Alien Beat
Stockholm 1979-1983 (Foto: Ann Duroj – Thomas Wejdsten)
Medlemmar:
Åsa Johanna Axelsson: Sång
Peter Ampull: Gitarr
Måns Edwall: Sax, gitarr (Avliden)
Peter Wahlberg: Bas
Anders Holm: Bas
Ted Bolin: Bas
Pelle Lidell: Trummor
Fred Asp: Trummor
Sebastian Håkansson: Sång
Fredric ”Fralle” Holmquist: Keyboards och Gitarr
Historik:
Cathy and the heat var ett av Stockholms första punkband, när Katti sparkades från bandet döpte man om sig till Alien Beat. På första spelningen som Alien Beat sköttes sången av Måsse och Peter innan Åsa tog över mikrofonen. Som Cathy and the heat hade man spelat in en singel där Åsa fick lägga om Kattis tidigare sånginsats. Plattan gavs dessvärre aldrig ut, men när Johan Johansson sammanställde cd-samlingen ”Ståkkhålmsjävlar, plockade han med låten ”Police in disguise” från tejperna den andra låten ”Diciplin” spelades i en radiodokumentär om Pelle Lidell av Sussane Björkman.
Måns Edwall som var bandets huvudsakliga kompositör utvecklades snabbt och när Peter Ampull slutade hittade Måsse en musikalisk partner i Fredrik ”Fralle” Holmquist. Med Fralle i bandet blev låtarna strukturerade och arrade bortom punkens fängslande bojor. Utvecklingen ledde till ännu ett byte av vokalist. Bandets nya sångare blev Sebastian Håkansson (ex Harlequin / Transmission) och med Sebastian Håkansson på sång lyckades bandet äntligen få skivkontrakt med Mandarine Records och släppa sin dubutsingel ”Ge mig mer” en låt som f.ö. inte var skriven av Måsse.
Alien Beat fick medverka både i radio (Tonkraft) och Tv (AB Svensk Rock). Dessutom blev den ”åldrade rockaren” Magnus Lindberg både producent och lite av en beskyddare för bandet. Men trots att Alien Beat turnerande land och rike kring för att lansera LP:n ”Akrobat” blev bandets framgångar modesta och 1982 kom Alien Beats sista plattan, en singel, de medverkade även i radions Tonkraft och TVs ”Den elektriska trädgården” samma år. Men man hade nått vägs ände.
Trummisen Pelle Lidell, som en gång tvingades välja mellan punkrock och en internationell hockeykarriär, gick vidare till 1,2,3 (som också huserade Hangovers Billy Bolero) och återfinns numer på EKKO Music Rights.
Anders Holm bildade tillsammans med Göran Klintberg och saxofonisten Mats Gunnarsson 1984 Thirteen Moons.
Fred Asp anslöt sig till Imperiet när gruppens originaltrummis Gunnar ”Gurra” Ljungstedt slutade.
Måns Edwall som på 80-talet började med skådespeleri blev senare även teaterregissör. Han fortsatte också att skapa musik och att spela inför publik. Måns avled hösten 2016.
Låtar: Police in disguise, Veckans brott, Svenska sjukan, Youre so beautiful, (Mitt liv är en ) B-film, Akrobat, Halleluja, Soldier
Diskografi:
Singel: Ge mej mer – Jag irrar (Mandarine Records MR-S 5 – 1980)
Singel: Ingen dansar – Bara ett liv – You´re so beautiful (Mandarine Records – 1981)
Singel: Kärlek in blanco – Dina ögon, dina öron (Pharlophone – 1982)
LP: Akrobat (Mandarine Records Mrlp 001 – 1981)
CD: Ståkkålmsjävlar – Police in disguise (MNW MNWCD 182 – 1989)
Övriga inspelningar:
Demos: Inspelade som Cathy and The Heat, där Åsa senare la om sången.
Radio: AB Svensk rock 81, Tonkraft 82
Live: Musikverket 790323, Domino 790421, Musikverket 790611, Musikverket 7908xx, Musikverket 790916, Music Palais 791031
TV: AB Svensk Rock 81, Elektriska Trädgården -83
Rip Nr12
Alien Beat. Det är ett av Stockholms bästa band. Ett band som utvecklat sig långt från 77-öset som dominerade när de hette Cathy & the Heat. Cathy & the Heat. Ja, det var ett av Stockholms första och populäraste punkband. Men mest kända blev de nog när sångerskan Katti slutade. Det var någonting som nästa varenda tidning skrev om trots att knappt nån nämnt bandet tidigare. Verkligen obegripligt. Hursomhelst kom de snart igen under nytt namn och med en ny sångerska, första spelningen var på Domino. Många blev besvikna och anklagade bandet för att ha svikit punken. Spela n tio minuters lång version av Lou Reeds ”Walk on the wild side” var oförskämt, fruktansvärt. Okej, Alien Beat var inte längre lika ”punkiga” men att spela råös i flera år är inte kul, varken för publik eller för bandet.
Jag tycker de är bättre nu.
Ända tills för några veckor sedan hade Alien en jävligt duktig gitarrist vid namn Peter Ampull. Men nu är han alltså borta ur bilden.
Varför?.
– Om jag ska vara ärlig så vet jag faktiskt inte varför, säger Peter.
– Ska jag varar ärlig vet jag inte varför, påstår Pelle.
– Jag tror jag vet varför, anser Åsa.
Det var nog mycket för att han inte kom bra överens med Måsse, kände sig nog lite i skymundan på nåt sätt. Han blev nog också trött på allt strul som varit, ingen replokal och en massa oorganiserade spelningar.
– När Katti slutade stod vi i samma situation som nu, säger Peter. Ampull har sagt tidigare att han skulle sluta då Ebba Grön sökte en till gitarrist, men det blev aldrig någonting av. Nu blev det, han sa bara att han skulle sluta och så var det inget mer. Jag vet inte om han ska bilda nåt nytt band nu, har visst repat lite med Deep Torkel (Stoodes) men det är bara på skoj. Vi är i alla fall inte ovän med honom, det ska han ha klart för sig.
– Själva grejen hände på Musikverket efter en spelning då Ampull var ganska onykter. Måsse och han kom i gräl, Pelle blev inblandad och då blev det ett jävla liv, säger Peter. Då sa Ampull att han fortsatte med oss tills vi hittat en ny gitarrist. Och nu ska vi försöka få tag i en.
– Pianist ska vi skaffa också, säger Pelle. Vi håller tummarna. Det viktigaste är att snubben tar initiativ och är idérik och kan kompa bra. Om han kan spela bra solon har inte någon större betydelse, både saxofon och piano är ju soloinstrument.
– Vi håller på att testa olika gitarrister nu. Men vi har inte kunnat bestämma oss för någon än. Alltid är det nån som går emot. Och det ska vara någon som alla trivs att spela ihop med.
Trots att Cathy/Alien hållit på så pass länge har de inte bidragit till skivskörden. De har spelat in lite tejper och haft snack med EMI, CBS och Polydor, men det har aldrig gått så långt som till en färdig platta. Men nu blir det äntligen av, på det lilla oberoende Mandarine Records som bl.a sköts av sångaren i den numera splittrade bandet Four Mandarines.
– Vi har varit och snackat med dom om överenskommelser, uppläggning av distribution, reklam och kontrakt. Vi har skrivit på ett standard kontrakt men genom att Mandarine är ett mindre skivbolag kan dom hjälpa oss mer. Men känner sig mer hemma här än på ett stort bolag, säger Peter.
– De har en lägenhet med komplett studio och kontor. Det är skönt där, man känner sig omhändertagen. Det är inte så affärsmässigt utan ligger på ett lite lägre plan. Och eftersom de inte har så många band kan de lägga lite mer tid på oss, och då blir ju plattan bättre. Ska vi ge ut nåtig ska det också vara jävligt bra.
– Det är en ganska vild satsning från deras sida. Dom har inte hört oss överhuvudtaget. Men det är verkligen bra när man vågar göra nåt. Säljer det inte så.. ja, då säljer det inte. Det schyssta är också att det bara är tre snubbar som håller på med bolaget. Då lär man känna alla väl, och dom lär känna oss.
– Men blir inte resultatet bra i deras studio får vi väl bättra på det i en finare. Det är alltid tryggt att veta. Nån gång i början av nästa år kommer nog första singeln.
– Det stora problemet för oss i alla fall är att vi inte har någon replokal. Men troligen får vi en snart som Mandarine Records fixar och betalar åt oss. Åker vi ut och lirar utanför Stockholm ordnar dom även buss och bra anläggning. Vid sidan om skivkontraktet ska vi skriva på ett annat papper som gör att de grejar spelningar åt oss. Så Mandarine blir både skivbolag och bokningsfirma. De har redan ordnat spelningar i norra och mellersta- Sverige så nu återsår bara den södra delen.
Vilka är då de stora skillnaderna mellan Cathy & the Heat och Alien Beat?
– Det finns massor. Först och främst är soundet mycket tätare nu och Åsa sjunger mycket bättre än Katti. Visst hade vi jävligt kul med henne, det var mer på lek då. Nu har vi lite mer att komma med.
– Men de fyra sista spelningarna, om inte fler, har ju bara varit skit, säger Åsa. Dom borde varit ospelad. Repar man inte ska man inte spela ute. Vi blev alldeles för självsäkra när det gick så bra i början trots att vi inte repat speciellt mycket. När vi sen fick reptillfällen blev det aldrig någonting gjort. Alla blev på dåligt humör och efter en låt blev det fullt slagsmål. Sen är det vissa i bandet, t.ex herr Lidell, som man retar sig extra mycket på.
– På de fyra sista spelningarna har alla varit så trötta på låtarna. Vi har ju spelat alla i ett halvår. Det har bara varit tråkigt på konserterna, vi har bara spelat för att vi har varit mer eller mindre tvungna till det. Man vill inte ställa in en spelning när det kommer en massa folk som betalt för att få lyssna. Klart man inte vill svika då om man inte är helt egotrippad.
Är sammanhållningen bra då?
– Ja, det tror jag, säger Åsa.
– Ja, det är den, vi slår i alla fall inte varann på käften. Säger Pelle.
– Vi är så pass sammansvetsade, i alla fall Måsse, Pelle och jag, eftersom vi lirat ihop så pass länge, berättar Peter. Åsa har också börjat komma in bra men det gjorde aldrig Ampull. Det berodde nog på att han inte fick bestämma så mycket. Kom han med en egen låt, blev det alltid så att Måsse måste ändra det mesta.
– Måsse är den ständige pessimisten i bandet. Är alla överens om en sak måste han alltid komma med någonting annat, ”nja, det där är inte bra…”
– Jag är den ständigen optimisten, säger Pelle. Jag är för det mesta glad och när alla andra är sura kan jag inte låta bli att terra dom lite. Det är fel, men jag kan inte låta bli.
Om det blir konflikter inom gruppen, hur gör ni då?
– Vi tar aldrig upp det, vi är jävligt dåliga på det. Vi sätter oss nästan aldrig ner och snackar. Vi tycker jämt att vi borde men det blir aldrig av. Det är dåligt organiserat inom bandet på det sättet. Vare sig vi har konflikter eller inte borde vi sätta oss ner och snacka om varann och bandet. Det skulle säkert bli lättare för alla om man fick reda på sina fel och brister och därefter kunde bättra sig. Det skulle bli lättare på repningarna då. Offrade man en hel kväll till dt skulle det bli jävligt bra, men det blir aldrig av för nån ska gå ut, träffa polare, kan inte…
– Spela i ett band är nog detsamma som att vara gift, säger Pelle. Man nöter på varann hela tiden så det gäller att hålla ihop. Ändå träffas vi inte speciellt mycket om det inte är repning eller spelning. Men det är väl lika bra det.
– Som Alien Beat har vi haft 15-20 spelningar och av dom är vi väl nöjda med ca fem stycken.
– Första gången på Domino var bra, på Musikverket har det varit roligt flera gånger och på Spiv Ålands fest, säger Peter. De två första gångerna på Music Palais gick det fint, men när vi var förband åt Simple Minds gick det åt helvete. Vi kom av oss mitt i en låt och det är inte bra.
– En bra spelning är när både publik och band är nöjda efteråt. Då man verkligen är eggad och slår kullerbyttor i logen efteråt. Står bara publiken helt still och tittar är det ingen bra konsert även om det gått bra musikaliskt och flutit hela tiden.
– Uppsala var jävligt kul tack vare publiken. Varenda en stod och studsade oavbrutet under varje låt. I pauserna var det ingen som orkade applådera, alla var helt slut och stod och hängde. Det var kul att kolla på.
Rip Nr12 Text – Jeppe – Bild – Micke
Vi är sveriges sexigaste punkband ! – Veckorevyn 1979
Expressen 81-01-31
Efter otaliga personbyten och bortkastade låtar.
Nu är det dags för ALIEN BEAT
19977 var det gyllene året för svensk punk. Det fick låta precis hur som helst och det gjorde det också i dag fyra år senare, kvarstår ett fåtal band från den tiden. Ett av dem är Alien Beat. Ni kunde se dem i Ab Svensk Rock i TV igår.
De som växte ur 1977 års vilda musikträdgård utvecklades i olika riktningar. I dag handlar popsidan om Alien Beat, nästa lördag om Chatterbox. Båda har rötter från 1977.
fast då hette Alien Beat Cathy and the heat. I dagens sättning vara bara Pelle Lidell och Måsse med från första början.
När sångerskan Cathy Flemström lämnade bandet fick de förklarligt nog byta namn och har sedan dess haft en otroligt massa folk i gruppen. Så fort nån slutade bytte de repertoar.
– Vi har nog slängt bort 60 – 70 låtar. Det har inte känts rätt att köra gamla låtar med nya personer, säger Fralle Holmqvist.
jag trodde aldrig vare sig på cathy and the heat eller Alien Beat. Varje gång det artade sig till att bli nåt stort, bra och väsentligt var det nån som slutade.
Tråkigt
Jag såg dem första gången på Jarlateatern i Stockholm för snart ett år sedan.
Sebastian Håkansson hade just lämnat Transmission för Alien Beat. De gjorde ett stelt, hämmat och tråkigt intryck.
Sen såg jag dem före Joe Jackson i höstas. För första gången fattade jag att det skulle bli nåt. De hade övertygelse, spelade rätt och duktigt, Sebastian rörde sig naturligt och låtarna var riktigt småsuveräna.
-Det viktigaste just nu: Att hålla ihop gruppen, att känna att vi har kul och gör nåt som är viktigt, säger Måsse.
-Jag har varit med hela tiden och dagens sättning är tveklöst den starkaste, säger Pelle.
Redan som 13 – 14-åring spelade Pelle rockabilly i ett raggarband. Sen kom punken.
-Det är svårt att förklara, det bara kändes rätt – punken, Pistols, Clash. Det var jordnära, det var rätt, fortsätter han.
-Det var enkel musik. Man kände att man själv kunde fixa den utan större musikaliska kunskaper, säger Måsse.
Där ligger förstås skillnaden mellan förr och nu. Vissa band motiveras att fortsätta, att utvecklas, att bli bättre musiker, att röra sig framåt. Andra kan/vill inte.
-På den tiden var det mer som om man kände sig för. Man garvade och lirade. Alla var kompisar, säger Fralle.
-I dag är det inte ett gäng kompisar som garvar och har fest. I dag ställer man krav på sig själv och publiken ställer krav. Det är dyrare att gå ut och publiken vill ha valuta för pengarna, säger Pelle.
-det kanske är så enkelt som att man med tiden har lärt sig spela. Det var väl lite si och så med det förr, säger Ted Bolin, som är senast tillkommen i Alien Beat.
och där dör väl hela punkidén (om den nånsin fanns). Spelar man tillräckligt länge och ofta kan man faktiskt inte hjälpa att man blir en bättre musiker.
-Utvecklingen får gå till en rimlig nivå. Det är ju inte meningen att musiken ska bli ett självändamål för musikerna, som det var i början av 70-talet, säger Fralle.
– konsten är att fortfarande hålla det så enkelt som möjligt. Det är ju trots allt bara pop och rock, säger Sebastian.
Snart en bra
I november 1979 fick Alien Beat kontrakt med Mandarine. I somras kom en tradig sigel, ”Ge mej mer/jag irrar”, men inom kort kommer en riktigt bra singel.
Den har tre låtar av den begåvade Måsse, ”Ingen dansar”, ”Basra ett liv” och Alien Beats gamla tour-de-force ”You´re so beautiful”. Dessutom är de halvvägs igenom en LP med Magnus Lindberg som producent.
Det kommer att gå bra för Alien Beat, men just nu är de i mellanstadiet där man varken är känd eller okänd. De skaffar pengar på spelningar och ströjobb men hukar under enorma skulder.
– Ibland har det känts hopplöst, men det hade varit meningslöst att lägga av. Måsse och jag har haft idéer hela tiden. Och Sebastian snackde alltid om att bilda ett New York Dolls-gäng om Transmisson sprack, säger Pelle.
Nu är de ihop, även om det inte låter som New York Dolls. Men de älskar fortfarande New Yorks stolthet. När vi träffades snackade vi så mycket Dolls att jag var tvungen att gå direkt hem och spela allt som Johnny Thunders varit med på
Sämre hjältar kan man ha.
Expressen 81-01-31 – Text: Mats Olsson – Bild: Olle Wester
TCP
HEATWAVE
