Perfekt Alibi
Lund, Malmö – Skåne 1981-1984 (Foto: Mats Bäcker)
Medlemmar:
Håkan Schüler: Sång
Per-Erik ”Pelle” Johansson (Bergqvist): Sologitarr
Magnus Bark: kompgitarr – sång
Lars-Göran Bäck: Trummor, sång & piano på ”gatljus”
Bengt Johansson: Bas 81-83
Todde: Bas 83-84
Historik:
Började i slutet av 70-talet som, engelskspråkiga rockbandet, Rottweiler hemma i Nässjö. 1980 flyttade medlemmarna ner till Malmö-Lund. Året efter bytte man namn till Perfekt Alibi och engelskan mot svenska, man rekryterade också gitarristen Magnus Bark. Bandets sound förändrades också från det rotrockiga till ett mer, för den tiden, modernt och mörkare sound, med vassa gitarrer. Debutsingeln, ”I takt med tankarna” släpptes på Henrik Venants bolag HeartWork och fick genomgående positiva recensioner. Man turnerade runtom i Skandinavien och under -83 spelade man in debut-Lpn. En skiva som spelades in i England med Dennis Bowell som producent som också medverkande på ett par låtar. Perfekt Alibi turnerade senare med Dennis Bowell / Linton Kwesi Johnson.
Trots att plattan fick positiv kritik, Sven Lindström /SydSv Dagbladet skrev exempelvis ” Det här är en av dom mest originella svenska rockskivor som gjorts”. Sålde den inte några mängder. Och våren 1984 lade bandet ned verksamheten.
Låtar:
Pilgrim, I takt med tankarna, Gryning, Gatljus, Minnenl, Ett rum
Diskografi:
Singel: I takt med tankarna – Gatljus (Heartwork records Heartwork 21 – 1981)
Singel: Gryning – Maktens ansikte (Folk å Rock Fors 1 – 82)
Singel: Inga fel – Främlingar (Folk å Rock Fors 3 – 83)
LP: Perfekt Alibi (Folk å Rock Kakaphone 1 – 84)
Samling kassett: Mun mot mun metoden: Maktens ansikte – Pilgrim (MC Slick MLK20 – 81)
Övriga inspelningar:
Live: Sprängkullen -82
Radio: 1982: En lång väntan – Mot fronten
Hembränd cd: Perfekt Alibi 1981-84 – Mixed CD
Dr Krall Nr 6
”Jag går gatan upp och ner. Ser mig själv men ingen mer. Någon viskar så till mig. Du är slut – ett vrak”
(”Liv på is”)
Lars Håkan: Fan, det är ju inte riktigt klokt. Jag ringde och snackade med en kärring på fritidsförvaltningen om att hyra en lokal, som man kan ha konserter i.
Så frågade hon om det var dans. Då sa jag att det är väl upp till publiken om de vill dansa eller inte. Ja, i så fall fick vi inte hyra någonting, eftersom att det i så fall skulle innebära konkurrens med folkparkens lördagsdans. Vi håller ju på att leta lokaler varje dag, antingen replokal eller konsertlokal. Det finns ju band här i Lund, men ingenstans att repa längre sedan ”lokalen” utrymdes. Det finns väl ett par band där man repar i varandras lägenheter tills grannarna blir sura, då flyttar man till nästa.
– Annat var det i Nässjö…
Bengt: Där hade vi en hel villa för oss själva att repa i.
– Annat var det i Nässjö…
”Alla mina minnen. Vänner som jag haft. Sorger en del besvikelser. Som jag har lämnat kvar.” (”Tid”)
Gruppen Rottweiler, som var ett förstadium till Perfekt Alibi, kom från Nässjö i Småland.
Lars Håkan: Sommaren –79, bestämnde vi oss för att flytta ner hit till Lund. Där uppe gick det bara inte att spela. Det fanns ingen som tog musiken seriöst.
Bengt: För banden i Nässjö räckte det att de fick spela på den årligt återkommande galan. Det var kicken för dem. Sedan var det bara att luta sig tillbaks och vara nöjd med livet.
Lars Göran: Ja, det var på den där novembergalan som alla skulle visa vad de kunde. Sen var det tyst i ett år tills nästa novembergala.
Lars Håkan: I och med att vi tycker om att spela, så var enda chansen för oss att flytta ner hit. Där uppe hade man kunnat hålla på hur länge som helst. Det hade inte hänt något nytt.
Det är Lars Håkan som sjunger och skriver gruppens texter. Med honom får man gärna prata David Bowie.
I nässjö och Rottweiler var det ”hederlig (?) rock med skit under naglarna” som gällde. Perfekt Alibi är på väg mot ett eget sätt att uttrycka sig och en egen profil. Och man har nästan hittat fram. Som det mest intensivt repande bandet i stan är de dessutom ruskigt samspelta och ”tajta”. Lars Håkans ljusa och känsliga röst är nästan deras främsta kännetecken. Lars Görans kraftfulla och dynamiska trumspel känns som knytnävsslag i solar pexus. Bark spelar rytmisk gitarr. Pelle står för slingor och oljud. Bengt spelar sparsam bas.
– Det låter ganska mycket Talking Heads. Och början på någon av era nya låtar låter Bowie. I alla fall gitarrerna.
Bengt: Det räcker med att man tar ett ackord, så är det alltid någon som tagit det innan.
Lars Håkan: Det är omedvetet.
”Du var en del av dem som saknar känslor. Du är barnet som aldrig blev stor” (”Maktens ansikte”)
Bengt: Så länge det är omedvetet, så har jag gott samvete.
Lars Håkan: Alla i gruppen gillar ju Talking Heads, men vi försöker absolut inte härma dem.
Bengt: Det blir vad det blir.
”Flykter finns många. Det här ger mig mest. Här med musiken i ett rum” (”Ett rum”)
– Det är överhuvudtaget mycket rytmiskt och funkigt.
Lars Håkan: Jag har alltid varit väldigt influerad av gammal soulmusik. Det är något som jag alltid gillat.
– Skall Puders vara med i bandet?
Lars Göran: Jag snackade med Puders igår. Och han sa att han skulle flytta till Stockholm, så det blir inget med det. Fast jag tror inte att det hade blivit bättre med honom i bandet.
Pelle spelar gitarr och säger inte så mycket. Fast Gang of Four gillar han.
Lars Håkan: Vad vi behöver, det är mer sång. I och med att vi sysslar med så monoton musik, så krävs det väldigt mycket av sången. Ofta har vi bas och trummor som ligger väldigt monotont. För det mesta bara tre ackord på varje låt. Då hänger det väldigt mycket på sången.
”Nakna kroppar poserar fram. Driften, men kärleken är död. Men vi lever i en modern tid. Styrk dig med pengar och makt. Om du då inte är nöjd, har du fallit ur” (”Makens ansikte”)
– Vet ni alla i bandet, vad det är Lars Håkan sjunger?
Bengt: Lars Håkan och jag brukar snacka mycket texter.
Pelle: På sistone har jag gjort det.
Lars Håkan: Det är vissa av texterna som är så abstrakta, att man nästan måste förklara dem. Sedan kan man tolka dem på olika sätt. Ibland så skriver jag texterna när jag är helt slut i huvudet. På nätterna när jag vaknar upp och inte kan sova. Då känner jag ofta att jag måste skriva någonting. Då kommer det bara tankar… Som inte verkar betyda någonting. Då försöker jag vara inne på tema hela tiden. Det blir kanske väldigt svårt att förstå.
Pelle: Jag tror att vi blivit mer noggranna med texterna på sistone.
Lars Håkan: De texter som jag skriver är ju när jag är deprimerad.
”Pengar och glamour. Manuskriptets brist. Snart så krävs någonting. När solen smälter dig.” (”Desertör”)
Bark som spelar rytmgitarr var inte närvarande. Med honom får man gärna prata Tom Verlaine och Television.
– Risken är väl att det blir en massa ensamhets- och ångesttjafs, och det blir så resignerat. Alla skriver ju sådana texter nuför tiden, verkar det som. Öhhh, främlingar, svart, skuggor, dimma, kyrktorn, natt, tomma ögon, bla, bla, bla, bla.. Opersonliga och tomma ord. Klicheeaktigt.
Bengt: Det är ju så enkelt att skriva om det där med ångest. Det absolut svåraste som finns, är att skriva en glad text som är bra.
Lars Göran är en sällsynt begåvad trummis. Och hårt som fan slår han. Med honom får man gärna prata indianer och indianmusik.
Lars Håkan: Men, det skall ju komma från en själv. Man skall ju inte skriva en glad text, bara fr att det skall vara så. De sista texterna jag skrivit handlar inte om ensamhet. Den sista ”Okänt mål” är en dröm, och önskedröm. Jag tänkte på det när jag var och kollade på ”Stalker”, att min text påminner som fan om den filmen. Tur att jag skrev texten innan jag såg filmen. Peter Hamill har ju skrivit texter om ångest i tio år, så varför kan inte jag få göra det?
Bengt: Folk känner ju jävligt mycket så nu också. Kanske har vi fått för mycket tid över till att tänka…
Bengt spelar bas och är bror till Pelle. Med honom får man gärna prata om allting.
– Pelle, du och Bark har slutat bröla gitarr på de nya låtarna. Och det är skönt.
Pelle: Grejen är väl den att det brölas fortfarande, fast under mycket kortare perioder. Vi gnisslade ganska bra när vi repade med Puders…
Lars Håkan: Det var för jävligt. De hade gitarrduell. Alla vi andra var tvugna att gå ut. Vi stod inte ut.
Lars Göran: Den musiken vi spelar nu, har ingen plats för egotrippade grejer.
Dr Krall Nr 6
