de ställer upp på dt kapitalistiska samhället. Roten till det onda är pengar, dom får samhället att rulla vidare. Jag tror att om ett par år så har läget trissats upp så mycket att folk reagerar. Jag tror att utvecklingen måste gå tills den slår hål på sig själv.
En del människor vill lösa saker med förbud. Jag pratade just med folk som tycker man ska förbjuda data och video. Det tycker inte jag. All teknisk utveckling är bra, frågan är bara vilka händer som styr tekniken. På ett ställe är det fel, på ett annat ställe är det bra.
Vi reagerar på dt vi tycker är fel.
Jag lärde känna Gugge för fem år sedan, genom henne Ann och via Ann träffade jag Stina. Gugge och jag började spela tillsammans, först ville vi spela bas båda två, men jag förlorade och fick ta gitarren. Vad ska jag göra med den här? Sex strängar, va jobbigt!
Jag hade antikänslor mot att spela gitarr. ”Det är ingen som ska lära mig nåt! Jag ska inte spela traditionell rock, det kan andra göra tusen gånger bättre, det är inte min grej.”
Ibland gör jag en del grejer baklänges bara för att det ska vara tvärtom, men efter LP:n har jag fått behov att spela gitarr, förut övade jag nästan inget hemma. Det är jävligt mycket känslor i vår musik. Eftersom man inte får gömma sig bakom att vara virtuos får det man känner och tycker större betydelse. När vi ska göra låtar pratar vi aldrig om att det ska vara reggae eller i sådana termer, utan att det ska kännas på ett visst sätt.
”Bli inte lurad”
Min mamma har brutit sig loss, varit radikal och lärt mig: ”Du ska inte bli lurad”. Det är inget jag gått igenom, utan det har jag lärt och det är väl skillnaden mellan mig och en tjej som är 35. Men jag har också blivit speciellt behandlad för att jag är tjej, på ett negativt sätt. Det har fört med sig att man betett sig likadant, en slags omvänd manschauvinism; avverkat killar på löpande band för att jag var rädd att bli taskigt behandlad. Men det var nog något nödvändigt att gå igenom. Jag har lärt mig en massa saker som man inte ska gå på.
Man blir rädd för att bli kär, vågar inte ösa på i ett förhållande. Jag har inte vågat gå igenom en massa saker som jag kanske kunde behöva för att bli vuxen.
Ibland är det inte en fråga om kön utan om självkänsla. Sedan kan man inte komma ifrån att det finns vissa beteendemönster som är olika hos killar och tjejer. Man ska inte vara två neutrum som står framför varandra.
”Take it or leave it”
Vi har ingen elitiskast uppfattning. Vi har ingen ljudmatta som vi bedövar folk med från scen. Det är ett utbyte med publiken, man eggar varandra till olika känslor. Våran attityd är: Här är vi – take it or leave it.
Korskrogen, slutet av februari, 1982: Pink Champagne och KSMB spelar i en liten, liten ort med taxi och en kiosk och…
Över fälten kommer publiken på scootrar och så tar dom av sig hjälmarna och plötsligt är dt små punkare i Hälsingeskogen, 600 till slut.
Före rockbanden, och i pauserna mellan Pink Champagne och KSMB, spelar ett dansband som får 2000 kronor i gage. Dansbandet håller på i tre timmar, spelar perfekt och kan alla hitlåtar och återger dom precis som på skiva, verkligen duktiga musiker.
Men inte en människa kastar en blick åt dom.
Sedan kommer Pink Champagne upp på scenen och alla rusar fram och det blir världens entusiasm och dom spelar i 45 minuter och får tre gånger så mycket i gage.
– Vi pratade med dom efteråt och dom undrade: ”Hur gör ni för att få publiken engagerad?” Jag tror att det berodde på att publiken förväntade sig att vi hade något att säga. Även om dansbandet hade haft någonting viktigt att komma med, så hade publiken inga förväntningar på dom. Men dom gjorde musik helt utan urskiljning (Gugge)
Efter spelningen kommer folk ofta fram och snackar. Yngre flickor som undrar när Pink Champagne började spela. Och som bara pratar så där i största allmänhet och undrar om dom får bo hemma hos Pinktjejerna när dom kommer till Stockholm nån gång.
– Karin är mest uppvaktad och beundrad, men det kanske är instrumentet. (dom andra)
– Fast det är dom som skriker också: Mer solon! ÖHHH. Mer Hendrix! HÖRRRUUU… (Karin)
STINA BERGE, trummor
Jag är den enda i gruppen som inte kommer från Stockholm. Jag var med i Frälsningsarmén när jag var 10-11 år. När dom andra höll på med ungdomsgårdar spelade jag för första gången i Stockholm som en av tamburinflickorna från Frälsningsarmén i Ljusdal.
I klassen fick jag stå längst fram och sjunga: ”Den blomstertid nu kommer”. Sen var jag vokalissa i Lars-Ivars Lättrock med Gustav. Jag var med på ett framträdande när jag var 16 år och då smet jag ut efter två låtar för att jag inte klarade av det.
Jag flyttade till Stockholm och blev hippie på heltid. Jobbade på Bryggeriet och Mariahissen; jag har dragits som malen mot ljuset, dit där rocken hände.
När jag lyssnar på en ny skiva tar det tre lyssningar innan jag hör något annat än trummorna. Ju mer man spelar, ju mer lär man sig och inser hur lite man kan. Först nu börjar jag fatta hur häftigt det här instrumentet är.
Det är viktigt att hålla isär visionen och hantverket, ge dom lika mycket. Det är dumt att snöa in på det man säger eller bara på hantverket, musiken. Det är roligt att spela med Pink Champagne för vi har lärt oss av varandra. Men det gr mycket att spela med andra band också. Det skulle vara mer sånt, mer jam och lek.
Jag vill hålla på med Pink Champagne tills det är fullvuxet, tills man har kunnat utveckla alla dom idéer som finns. Jag hoppas att det ska kunna gå så bra att vi kan sköta det på våra egna villkor. Inte behöva åka ut och spela varje helg, utan samla ihop det till turnéer.
Energi
Nu är vi ett band som många återkommer till. Förut var vi ett band där folk kom för att kolla in tjejerna. Nu hoppas jag att vi ska göra bra rockkonserter där folk dansar, lyssnar, reagerar och har något med sig när dom går. Jag vill att dom ska få med sig energi.
Det är dumt att påstå att man inte är kommersiell. Självklart vill man nå ut när man tycker att vi har en känsla att förmedla. På det viset är man kommersiell.
Jag har mer gemensamt med Ebba Grön eller KSMB än vad jag har med andra kvinnliga musiker. Jag känner mig definitivt som om jag har mer gemensamt med Clash och Talking Heads än Kim Wilde, som säljs på en vacker förpackning. Jag tycker Eva Dahlgren är bra ibland, men det är synd att hon inte gör mer egen rockmusik.
Nu är mina ramar för vad som är ”egen” rockmusik rätt snäva. Mina favoritplattor genom alla tider är Gang of Four ”Entertainment” och Talking Heads ”Remain in light” – dom kan jag lyssna på hur mycket som helst.
Om jag var väldigt rik och sa att det finns inga fattiga – det är som om jag skulle säga att jag inte är feminist. Min mamma och mina systrar har banat vägen för mig. Jag har inte hotats av förtryck på samma vis, den smällen har andra tagit.
Rå feminist
Jag är rå feminist. Jag klarar att vara ensamstående mamma med ett barn som trivs och är en rätt trevlig prick – samtidigt som jag är ute och spelar trummor i ett rockband. Då behöver jag inte snacka feminism, då är mitt liv feminism.
Det är viktigt det som hände –68 och i feministrörelsen. Man ska inte förneka det, även om man inte ställer upp på varje paragraf.
Just sådana här tider är det viktigt att få folk något att tro på, att visa att det går att påverka. Nu överlever ändå vår musik även om det inte är inne, på rent trots. Ett tag var dt bara läderslipsar som gällde. Jag tycker det är jäkla fegt. Folk som förut sprang omkring som punkare och anti-allting, nu har vit smoking och champagneglas bara för att det är nästa resa.
Det är rocken utanförskap. ”Nu har det inte hänt nåt nytt på ett par månader, nu hittar vi på något på den engelska topplistan”.
Samtidigt är det farligt att förneka moden och trender. Lika mycket som min rock är den här andra musiken ett tidens tecken; förkrigskänslan och depressionen. Men vad jag tycker är fel är att acceptera allt det där och leka Berlin på 30-talet. Man måste tro på något. Den dagen jag accepterar att Reagan bestämmer och allting är hopplöst så kan jag lika gärna lägga mig ner och dö.
Det är viktigt att ha stolthet och självständighet i den här branschen. Annars skulle vi ha lagt ner flera tusen på olika scenkostymer.
Jag hoppas att våra låtar ska uttrycka känslor som många har. Att många människor som går från konserten och känner det som jag känner.
Ebba Grön är mycket nära mitt hjärta. Det är sällan perfekta konserter, men dom förmedlar styrka till mig. Thåström är den bästa rocksångaren i Sverige. Man ska hålla sig någorlunda vaken i verkligheten, ifrågasätta.
En bra låt för mig är en låt som hugger tag i mig och formulerar en sak jag inte kunnat formulera själv, både text och musik. Sådana låtar är alltid ärliga.
Det handlar om att leva med öppna ögon.
I en råkall fuktig grotta som luktar potatiskällare repeterar Pink Champagne inför en Danmarks-turné, under vilken de måste spela två gånger 60 minuter varje kväll. Nu gäller dt att samla låtar, att hitta covers för att fylla ut programmet – utöver dom ca 30 låtarna.
– Det gäller att göra andras låtar som vi kan klara bra med enkla medel. Inta ta favoritlåtar, för dom kan man aldrig göra rättvisa. (Karin)
Dom gör en del fina covers. Lyssna bara på ”Fula pojkar” t ex, som blir en helt annan låt när fyra tjejer gör den jämfört med Eldkvarns original.
Nu letar bandet efter en ny replokal. Steg för steg tas mot ett mer etablerat rockliv. Först väntar spelningarna i Danmark, sedan en turné i Finland och många konserter i Sverige.
Så. Det är dags att sluta skriva.
Jag tycker Pink Champagne är ett bra rockband. Fyra människor som pratat sig samman, som är mycket medvetna om vad dom håller på med. Det här reportaget är mina intryck av Pink Champagne under tre hektiska marsdagar, men också mycket deras egen bild av gruppen.
Ett porträtt ur fyra vinklar, fyra sätt att beskriva gruppen Pink Champagne. Dom är värda att lyssna på. För sin humor och värme, för sin styrka och sitt engagemang.
Hejdå.
Text: Jens Peterson – Bild: Mats Bäcker – Schlager nr 39 april –82
