Rude Kids
Stockholm – Hagsätra 1977-1983 (Foto: Uddevalla Anders Martinsson Musikverket Thomas Wejdsten)
Medlemmar:
Björn ”Böna” Eriksson: Sång
Lasse Olsson: Gitarr
Ola ”Spaceman” Nilsson: Bas
Lasse ”Trow-it” Persson: Trummor
Nils Hisse Hallström: Gitarr
Janne Strindlund: orgel
Historik:
När alla andra band bara drömde om att hamna i engelsk musikpress skrev Rude Kids in sig själva genom sin första singel och Bönas munläder och envishet. De kom från villaförorten Hagsätra och var tonåriga hårdrockare som tände på Ramones korta och intensiva rock. Böna var det ultimata rock-fanset. Debutplattan ”Raggare”, en inspelning som de bekostade själva, hamnade hos Polydor där lyckades de tjata till sig en pressad upplaga på 500 ex. Bandet åkte över, för egna pengar, till England för att personligen lämna över recensionsexemplar till de stora musiktidningarna, också BBCs John Peel fick ett exemplar. Polydor släppte också uppföljarna ”Stranglers” och senare debut Lpn ”Safe society”, skivorna fick överlag positiva recensioner och Expressens Mats Olsson hade nästan varje vecka någon liten notis om Rude Kids på tidningens Pop-sida. Ett par spelningar gjordes i London, b.la som förband till Madness som på den tiden hade en större mängd skinheads i publiken, dess attackerade Rude Kids med glas och stolar. Musikaliskt utvecklades bandet och när de 1980 skrev på för svenska Sonet hade de utökat sättningen med en extra gitarrist och övergått till ett mer nyanserat och melodiöst sound. En utveckling som senare ledde till mer regelrätta poplåtar och svenska texter. Trots en lovande start och senare ett popigare sound, slog Rude Kids aldrig igenom på bred front. När Böna förolyckades tog allt slut. Den eventuella fortsättningen blev aldrig något mer än några demos. Men legenden lever vidare, och norska Turbonegro visade på sin Hultsfredspelning 2002 att ”Raggare is a bunch of motherfuckers” är och förblir en klassiker.
Låtar:
Raggare is a bunch of motherfuckers, Punk will never die, Next time I´ll beat Björn Borg, Youth of today, We had a dream, Spådd i handen, Stranglers, Betty Bop & the undertakers
Diskografi:
Singel: Raggare is a bunch of motherfuckers (Polydor 2053 286 -1978)
Singel: Stranglers (if it´s quiet why don´t you play) (Polydor 2053 293 -1978)
Singel: Absolute Ruler (Polydor, 2053 302 -1979)
LP: Safe society (Polydor LP 2379 170 -1979)
LP: Safe Soceity (Bootleg) (RK01)
LP: Punk will never die (Bootleg) (Rude 01)
Kassett: Safe Society (Polydor 3168 178 -1979)
Singel: Next time (I´ll beat Björn Borg) (Sonet T 100006 -1980)
MP: 1984 Refuse it (Sonet MP Spotlight SMP9)
Singel: Spådd i handen – Kroppens puls (Smash
Singel: Pallisades Park (Smash Promo i 100ex)
Singel: När sommaren hittat till stan – Stadsbarn (Smash 7″ SPAR4)
Samling LP: Svensk Rock – Next time (Sonet SLP-2679 -1981)
CD: The worst of Rude Kids (Distortion 40 -1998)
Samling CD: Ståkkålmsjävlar: Raggare is a bunch of motherfuckers (MNW MNWCD 182 -89)
Samling CD: Svenska Punkklassiker: Raggare… (MNW MNWCD 2012 – 2003)
Samling LP: Killed By Death 2: Absolute Ruler (Redrum YNF -002 -1989)
Samling LP: Back to the front Vol 3: Next time (I`ll beat Björn Borg) (Incognito 055 -1993)
Samling LP: Bloodstains across Sweden: Raggare… (KKK -1997)
Samling LP: Bloodstains across Sweden – The Viking region:Raggare…
Samling CD: Back to the front Vol 3: Next time (I`ll beat Björn Borg) (Incognito -1993)
Samling CD: Bloodstains across Sweden: Raggare…
Samling CD: Killed By Death 2: Absolute Ruler
Övriga inspelningar:
Demos: Popdemos på både engelska och svenska samt demos efter Bönas död
Radio: Ondagsbiten Malmö
Live: 4:an 790125, Domino 790421
Pop-sidan AFTONBLADET Måndag 15 januari 1979. Text Arne Norlin Foto: PeA björklund
I somras tog en svensk punkare från ett okänt band en hög med debut singlar till England. Han gav ett ex till samtliga musiktidningar i London. ”Årets bästa punk” skrev en. Häromveckan var hela gruppen i London för att lämna över nästa singel. Då blev det helsidor i New Musical Express och Melody Maker. Det som hänt Rude Kids från Hagsätra är inte riktigt klokt.
När jag får tag på dem, svävar de fortfarande högt uppe i det blå. Helsidor i England mest ansedda musiktidningar – ofattbart. De har inte ens fått tag på tidningarna ännu, bara fått texterna upplästa för sig på telefon. Risken finns att det blir svårt att få tag på 6-januari numren av NME och Melody Maker i Stockholmstrakten. Killarna i Rude Kids har köpt upp allihop. Låtarna som fått de engelska musikjournalisterna att hoppa högt är dels ”Raggare Is A Bunch of Motherfuckers” (ett angrepp på raggare med textrader som…a gang of freaks, who beats the Greeks) dels ”Stranglers” (som klandrar den engelska gruppen för att de inte fullföljde sin svenska turné senast). Texterna är roligast.
SÅ HÄR GICK DET TILL
Björn ”Böna” Eriksson – kallad Bona i de engelska tidningarna – berättar hur det egentligen gick till: ”Vi är fyra grabbar från Hagsätra och Gröndal som spelat ihop sedan oktober 1977. Vi är mellan 15 och 19 år allihop. Gitarristen Lasse Olsson och trumslagaren Lars ”Throw-it” Persson hade spelat hårdrock förut, men det tyckte punk vara roligare. Jag sjunger och Spaceman spelar bas. Nej jag säger inte vad han heter på riktigt. Han vill bara kallas Spaceman. I fjol vår spelade vi in en singel.
Vi lånade pengar av våra föräldrar och drog iväg till den billigaste skivstudio vi kunde hitta – BMB studio i Örby. Det blev ”Raggare…” och ”Charlie”..
I fjol sommar tågluffade jag runt i Europa. Jag hade packat ner femtio singlar i ryggsäcken och när jag kom till alla musiktidningar, lämnade jag ett exemplar och bad dem recensera den.
Först skrev Lenny Kaye, gitarrist i Patti Smith Group, i New Musical Express att ”band som Rude Kids gör att man kan tro på punk igen”.
Sedan skrev Tony Parsons i samma tidning att vi hade gjort 1978 års bästa punksingel. Och vi fick bra recensioner i Zig-Zag och Sounds, också.
En engelsk grupp gjorde till och med en cover på ”Raggare..”
Det är inte riktigt klokt va.
Polydor, som distribuerat vår första singel, gick med på att bekosta nästa. ”Stranglers” (If its so quiet why dont you play)” var klar strax före jul. Efter jul hade vi bestämt att vi skulle sticka till London på en vecka för att lyssna på musik och gå runt till tidningarna igen.
”HÖLL PÅ ATT SMÄLLA AV”
Det första som mötte oss i entrén till NME var två Rude Kids bilder. Det var så att man höll på att smälla av. De var jättebussiga. Drog iväg oss till en pub och intervjuade oss. Och några dagar senare blev vi intervjuade av Melody Maker.
Det är klart att vi haft tur. Vi är inga märkvärdiga musiker. Men vi lägger ner massor av energi och vilja på det vi gör. Ingenting är omöjligt, så länge man tror på det.
Rude Kids närmaste mål är att få lite mer spelningar i Sverige (hittills har de bara spelat ute fem gånger), att få göra en LP (inte helt omöjligt) och att få uppträda i England.
– Vi fick en massa adresser och kontakter i London. Vi har lovat att betala resan och uppehället själva. Lite får man ju offra för att få spela i punkens hemland.
Veckorevyn 1979
Av samtliga svenska popband är det bara Abba som fått mer publicitet i engelsk rockpress än Rude Kids från Stockholm.
”Man måste satsa om man vill komma nånstans”, säjer de.
Rude Kids spelar energifylld punkrock, och deras största inspirationskälla heter Sex Pistols, saliga i åminnelse.
– Vi är jävligt stolta över att ha blivit uppmärksammade i England, säjer Böna, 21, sångare och Rude Kids talesman.
Och nu hoppas vi också att vår nya LP, ³Safe society², ska slå där, för vi anser att vi är bättre än många kända engelska punkgäng.
De övriga i Rude Kids är Space, 16 på bas, Lasse, 19 på gitarr och Throw it på trummor.
En tajt mangelbakgrund till Bönas intensiva sång.
Rude Kids spelade sitt första gig den 23 september förra året.
Det var på Oasen i Rågsved.
Sen dess har de bara hunnit spela utmed att spela 22 gig.
– Det är svårt att få spelningar i Sverige, säjer Böna.
Fler och fler rockställen stänger, och klimatet för oss punkgäng blir allt kärvare.
Tjatade sej till skivkontrakt
– Man måste ha en enorm vilja för att kunna överleva, säjer Böna.
Ta vårt skivkontrakt som exempel, det har vi tjatat oss till.
Vår första singel, ”Raggare is a bunch of motherfuckers”, trodde
skivbolaget bara skulle sälja några hundra.
Säljer ni över 2000 ex får ni göra en LP, sa dom.
Den sålde över 3000 ex.
Men då sa dom att vi bara skulle få göra en ny singel, och om den sålde bra skulle vi få göra vår efterlängtade LP.
Vår nästa singel ”Stranglers…” uppmärksammades enormt i engelsk rockpress.
Låten är ett svar på Stranglers påhopp mot Sverige.
Deras gitarrist , Hugh Cornwell bodde i Sverige i slutet av 60-talet och
detta resulterade i singeln ”Sweden all quiet on the eastern front”.
– Stranglers gillade at vi gick i polemik med dom, så pass att dom ville att vi skulle turnera med dom.
Men tyvärr ballade dom planerna ut i sanden säjer Böna.
New Musical Express ansåg att Rude Kids var det friskaste punkbandet de hört på länge.
De belönades med en helsida skriven av Tony Parson.
Även BBC:s radiopratare John Peel anslöt sej till Rude Kids fansen.
– Jag har varit i England sju gånger dom senaste två åren, säjer Böna.
Dom sex första gångerna trodde jag att jag var i himmelriket, men den senaste gången kändes det som att vara i helvetet.
Det är livsfarligt att vara punkrockare i London!
Krig mellan ungdomsgrupperna
I somras genomförde Rude Kids en kortare turné i England.
De reste dit på semestern och spelade på London-klubbarna Rock Garden och Music Machine.
Lasse berättar.
– Det finns just nu sex ungdomsgrupper i London som ligger i krig med varann.
Det är punkarna, som är emot våld.
Svenska punkarna anser dom vara överklass ungar, men deras främsta hatobjekt är dom franska punkarna.
Skinheads är nyfascister och gillar våld och att slå punkarna på käften.
Modsen är scooterungar med kläder i 60-talsstil, och det finns nyanser även bland dom.
Teddyboys är som våra raggare, men skillnaden ar ändå markant.
Dom svenska raggarna ger punkarna smisk på stjärten, dom engelska misshandlar.
Rockabillytis är också raggare, men dom accepterar punkare.
Den sista gruppen är soulboys, discofreaksen, töntarna som alla vill slå på käften.
Rude Kids obehagligaste upplevelse i London var deras gig på Rock Garden.
Space berättar:
– Vi hade hyrt tekniker och utrustning för över 700 kr trots att vi bara skulle få 100 kr i gage.
Från Stockholm hade vi fått reda på att vi skulle vara förband till Madness, som vi trodde var punkgänget Doctors of madness.
Det visade sej att Rock Garden var fascistiska skinheads favoritklubb och Madness deras favoritband !
Vi spelade tre låtar, sen slängde vi instrumenten och sprang för livet.
Skinheadsen slängde stolar och ölglas på oss och kom emot oss med stora påkar.
”Go back to Sweden, punks” vrålade dom åt oss.
Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
Man behöver inte ha nåt politiskt budskap
Rude Kids är besvikna på utvecklingen i London.
Och de är besvikna på musikklimatet i Sverige.
– Svensk rockmusik behöver hjälp, säjer Böna.
Stockholm har till exempel börjat balla ur.
Tendensen är trist.
Många punkgäng har lagt av.
Entusiasmen har avtagit och musiksituationen har förändrats katastrofalt., och anledningarna är många.
Vi saknar uppmuntran från skivbolag och kulturnämnder.
Vi måste ju ha hjälp, vi är ju bara amatörer.
Jag tycker att svensk musik är superbra….ännu så länge.
Men vi måste få hjälp både från publiken och såna som vill satsa på rockklubbar.
Böna och de övriga i Rude Kids är oroliga inför framtiden.
Throw It menar: -Förståsigpåarna är alldeles för optimistiska.
Fortsätter tendensen som den är nu lär det inte finnas många rockgäng kvar i landet om några få år., och det är ju förjävligt.
Böna: – Vi har klarat oss genom vår entusiasm.
Vi har fixat allt själva, delat ut skivor, knallat upp till tidningar och snackat oss varma om oss själva.
Man måste vara fräck och inte sitta på häcken och vänta på att nåt ska hända.
Vårt motto är: -man kan om man vill!
Vill man så kan man!
Och man behöver inte ha ett politiskt budskap, vi spelar för att vi tycker det är roligt, för att känna att vi skapar någonting själva.
Rude Kids texter har hittills varit på engelska.
Varför?
-Engelskan är rockspråket helt enkelt, och det känns bäst att sjunga på engelska.
Svenska texter börjar vi skriva när vi känner för det.
Rock n roll är nämligen en spontan grej, säger Böna.
Ur Veckorevyn
Popen idag 81
– Hej, vi heter Rude Kids, sa Böna när han en dag stolpade in på New Musical Express huvudredaktion i London.
– Och vi har gjort en platta som vi vill att ni ska lyssna på och säga vad ni tycker om. Allt framfördes på bästa skolengelska.
Och nog sa man vad man tyckte alltid. Resultatet av detta besök blev en helsidesartikel i Europas största musiktidning, New Musical Express. De andra tidningarna var inte sena att följa efter. Melody Maker, Sounds, Zig Zag, ja alla lovordade de det unga rockbandet från Hagsätra, Stockholm och deras första singel ”Raggare is a bunch of motherfuckers”.
Året var 1978 och det betydde genombrottet för Rude Kids. ”Inget svenskt band har fått så mycket publicitet utomland förutom ABBA” skrev en svensk tidning (se Rude Kids 2) och det stämmer nog. Deras klippbok är efter två års verksamhet mycket tung. Förutom alla skriverier i utländsk och svensk press har nu amerikanska recensioner börjat droppat in. Och även amerikanska fansbrev.
Deras plattor spelas regelbundet på BBC, mycket tack vare John Peel, en av Englands populäraste diskjockeys. Han hör nämligen till Rude Kids fanclub. Deras plattor börjar nu också höras i USA och Australien.
” I love this band – Stockholms joy and pride” skrev Tony Parsons på NME om singeln Absolute Ruler. I en annan engelsk tidning utnämndes deras tidigare singlar till årets bästa nya-vågen-platta. I England. Rude Kids har hunnit med 4 singlar och en LP på de två år de spelat ihop.
Det hela började i november 1977. Från början bestod bandet av fyra medlemmar, Böna, sång, Lasse, gitarr, Lasse Throw-it, trummor och Space, bas. Tre av dem bodde på samma gata i Hagsätra. De repeterade i en källare och spelade mest låtar av Ramones och Sex Pistols. Men efter ett tag började de skriva sitt eget material. Den första låten var ”Raggare”, som också blev A-sida på deras första singel. (Polydor juli 1978)
Vid den här tiden hade Rude Kids inga kontakter i England.
– Vi tog helt enkelt en charterresa själva till London, förklarar Böna. Sen gick vi runt till de olika tidningarna, lämnade plattor och presenterade oss.
Eftersom deras singel mottogs mycket väl fortsatte Rude Kids att skriva egne låtar och deras live-konserter innehöll nu också till största delen eget material.
Efter ytterligare några singelplattor (Stranglers, Absolute Ruler) var intresset för Rude Kids så stort i London att det var dags för dem att åka dit och spela. Vilket de gjorde i augusti 1979. På legendariska rockklubbarna Rock Garden och Music Machine. Band nummer två på Rock Garden var f ö Madness som vid den här tiden var okända i Sverige.
Publiken var entusiastisk och John Peel på BBC likaså. Under de dagar Rude Kids spelade i London annonserades deras framträdande varje timme på radion.
Hösten 1979 släpptes deras första LP Safe Society och gruppen började nu göra längre turnéer i Sverige. I början av 1980 utökades bandet med ytterligare en gitarrist, Hisse.
Idag består Rude Kids av: Björn Böna Eriksson, 21 år, sång. Tidigare sångare i Pornographic Reifels, ett av Sveriges första punkband. Favoritgrupp MC5.
Lasse Olsson, 20 år, gitarr och sång. Tidigare gitarisst i hårdrocksbandet Loud Noize. Favoritgrupp: Motorhead.
Lasse Throw-it Persson, 17 år, trummor. Tidigare trumslagare i Loud Noize. Favoritgrupp: Penetration.
Ola Space Nilsson, 17 år, bas. Rude Kids är det första bandet han spelat i. Favoritgrupp: Sex Pistols
Nils Hisse Hallström, 20 år, gitarr. Den ende som inte varit med i gruppen från början. Tidigare gitarrist i Magnum Bonum. Favoritgrupp: Generation X.
Vad är det då som skiljer Rude Kids från andra unga svenska rockgrupper ?
Vad är det som gör att de stora internationella musiktidningarna, som naturligtvis dagligen får besök och material av okända grupper som vill ha publicitet, höjer dessa killar till skyarna ?
För den sanslösa scenshowen som Rude Kids bjuder sin livepublik på syns ju knappast på skivorna. Men något av den hörs ändå, något av oräddheten, fräckheten, vitaliteten och glädjen att få spela och sjunga. Det är Rude Kids styrka och smittar av sig!
Popen idag 81. Text Christina Nilsson.
Pop Expressen lördagen den 17 april 1982
Det är dags att ta Rude Kids på allvar.
Denna grupp, som i bästa fall setts med blitt överseende, har i ”Spådd i handen” gjort en singel som visar upp en ny grupp med nytt sound.
– Det känns faktiskt som om vi är ett nytt band.
Som om vi kommit in i andra andningen, säger Space, basist i Rude Kids.
Rude Kids spelade som så många i svenska punkvågen hellre än bra. De musikaliska bristerna täcktes med frustande entusiasm och en obändig optimism hos sångaren Böna. Deras första skiva ”Raggare is a bunch of motherfuckers” är numer en klassiker.
Den kom sommaren 1978 och när den spelades in var Space och trummisen Lasse Throw-it Persson blott 14 år gamla.
Hårdrock
– Andra svenska band var väl lite avundsjuka då, de var bättre än vi men vi fick uppmärksamhet. Men det är som skillnaden mellan Phil Collins och Johnny Thunders – känslan! Det betyder allt, säger Böna.
Rude Kids uppfostrades av hårdrock och började inte spela föränn i punken. Det var ju så lätt.
Throw-it, Space och bandets första gitarrist stod i en källare i Hagsätra och körde Ramones-låtar kväll, efter kväll.
– Om man inte sportade, spelade man i ett band, säger Space.
”Raggare” var egentligen mest en dokumentation. Skivbolaget var nöjt om singeln sålde en totalupplaga på 250 exemplar. Den sålde 650 ex första dagen!
Och den spelades i engelsk radio av John Peel, blev ”veckans singel” och ”årets punksingel” i engelska tidningar.
Men Rude Kids följde aldrig upp den med nåt lika bra förrann nu. ”Spådd i handen” är gammaldags poppig, de har övergivit sitt ”pardonlösa ös” för mer utrymme åt nye medlemmen Janne Stridlund på orgel och dessutom – Böna s j u n g e r, på svenska!
Extra dimension
– När vi började var det inget snack. Vi tänkte aldrig sjunga på annat än engelska. Det var ju bara Motvind som både lirade tungt och sjöng på svenska. Det man tände på var Clash och Ramones, och dom sjöng ju på engelska, säger Throw-it.
– Men man lyssnar inte på engelska texter, säger Space.
– En bra svensk text ger en extra dimension, säger Janne.
Att Rude Kids fick nytt sound beror delvis på Jannes orgel, dels på producenten (och deras specielle guru) Halkan Halqvist, dels på att Sveriges Radio gjorde en hel ”60-tals natt”.
– Jag bandade alltihop. Det var första gången jag hörde den musiken….fantastiskt…jag menar ”The Letter” med BoxTops vilken låt, säger Space.
Längre än så sträcker sig inte deras musikaliska nydaning. De ser med skräck hur konstlade överklassrockare vinner mark och sätter själva inga högre mål än att spela ärligt – med känsla.
Regnvatten
– Depeche mode till exempel. Ska det vara nån sorts jävla musikalisk utveckling ? I så fall ger den mig lika mycket som ett glas regnvatten ger en vinkännare, säger Throw-it.
Nisse Hellström kom med i Rude Kids i samma veva som de gjorde ”Next time I`ll beat him” låten om Björn Borg. Men han var ingen nykomling, utan hade växt in i Rude Kids utan att ha spelat med dem, och just detta kompisskap ser de som en förklaring till att de fortfarande existerar och är hoppfulla.
– Man måste kunna umgås utanför gruppen, säger Nisse.
– Man får kraft att gå vidare även sen man upplevt den enorma känslan av att hålla sin första LP i handen , säger Böna.
Inte lätt
För det är inte lätt i Sverige. Parkerna satsar på namn, och helst ska man ha varit med i ”Måndagsbörsen” för att få jobb.
– Ett 20-tal band får jobb. Och de tar så mycket i gage att en folkpark inte kan satsa mer än på dem, säger Böna.
– det är löjligt av de här banden att trissa upp priserna. De tror publiken har en massa krav på stor och dyr utrustning och lampor och skit. Det är ju dösnack! Folk vill se ett band och få en kick, säger Throw-it.
– Och TV:s roll är skandalös!
”Måndagsbörsen” nobbade hur många bra svenska band som helst. Men engelska töntar som ingen hört talas om fick vara med, säger Throw-it.
Gruppfeeling
Men Rude Kids går vidare, ty Rude Kids knäcker man inte så lätt.
– Det är ju så jävla kul att hålla på, att göra nåt tillsammans, gruppfeelingen. Vi nådde en viss punkt och kanske stagnerade vi. Men nu ser vi framåt, har ny gnista och märker att vi blir bättre och bättre. Det är det som räknas, säger Throw-it.
Fotnot: Och nu ringer Böna och berättar upphetsat att Rude Kids nästa singel blir en svensk version av Freddy Cannons ”Palisides park” (”När sommaren hittat till stan”) med Halkan på gitarr.
Pop Expressen lördagen den 17 april 1982. Text: Mats Olsson Foto: Bruno Erhs