The Moderns
Malmö – Skåne 1978-1982 (Foto Nikolai Jakobsen)
Medlemmar:
Janne Borgh: Bas, sång
Tony Maneri: Gitarr, sång
Mats Johansson: Gitarr, sång
Rickard Lundqvist: Trummor
Pär ”Attack” Lundström: Trummor
Micke Wirén: Trummor
Claudio Scubla: Gitarr, sång
Historik:
Inte långt efter punkens intåg dök en ny modsvåg upp i England, och samma sak hände förstås i Sverige. Bäst och mest lyckosamma var Malmöbandet The Moderns. I början möttes det av en viss misstänksamhet för att de sjöng på engelska när nästan alla nya band i Sverige sjöng på svenska och föratt de hoppade på modsvågen. Fast det där att det skulle ha hoppat på modsvågen höll de aldrig med om. De gillade visserligen The Who och The Jam, men punkband som Stiff Little Fingers och The Clash stod minst lika högt i kurs. Den engelska modsvågen tyckte de mest var fånig.
Janne Borgh (bas och sång) och Mats Johansson (gitarr) hade redan tidigare rönt framgångar med klart sextiotalsinspirerade bandet Shake som existerade mellan 1976 och 1979. På det bandets meritlista står en medverkan i tv och en förbandsspelning åt The Kinks.I stort sett samma band gjorde under namnet Buddyboys både en singel och en LP som tyvärr aldrig kom ut. Tråkigt nog är både mastertaper och kassettkopior spårlöst försvunna.
Tillsammans med klasskompisen Tony Maneri (sång och gitarr) och Rickard Lundqvist (trummor) startade Janne och Mats The Moderns i maj 1979. Bandet var endast tre veckor gammalt när de lånade en fyrkanalare och spelade in sin debut-EP alldeles själva i replokalen. Idag är det en dyrgrip som betingar ett pris på åtminstone ett par tusenlappar.
Första spelningen dröjde dock ända till den sjunde november samma år, å The Moderns tog klivet upp på Club Fredmans scen hemma i Malmö.
Efter sommaren 1980 flyttade The Moderns till Stockholm där Mandarine Records tog gruppen under sina, skulle det visa sig, relativt bräckliga vingar. Med nye medlemmen Pär ”Attack” Lundström bakom trummorna släpptes singeln ”Ready for the 80s”. Sommaren 1980 åkte The Moderns till England på turné, något mycket ovanligt vid denna tid. De hamnade till och med på förstasidorna här hemma med rubriker som ”Engelsk succé för Malmöband”. De gjorde ett tiotal spelningar i landet. bland annat på den legendariska klubben Hope & Anchor. De agerade också förband till Echo & the Bunnymen vid ett par spelningar.
Ett album var planerat och framtiden såg ljus ut, trodde bandet. Samarbetet med skivbolaget gick inte så bra, LP-projektet drog ut på tiden och bandet började istället att förhandla med EMI som visat intresse. Mandarine vägrade dock att släppa ifrån sig bandet och resultatet blev att The Moderns inte kunde släppa något förrän Mandarine-kontraktet gått ut.
Även inom bandet krigades det. Halva bandet ville vara kvar på det mindre bolaget och halva ville gå vidare till det stora. Det slutade med att Pär och Tony hoppade av och ersattes av Mickes kompis Claudio Scubla på gitarr och Micke Wirén från Brilliant Boys på trummor.
Helt plötsligt var Janne ensam sångare och han bestämde sig då för att sjunga på svenska.Han hade tidigare försvarat engelskan med att ”engelska är rockspråket, vi har alltid lyssnat på musik som sjungs på engelska”, men efterhand hade han känt det som att de kommunicerade ovanför publiken huvuden.
När de med Lasse Lindbom som producent tågade in i studion för att spela in LP:n ”Tro, hopp & fruktan” fortsatte dock skivbolagsproblemen. EMI underkände helt enkelt vissa av texterna.Som en kompromiss enades man om att placera dessa låtar på en EP och släppa den före albumet. Det hela slutade dock med att dessa låtar aldrig såg dagens ljus.
Inte lång tid efter att LP:n släppts gick The Moderns i graven. Janne Borgh bildade Strindbergs tilsammans med Johan Johansson som just hoppat av KSMB. När Strindbergs i slutet av karriären miste sin trummis värvades Pär Lundström som ersättare. Därefter bildade Janne Django´s coming som gjorde maxin ”Take it to the streets (again)” 1986. I mitten av 90-talet dök han upp i bandet Scratch som släppte CD:n ”From Scratch …. to you” och några singlar. Tony Maneri hamnade i JAPOP.
1997 bildade Janne The Repeatles tillsammans med bl.a Stefan Hjelm (ex The Pain). I grunden ett coverband, men de smyger in egna låtar både på scen och på skiva. Förutom spelningar i Sverige har de turnérat i bland annat England, USA, Kanada och Sydamerika. För att få ännu mer utlopp föreget komponerande startade de 2011 bandet Desperate Romantics.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
EP: The year of today – Got to have pop – When the time comes – Say yes (EUEP-010 -79)
Singel: Ready for the 80s -Identity (Mandarine MR S-7 -80)
LP: Tro, hopp & fruktan (Parlophone 7C 062-35889 -81)
CD: Got to have pop (1977 Records – 1977-A009CD -04)
Samling LP: Let it out!: She said go – Tell me where the action is (Adventure ADVLP 100 -80)
Samling LP: Hemliga Vågen: When the time comes -Got to have pop (Hemligt HEM 001 -80)
Samling kassett: Radio Pharlophone: Circles (EMI)
Övriga inspelningar:
Radio: Onsdagsbiten November-79
Live: Musikverket 80-02-29
Pär med artistnamnet Attack rekryterades till the Moderns eller som Janne säger: ”Han var vår kompis och så såg han cool ut”, för att ersätta ”dansbandstrummisen” som spelat på Epn. Pär fick en sommar på sig att bli batterist och när hösten kom var han fast medlem i The Moderns. Jag passade på att ställa några frågor till den forne trumslagaren inför bandets 25 års jubileum.
Berätta om de tidigaste musikaliska minnena, första skivan, första lyssningsupplevelsen och påverkan från syskon föräldrar.
– Min äldsta storasyster jobbade på Milow en skivaffär som låg vid Värnhemstorget i Malmö och såg därför till att det alltid fanns färska plattor att tillgå i hemma. Första skivan som riktigt satte sig var faktiskt en singel med Beatles: ”My Bonnie”.
Min far var stor operafantast som slukade allt som kom ut i den vägen. Han stod ofta med nothäftet i ena handen och den andra på volymreglaget till stereon och vrålade för full hals. Han hade en vacker röst och var i unga år ett lovande tenorämne. En av mina första musikaliska upplevelser var faktiskt en föreställning av ”Carmen” på Malmö Stadsteater och jag måste ha varit sådär en åtta tio år. Jag var helt såld. Jag tror att min fars smittande glädje och entusiasm för musik i allmänhet och opera och musikal i synnerhet betytt oerhört mycket för mitt eget musicerande.
Konserter som du såg under 70-talet.
– Abba!, ett antal konserter med Thin Lizzy på Olympen i Lund minns jag. Jam och Clash förstås. Ebba Grön, Elvis Costello i Malmö Folkets Park, Ian Dury and the Blockheads. Steve Gibbons och Rockpile. Kinkskonserten med Buddy Boys som förband! Och Pugh Rogefeldt.
Buddy Boys och Shake spelade t o m på några skolfester vi hade i gymnasiet.
Med tanke på ditt artistnamn Attack, drar man slutsatsen att du var punkare, så berätta lite namnet och klädstilen då det begav sig.
Namnet kom till hemma i köket hos Janne. Typ:” – Attack, visst låter de coolt!? – Javisst, övercoolt.”. Och som för att riktigt understryka denna ”stora” som händelse så modifierades raskt en t-tröja med hjälp av sax, röd textilfärg och snabba, attackerande penseldrag. Attack var född. Klädmässigt kan man säga att det var Jam, Clash och 999 i en skön blandning. Till min kära moders stora förtret, rev jag av ärmarna på i princip alla kortärmade tröjor som fanns i min närhet. I övrigt bestod garderoben av svarta kavajer alternativt skinnpaj ( på vintrarna även farfars grå, fiskbensmönstrade gamla rock), svarta Lee-jeans, vit skjorta eller t-tröja, creepers, svarta converse, hemgjorda svarta och vita nitbälten och ett par solbrillor (Rezillos-modellen) inköpta i London. Håret var silvervitt.
Och så blev det då Moderns. Hade du sett bandet med sin dansbandstrummis innan du kom med?
Bara på bild, ha ha!, faktiskt för dom gjorde aldrig någon spelning med den sättningen.
Du var visst snabb att lära dig spela trummor … hur gick resonemanget när du tillfrågades?
– Lär dig spela eller stick!? Nä men vi gick i plugget tillsammans och umgicks även utanför skolan så jag fick nog snarare panik. Och jag förstod ju så pass mycket att om Janne och Tony bildade ett band skulle det mesta i fortsättningen kretsa kring detta faktum.
Det verkade som om ni hoppade på modståget då 79, men ni tog avstånd från den engelska modsvågen varför?
– Enkel matematik, herregud modsen i England tog ju avstånd från punken! Punken var ju den absolut största anledningen till att man började spela överhuvudtaget.
Fanns det andra sk ”modsband” som ni faktiskt gillade än Jam?
– Chords, Lambrettas, Secret Affair(deras singel ”Time for action” är fortfarande en höjdare). Och jag minns att The Jolt gjorde en Jam-låt(”See saw”)som senare Jam själva la på en singelbaksida. Självklart lyssnade jag mycket på originalen Small Faces och Who.
Moderns var ju ett liveband, men vilka andra band delade ni scen med?
– Problem var väl det första band vi någonsin hade en spelning tillsammans med och vi umgicks även en del privat. City Kent var ett annat trevligt band vi hade äran att dela scen med. Garbochock, Kabinett Död, TT-Reuter, Noise från Klippan, Rädsla. I Stockholm blev det också en del spelningar på Musikverket och andra ställen med bla. Alien Beat, Warheads, Docent Död, Chatterbox, Stoodes.
Vad döptes Alternative Ulster till när den översattes?
”Inget å göra i Malmö…”.
Ni hade visst problem med punkare hände något allvarligt?
– Jag upplevde aldrig som så farligt, lite tröttsamma gliringar bara.
Hur var det att spela i England, vilka ställen lirade ni på?
– Skitkul och skitnervöst! Hope & Anchor var hur litet som helst. Man fick fira ner instrument och anläggning genom en liten lucka i trottoaren utanför. Sen spelade vi i Blackpool(var inne i Liverpool och åkte förstås färjan över Mersey) Och i Retford tillsammans med Echo and the Bunnymen. I Leeds var vi förband till ett band som hette Rentboys.
Moderns är lite ”kult” idag hur känns det?
– Jag vet är att Tony fått en del förfrågningar från folk i Tyskland om fler plattor, vilket känns märkligt och samtidigt lite kul.
Får du många förfrågningar om bandet?
– Nä!
Det bästa och det sämsta med Moderns?
– Spelglädjen och paradoxen spelångesten (varandras förutsättning har jag förstått).
Tror du ni haft någon betydelse för punk/popscenen?
– Det skulle vara Janne då med sitt Rickenbacker-baslir.
Några punk/mods/pop-band som du fortfarande lyssnar på ?
– The Who är tidlösa och outslitliga.
Vilket band skulle du vilja se återförenat?
– Inget egentligen.
Med det svaret tackar vi Pär Attack som har utökat sin familj under våren.
Ett stort grattis till dem allihop.
Janne Borgh extraordinär basist med förflutet i ett av Sveriges bästa band, Strindbergs, men det är hans tidiga år som Punktjafs synar. För om ni inte visste det, är det i år 25 år sedan Mods Mayday -79 och även uppstarten av Malmös, The Moderns.
Janne: 1965 när jag var 7 år fick jag Beatles ”HELP” på LP av min morfar (Axel Leonard) det var egentligen för tidigt för att fatta hur det hängde ihop men fan vad jag älskade det! Jag ryser fortfarande när Help går över i The Night Before… så man kan väl säga att det var morfar som var den som påverkade mig musikaliskt. Jag växte upp utan syskon. Min pappa dog 1963 och mamma påverkade inte min musiksmak nämnvärt, förutom att hon gav mig all support jag kunde få i mitt val av sysselsättning. En annan tidig musikalisk favorit, vid sidan av Beatles var och är The Who, singeln Pictures Of Lily från 1967 helt otroligt bra. Jag har faktiskt kvar alla mina skivor från den tiden, berättar Janne.
Och när 60-talet gick över i 70-tal blev det mer Rock’n’Roll än pop för Janne, han upptäckte Stones, framförallt plattorna Sticky Fingers och Exile on mainstreet, han förtydligar att det var kanske lite sent att upptäcka Stones, men många hävdar att detta var Stones bästa epok, så tajmingen var nog helt rätt. Efter det blev det glam och smink i form av Alice Cooper, Bowie, Slade, T-Rex…
Eftersom han bodde i Malmö blev det väldigt många konserter under 70-talet.
– Ja som Malmöit hade jag tillgång till Köpenhamn…. En lista av de band jag såg skulle kunna se ut så här: Paul McCartney & Wings (72), T-Rex (73), Alice Cooper (72), Slade, Deep Purple (Mk 2 med Gillan/Glover), Deep Purple (Mk 3 med Coverdale/Hughes), ELO, Queen, Roxy Music (+ intervju!), Alex Harvey, Sweet, Nazareth, Thin Lizzy, Clash, The Jam, Ramones, Blondie, Boomtown Rats, Kinks, AC/DC (London -76), Kilburn & the HighRoads (Ian Dury), Frank Zappa, Ian Hunter, Mott The Hoople, Kiss, Tom Petty & The Heartbrakers, Nils Lofgren, Ted Nugent, Uriah Heep, Rockpile, Graham Parker, Elvis Costello, Lambrettas och säkert en hel del som jag har glömt… ett fantastiskt decennium för livemusik!
Sannerligen, men det räckte inte att bara lyssna till musik. I slutet av -72 bildades Silver, namnet hade lånats från Silverhead (Michel Des Barres) ett band som fortfarande herr Borgh håller högt.
– Vi spelade Bowie, Dolls, Stooges etc. Jag var yngst i bandet. Sångaren kallades Ziggy och var 18! Han lär visst vara advokat idag… i övrigt bestod bandet av Henke Svennerbrandt på trummor och Stefan Persson på gitarr, jag spelade såklart bas. 1973 lärde jag känna Tears från Nynäshamn, Sveriges mest kända sminkpopband som det då kallades, när de turnerade i Skåne och spelade på Hagalunds fritidsgård i Malmö. Sen hängde jag med dem på turné som roddare.
Annars så bestod Malmö mest av proggiga musik-kollektiv, men ett undantag som jag kommer ihåg var Great Ad med bl.a Eddie Nyström. De spelade hårdrock…
Janne summerar Silver med följande:
– Ett gäng kaxiga slynglar som snackade bättre än vi spelade! Dessutom var vi dåliga på smink också, men vi hade faktiskt jävligt snygga (riktiga) platådojor som jag köpt till oss på Kings Road när jag var i England på språkresa. Jag har faktiskt kvar tre par, kan inte förmå mig att göra mig av med dem!!!
Tyvärr verkar inget finnas inspelat med Silver.
Från glam till BuddyBoys och 60-tals musik
– Silver existerade till och från fram till 1976, men vi gled över mer och mer till nån slags Rush-liknande hårdrock (jo det var mitt fel). En dag kom Trolle Rhodin jr till lokalen för att jamma lite. Han kände trummisen Henke sen tidigare. Själv tyckte jag att han var en obehaglig typ, men han kallade oss, utom Stefan, hem till sig för ett ”möte” Ziggy hade redan slutat i bandet. Mötet handlade om hans solokarriär och en platta som han ville vi skulle spela på…
… så vi lämnade Stefan (elakt, men så var det) och bildade det som sen blev Buddy Boys för att göra en platta i Studio Bohus, som Streaplers (dansbandet) just hade startat.
Vi spelade in en singel, men sen sumpade Trolle allt genom att ringa dit och imitera Lennon så bra att de trodde att John skulle komma dit med Spector och göra en platta. Det blev stora rubriker i tidningarna kommer jag ihåg… Bohuslänningarna blev inte speciellt glada när sanningen uppdagades… Så vi fick göra klart plattan i en annan studio, men det fanns inget skivbolag som ville ge ut den. Istället repade vi in en massa 60-tals covers, fixade kostymer och stack ut och lirade…
Tillsammans med Buddy Boys fick Janne uppleva sin ”största stund” då de spelade förband till Kinks på Olympen i Lund, han fick också träffa Ray Davis efteråt.
– Han var klädd i rökrock och bjöd mig på ett glas Martini, så sa att det var fräckt att vi var influerade av 60-tals Kinks. Tyvärr tog jag ingen autograf, jag var för ”cool”…!?! … men han var väldigt trevlig! Ett annat plus den kvällen var när jag satt vid sidan av scenen och de lirade Celluloid Heroes…underbart!!!
Janne fortsätter:
– Tyvärr höll inte Henke riktig som trummis, så han fick kicken och kompgitarristen Mats tog över trummorna. Så vi bytte namn till Shake. Då var vi som The Jam!!! …tyckte jag! Och vi blev råare. Trolle var en fantastisk gitarrist och mitt basspel blev bara bättre…
Fast Trolle ville göra en hel LP med Beatles låtar, vilket jag tyckte låg högt på listan över dumma idéer, nästan i klass med att sätta upp en föreställning av ”Onkel Tom’s Stuga” i East Central LA!
Han gillade bara Beatles och Black Sabbath så hans prylar lät som mix av dem !?!?! Dessutom hatade han bas där man hör anslaget, och jag ville ha mer diskant typ Foxton/Entwistle. Fast jag älskar ju Macca’s bas….
Han försökte få mig att spela med filtplektrum eftersom jag vägrade spela med fingrarna och det var väl våra skilda åsikter och frustrationen att inget hände som fick oss att lägga av.
Vad hände med taperna då?
– De har brunnit upp, enligt herr Rhodin. Men jag köper det inte, måste finnas en kopia nånstans, och jag tycker faktiskt att det skulle vara kul om inspelningen gavs ut på platta.
– Men jag vill inte låta så negativ, Shake var en fantastisk skola och Trolle en rolig typ som jag är glad att jag lärde känna…
Janne berättar om övergången från Shake till Moderns:
– I Buddy Boys/Shake hade jag skrivit en del låtar som inte Trolle ville repa in, så jag frågade Tony om han ville testa att spela dem med mig. Jag hade träffat Tony i gymnasiet när jag hoppade in i hans klass i andra ring. (Han är 2 år yngre.) På den tiden var han lite småsnobbig med Catalina jacka och penny-loafers. Så jag lärde honom om punk…skratt!
Han hade också några skrivit låtar och det satt direkt, så vi tog med Mats Johansson från BB/Shake och en trummis och spelade in EPn (1979)
Den där dansbandstrummisen?
– Precis! Mats polare, Rickard Lundqvist, de hade båda dansbandsbakgrund (Idefix, ha-ha, hette bandet, för det fanns ett lokalt dansband som hette Asterix och de ville ha nåt i samma stil!!!)
Pär var vår polare, väldigt musikalisk och trevlig, såg dessutom cool ut. Han fick testa att trumma, det gick dåligt till att börja med, men man kunde höra att det skulle funka på sikt, så han fick sommaren (-79) på sig att bli en riktig trummis. Och det gick riktigt hyfsat… så han hängde med!
Anledningen att bandet tog avstånd från Mods-tåget som tuffade på var att engelska mods hatade punkare, men Moderns identifierade sig med punken som likaväl med modsen.
– När -79 vågen kom hade vi redan gjort klart vår EP med target-loggan och så. Jag var ju redan ett Who fan sen 60-talet så det hade sin förklaring. Sen tog vi tog väl avstånd för att vi inte ville vara såna som hoppar på tåget… Men det fanns bra musik i den engelska Modsvågen, som Secret Affair, Chords och Lambrettas. Vapours var också bra, fast de var väl inget modsband.
Moderns spelade flitigt ute, de spelade i Stockholm vid flera tillfällen och då med punkband som Alien Beat, Beriln och Warheads. De blev också ersättare till ett punkband, Chatterbox som genom sångerskan Charlie Green hade fixat spelningar i England. Chatterboxgrabbarna sparkade dock Charlie innan turnén så Moderns fick hoppa in som ersättare. De låg båda två på samma skivbolag vid den här tiden, Billy Maddens Adventure, en förklaring att erbjudandet gick till just Moderns.
Janne: Det var kaos, strul och jävligt kul. En del gig gick kanon, t.ex. det med Echo & The Bunnymen i Retford. Andra gick sämre som i Leeds där vi nästan började slåss på scen. Vi skulle spelat förband till Cockney Rejects men blev avrådda av dem att inte ställa upp, då vi skulle få stryk av publiken som tydligent hatade allt utom Rejects. Så vi fick ett kompensationsgig på en stor pub, Forde Green (sic), och jag minns att Matte var så nervös för att spela i England att han glömde hur första låten gick. Då blev jag förbannad… för man hade kort stubin på den tiden! Som de stora Beatlesfansen vi var besökte vi Liverpool och kollade in Beatles-platser och sånt. Och i augusti förra året var jag tillbaka i Liverpool den här gången med Repeatles vi spelade på The Beatleweek det var fantastiskt!!!
– Ett annat coolt minne på tal om spelningar, var första Stockholms giget direkt efter Englands-turnén, på Alexandra, både Anni-Frid Lyngstad och Britt Ekland var där och jag stötte ihop med dem på toaletten i logen.. say no more!
Första upplagan av Moderns la av strax efter Englandsturnén och bandet ombildades, de fick skivkontrakt med EMI och började sjunga på Svenska, men det hade ni gjort tidigare väl?
– Jo vi översatta faktiskt Alternative Ulster till svenska.
Det är klart att man undrar i dessa återutgivingens och nostalgins tider, inga förfrågningar om cd realese?
– Nix, men allt är möjligt! Vore kul att höra en om-mixad LP från EMI också, men DET lär aldrig hända!
Nyinspelningar kanske, det är jävligt starka låtar. Som dessutom skulle må bra av en rättvis produktion.
– DET skulle vara en bra idé. Det finns nämligen bra, oinspelade låtar kvar…
Återförening av bandet då?
– De har hört av sig från England, men det är ju bara jag som spelar fortfarande så det blir nog svårt… jag frågade Tony och han skulle nog vilja men jag har inte hört nåt mer. Vi snackade faktiskt om det för fyra år sedan, lagom till 20 års jubileet, men som sagt, de andra spelar inte längre.
Era skivor från den tiden är verkliga samlarobjekt hur känns det?
– Det känns bra. För det var äkta, det vi gjorde. Synd att vi inte gjorde större upplaga bara.
Inga Modernslåtar i The Re-peatles repertoar då?
– Jag skulle vilja köra Pop, 80s, In My Dreams och Suburban Life och kanske några till för att höra hur det låter.
Ni klämde in lite ”Ready for the 80s” när Strindbergs körde medley. Ni körde aldrig någon hel Modernslåt ?
– Ja det gjorde vi, men inte någon hel låt vad jag minns, nej. Man ville bara gå vidare på den tiden, framåt, ny låtar hela tiden…
Känns det lite som cirkeln är sluten nu när du åter spelar pop?
– Absolut, fast jag spelar ju inte bas med Repeatles. Jag spelar dock bas med Scratch. Man skulle i och för sig kunna köra basen på Moderns låtarna, det är nog säkrast…
Sammanfattningsvis, känslor tankar om moderns idag när du har lite distans.
– Det är ett kul minne och en kort men viktig del av mitt liv.
Det bästa med Moderns?
-Den totala oräddheten från speciellt mig och Tony.
Det sämsta?
– Att vi splittrade originalsättningen!
Tror du ni haft någon betydelse för punk/popscenen?
– Ingen aning, troligtvis inte… sånt vet man aldrig själv.
Några popband som du fortfarande lyssnar på?
– Absolut; The Jam, The Clash, The Records, Big Star, Badfinger, Telephone, Vapors, Ruts, Generation X och Television
Vilket band skulle du vilja se återförenat?
– Telephone och The Whotles (Paul McCartney -bas, Ringo Starr -trummor, Pete Townshend – gitarr, Roger Daltrey -sång), coolt va?
Vilket band skulle du INTE vilja se återförenat?
– The Jam, för att Weller är så jävla anti mot det, och jag kan förstå honom…. vissa band är tidlösa, men hör ÄNDÅ till en viss tid och en viss ålder. Jag tror t.ex. inte på ett Generation X med män i 48-års åldern även om de är smala, har hår och stil. Däremot tror att Clash hade fixat det med värdighet. Jam också faktiskt om Weller hade sagt i intervjuer att Jam betydde mycket för honom, att Foxton var en cool basist och att de sjöng bra ihop. Så jag ändrar mig: jag vill se the Jam igen. Jag vill INTE se ABBA återförenat.
Med detta konstaterande så tackar jag Janne för hans medverkan och ber honom lista de bästa Modslåtarna här följer den listan.
| Janne’s 15-i-topp Mods lista 1. I’ll Keep On Holding On – The Action 1966 2. Makin’ Time – The Creation 3. I Can’t Explain – The Who 1965 4. Dedicated Follower of Fashion – The Kinks 1966 5. Small Faces – Sha-la-la-la-lee – 1965 6. 5.15 – The Who 1973 7. In The City – The Jam 1977 8. Time is Tight – Booker T. & the MGs 1966? 9. Tell Me Where The Action Is – The Moderns 1980 10. Shadows and Reflections – The Action 1967 11. So Be It – The Girls 1984 12. Maybe Tomorrow – The Chords 1979 13. Millions Like Us – Purple Hearts 1979 14. The Lambrettas – Beat Boys In The Jet Age 1980 15. Non-Stop Dancing – The Jam 1977 16. (bonus track) Time for action – Secret Affair 1979 |