The Protectors
Köping – Västmanland 1980–1985 (Då: Foto: Micke Borg)
Medlemmar:
Jan Danielsson: Gitarr
Lars ”Kumla” Kumlin: Sång, gitarr
Robert Sjöö: Gitarr
Klas ”Basse” Eklund: Bas
KG ”Steven” Grafstrom: Gitarr
Anders ”Persson” Persson: Gitarr
Markko ”Mackan” Vehakamaki: Trummor
Claes Wickman (RIP): Trummor
Ilmars ”Tjabo” Zarins: Trummor
Roger : Trummor
Historik:
Köpingsbandet The Protectors bildades ur punkbanden Disgust, The Wall och Catch 22 – 1980. Efter att bandet spelat in en demo under -81 fick de erbjudande från ett antal skivbolag, men alla utom Adventure ville att de skulle sjunga på svenska. Singeln ”Come back baby” producerades av Dan Sundqvist från Reeperbahn, (omslaget gjordes av gamle Paingitarristen Håkan Uppgran) för övrigt den enda skivan bandet släppte på Adventure records. Dock ledde detta korta skivbolagsbesök till att bandet fick medverka i radions Tonkraft, tillsammans med Di Leva och Neon Leon. När gitarristen Jan Danielssons hoppade av bandet plockade sångaren ”Kumla” upp gitarren för att fylla tomrummet, man hade dock en ersättare – Steven under en kortare period. Debut LPn ”Teenarama twist” släpptes först 1984 med Protectors som en kvartett. Bandet hade nu anammat sina glamrötter och Hanoi Rocksinfluenser. Plattan släpptes på Calle Von Schewen och Roger Reinholds nystartade bolag TCP och fick blandad kritik. Man spelade in videor på låtarna ”Teenarama Twist” och ”Apathy 83” men trots att det vid den här tiden gjordes väldigt få svenska musikvideor, lyckades man inte förmå SVT att visa Protectors. Strax efter videoinspelningen slutade trummisen Claes Wickmans och ersattes av Tjabo som efter några månader lämnade bandet och när samlingsplattan TCP-Sampler spelades in i slutet av 1984 hanterade Roger trumpinnarna på b.la en cover av Box Tops – The Letter. Detta blev också det sista man spelade in med Protectors, efter inspelningarna rann bandet ut i sanden.
Låtar:
Stop it, Sad eyes, Ready for the 80´s, Depression time, Train in pain, Seven days a week, I love you, Alone, Lovers of Tomorrow, Teenage dreamer, She´s a modern girl
Diskografi:
Singel: Come back baby – Depression time (Adventure records ADVSP 103 -81)
LP: Teenarama twist (TCP Recods TLP 001 -84)
LP Samling: TCP sampler.
Övriga inspelningar:
Demo: 14-18 Juni 80-Studio Ljudmacken Valskog – 21-22 Feb 81-Studio Ljudmacken Valskog – Juni -82-Studio TBU Studion Köping, Teenarama Twist Raw Mix & Outtakes-Studio Decibel Stockholm Oct-Nov 1983
Live: Bivurparken Köping 5 Juni 1980, Krillan Köping 8 Juni 1980,
Radio: Tonkraft Live tillsammans med Neon Leon och Di Leva inspelat på Skeppet 17 dec -81, Radio
Protectors spelar i P3-programmet Tonkraft ikväll.
– Vi ska köra fyra låtar som är liveinspelade i december. Vårt skivbolag hade julgala i Stockholm, och det är därifrån hela programmet är hämtat.
Lars Kumlin i Köpingsbandet Protectors avslöjar i förväg vilka låtar de har med i kvällens radio program Tonkraft.
– Vi var med i en jul-gala som vårt skivbolag ordnade den 17 december, berättar Lars Kumlin sångare i Protectors. Där spelade vi tillsammans med Neon Leon och Di Leva, som också är med i programmet. Det är alltså en live-inspelning.
– Vi ska ha med fyra låtar – Ready for the 80´s, Seven days a week, Lights in my eyes och Stop it, fortsätter han. Men när i programmet vi spelar vet jag inte.
Protectors blev mycket uppmärksammade under vintern 198-81. I den vevan fick de skivkontrakt för, i första hand, en singel.
– Försäljningen stannade upp vid 800 sålda exemplar, förklarar Lars Kumlin. De flesta såldes i Köping och Stockholm.
– Det går segt för oss just nu, menar han. Vi kan inte ta någon spelning förrän vi får hem ett nytt mixerbord från England. Vi har faktiskt inte spelat ute sedan jul-galan.
Vastmanland Replokalen Köping Dec 1982
Replokal: Rehearsal Tape Teaterbion Koping Aug 1981
Tv:
Video: VLT Studio Köping Maj 1984 1. Teenarama Twist 2.Apathy 83
Live Hantverkan Köping Maj 1984 – 1. Come Back Baby 2.Apathy 83 3.Teenarama Twist 4.Look What They Done 5.Falling
Hembränd cd: The Anthology (endast 15 ex) – Burning
På fredagskvällen drogs den nya given igång med drogfria rockfredager i Köpinga Folkets Park med liveuppträdanden varvat med disco-musik, gjord av ungdomar för ungdomar. Premiären blev en succé.
Premiärbanden var Köpingsbandet Protectors och T-Shirts från Stockholm. Först ut på scen var Protectors, som kom in på scenen och rev igång sin aggressiva rockmusik, som av en del kan uppfattas som ”svår”.
Första låten var ”Ready for the 80´s”. För första gången hade man en publik som verkligen visade sin uppskattning för gruppen. ”Young & dumb” var andra låten, SKA- influerad sak som fick stämningen att stiga ännu ett hack. Och visst syntes det att grabbarna trivdes.
Det var den stora kicken för bandet. Sen gick det av bara farten: ”Rock ´n´roll rebel”, Seven days a week”, ”Depression time” … och vid sista numret började publiken sjunga med i ”I wanna touch you”, Otroligt!
Rocken lever.
Protectors, Köping
Protectors spelar nya-vågen. En musikstil som inte har velat slå igenom i Arboga. Om man bortser från Noice, förstås. Om man nu kan kalla det nya-vågen? Med lite god vilja och mycket marmelad, kanske.
Protectors har ett våldsamt drag, och en stark personlighet. Det våldsamma draget kräver spelglädje. Den tappade gruppen när strömmen gick, mitt under tredje låten. Sånt är inte roligt. Protectors har blivit bättre tekniskt sett sedan de sist var i Arboga i oktober. Det är en grupp som har framtiden för sig, om inte nya-vågen dör ut. Då får de sadla om för att leva vidare.
Köpingsbandet Protectors kom ut på scen: Daze, Bosse, Mackan, Kumla och Toby drog igång en fartfylld Nya Vågenrock, fjärran från Larsen-Gerings musik.
Protectors är ett halvårsgammalt band. De spelar egna låtar med hög volym och ett temperament som inte är av denna världen. Nya Vågen, eller New Wave, lämnar ingen oberörd. Antingen älskar – eller också hatar man den musiken. I Medborgarhuset var meningarna delade. En del ansåg att volymen var för hög, andra menade att det var ett häftigt drag. Smaken är delad.
Gruppen Protectors lämnade i alla fall ett bidrag till musikdebatten. I pauserna före sista gruppen blandades saliga och upprörda stämmor bland sockerkakor, kaffe och läskedrycker i den improviserade cafeterian.
Bbl/AT fredagen den 2 oktober
– Det ska låta som en smäll på käften!
Lasse ”Kumla” förstärker sitt uttalande med att slå knytnäven i den andra handens handflata. Det ska vara ”rakt på…”
– Vi spelar en aggressiv musik. Intensiv och rakt på.
Rockgruppen Protectors i Köping är ingen blygsam grupp.
Och varför skulle den vara det? Hyllade med en helsida i en av våra vanligaste kvällstidningar och jagade av flera skivbolag som den är. Nu väntar den bara på att första singeln ska släppas om någon vecka.
För ungdomarna i Köping är Protectors ingen okänd rockgrupp. ”Det finns ingen Köpingsgrupp som håller på att bli så populär som den”, skriver en läsare som uppmanar Bbl/AT att presentera bandet i ett ”Önskereportage”.
Vi träffar grabbarna i bandet i en mörk, svårlokaliserad källarlokal på Järnvägsgatan. En smal och slingrande och fullproppad korridor leder fram till ett litet trångt frysrum. Säkerligen inte mer än 20-25 kvadratmeter. Väggarna är belamrade med 288 tomma ägglådor som samtidigt döljer den nakna plåt som bildar såväl väggar som tak.
Men de tomma ägglådorna fyller en kanske viktigare funktion. De dämpar ljudet. Hur mycket det nu hjälper när förstärkarnas volymknappar vrids upp…
Protectors är lyckliga att ha en egen ”lokal”. Tidigare höll bandet till i gamla Teaterbio vid Stora torget i Köping. Där har ett antal Köpingsband sedan en tid möjligheter att repetera.
– Men vi ville gärna ha en egen lokal, berättar Lasse ”Kumla.
I april finkammade bandet näst intill hela stan för att hitta något vettigt. Av en slump påträffades utrymmet på Järnvägsgatan.
– En toppenlokal menar grabbarna som nu pungar ut med 150 kr/månaden i hyra. Här kan vi repetera klockan två på nätterna utan att nån jäkel störs av det…
Musiken betyder allt
För de här unga grabbarna mellan 17 och 20 år betyder musiken för tillfället nästan allt. Janne Danielsson och Markku Vehkamäki är arbetslösa. Robert Sjöö pluggar medan Lasse Kumlin och Klas Eklund försörjer sig på deltidsarbete.
Men det är i musiken de finner sin inspiration. Och nu har det börjat röra på sig…
Bland alla ”dussinband” som skickar sin musik på opretentiösa kassettband till de stora tidningsdrakarna uppmärksammades Protectors i allra högsta grad. ”Ibland dyker det upp pärlor”, skrev Aftonbladets musikrecensent Jan-Olov Andersson och syftade på Köpingsbandet. Nästan en helsida ägnades åt Protectors som blev oerhört rosade.
Bandet befann sig plötsligt i en något ovanlig situation i dagens musiksverige. Skivbolagen nästan köade för att låta Köpingsbandet spela in en skiva.
– En helt fantastiks situation, säger Lasse ”Kumla”.
Tjugo timmar i studion
Men glammarna är enligt egen utsago ”gröna” i sådana sammanhang. De vill inte skynda för fort utan har valt att ta småvägarna fram mot de personliga målen. Protectors valde att skriva skivkontrakt med lilla skivbolaget Adventure. Men bara för en singel.
– Vi vill inte binda upp oss, säger de.
Köpingskillarna poängterar också att man valt att ett mindre skivbolag för att få jobba i en mer personlig atmosfär. För snart två veckor sedan jobbade Protectors i nästan tjugo timmar i studion. Resultatet blev Come Back Baby och Depression Time – debutplattan som släpps om någon vecka.
Vi är nöjda med inspelningen, fortsätter Klas.
Givetvis är låtarna egna produktioner
– Det är det enda som gäller i denhär branschen, poängterar Lasse. Att spela andras låtar ger ju inget.
Något skamset avslöjar han dock att bandet under en veckospelning på Gotland i somras använde sig av två Beatleslåtar som extranummer. Lasse skriver alla texter. Han reflekterar över allt från kärlek till bilar. På engelsks.
– Det känns personligare att sjunga på engelska.
Jobbar hårt med melodier
Men texterna är inte det väsentliga. Det är musiken. Och musiken skapar medlemmarna tillsammans.
– Vi leker fram låtarna. Mesta jobbet läggs ner på melodierna där man har kärnan i musiken. Vi tänker musik i samma banor och därför har vi hittills haft väldigt lätt.
– Egentligen är vi inga duktiga individualister. Men tillsammans är vi faktiskt bra på att skapa ett ”tryck”…
Bandets medlemmar vill absolut inte klassa sin musik som punkmusik.
– Punken är död, men vi har ju otroligt mycket att tacka punken för, säger Klas. Med punken togs musiken ner på gatan och utan den hade vi knappast upptäckt spelglädjen.
Nu repeterar grabbarna ett lertal gånger i veckan. För tillfället känner de sig dock lite fastlåsta. Allt hänger på singeln.
Den som ska ge bandet spelningar – även utanför KAK-regionen.
Väntar på draghjälp
Spelningarna behövs. Inte bara för den fortsatta inspirationen utan för ekonomin. Hittills har varenda intjänad krona investerats i musikutrusningen. Men skulderna är fortfarande trettontusen kronor. Behovet av ljudanläggningar är dessutom långt ifrån mättat.
– Nu väntar vi bara på skivan, slutar Lasse. Den som ska ge oss nödvändig draghjälp.
Bbl/AT fredagen den 2 oktober Text – Ulf Eneroth Foto – Ulf Johansson
Veckans hit (Sverige) Protectors Come Back Baby (Adventure)
Protectors gör storstadsrock men kommer från Köping. Protectors lånar från många håll, men låter ändå Protectors. Protectors debuterar med ”Come back baby” men låter som gamla rutinerade rävar.
”Come back baby” är hitlåten. En inledning i bästa U2-anda följs av något som låter mycket ”Dancing with myself” (Gen X). Men det är baksidans ”Depression time” som imponerar mest. New York Dolls, David Johansen, Television i en ursvensk uppenbarelse.
Men visst är titeln klichéfylld och visst önskar jag att dom sjöng på svenska trots att Lars Kumlin behärskar engelskan till fulländning.
Schlager
Protectors är våldsammare och högljuddare , kanske punkiga. ”Come back baby” (Adventure) är i alla fall klart godkänd.
Expressen
Protectors ”Come back baby” (Adventure)
Sundqvist producerad debut. Ljudet, låten, sången allt är rätt.
Aftonbladet
Aftonbladet
Ibland dyker det upp pärlor –
som de här grabbarna från Köping
Nästan varje dag får Popsidan kassetter med låtar som grupper från hela landet själv har spelat in.
Vi lyssnar på allt och i ärlighetens namn är många av dem riktigt usla. Men ganska många visar, trots risig inspelningskvalitet, upp grupper som är talangfulla och utvecklingsbara.
Och ibland dyker det upp riktiga pärlor. Ett exempel på det är Protectors.
Köping är en stad, eller kommun som det heter numera, i Västmanland med ungefär 27 000 invånare. Fem av dem är med i Protectors och enligt Klas Eklund finns det ytterligare ett tiotal rockgrupper i stan (förlåt kommunen).
Så Protectors har än så länge bara spelat i ”Köping med omnejd”. Höjdpunkten i karriären är en spelning med T-Shirts i Köpings Folkets Park.
Anders Engström, T-Shirts basist:
– Protectors uppträdde lite punkigt, dom var inte alls så stela på scen som svenska band ofta är. Men mest chockade blev vi över hur bra de var, dom lät väldigt engelska.
Producerar själva
Vilket för oss över till gruppens musik.
Den kassett jag fått innehåller fem låtar. ”Just another day”, ”Seven days a week”, ”Rock ´n´roll rebel”, ” och ”Ready for the 80´s” (nej det är inte Moderns låt) slår ut det mesta inom svensk rockmusik. ”I wanna touch you” är bara bra. Och det är inte bara bra låtar och energiskt, kraftfullt och självsäkert framfört utan även produktionen imponerar.
– Svenska plattor faller ofta på just produktionen. Vi ville det skulle låta så bra som möjligt så vi producerade själva, ihop med ljudteknikern, säger Klas.
När jag frågar honom vilken musik gruppen är influerad av, svarar han, ”sånt som dom säljer på Pet Sounds”, något som kanske fodrar en förklaring. Pet Sounds är en av Stockholms bästa skivaffärer och den musik Klas främst syftar på är Clash, Jam, U2 och David Bowie.
Protectors uppstod för ett år sedan ur tre andra lokala nband – The Wall, Disgust och Catch 22. Killarna i bandet är Robert Sjöö och Jan Danielsson gitarr, sång, Lars Kumlin, sång, Markko Vehakamäki, trummor och Klas Eklund bas. Alla är 17-19 år.
Nöjda med tio låtar
– Just nu har vi ett tiotal låtar vi är nöjda med. Men vi ändrar ständigt vår repertoar. Av dom låtar vi spelade för att år sedan, är bara två kvar idag. Ibland använder vi delar i en gammal låt i en ny, bättre låt.
– Vi sjunger på engelska för vi tycker det låtar bättre. Och ”Kumla” (Lars Kumlin) tycker det är lättare att skriva texterna på engelska. Musiken är det viktigaste. Deet märker man när man själv lyssnar. Inte tycker man sämre om en låt, bara för att texten är usel.
– Nu för tiden är det ju inne att sjunga på svenska om man vill ha skivkontrakt. Men vi tänker inte ändra på oss, vill nån ha oss får dom ta oss som vi är.
Målet för gruppen är närmast att göra en singel. Om inget bolag nappar, släpper Protectors själva ut den. Och så vill de gärna komma till Stockholm och spela.
Svenska eller engelska texter, skivbolagskontrakt eller ej, jag är ganska säker på att vi kommer att få höra mer av Protectors i framtiden.
Aftonbladet – Jan-Olov Andersson
Schlager Nr 22 (4 aug –81)
Protectors –
Förbereder första offensiven
Hans namn var Micke.
Han var inte speciellt imponerad av Stockholms rockscen. Under sin tid som pryo här på tidningen så talade han ofta om att hemma i Köping fanns det ett band som var minst lika bra om inte bättre än huvudstadens alla omsusade storheter.
Han verkade ha bra smak i övrigt så jag blev givetvis intresserad och sista dagen innan pryo-tiden var över sa jag till honom att uppmana gruppen att skicka en kassett. Bara fyra dagar senare dyker den upp med små-pretentiöst fotostatomslag och allt. Det är the Protectors första offensiv som startat.
Köping, 19 000 människor i tätorten 27 000 i kommunen. Köping en liten stilla stad på gränsen mellan Mälarslättens jordbrukslandskap och Bergslagens utgrävda gruvorter. Köping en stad mitt på sträckan Örebro och Västerås.
När tåget glider in mot Köping är det synen av Supras konstgödselfabrik med sina höga skorstenar och tjocka gula rökutsläpp som drar till sig blicken (och näsan). Här i Mälarens västligaste utpost hittar jag ett Ruhr i miniformat.
Protectors möter mig och Eva (fotograf) på stationen. Fem unga killar som markant skiljer sig från rasten av folket på perrongen med sina skinnjackor och Clashtröjor.
Det jag känner till om Köping före besöket är UFO-utställningen på museet, Köping-Gustavssons idrottspostorder, mälarhamnen och ett halvskapligt bandylag som för ett antal år sedan var uppe och hälsade på i allsvenskan. Lars ”Kumla” Kumlin, sångare, har kommit på cykel till stationen, på sadeln sitter ett reklammärke för UFO-utställningen…
På kassetten möter man ett rockigare Protectors än vad dagens band visade sig vara.
”Ready for the 80s” heter inledningslåten som har starka drag av både U2 och Skids. Efter den följer 4 raka, rocklåtar som ibland ligger farligt nära gränsen till hårdrock.
– Det förstår jag inte, har basisten Klas Eklund flera gånger sagt till mig på telefon, för vi hatar hårdrock, det är det absolut värsta vi vet. Och nu för tiden gör vi bara en av låtarna från kassetten på scen.
Vi går längs järnvägen mot gruppens replokal, som de varit i besittning av sedan några månader tillbaka, och vi pratar givetvis om UFO-utställningen.
– Jag skäms för den säger ”Kumla”, här kommer folk från hela landet för att se den och så är den så ynklig. Med bandspelare som inte fungerar…
– Men det är typiskt för den här stan…
Protectors musik är ganska precis den musik som man inte väntar sig att finna på ett ställe som Köping.
Protectors spelar storstadsrock. New York Dolls, Bowie, Clash, “allt som finns på Pet Sounds I Stockholm”, det är Protectors musikvärld. Dom stora rockfantasterna som läser NME, åker till Stockholm och köper skivor och ser konserter (som ”Kumla” som åkte och såg Clash på Johanneshovsisstadion och hamnade i Vecko-Revyns ”Vi som var där syntes i vimlet” –sidor), som formas och påverkas av detta till att göra någonting liknande, något i samma tidsanda.
Man kan naturligtvis finna dom överallt men ändå, chansen att hitta dom på ett större ställe är ju så mycket större. Vad har t ex platser som Västerås, Norrköping och Örebro att bjuda av ny, modern rock?
– En kille på skivbolaget ville vi skulle fotas framför en skördetröska eller hässja för affischbilden, Klas skrattar men det märks att han inte alls gillar att ens insinuationer om ”bonnvischerock” dyker upp.
– Helst av allt skulle dom väl vilja att vi gjorde en cover på ”Harry&lien” också så att dom kunde lansera oss som dom nya Torsson, skrattar Janne Danielsson där vi sitter i källaren på det kommunala förådshus vi befinner oss i.
Känner ni er ensamma i en stad som Köping, frågar jag och ställer samma fråga som jag några dagar tidigare ställt till gruppen Strasse bara med den skillnaden att då gällde det Göteborg och en i och för sig i framtoningen extrem grupp.
– Ensam är stark, säger ”Kumla” halvt på skämt, dom andra banden tycker vi är stöddiga när vi säger att dom är skit, men vad kan man göra när dom helt enkelt är skit. Det finns inte många i en sån här liten stad som har någon känsla för ny rock, det ska bara vara Eddie Meduza och Gyllene Tider…
Rötterna till Protectors är punkbandet Disgust, men för ca ett år sedan beslutade man sig för att satsa hårt och skrev ihop en lista på namnförslag ur vilket man valde Protectors ”för att det såg bäst ut på pappret”.
– Men det har ingen undermening av något slag trots att många har läst in såna och det är egentligen för krångligt att säga för att vara riktigt bra.
Det var många som reagerade på kassetten trots att den bara skickades ut i ett fåtal exemplar. Aftonbladets Jan-Olof Andersson gjorde en helsida om gruppen, något som resulterade i att ett flertal intresserade bolag hörde av sig, även om de flesta drog sig tillbaka när gruppen vidhöll att de tänkte fortsätta sjunga på engelska. Det var Adventure records i Stockholm som drog sig segrande ur ”striden”. Bolaget lockade med både singlar och LP i kontraktsförslaget men Protectors vill vandra lungt och gick bara med på att skriva på för en singel ”Come back baby”, som kommer ut i höst. (En singel som skapat förvirring på ”Intima nyheter” här i Schlager genom att först bli rapporterad som redan inspelad och sedan bli omdöpt till ”Come on baby”…)
Men gruppen tänker alltså fortsätta att sjunga på engelska:
– Det beror helt enkelt på att det är så svårt att skriva bra texter på svenska, säger ”Kumla”.
– Några klarar av det, men dom är verkligen få. Ebba Grön gör det men när man hör Lasse Lindbom t ex så mår man illa. Och sen det här med ämnen för texter. Vi har helt enkelt inte så mycket åsikter om saker och ting. Visst skulle vi kunna bli ett politiskt band också men allt det där gör Ebba redan så bra så varför ska vi hoppa på det när vi ändå inte tycker så mycket.
Så engelskan är ett skydd för dåliga texter?
– Nej det är det inte heller. Absolut inte. Man kan skriva texter om allting och vi gör det men dom är aldrig rakt på politiska, men texter kan vara bra ändå, se på Bowie t ex.
Han säger ”vi” hela tiden, Lars Kumlin, trots att det i själva verket är han som skriver samtliga texter och verkar vara den definitiva ledargestalten i bandet, även om det är Klas Eklund som håller telefonkontakt med mig och som också har många åsikter under intervjun. ”Kumla” verkar helt enkelt ha ett bra självförtroende och han vet på ett målmedvetet sätt vad han håller på med. Han vet hur linjerna är dragna.
”Kumla” spelade tidigare fotboll och var framgångsrik även där och spelade bl a i länslaget.
– Men idrotten av idag är hopplös med allt elittänkande. Satsar man inte på toppen är det nästan ingen idé att hålla på. Så jag la av…
Protectors är inte speciellt intresserade av att jaga spelningar själva utan hoppas på att det ska lösa sig genom artiklar av det här slaget och genom singeln.
– Att hålla på och fixa spelningar i Arboga ger ingenting i det långa loppet.
Blir det Stockholm för er i framtiden?
– Vi hoppas slippa, helst sitter vi här och skriver våra hits. Det är skönt att kunna åka till Stockholm och svira några dagar och sedan kunna dra sig tillbaks till lunget och friden här. Vi vill helst slippa finnas mitt i hela branchen för att kunna behålla distansen till den. Och det tror jag är lättare om man bor så här. Och det tar inte ens två timmar att resa dit, säger ”Kumla”. Men Köping är en inmöglad stad som man kan bryta ihop över.
– Biografen, som i och för sig aldrig visade nåt av värde har slagit igen. Det finns ett disco som måste vara landets fulaste men det är ju inget ställe för såna som vi. Stadens stolthet är det nya gymnasiet som lär ska vara landets modernaste, men ändå läcket taket in så dom måste ställa hinkar överallt, fortsätter han.
Förebilden för singeln ”Come back baby” är GenX´s ”Dancing with myself” och bandet är på det klara hur det ska låta.
– Vi vill inte ha för mycket mixtrande i studion, säger Klas, och vi kommer aldrig att släppa ifrån oss något som vi inte är nöjda med.
Hälsosamt, allt för många skivdebuterande grupper, har bländats av CHANSEN. Och släppt ifrån sig ofärdiga produkter.
I våningen ovanför replokalen tränar man bodybuilding bland hockymål, byggställningar och målarfärg. I våningen nedanför sysslar jag med ”mind-building” och lyssnar på Protectors. Bara, för mig, nya låtar men som omedelbart får egne identiteter.
”Stop it” som gruppen ber mig jämföra med något, ”den här låten är annorlunda”, låter som Brecht-Weill. Det är ”Kumlas” sång som är Protectors största styrka. Det är en svensk Bowie som står där och sjunger mellan aluminium och äggkartongsförsedda väggar. En självklar, självsäker sång. Musiken är aggressiv men ändå dynamisk, det händer mycket i Protectors låtar. Många idéer byter av varandra. Instrumenteringen är kompetent utan extravaganser. Det låter Clash, David Johansen, GenX, Skids.
– Jag tycker det blev tunt, säger Klas bekymmrat när vi är på väg att gå.
– Inte blev det det, hakar ”Kumla” på, vi har helt enkelt inte så våldsamt mycket att säga, vi är lite grann av det där med ”it´s only rock´n´roll”.
Markko skjutsar oss i sin Volvo ner till busstorget där televerkets hus dominerar istället för det sedvanliga stadshuset. Det är onsdagskväll, klockan är inte ens 9, ändå är det helt tomt. När vi kommer tillbaka till stationen står resten av bandet där och väntar.
”Hade du frågat oss om meningen med vårt musikskapande skulle jag ha svarat att det helt enkelt är att göra bra låtar” säger ”Kumla” medan vi står och pratar om RockSverige, Schlager, London och landet Sverige.
– Det är fördjävligt vad dyrt allt blivit, man har ju helt enkelt inte råd att hålla på att skicka kassetter till en massa journalister, fortsätter han, otroligt hur det är i det här jävla Sverige idag, som idag gick mjölkpriset upp igen, det bara rinner iväg…
– Skulle inte du kunna skriva texter om det då, kontrar Eva som är trött på grupper som aldrig säger något konkret i sina texter.
”Kumla” bara rycker på axlarna och skrattar lite snett:
– Det är svårt…
Lars Nylin Schlager Nr 22 (4 aug –81)
Disciplin Nr2
THE PROTECTORS
Varför slutade ni med the Wall, Disgust och Catch 22?
Robban: – Vi (Disgust) var trötta på att spela och Janne var trött på musiken och han började skriva låtar med Kumla och Basse, men sen när dom skulle övertala Mackan ville han inte först vara med. Varför vet jag inte, men han är lite klurig. Han sa i alla fall inte mer än: neeej fan, men sen blev han ändå med i bandet, och då var det Basse, Kumla, Janne och Mackan.
Basse (fd the Wall): – Jag spelade med Leffe, Kumla och Ramström, men det gick inte så bra, vi passade inte ihop. Och sen snackade Janne om att sluta i Dusgust och då bildade vi Protectors.
Robban: – Efter splittringen av Disgust började jag med Catch 22. Efter ett tag tröttnade Ramström och sålde sin förstärkare och då var det jag Leffe, Kicki & Pekka Jontela, men det blev så jävla tråkigt, så jag sket i det hela. Sen spelade jag inte med något band på flera månader.
När kom Robert Sjöö med i bilden?
Basse: När vi bildade Protectors skulle vi ha en gitarrist till, men vi visste inte vem vi skulle ha. Men efter första träningen började vi snacka med Anders Persson och då började han träna med oss och han är jävligt schysst men hade aldrig råd med en förstärkare. Sen sparkade vi honom för att han ville inte spela samma slags musik som oss, han ville spela jazzrock ungefär. Sen när Janne och Kumla var i London kom dom på tanken att testa med Robban istället för Persson.
Robban: Jag hade ju varit med och repat några gånger innan ni frågade mig.
Basse: – Nej, jag Kumla och Janne hade ju snackat då när vi var nere och tränade.
Robban: – Nej, jag hade ju varit med innan också, vi var ju nere och lekte lite och jag hade gjort en låt typ London Calling, men jag vet inte om du Basse var med och lirade då. Jag var med och tränade i ca tre veckor innan ni vågade fråga och så bildades Protectors.
Skulle ni kunna tänka er att spela utomlands?
Robban: – Självklart.
Basse: – Det är klart om man fick spela i England, Finland, Danmark och så där, och Tyskland kanske. Visst skulle man spela utomlands om man fick chansen.
Robban: – Det skulle kanske inte komma så mycket folk för vi är inget stort namn i utlandet.
När spelar ni in er singel?
Basse: – På lördag-söndag (22-23 aug)
Berätta lite om skivan.
Basse: – Ja, vi ska ha en låt som heter ”Come back baby” och en som heter ”Stop it”. Först var det meningen att vi skulle ha ”Come back baby” på framsidan och en låt som heter ”Depression time” på baksidan. Fast nu ska vi ha en dubbel a-sida. Ena sidan ska vara 1 och andra sid A. Producent vet vi inget om än, men det har varit snack om Thåström, Magnus Uggla och Dan Sundqvist från Reeperbahn. Vi har också funderat på att producera själva, och det skulle nog gå bra det med.
Robban: – Vi spelade in en demotejp i vintras och den producerade vi själva, och den tycker vi att vi lyckats bra med, och det blir ju mycket bättre med en riktig studio. Men vi har inte så stor nytta av en producent när vi gör singeln, men om vi spelar in en LP sen så lär det nog behövas. Vi vet ju hur det ska låta så det behövs egentligen ingen producent. Vi ska spela in i Studio Decibel i Stockholm, en ganska känd studio, nästan alla svenska band spelar in där.
Har ni tackat nej till något skivbolag?
Basse: – Ja, det var tre skivbolag som hörde av sig, det var Adventure, Tyfon och Trend records. Vi kom fram till att Adventure kanske var bäst. Dom har ungefär samma grupper som vi gillar, Date-X, Chatterbox m.m. Men Adventure Records har ju bra kontakter, är schyssta så det har funkat rätt bra med dom.
Tjänar ni mycket pengar på singeln?
Basse: – Nej, det gör vi inte, inte på en singel. Det man tjänar på är i så fall en LP. Det har gått snack i Arboga om att vi fått 100 000 kr av skivbolaget för att köpa grejor för. Men det är lögn, för vi har inte fått ett öre av dom. När man spelar in en singel får man knappt något, 4% per singel (åtminstone vi) alltså 40 öre per såld singel. Säljer man 4000 ex får man knappt något, 1600 spänn bara och det får vi för en spelning.
Kan ni inte göra singeln själva?
Basse: – Vi hade tänkt det först, men nackdelen med det är att då måste man fixa ett skivbolag och nån som kan distribuera skivan, för om man själv säljer den, så kommer man inte ut i hela landet. Det skivbolaget vi har, har distribution genom SOS så att våra skivor kommer att kunna beställas i alla skivaffärer runt hela landet.
Men visst fan skulle man tjäna mer om man skulle göra en skiva själv, då kanske det skulle kosta en femma styck att göra dom. Sen skulle man kunna ta minst 12 spänn styck, då skulle man tjäna misnt 7 spänn per singel.
Robban: – Men det är ju mycket tryggare med ett skivbolag.
Basse: – Sen är det att man måste betala all studiotid om man gör en skiva själv. Men det håller ju vårt skivbolag med. Vi behöver bara gå in i studion och spela in bandet och sen sköter skivbolaget resten.
Vem gör låtarna i bandet?
Basse: Vissa låtar gör alla, och en del låtar gör jag, Robban och Kumla. Det har blivit så på sista tiden i alla fall. ”Sad eyes” har vi gjort allihop.
Robban: – Ready for the 80s också.
Varför har ni inte Ready for the 80s på skivan?
Basse: – Nej, den är ju ganska U2 -inspirerad. Vi vill ha låtar med vår egen stil på skivan så att folk vet vilken slags stil vi har.
Vilken låt tycker ni är er bästa?
Basse: – Ja, det är ju svårt att säga, Come back baby” är perfekt till singeln. Den som är roligast att spel är ju ”Train and pain”! Alla öslåtar är skitroliga att spela. ”I love you” är otrolig, men den har vi bara spelat på Gotland. !”Alone” är också en ny låt.
Tror ni att image är viktigt för ett band?
Basse: – Ja, det är nog många band som tjänar bra på sin image. T.ex. Lustans Lakejer, dom gjorde ju imagen först och musiken sen. Men dom gör ju bra musik också. Vi har aldrig funderat på att ha någon speciell image i gruppen, vi ser väl ut som vi alltid har gjort. Även om utseendet har förändrats på någon/några i bandet så beror det inte på att Protectors. Vi skulle nog ha sett ut så här ändå.
Hur tycker ni att musiken utvecklats i Sverige?
Basse: – Ja, den har väl blivit bättre, och det finns en jävla massa band, men det finns inte så många bra band. Men om en 4-5 år så finns det säkert massor av bra grupper i sverige.
Vad har ni för intresse utanför musiken?
Basse: – Ja, det är väl inte mycket det.
Robban: – Sex, drugs and rocknroll det är väl det enda. Kolla hocky på TV är också kul.
Basse: – Ja, det var kul att se Canada Cup. Sen är det väl inte mer. Köpa skivor förstås, men det hör till musiken det med. Gå på konserter, lyssna på skivor och… Och brudar, skjuter Robban in..
Ni har ju påstått att ni var Sveriges bästa New Waveband!
Basse: – Ni menar i Aftonbladet, nä det är helt fel. Vi skickade in vår demo-tape till något som kallades Veckans band. Vi brukade lira fotboll med några vi kallade Skepparbogänget och då skrev vi att vi var enligt Skepparbogänget Sveriges bästa band.
Men det var bara ett stort skämt för att dom skulle läsa och skratta åt det, men Aftonbladet lyckades krångla till det så att det stod att vi själva tyckte att vi var Sveriges bästa band, men det har vi aldrig utgett oss för att vara.
Era låtar är ju inte så svåra, men ändå bra?
Basse: – En låt kan ju vara otroligt bra, men ändå otroligt enkel. T.ex. Passion med Iggy Pop går bara på 4 ackord hela låten, men den är skitbra ändå.
Så svårigheten har inte med hur bra låten är att göra.
Eran sämsta och bästa spelning?
Basse: Ja, det är ju svårt att säga, men personligen tycker jag nog att den sämsta var på Kolsvas diskotek.
Robban: – Den bästa, tycker jag i alla fall, var när vi var förband till T-Shirts på Folkets Hus i Köping.
Är ni politiskt intresserade?
Robban: – Nej, inte så att det märks i musiken, men vi engagerar oss inte utanför heller. Vi snackar nästan inte alls politik, i alla fall inte partipolitik. Men ibland händer det att man börjar snacka om dom där arschlena som sitter i regeringen.
Hur tycker ni att kulturlivet är i Köping?
Basse: – Ja det är väl dåligt.
Robban: – Ungdomskulturen först och främst tycker jag är jävligt dålig.
Basse: – Ja, det är inget som ordnas.
Vilken musik är ni inspirerade av?
Robban o Basse: – Ja, på rak arm är det lite svårt att säga, men det vi lyssnar mest på är väl kanske U2, Clash, Bowie, Hanoi Rocks, Generation X mfl…
Det verkar som om det bara är dom bästa banden som får såna här replokaler?
Basse: – Nej, det har ni helt fel i, för att den här replokalen har vi inte fått bara för att vi kanske är bättre utan den har vi fixat helt själva. Det skulle ni också kunnat ha gjort om ni hade frågat före oss. Vi tränade förut i teaterbion, men det slutade vi med för att det var sånt strul där. Sen var Kumla och jag ute och letade i massor i såna här gamla hus efter replokaler. Och sen var vi här nere och kollade i det här stora huset, det måste ju finnas lokaler här. Senare träffade vi en kille som hade nycklar ner hit och då hittade vi den här lokalen. Så vi gick upp till bostadsbolaget och frågade om vi inte kunde få den här lokalen, och det fick vi. Så den här har vi fixat helt själva. Det skulle vilket band som helt kunna ha gjort om dom hade frågat före oss. Men vi har också lagt ner mycket arbete, vi har lagt in nytt golv, satt utt äggkartonger på väggarna, målat, städat, släpat ut all skit som fanns här innan, strålkastare, höjdhoppsmattor med mera. Vi har nog gissningsvis lagt ner 50 timmar per skalle.
Skulle ni kunna tänka er att dricka före en spelning?
Basse: – Nej, inte efter vad som hände i Kolsva. Vi skulle ha en spelning där och då var vi rätt så fulla och den spelningen blev väldigt misslyckad, så det gör vi aldrig om. Nej, det är dumt att vara full under en spelning.
Hur många låtar har ni just nu?
Robban: – 20
Basse: – 15, äh.. vi säger 18, och då har vi några som vi inter har gjort själva: She loves you och Lady Madonna av Beatles, Four Tops Reach out och en låt av Bowie.
Berätta om Gotlandsturnén!
Basse: – Det började med en bilresa i en skranglig bil och med en fallfärdig släpvagn. På båten på väg till Visby gick det inget vidare att sova så när vi kom fram till Visby var vi rejält trötta. Vi slängde in grejorna på rummat och gick för att kolla på lokalen där vi skulle spela. Vi fick nästan en chock när vi såg den. Där vi skulle stå och spela var en liten hage på kanske 2X3 meter. Det var så litet att trummorna knappt fick plats. Första dagen vi spelade då kom det kanske 4 personer och lyssnade på oss. Dom bästa dagarna var nog onsdag-trorsdag-fredag för då var det folk från Flen och skivbolaget där. Det gav oss inte så mycket att spela där, men vi fick bra pröjs (1500 kr kvällen) husrum och mat och vi blev en erfarenhet rikare. På dagarna spelade vi minigolf och badade. Pengarna vi tjänade där har gått åt att betala av vår anläggning, men vi har ändå 13000 kr kvar att betala.
Framtidsplaner?
Basse: – Få ut singeln först och främst och se vad folk tycker om den.
Robban: – Kanske en LP senare i år eller också en singel till.
Basse: – Det vet vi inget om, men vi tar ett steg i taget. Vi kanske åker till Stockholm och ser vad publiken tycker där.
Diciplin Nr 2
Heatwave
Protectors Energipopens okrönta mästare
Taggtrådsgitarrer och glitter.
Protectors är bandet som aldrig har den tur dom förtjänar, bandet som alltid gör rätt saker vid fel tillfälle (eller tvärtom).
Protectors som kommer från Köping bildades i början av 1980 ur spillrorna från två punkband som gått i graven.
Efter ett par månaders flitigt repande hade dom sin första konsert på en avslutningsfest för plugget i folkets park. Som dom flesta förstakonserter var dt en ganska misslyckad historia.
N månad senare gick dom under några varma sommardagar in i en studio och spelade in en demotape, som hamnade på vinden som dammuppsamlare.
Bandet fixade några spelningar i Köping, som överallt i Sverige, är det inte alltför gott om ställen att lira på. Så det blev mest folkets park och dylikt. Det blev även nån spelning på kulturforum, en musikförening som består mestadels av ”föråldrade hippies”.
Medlemmarna i Protectors lyssnar mycket på bl.a. Bowie, Generation X, U2 och Clash. Det är inte underligt att dom spelar glam-inspirerad melodiös rock. (Med tanke på Clash är det lite mysko)
Dom flesta låtarna tillkommer på repen när någon kommer på ett tema och dom andra bygger på, alltså en kollektiv produkt. Resten görs av Robban, Basse och Kumla. Eftersom dom lyssnar nästan enbart på anglosaxisk musik är deras texter på engelska.
– Jag vill sjunga på engelska. Det känns rätt för mej. Det är inget att snacka om, det hör till oss. Vi gör det som känns bäst.
– När vi gör våra låtar ställer vi jävligt höga krav. Vi försöker inte spegla någon speciell sinnesstämning utan vill bara att det ska låta bra.
Ibland dyker det upp pärlor
I början av 1981 spelade Protectors som förband åt T-Shirts i Köping. T-Shirts som blev mäkta imponerade, föreslog våra hjältar att spela in en ny demo och att skicka runt den till skivbolag och tidningar. Man följde rådet och resultatet blev mycket bättre än första gången. Tapen med fem låtar fick musikjournalisterna att tvätta öronen och fatta pennan.
Låterna var: 7 days a week – en rockälskares bikt, Rock ´n´roll rebel – låter som titeln, Ready for the 80´s – lite modernare rock med U2-gitarrer (som tyvärr återkommer lite för ofta i deras låtar), Just another day – tapens svagaste låt, samt I wanna touch you – som handlar om Protectors hemliga sexfantasier
– om man ska skriva riktigt bra texter ska man vara livserfaren. Mina texter handlar om vad jag känner och varit med om. När man blir äldre och varit med om mer kan man nog skriva bättre texter. Jag vill att alla ska förstå mina texter. Jag gör texter för att få ut mina aggressioner och det kanske är bara jag som förstår dom.
Ibland kastas pärlor åt svin
I mars-81 hade Aftonbladet en helsida om Protectors, som bums ökade intresset för bandet bland övriga tidningar och skivbolag.
Demon resulterade så småningom i ett skivkontrakt med Adventure. Bolaget föreslog en singel med Danne Sundqvist som producent.
– Vi var tvungna att gå med på det eftersom vi nästan inte vet någonting om en studio. Jag vill inte snacka skit om honom, men det han säger är ”bäst”. Vi fick inte igenom allt vi ville för att vi hade så ont om tid.
Framsidan på singeln blev Come Back Baby, en popig låt med hitkaraktär och Gen X trummor. Tyvärr bleknar singelversionen när man hör den live. Den är för töntigt producerad. B-sidan, Depression Tim med sång som låter som Peter Perret i sina bästa dar, är en ganska lugn låt som skiljer sig markant från deras övriga material.
Trots mycket gratis reklam i tidningarna dröjde Adventure flera månader med att släppa singeln och när den äntligen kom fick den knappt någon betald reklam. I Schlager blev den veckans singel. Mats Olsson skrev lite men bra om den, ett par månader efter att den hade kommit ut, trots att Hörnfeldt upprepade gånger ringt och tjatat efter en singel när han fick höra att Protectors fått kontrakt.
Gå tillbaks till gå
Singeln har sålt knappt 1000 ex. Eftersom skivkontraktet bara var på en singel, började Adventure tjata på Protectors att klä sig häftigare och börja sjunga på svenska. Vi frågade Köpings stoltheter om det här med engelska/svenska texter och om vad kläder och utseende betyder inom musiken.
– Fråga Max, han sa åt Robban och Basse att klä sig häftigare. Då får man nästan lust att slå han på käften. Visst är det kul att se snygg ut, men musiken är viktigare.
– Svenskan är ett stelt språk, engelskan ligger bättre i käften. Det är kommersiellt, ett svek att börja sjunga på svenska bara för att nån säger till en att göra det. Tänk om vi skulle gå till ett annat band och säga att spela si och så.
– När tidningarna skriver om oss säger dom att det var bra, men att det skulle vara bättre om vi sjöng på svenska. Det är absurt. Det är ingen som säger att t.ex. Elvis Costello skulle låta bättre om han sjöng på svenska, så varför skulle vi det?
Svensk musik?
– Man har vuxit upp med engelsk musik och svensk musik har tyvärr inte kommit så långt. Det som brister i svensk musik är låtarna. Ett av dom få bra svenska (finska) banden just nu är Hanoi Rocks.
Det musikaliska klimatet just nu?
– Det är förbannat lågt, det finns ingenting som pushar en och får en att ställa sig och skrika. Jag fattar inte vad det är frågan om. Men det är väl alltid så att det kommer dödperioder inom musiken och just nu är det en jävligt död period. Det finns ingenting man blir kåt av att höra.
– Ja, jag säger samma sak, aska eller vad ni brukar säge i Stockholm.
Synth?
– Det beror på hur den används. Vi skulle kunna ha synth för att få ett bättre sound, men band som bara har synthar som upprepar några teman blir enbart enformiga och tråkiga.
Vad önskar ni er av 1982?
– Att få ut våra låtar innan allt går åt helvete. Jag tycker att många av våra låtar kör över det mesta i Sverige i låtväg.
Heatwave galan och studion
På Heatwavegalan spelade Protectors inför ca 1000 pers och gör en misslyckad spelning. Någon månad senare är det tvärtom, en bra spelning inför en minimal publik på Studion. Protectors bandet som gör fel saker vid rätt tillfälle (eller tvärtom).
På HW-galan spelade dom, efter mycket strul, ett gediget set som tyvärr inte lät alltför bra p.g.a. ostämda gitarrer, strängar som gick av och nervösa bandmedlemmar. Bäst av dom nya låtarna var Train in pain, som nästan skulle kunna plats på Valley of the dolls, och Alone – en lite monotonare, modernare sak.
Till Studiospelningen bjöd dom på ännu fler nybakade hits. T.ex. Burning – en funkinspirerad låt som skulle kunna bli hur bra som helst i studio.
Före spelningen på Studion intervjuade vi ”bönderna”. Som avslutning på denna artikel kommer några frågor som vi inte lyckade klämma in någon annan stans.
Någon kommentar om Adventure?
– Dom säjer att vi ska göra si eller så för att sälja, men vad har dom gjort för att pusha oss? Hur tror dom att den ska sälja när ingen vet vad det är för något. Helt enkelt, jag förstår mig inte på dem.
Närmaste framtidsplaner?
– Vi ska spela in en ny demo och försöka få ett nytt kontrakt. Vi tänker inte kompromissa utan vi fortsätter att sjunga på engelska och klä oss som vi vill.
Vad skulle ni göra med Maggie och Ronald om ni träffade dom?
– Först skulle man höra deras åsikter, sen skulle man nog bli så sne att man slog ihjäl dom.
Till sist vad tycker ni om Generation X?
– Två asbra plattor.
– Jävligt bra.
– Bland dom bättre new wavebanden.
Heatwave nr Text: Roger Reinhold & Fro Fro – Foto: Eivor Rasehorn
Aftonbladet
Pop från Köping
För ett par år sedan uppmärksammades den lovande rockgruppen Protectors för första gången.
Först nu i dagarna har debut-LP:n ”Teenarama twist” släppts.
– Det tar så lång tid om man bor i Köping, säger gitarristen, pianisten och sångaren Lars Kumlin.
Nu är det inte just Köping det är fel på utan Lars menar att som rockmusiker är det en nackdel att bo överallt utom i Stockholm.
– För att komma någonstans i branschen måste man ha rätt kontakter. Det får man definitivt inte i Köping. Och det är svårt även om man jagar till storstan var och varannan helg, säger Lars.
Gruppen bildades i början av punkvågen.
– Det var den som fick oss att börja spela. Men vi gillar också tidig 70-talsmusik. Bowie är min favorit över allt annat. Men jag lyssnar också mycket på Alice Cooper, Sweet och Slade och det märks kanske i vår musik.
En singel
Våren 1981 uppmärksammades gruppen i åtskilliga tidningar genom en demo-kassett med fem låtar. Men det blev aldrig mer än en singel, ”Come Back Baby” (Adventure), som inte gjorde nåt större väsen av sig.
– Sedan var det lite strul i gruppen. En gitarrist hoppade av och vi bytte trummis. Kvar i bandet från starten är Robert Sjöö (gitarr, sång) Klas Eklund (bas) och jag. Ny trummis sedan ett år tillbaka är Claes Wickman.
– LP:n (som släppts nu på nya skivbolaget TCP) skulle egentligen varit en kassett-LP. Det var ett sätt att ”bli av” med låtar tyckte vi, vi har mycket nytt material också men låtarna på LP:n har några år på nacken. Fast sedan tyckte killarna som driver skivbolaget att vi skulle släppa en riktig LP.
Jämn LP
”Teenarama Twist” är fylld av fina popmelodier som Protectors attackerar med punkens energi och ilska. Titellåten, ”Seven Days A Week”, larmiga ”Burning” och balladen ”Train in Pain” är bäst på en jämn LP, en av de bättre svenska debutplattorna de senaste åren.
Men vad ska hända nu för att Protectors inte ska bli ännu ett lovande band som skivdebuterar och sedan försvinner?
– Robert har redan flyttat till Stockholm. Vi andra planerar att göra det. Och så har vi gjort en video till titellåten. Genom att det fanns folk med tillgång till utrustning som ville göra en video med oss har det knappt kostat oss någonting. Vi tycker att det var jättekul och att videon blev bra och nu ska vi försöka få TV att visa den.
– Men om det i fortsättningen blir så att man måste ha en video för att få uppmärksamhet tycker jag att dt är för jävligt. För hur många band har råd med det?
Jan-Olov Andersson – Aftonbladet
Protectors ”Teenarama twist” (TCP)
LP-debut från Köping som låter mycket 1978 med alla trådar till Clash, Mott the Hoople och Television (”Falling” blir smått parodisk). Ganska traditionell rock med engelska texter. På sidan två stiger låtkvaliteten dramatiskt och ger hopp om att Protectors snart kommer tillbaka bra mycket starkare.
Expressen – Måns Ivarsson
Det är snart tre år sedan Köpingsgruppen Protectors uppmärksammades med en artikel i Schlager som en ovanligt färdig och lovande grupp. Men trots att beröm fortsatte strömma in från alla håll och kanter så försvann Protectors. En singel blev gjord men inget mer.
Men nu är dom tillbaka lika plötsligt som dom försvann och denna gång med en LP.
Och vad den innebär är fyra killar som gillar tidiga Bowie och framförallt T-Rex och med mycket goda förutsättningar för att spela bra pop. Bra driv, bra sång och känsla för popmelodier med refräng som höjdpunkt. Detta är Protectors fördelaktiga förutsättningar.
Vart hamnar vi då? Jo fyra killar som gör sitt bästa för att låta som sina glamhjältar. Jag är imponerad över hur väl dom lyckas men betydligt mindra imponerad av vad Protectors själva har att komma med. Sound, popslingor, arrangemangen och sången (som låter som en blandning mellan T-Rex och Olle Ljungström) känns i nio fall av tio kopierade och gjorda efter glamens ABC-bok. Det är synd, för Protectors har så mycket kompetens och proffsighet att ge som borde användas bättre än till mer eller mindra plagiat av T-Rex suveräna pop. För hur många intresserar sig egentligen för dessa fyra killars beundran för –73 glamen.
Ge oss glam med fräscha grepp, ge oss Protectors.
Per Kviman. Schlager Nr 90 8/-84
OKEJ Nr –1983
Larmiga gitarrer, korta och konkreta texter, de rätta frisyrerna och 70-telsförebilderna.
Protectors vet att det är dags. För nu kommer debut-LPn och med den ett stolt uttalande:
– Vi vet att vi är ett mycket bra band..
Eller som sångaren och gitarristen Lars Kumlin vill uttrycka det.
– Det är som i fotboll: man får aldrig ta åt sig hela äran själv trots att man kanske gjort ett hattrick. I Sportspegeln ska man helst säga att: ”det var hela lagets förtjänst”.
Jag såg Protectors sent en söndagskväll på rockklubben Ritz i Stockholm och då satte de ett hattrick: tre bollar otagbara i vänstra krysset. Där fyrade de av en rockprojektil som blixtrade och dundrade. Den kvällen var Protectors lika med vass och larmig rock´n´roll , passionerad och glödande rockmusik.
Det är likadant med debut-LPn ”Teenarama twist”som kommer i dagarna. Där har Protectors samlat tio låtar – skrivna under en längre period – och fått alla pusselbitar på plats.
Protectors är från Köping. De fyra medlemmarna är mellan 20 och 22 år och när man ber dem räkna upp förebilder för att kunna se hur deras egen musik växt fram nämner de med förkärlek Bowie, New York Dolls, Lou Reed, Iggy Pop och Alice Cooper och…
Det finns så många, säger Lars Kumlin. Men om man ska sammanfatta dem handlar det om rock´n´roll. Slamrigt och ösigt.
Drömmer om Bowie
Här har ni de fyra västmanlänningarna:
Lars Kumlin, 22 år, sång och gitarr. Vanligtvis jobbar han på posten, men när Karl-Bertil Johnsson drömmer om Robin Hood drömmer han om Bowie.
Robert Sjöö, 20 år, gitarr. Just nu går han arbetslös.
Klas Eklund, 22 år, bas. Gör för närvarande vapenfri tjänst.
Claes Wickman, 20 år, trummor. I gröna kläder och för stora kalsonger drömmer han om muck.
Det är alltså från Köping. I skuggan av Volvo som är en av de största arbetsgivarna där och ett UFO-museum försöker de skapa sig ett eget limved rockmusik som grund.
– Det är inta alltid så lätt, säger Lars Kumlin, och jag anar en suck i hans uttalande.
– Först nu på senare tid har folk börjat att uppskatta oss. Nu är det många som kommer fram på gatan och lyckönskar oss. Men tidigare var det ingen som förstått något.
Att Lars Kumlin framhärdar bland paket märkta ”ömtåligt” och postsäckar med gula och blå band på, betyder knappast att han ser rockmusiken som en hobby.
– Nu ger vi upp. För fan, det går inte att bo här längre. LPn kommer och vi drar, Man måste leva lite också.
Så i sommar blir Protectors Stockholmsbor, Just nu förbereder de en hårdlansering.
– Allting blir så mycket lättare sedan, tror Lars Kumlin. Det är ganska svårt att vara seriöst satsande rockmusiker och bo i landsorten.
Det var 1980 som Protectors växte fram. Lars Kumlin, Klas Eklund, en trummis och två gitarrister började spela.
En av gitarristerna klev ut och in kom Robert Sjöö.
1981 spelade de in sin debutsingel. ”Come Back Baby”, ”Depression time” och trodde att det skulle hända något.
Rosad singel
Mycket riktigt, pressen hissade singeln. Många undrade hur man kund göra så bra rock´n´roll i Köping.
– Singeln var viktig. Det innebar att vi tog ett steg framåt. Men vi var ju gröna. , säger Lars Kumlin.
Rätt som det var fann Protectors att de var bara fyra. Det blev för Lars Kumlin att lära sig spela gitarr.
Förra året började de diskutera en inspelning.
– Vi hade ju samlat på oss en massa material genom åren. Vi kände det som att det skulle vara skönt att ”bli av” med det gamla materialet för att kunna sikta framåt, berättar Lars.
De bestämde sig för att spela in en kassett.
När de sedan träffade Calle Schewen (ja han heter faktiskt så och han är faktiskt släkt med honom som blandade kronbrännvin i kaffet) och Roger Reinholdt som sökte efter band att göra en LP med.
Eller rättare sagt: Calle och Roger tände så mycket på Protectors och startade ett skivbolag för deras skull.
De tio låtarna blev ”Teenarama twist”. Danne Sundqvist har gjort slutmixen.
– Jo, vi är nöjda, säger Lars Kumlin. Så här efteråt känns det oerhört bra. För när vi började mixa med en annan tekniker fungerade ingenting. Jag kände Danne sedan tidigare och ringde upp honom.
– När vi klev in i studion blev det flyt. Han satte grejerna ordentligt.
Lars Kumlin är av den åsikten att man inte ska sätta produktionen och tekniken i första hand. När det gäller ”Teenarama twist” vill han bara diskutera låtarnas kvalitet.
– En bra låt är alltid en bra låt. En låt ska kunna stå för sig själv utan en massa produktion och sådant där.
Lars Kumlin har kommit att bli något av en centralfigur i Protectors: han är solosångare och skriver alla texter. Musiken gör han, Klas Eklund och Robert Sjöö tillsammans.
Som små dikter
Han ber mig att inte fråga honom hur han vill beskriva sina texter, men jag kan inte låta bli.
Och då försöker Lars på det här sättet:
– Det finns mycket känslor i dem. Mina känslor. En del motsägelser. Eller kanske beskrivningar av det motsägelsefulla i kärleken.
Han säger att han vill hålla texterna korta, göra dem konkreta och kärnfulla.
John Lennon är en av hans favoriter när det gäller texter. Men just nu har han fastnat på en speciell låt som ett praktiskt exempel på en lysande text: ”Irene Wild” med Ian Hunter.
– Jag vill att mina texter ska vara som små dikter. Men jag skriver dem alltid med utgångspunkt från musiken. Jag hämtar stämningar och visioner från en låtidé och sedan växer orden fram.
När Lars Kumlin talar om musikaliska förebilder är ett namn givet: Bowie.
– Hans bästa period? Jag vet inte. En del säger Ziggy-perioden, men det ställer jag inte upp på. En sådan grej skulle inte ha fungerat idag.
Han anser att Iggy Pop gjort den definitiva punkplattan i ”Raw power” och gillar Lou Reeds ”Berlin” och ”Transformer”.
Avstamp i punken
Protectors tog avstamp i punken. Började spela efter Sex Pistols och Clash och behåller dem i sitt hjärta.
– Sweet, T-Rex och Alice Cooper. Just Alice Cooper har betytt oerhört mycket för mig. ”Billion Dollar Babies”. Uhmmm…
Vilken är den senaste platta du köpt?
– Jag köpte tre gamla plattor på rea idag. Mn för någon vecka sedan köpte jag Dogs ”Legendary lovers” och Barracudas nya.
Nu gör alltså Protectors en hård satsning på sig själva. Flytt till Stockholm och en LP.
– Det viktigaste för oss är att komma ut och spela. Här i trakterna finns inte många speltillfällen. Vi får ta allt vi får. Närmast ska vi spela på en KFUM-KFUK-fest. Det låter inte så roligt, men det viktiga är att få spela, säger Lars Kumlin.
Begär beskydd.
Begär Protectors. Det kan du ha nytta av.
OKEJ Nr –1983 – Stefan Johansson