Aouuh!

Aouuh!
Stockholm – Nacka 1978-1979

Medlemmar:
Stellan Hemringe: Gitarr
Björne Fröberg: Bas
Matte Cavonius: Sång
Bruppe: Trummor

Historik:
Frågan är om inte MOB var det första punkbandet i Sverige att de var tidiga råder det åtminstone inget tvivel om. När Thomas Biström slutade i bandet och Björne plockades in som basist ändrades namnet till Aoouh! eftersom Stellan (gitarr) tyckte att de lät så. De gjorde sin debut som Aouuh! (Björnes första spelning) på 1:a R.I.P-galan tillsammans med b.la. The Ass och Cellskräck. Sanji Tandan gav dem chansen att spela in två låtar som skulle användas till en samlingsplatta. Inspelningsteknikern hade aldrig hört talats om Raw power och gav dem snarare no power. Bara Matte behöll sin kopia av inspelningarna och trots den urusla ”produktionen” kan man ändå höra att Aouuh! var ett tufft punkband. Bandet fortsatte under namnet Warheads när Matte hoppat av: Se Warheads

Låtar:
Desperate, Center of lies, War 42, I lost my legs in the war, Kumla, Napalm, Last year, Dumb girl

Diskografi:
DVD: The Filth and the fury – Napalm som bonusmaterial (Folkets Bio 2003)

Inspelningar:
Demo gjord av Sanji Tandan. Napalm och Centre of lies
Live: Rip-Galan På Jarlateatern (debut som Aouuh!) 78-09-09, 4:an 78-11-09 samt Musikverket 78-12-03

Ladda hem MP3:a: Napalm  –  Centre of lies – (Demoinspelning)

Rip Nr 7
Aoouh! – story
För ett och ett halvt år sedan fanns det i Stockholm ett band som hette Basement Boys. Detta band bytte sedan namn till MOB. MOB var ett jävla bra band men tyvärr så flyttade trummisen till Amerika och basisten lämnade också bandet. Kvar fanns Mats Cavonius och Stellan.

Ungefär samtidigt som MOB splittrades så lan bandet X-rated av, orsak okänd. Micke och Björne träffade en dag Stellan och Mats. Dom bestämnde sig för att slå ihop sina kloka hjärnor och bilda ett band, Aouuh! Så ungeför låter Aouuhs story.
Dom felsta i bandet har inte bara lirat punk. Stellan lirade blues i en massa småband när han gick i nian.
– Basement Boys var ett tufft band. Vi hade bara övat i fem timmar innan vår första konsert, men det var häftigt, säger Stellan.
Medelålder i Aoouh! Är mellan 16 och 18 år.

– Det första vi ska göra är att köra bort Skabb, hemska Skabb. Dom blandar poitik med musik. Det ska man inte göra, det är fel. Fega på scen är dom också. Skabb är bara skit, det är så långt ner man kan komma.
Dom är ruggiga. Dom tror man måste sjunga på svenska men fan heller. Man är inte mer svensk bara för att man sjunger på svenska.

– Cathy & The Heat är ett band som känns. Dom är bra men kan bli bättre. The Pain är ett band som höll precis i början, nu är de inte bra precis. Rabies – dom är till och med sämre än Skabb.
– Ebba Grön är ett flumband, inte speciellt bra.

– Vår musik har tryck men inta bara ös. Det ska vara lagom. Vår musik ska nå ut till alla. Ett band som Skabb har ingen framtid. Vi ska bara lira egna låtar, fast nån Iggy blir det nog. Om vi tar både MOB och X-rated låtar så har vi så det räcker. Men vi skriver nog några nya tillsammans.

Varför heter ni Aouuh!?
Därför att det är kort och snärtigt. Det slår direkt. Det är mera farligt. Om fyra ungdomar skriker MOB händer inget. Men fyra som skriker AOUUH! Då händer något, det blir nåt.
– Vi satsar precis allt på gruppen, hela rubbet. Något som är bra är att vi har goda träningsmöjligheter, så det är det inga problem med.

Hur är det med utrustning då?
– Det är bra, vi har så det räcker, tror jag. Vi har anläggning på avbetalning, vi har väl skulder på en ca 6500 :-
Alla i bandet jobba, då som vaktmästare en gång i veckan, eller nåt annat.
– Sen lever vi på våra farsor och morsor.

Deras första konsert blev på Jarlateatern tillsammans med The Ass, Cellskräck, Gitarrslaktarna mfl. (mer om detta på en annan sida).
R.i.P Nr 7 – Storyn av Jeppe Intervju av Micke

Intervju med Bruppe och Björne 2001
Aoouh! var ett av Stockholms tidiga punkband, de dök upp i svallvågorna av den första vågen punkband, Skabb, Pain, Ebba Grön etc. Aoouh! rönte egentligen ingen större uppmärksamhet och det var efter att gruppen bytt sångare till Pelle Almgren och namn till Warheads som folk ute i landet fick en dos av denna Stockholms combo i form av en EP och medverkan på en samlings lp. Att man så här 22 år efter att det begav sigj kan lyssna till Aoouh! livs levande inspelade på Musikverket och 4:an, två av Sthlms punkens mesta och populäraste spelställen är en mycket positiv upplevelse. Visst hade jag hört Warheds innan, men inte embryot – Aoouh! Och när man lyssnar igenom låtarna så fattar man vilket tufft litet punkband Aoouh! egentligen var. Låtar som senare blev kända med Warheads som exempelvis ”I lost my legs in the war” som då hade namnet ”War 42”, ”Desperate”, ”Centre of lies” samt alla Sthlmspunkares favorit-cover ”Search & destroy”avverkas. Det första som slår en är att Stellan är en riktig hårdrocksgitarrist dock utan flashiga gitarrsolon och distpedaler, det är en gitarrist som lyssnat på Ross the Boss och Cheeta Chrome, det är m a o hårdrockigt i Stooges, Dictators och MC5s anda.

Soundet är också miltals från det spretigt sound som t ex Skabb hade. Det kanske inte så kanontajt alla gånger men jämnfört med många av sina dåtida kollegor så låter det jämt och jävligt bra. De egna låtarna är som sagt mycket bra och spelades senare flitigt med Warheds men låtar som ”Kumla”, ”Napalm”, ”Last Year” och ”Dumb girl” stannade kvar med namet Aoouh! och det är egentligen de låtar som låter mest punkigt. Så på det hela taget är måste jag tillstå att jag är positivt överraskad. För i ärlighetens namn hade jag inte väntat att Aoouh! skulle vara ett såpass bra punkband som de ändå var.
Men för att ni ska få veta lite mer om bandet bad jag Micke som när det begav sig bankade på trumskinnen och Björne numer mest känd som basist i Nomads att berätta mer om Aoouh!

Stellan, Matte och Thomas Biström hade ett band som hette ”Mob” innan Aoouh bildades. Jag lärde känna ”nackapunkarna” rätt tidigt pga. att dom hade influenser inte bara från Englandspunken utan också från band som jag var mycket ”impad” av som Stooges, Mc5 och Dolls. Stellan var dessutom en jävligt bra gitarrist berättar Björne.
Mob blev ”kända” tidigt genom att de var med i Stig Larssons Punkfilm där även Ebba Grön och Pain medverkade. På den tiden kompade de Totte Dellert som f ö var den förste att öppna en ”punkaffär” i Stockholm.
-Jag var där på Rågsveds ungdomsgård och blev jävligt impad av att de körde Dead Boys låten ”Sonic Reducer” som cover, fortsätter Björne. Thomas spelade bas i Mob så vi bestämde att han skulle spela kompgitarr, och att jag skulle spela bas istället.

Det var då vi bytte namn till Aoouh!!!. Stellan tyckte att det var ett namn som stämde bra in på den musik vi försökte framföra.
Jag frågar om de lirat tidigare med tanke på hur kompetent Aoouh! lät?
Micke: – Jag hade lirat i lite olika småband innan, men jag började spela kanske 6 månader -1 år innan Aouhh! så det gick ju undan på den tiden. -Visserligen gick jag ett litet tag på Adolf Fredriks musikskola för att lära mig trummor, men jag var nog inte direkt någon mönsterelev, så det blev inte långvarigt. Sedan var det Pelle Lidell som lärde mig en hel del, man hjälpte varandra på den tiden…Jag vet att Matti lirade i ett band, där visst Pelle Lidell var inblandad, och de hade replokal i en gammal teater eller liknande, som låg i Björns trädgård på söder, vid medborgarplatsen, och där var vi en del och försökte komma underfund med trumspelet.

Björne: -Min första spelning någonsin var på Jarlan.
Då hade jag spelat bas i ca tre månader.
Kommer ihåg att det var ett ohyggligt kaos, mycket på grund av ett kraftigt alkoholintag kombinerat med ett begränsat kunnande på våra respektive instrument.

JA just det den första Rip-galan den med bla Ass första ehh…spelning några fler minnen Micke ?
– Hmm.. jag kommer ihåg var hur stort jag tyckte allt var på Jarlateatern. Sen så fanns ingen medhörning på scen, så det jag hörde var det ljud som varit ut i lokalen och sedan studsat tillbaka…så jag låg konstant en halv takt efter hela tiden….Sedan var det ju väldigt nervöst, och det var ju som sagt mycket öl/vin… det var också mycket folk vill jag minnas.
-Jag hade ju mina nya trummor på plats…mycket flashiga i ofärgat plexiglas….Baskaggen var det f ö nån som hoppade på efter vårt gig, så att den sprack från kant till kant på ovansidan, fast det var inte så farligt…det gick att limma….

Jag skvallrar för Micke vem den skyldige var, det fanns dessutom att läsa i R.i.p Nr 9.
-Jag ska nog snack med vederbörande säger Micke och skrattar.
Björne fortsätter: – Efter Jarlan gjorde vi en massa spelningar på ungdomsgårdar, musikverket och andra märkliga ställen. Vi blev bättre och bättre som band för det enda vi gjorde var ju att repa och spela. Thomas hoppade av så det blev jag Stellan Matte och Micke som fortsatte. Vi gjorde ännu en punkgala på Medborgarplatsen som var rätt intressant. Bandet ”Tanks” enda spelning någonsin. Matti som spelade trummor i Tanks, tröttnade efter ett par låtar och började kasta saker omkring sig istället. Sångaren i ”Skabb” fick en trumpinne mitt i pannan (den fastnade nästan) folk fick ducka för allt möjligt bråte han kastade ut. När det var vår tur ramlade Matte ner från scenen och tuppade av en stund. Fast han kvicknade till, tog några klunkar vin och så fortsatte vi som vanligt….Jag tror dessutom att det var hans sista spelning med oss.

Hur minns ni de två spelningarna som nu finns på cd:n ?
Micke: -Minns inte så mycket alls av spelningarna….Det jag kommer ihåg av Musikverket egentligen var deras loge, och trappan ner till logen. Man hade alltid den obligatoriska vinpavan i näven när man var på väg ner till logen *skratt*.
Jojo…tiden går och minnen består av vinpavor eller ?

Jag frågar om låten ”Kumla” och Björne berättar att det var Stellan som skrev den efter ett besök på Kronobergshäktet……

Fanns det några planer i Aoouh! att göra en egen singel det var trots allt den tidens melodi?
Micke: -Vi var inne i en studio på Roslagsgatan i Sthlm vid ett tillfälle, det var Sanji Tandan som var inblandad och vi skulle vara med på en samlings-LP tillsammans med några engelska band. Det här med LP´n blev klart efter en spelning på Musikverket kommer jag ihåg, och vi blev väl överlyckliga. Jag minns också vem som blev utkastad för att han sjöng alldeles för falskt på ett körpålägg !…det var jag..*skratt*…Men, hur det färdiga resultatet lät kommer jag inte ihåg….det kanske inte blev nåt resultat överhuvudtaget ?!?!
Björne fyller i: – Allt blev allt helt fel !!!
Dom fattade nog inte riktigt vad vi höll på med så vi hamnade i en ”dansbandstudio”. Teknikern där fattade absolut ingenting !!!
Vi ville att det skulle låta ”Raw Power” och han satt där som ett stort frågetecken…. resultatet blev att vi lät helt för jävligt. Jag och Stellan bestämde att dom absolut inte fick ge ut inspelningen och jag tror att vi raderade tejpen. (så här i efterhand hade det varit ”roligt” att höra Aoouh!s ”dansbandstape.)

Är det några andra anekdoter runt bandet som ni kommer ihåg ?
Micke: – Vi hade som första replokal en lokal inne på Norra Stations spårområde kommer jag ihåg. Nu går ju en motortrafikled där, men på den tiden fick vi klättra över höga staket vid Norra stationsgatan, kuta över spåren till andra sidan, sedan ner i en mörk, kall och fuktig lokal där grejorna stod.(antagligen fotot nedan).

Men vad tyckte era föräldrar om att ni blev punkare?
Micke: Inga problem faktiskt. Jag hade det nog bra på så sätt…Min pappa var död, och min mamma tyckte nog att frihet under eget ansvar var bra.
Jag fick i stort sett sköta mig själv, bara jag skötte mig…..Hon fick ju i och för sig inte veta allt jag gjorde och tur var väl det! Annars så var folk väldigt nyfikna.. de tittade, kom med kommentarer och en del var också rent fientliga. Det var mycket man fick stå ut med då, jag tror att dagens punkare har det betydligt ”lättare”.
Björne: – Att man blev punkare var ju ganska självklart….äntligen kom det en musik som gick tillbaka till rötterna av rock`n roll igen.

Det hade varit alldeles för mycket ”symfonitjafs” och trista gubbar som spelade låååånga tråååkiga solon. Punken var en befrielse!!!! Föräldrarna var förstås överförtjusta *skratt*

Ja, hur känns det att punken lever och frodas nästan 25 år senare?
Micke: Härligt!…lyssnar fortfarande mycket på gammal punk och på Pistols…var på återföreningskonserten med Pistols på Sjöhistoriska Museet för några år sedan…och alla var där, i stort sett alla man umgicks med på den tiden. Det tog inte lång stund, sedan kändes det som man var förflyttad tillbaka till 1977-78 igen. Det var ett härligt gäng från den tiden, och en del umgås jag fortfarande med. Att punken frodas o lever ser jag ju hela tiden när vi är ute och spelar. Det kommer ju en massa bra band från Sverige för tillfället. Sverige har blivit ett ”rockland” som man har stor respekt för ute i världen. Band som Hellacopters, Robots, Turpentines rockar hårt. Tillägger Björne.

Jag frågar om det finns Nomads-fans utomlands som känner till Björnes punkförflutna.
Jo..faktiskt.Det beror på att en kille i Berlin som ger ut en massa gammal punk på platta och på en av samlingarna finns Warheads och låten ”Desperate” med.
Det kan ju också tilläggas att när Björne blev vuxen dvs 40 år så dammades lite Warheds låtar av.
Björne:- Det stämmer, då spelade Nomads/Pelle Almgren låten ”today can`t be worser than tomorrow. Det var skitkul att höra den med ett så bra band.(inlånad basist Matte från Bob Hund) Dessutom körde Nomads med Thomas Öberg på sång låtar som ”Jag skall aldrig dö”/”New rose”……….skitkul!!!  Hydramatics gjorde sitt enda liveframträdande i Sverige vid samma tillfälle.
Hade helt enkelt en skitbra kväll…och vill tacka alla inblandade!

På tal om att bli vuxen, Micke du har ju ett ”riktigt” jobb numer är det några av dina kolleger som vet att du var en av de som skrämde pensionärer och retade Svenssons? och i så fall vad säger chefen? Micke: hahaha…jag brukar nog berätta om det är någon som undrar…fast nuförtiden sitter jag som enda anställd i Sverige för ett engelskt forskningsföretag, så jag har kontoret hemma, så jag har direkt ingen chef över mig….
Jojo även ”farliga” punkrockare blir stöttepelare i samhället.
Jag avslutar med att fråga om varför Aouuh! Blev Warheads.
Micke: Från början i Aouhh! så var det ju Matte Cavonius som sjöng. Men i samband med att han slutade och Pelle Almgren kom in istället, så ville vi ju byta namn, och det blev då till Warheads.
Björne avslutar med att kort berätta om Warheads.
Vi spelade en massa runtomkring i Stockholm och sen så hoppade ju Micke av.
Då tog vi med Jeppe Sporre på trummor, vi fortsatte spela på alla möjliga ställen i Stockholm. Spelade in en EP på RIP records och var med på samlingen let it out. Allt funkade ganska bra till en början men sen blev det lite för ”struligt” och vi la väl av någon gång runt 1981.