Easy Action (2)

Easy Action (2) 83-86
Stockholm

Medlemmar:
Zinny Zan: Sång
Tommy Nilsson: Sång
Danny Wilde: Gitarr
Chris Lynn: Gitarr
Alex Tyrone: Bas
Nalle Påhlsson: Bas
Freddie Van Gerber: Trummor

Historik:
Bosse hade transformerats till Zinny Zan, Kjell Lövbom till Kee Marcello och Peo Thyrén till Alex Tyrone. Stilen var glam och punk precis som den tidigare upplagan av Easy Action, men nu fanns också märkbara Sweet-influenser i soundet. Debutplattan släpptes 1983 och bandet uppmärksammades i dåtidens stora Idoltidning – OKEJ med helsidesreportage.
1984 hoppade Danne av för att bilda bandet Road Rats tillsammans med Gyp Casion och Conny Bloom han ersattes av Chris Lind (ex B-Films). Debut LPn gavs ut igen med nytt omslag och låten ”Turn me on” utbytt mot ”Rock on rockers”. Bandet skrev kontrakt med Warner Brothers. Bolaget satsade stort och bekostade promotionfilm och video. Easy Action Medverkade under stort pressuppbåd i Mats Helges splatterepos ”Blood Tracks” innan Zinny hoppade av och ersattes av Horizonts gamle sångare Tommy Nilsson.
Innan uppföljaren släpptes hoppade också Peo av bandet och när skivan ”That makes one” äntligen kom var det med en ny stil och ett sound som lät mer amerikansk radiorock än engelsk glamrock.
Peo ersattes tillfälligt av Nalle Påhlsson innan Kjell fick erbjudande om att spela med Europe varvid Easy Action upplöstes.

Låtar: 
We Go Rockin, Another saturday night, In The Middle Of Nowhere, Rosie, Talk of the town

Diskografi:
MLP: Easy Action (Tandan Records -83)
Singel: We go rockin´ /Turn me on (Tandan EASY 001 -83)
Singel: Round, round, round/Rock on rockers 1983 (Alpha ONESIN 003 -83)
Singel: We go rockin´/Turn me on (Sire (UK-Press) W9299 -84)
Singel: The end of the line/Another saturday night (Tandan SIN 031-84)
Singel: Round, round, round/Rock on rockers (Alpha ONESIN 003 -85)
Singel: Roise/Partners in crime (Alpha ONESIN 013 -86)
Singel 12″: Roise/Partners in crime +1 (Alpha ONEMAX 013 -86)
Singel: In the middle of nowhere/Eye for an eye (KGR S-005 -86)
Singel: Talk of the town/There is a river (KGR S-008 -86)
Singel: Teachers do it with class/One in a million (KGR S-010 -86)
Singel: Only love/Teachers do it with class ( KGR S-020 -88)
LP:Easy Action (Tandan Records Tanlp 001 – 84)
LP:Easy Action (Tandan Records Tanlp 009 – 84)
LP:Easy Action (Sire Japan 923973-1 -85)
LP:That makes one (KGR Music KGRCD 03 -86)
CD: That makes one (KGR Music KGRCD 03 -86)
CD: That makes one (WEA 90046-2 -92)

Övriga inspelningar:
Live:
Demo:
Radio: Idrottshuset Tumba 84-02-29, Ahlströmsskolan Alingsås mars 85 (Tommy på sång)
TV: A long hot summer night 84-10-19

Intervju med Peo Thyrén
Peo Thyrén ett namn som får tjejer, nåväl kvinnor, som är jämnåriga med mig att tänka på en sockersöt och lite småtuff basist i Noice. Från början Noise, men då ett kaxigt Perstorpsband hade den goda smaken att kalla sigl Noise, bytte Gustavsbergarna istället till C-stavningen. Visste ni att båda Noise-banden spelade på samma Rip-gala -79 på Musikverket. En parantes, eftersom det inte är Noice det ska handla om utan Glampunkiga Easy Action, nej inte Pelle Almgrens version. Utan om Bosse, Danne, Kjelle, Peo och Fredrik, fast i EA hade de namn som Zinny Zan, Danny Wilde, Kee Marcello, Fredrik Van Gerber och Alex Tyrone. Och på tal om Tyrone så vet väl alla Backyard Babies-fans att Dregen är döpt till just Tyrone. Nåväl nog tjata om alla andra band dags för Solid Gold…Easy Action.

Så Peo du och jag är nästan jämnåriga jag misstänker att du precis som jag lyssnade en del på engelsk glitterrock, Sweet, Slade, T-rex.
– Jo det är en riktig iakttagelse. Jag har lyssnat väldigt mycket på den musiken. Det började väl i tio-elva årsåldern då favoriterna hette Mott The Hoople, David Bowie, Alice Cooper och Lou Reed. Sweet, Kiss och Slade började jag först lyssna på när vi drog igång Easy Action lite sent kanske..

Ja hur gick det till (bildandet av EA)?
– 1982, när Hasse Carlsson hade hoppat av Noice, så sökte vi en ny sångare till bandet och det var på så sätt vi kom i kontakt med Kee. Jag och Freddie hade hörde en låt (”Diamond Girl” som han hade spelat in med sitt band (egentligen kanske hans soloprojekt) Silver. Vi tyckte det var en asgrym låt och läckert producerat.

Men du hade väl hört Kee and The Kick va ?
– Jo det var faktiskt så att Kee and the Kick spelade på samma talangtävling som vi, 1979 på Domino i Stockholm, så vi kände dem lite grann. Men Kjelle var inte med i det bandet då. Och du vet väl att var sångerskan i bandet som kallades Kee (tror hon hette typ Kristina egentligen). Sen när vi startade EA så tyckte vi det var grymt att kunna skriva i biografin att Kee hade spelat i ett band som hette Kee and the Kick – då skulle typ alla tro att det var hans soloprojekt, där han var stjärnan och hade ett eget kompband (skratt) (en del i all fabricerad och uppseendeväckande publicitet som EA skapade under sin karriär.

Men hade ni den musikaliska stilen klar, hur ni skulle låta och se ut?
– I början var vi mer inne på att blanda det rockiga (feta distade gitarrer) och punkiga med programmerade trummor och syntar. Men vi var helt inne på att
vi skulle göra nåt som hade tydliga rötter i glamrocken. Innan vi hade bildat EA gjorde jag och Kee en egen singel under namnet Alex & Kee. (Plattan var en cover på Gary Glitters ”Rock’n’Roll part 1”).

Ni klädde er glammigt redan då eller?
– Ja det var väl en blandning av glammigt, punkigt och möjligen med en touch av new romantic (kråsskjortor!).

Jag hade dessutom sett Hanoi Rocks vid ett flertal tillfällen, från typ 1979 och framåt. Några gånger i Stockholm, men också i London på Marquee och även i Oslo. Jag tyckte dom var asgrymma. Men tyckte också att några av låtarna ibland var lite för Stonesrockiga rent musikaliskt föredrog jag ju Chinn-Chapman och Alice Cooper. Fast Hanoi såg jävligt coola ut och vi blev nog lite inspirerade av dem också klädmässigt.

Ni gjorde demos och hade snart skivkontrakt på G.
– Ja vi fick skivkontrakt med Tandan Records ganska snabbt. Jag, Kee och Zinny (Bosse) hade spelat in några demos på min fyrakanaliga kassettbandare hemma i min etta i Gustavsberg. Vi träffade Sanji Tandan i London och spelade upp några låtar. Han gillade vad han hörde.

Men det var du och Kjelle från början. Hur kom Bosse med i ert projekt?
– Vi behövde helt enkelt en frontman till bandet. Kee sjöng helt OK men både han och jag tyckte att han skulle koncentrera sig helt på gitarrspelet. Vi ville han en snubbe som kunde vara frontman fullt ut.

Bosse visste sannerligen om ditt förflutna, men visste du om hans?
– Jag hade inte träffat honom och kände inte till honom sedan tidigare. Däremot hade vi ganska många gemensamma bekanta. Vi umgicks lite i samma kretsar. Sen hade jag också sett några av banden han var med i. Brilliant Boys kommer jag ihåg (tyckte det var skit – men att de hade cool stil). På den tiden såg jag ganska många punkband, så jag är ganska säker på att jag sett Belsen Boys också.

Han erkände att han var lite svår att övertyga men när han hört era låtar så blev han eld och lågor, din uppfattning av det hela?
– Tja om han säger det så stämmer det nog.

Så Bosse och Danne kom med i EA. Var Fredrik med redan då, eller tillfrågades han för att ni var kompisar sen Noice ?
– Först frågade vi Gyp Casino (Jeppe) från Hanoi Rocks. Han var intresserad av att testa och repa med oss, men dök inte upp på när vi hade bestämt att vi skulle jamma lite. Hans ursäkt var att han hade hamnat på ett tak i typ Hallonbergen och rökt hasch med några finska brudar. Då tyckte vi han gick bort (men han är en schysst snubbe). Gerber kom nog in sist – dvs efter Danne. Vi tyckte egentligen det var lite öken att fråga Gerber eftersom det kändes som det blev för mycket Noice av det hela, men vi kom inte på någon annan att fråga. Ärligt talat tycker jag Gerber är som klippt och skuren för att lira i ett band med Easy Actions image.

Hade Sanji kontraktet i principklart när ni hade bildat bandet?
– Jag tror faktiskt vi skrev kontrakt innan alla medlemmar var klara.
Skivinspelning. Berätta lite…
– Allt material var färdigskrivet när vi gick in i studion. Vi körde det mesta live i studion och la på gitarrer och sång + körer sen. Jag tycker den första plattan är kanon.

Debutgiget var rätt stort hur kändes det att fylla Ritz, det var väl dessutom en hel del musiker där?
– Eh, ja vi hade ju snott vårt namn från ett annat Stockholmsband; De hade nyligen släppt två singlar på EMI (Stranded) och fått hyfsad uppmärksamhet. Pelle Almgren var sångare. Jag tror ev. Bosse hade repat med dom som trummis någon gång, men är inte säker. Dom hade nästan samma typ av image som oss. Vi tyckte det var ett coolt namn och hyfsat inarbetat dessutom. Det kan helt klart ha bidragit till hypen. Dom blev nog ganska förvånade att vi bara snodde deras namn rakt av..

Det var väl pga ditt Noice-förflutna som OKEJ skrev om er från dag ett?
– Jag antar att det hjälpte till – men fram för allt kickade dom järnet på hela grejen och vi var ett grymt band.

Är det sant att Danne fick sparken för att han levde som en rocker och festade hårt?
– Nänä, Danne fick inte sparken. Det var han som hoppade av själv. På ett sätt var det mycket tråkigt tycker jag, fast Chris var ju stabilare att jobba med. Jag tror Danne slutade för att han ville lira med Conny Bloom i nåt band (kommer inte ihåg vad dom hette) (Road Rats och på trummor återfanns Gyp Casino). Danne var konstigt nog ett tag mot slutet ganska mycket emot glamimagen, han ville köra typ nån jeanslook. Kanske det också påverkade att han hoppade av. (Läs intervjun med Gyp Casino som också hade samma syn på glamimagen i Hanoi)

Var det Bosses förslag att ta med Kristopher eller hade ni också sett/hört B-Films ?
– Jag hade sett B-Films ett antal gånger, men kanske inte tänkt så mycket på Chris. Det kan nog ha varit Bosses förslag.
I och med Chris intåg i bandet så blev det nya promotionfoton och en nyrealese på plattan. Till den gjordes en ny version av låten ”End Of The Line” och nytt omslag.

Sen så bokades en Folkparksturné, uppseendeväckande var det minsta man kan säga..
– Nja det var väl som en vanlig rockbandsturné. Kul givetvis. Massor av hyss. Har egentligen inte så mycket att berätta om det. Eftersom jag turnerat mycket mer och under längre perioder med Noice, Sha-Boom och Big, så känns egentligen EA som något av en parentes för mig turnémässigt.
Det kändes inte som det ljuva livet för dig då?
– Nej det var lite avslaget jämfört med Noice, ja alltså om man ser det framgångsmässigt, men vi brydde oss ju inte om det eftersom vi siktade så hårt på att komma utomlands. Vi förstod ju också att detta var en betydligt smalare och mer okommersiell stil. Men den sociala biten var roligare i EA jämfört med Noice. Det var mindre strul och vi drog alla åt samma håll.
Fast jag måste ändå fråga ang alla historier runt era turnéer. Bosse har berättat lite av ”sanningarna”, men inte om han verkligen sköt en ko…
– Ha ha. Det där är från början en historia från tiden med Noice. Ryktet sa att Freddie Hansson sköt kon först. Vad som är sant är att vi på Noice turnébuss hade någon sorts polissiren som man kunde ställa in så den skickade ut ultrahöga frekvenser som människor inte kan höra. Vi brukade köra det här ljudet ibland när vi passerade kohagar – och korna brukade få lite spel då.  Därav ryktet …

Det knasigaste som du gjorde då?
– När vi lurade kvällstidningarna att vi var mordhotade av Maranata (en kristen rörelse som då ansågs vara en farlig sekt). Dom gick på det med hull och hår. Vi gjorde detta enbart för att vi ville skapa intresse kring TV-sändningen av vår dokumentär. Det var nog min idé. Jag är ju själv kristen sedan 1989 och är inte särskit stolt över detta i dag.

Men det var världen ni skulle erövra och ni fick en deal med Warner, hur gick det till?
– Det var väl mest Sanji Tandan, men jag och Kee var indirekt inblandade en hel del. Detta berodde på att vi hade fått bra kontakt med en snubbe i London, Rusty Egan. Han var bl a trummis i Rich Kids, där Glen Matlock lirade bas efter att han fått kicken från Sex Pistols men hade också Visage. Rusty hade en egen studio (Trident där bl a Bowie spelade in) och ett musikförlag, Metropolis Music. Det var han som först spelade upp en tape med EA för Seymour Stein på Warners etikett Sire, som han gick i gång på. Seymour Stein hade nåt år tidigare signat Madonna. Det var också han som gav ut alla plattor med Ramones.

Hur kändes det då?
– Det var en sån otrolig känsla… Det var, vad jag vet, inget annat svenskt band som hade skrivit kontrakt för hela världen med ett amerikanskt skivbolag tidigare.
Promo i Storbritannien, reportage i engelsk press hur stort var det egentligen. Här i Sverige verkade det ofantligt stort?
– Ah, det var i och för sig mest Kerrang som var där och intervjuade oss. Det var inget som nådde ut till den breda allmänheten, men visst var det kul. Det coolaste tyckte vi nog var att spela in en video i London.

Gjorde ni några gig utomland?
– Nä det var blev bara i Sverige och Finland.
Blev ni besvikna när inget hände på utlandsfronten?
– Inte direkt. Det såg hoppfullt ut rätt länge, och vi visste ju att det var svårt att breaka rockband också. Sen hade vi en massa grejer på gång hela tiden som vi fokuserade på, filminspelningen, inspelning av nya låtar, livegig mm.

Dokumentären, hur kom det sig?
– Det var vårt skivbolag som pröjsade och kom med idén.
Hur tycker du den blev?
– När den gjordes var vi grymt nöjda med den, men jag har inte sett den sedan dess. Jag är inte intresserad av att grotta omkring och sitta och gotta mig i en massa gamla grejor jag varit med på. Är helt enkelt inte intresserad.
Är det ingen som gett er nåt erbjudande att släppa den på DVD?
– Inte vad jag vet, men det skulle nog vara ganska lätt att få ut den på DVD. Jag är osäker på vem som äger rättigheterna till den nu och var mastertapen finns.
Men skulle du ha något emot en sån realese?
– Det är väl inget som jag har något emot, men jag bryr mig ärligt talat inte särskilt mycket. Skulle aldrig orka engagera mig i att det skulle bli gjort.

Sen blev ni skådisar i Mats Helges svenska slasher – Blood Tracks. Vems idé?
– Det kan nog hända att jag var lite inblandad i den idén också. Jag har alltid haft ett stort filmintresse och gillade Mats-Helge Olssons b-film (c?) The Ninja Mission.
Vi tyckte det skulle vara ett asbra sätt att breaka bandet internationellt genom att vara med i en långfilm. Vi ringde upp filmregissören Mats-Helge Olsson i fängelset, där han satt pga ekonomiska oklarheter kring hans storfilm Sverige åt svenskarna med Per Oscarsson (obs – filmen hade inte nazistankytning!), och berättade att vi var hängivna beundrare av Ninja Mission, att vi hade ett band och att vi hade skivkontrakt med Warner. Några veckor senare hade han skrivit in oss i manuset till sin kommande filmen och några månader senare vi inspelningen igång. Snabbt jobbat!

Jag vet att det var rätt ”kaotiskt” men hur upplevde du inspelningen?
– Det var intressant att se hur en filminspelning funkar. En oändlig väntan hela tiden så vi kollade på många videofilmer under tide. Fast jag vet inte om det var mer kaotiskt än när vi var på turné. Filmen var i alla fall sponsrad av Absolut Vodka och ett ölmärke, Nordik Wölf samt Volvo. Sponsringen kanske höjde kaosfaktorn något. Men mest var det kallt så det var en lättnad att komma hem till Stockholm när filmandet var över.
Men vad hände med Soundtracket och den långa promofilmen?
– Vad jag vet blev det inget riktigt soundtrack. Men det finns en bra story kring ”In The Middle Of Nowhere” som skrevs till filmen. Vi hade lovat Mats-Helge en ballad till filmen, men hade ingen låt. En dag var vi enkelt piskade att komma upp med låten. För vi hade länge sagt att låten var klar. Vi sa att vi kunde spela upp åtminstone refrängen på piano (vi hade bestämt att den skulle heta ”In The Middle of Nowhere”). Kee hittade på refrängen och sjöng den till eget pianokomp samtidigt som vi för första gången presenterade den för Mats-Helge och filmens producent.
Kristopher, tyckte det skulle vara roligt att göra ett kommentarspår för en DVD-realese. Bosse anser att filmen är skit och aldrig bör släppas på DVD, hur är dina känslor inför filmen. ?
– Ärligt talat så tror jag inte så många skulle vara intresserade av den, den känns mer som en kuriosagrej. Och att den är ren skit råder det väl ingen tvekan om!

Strax efter filmen så blev ni osams om musikalisk inriktning. Bosse tyckte ni blev ”mesiga” och gick… Vad var det som hände egentligen?
– Jag tror att vi blev nog lite väl frustrerade över utebliven framgång och ville jobba hårdare på att få hits. Förmodligen skulle ha dragit till LA istället, några år senare slog ju båda Poison och Guns’n’Roses stort, och dom låg ju ganska nära vår första platta både stilmässigt och musikaliskt. Dessutom snodde Poison vår We go rocking och gjorde den till sin I want action..  Jag tyckte det var väldigt tråkigt att Bosse försvann (även om jag nog var positiv till en förändring när det hände). Sen började det dra åt nåt slags västkust/AOR/Toto-rock som jag alltid haft svårt för. Kände att jag inte var tillräckligt teknisk som musiker för att fixa den stilen heller. Mina rötter är i punk, glamrock och pop.

Vems förslag var det att plocka in Tommy?
– Gerbers tror jag. Vi blev i alla fall alla asimpade när vi hörde honom sjunga.
Hade ni hört Horizont och visste ni om hans discoförflutna i Frankrike?
– Jodå fast karriären i Frankrike tror jag inte var så mycket disco, tror han mer sjöng typ ballader lugna låtar.
Men du försvann från bandet varför?
– Jag kände mer och mer att jag inte brann för grejen. AOR-stilen tog mer och mer över, jag tände inte på låtarna och jag tyckte inte att jag längre passade in som musiker. Jag upplevde att det tog alldeles för lång tid i studion och det var int roligt länge. Det var inga hard feelings från min sida gentemot de andra i bandet. Men  balansen i bandet hade rubbades när Bosse försvann, och det blev det mer och mer Kees och Tommys projekt. Tommy hade mycket mer typ vad jag kallar hippie-influenser, symfonisk rock och sånt. Själv gillar jag bara treminuters låtar.

Hur tycker du då att plattan blev, det var väl Kjells barn s a s?
– ”Talk Of The Town” var en bra låt. Hade jag hört den hade jag kanske övervägt att stanna ett tag. I övrigt var det helt OK men det var inte musik som betyder så mycket för mig (förutom ”Rosie” och ”In The Middle of Nowhere” som jag själv varit med och skrivit).

Du hade visserligen slutat i EA, men hur kände du när Kjell gick till Europe?
– Jag tyckte det var superkul för hans skull. Jag unnade verkligen honom den framgången. Och som du nämnde hade jag ju slutat i EA när Kjell beslutade att börja spela med Europe, så jag tänkte nog inte så mycket på konsekvenserna för de andras del.

Tror du EA hade haft en möjlighet att slå om Kjell stannat?
– ”Rosie” var faktiskt en mindre hit på Tracks och i folkparker redan när både jag och Kee var kvar i bandet. Jag vet inte så mycket om situationen i bandet när Kee gick till Europé, eftersom jag själv inte var med längre. Jag har hört talas om att de hade ett nytt stort skivkontrakt på G i Tyskland – men man vet ju förstås inte om dom hade fått hits där även om det blivit av.

Men du Peo jag höll ju på att glömma det där med Melodifestivalen. Hur kom det sig att du och Kjell gjorde en låt dit. Det var inte vanligt att rockers ställde upp i sådana samanhang förr. Berodde allt på Karin ?
– Vi ville försöka hålla på som låtskrivare vid sidan av EA och tyckte det kunde vara ett bra sätt att dra in pengar, eftersom vi inte tjänade så mycket på EA. Vi blev tillfrågade att skicka in några låtar till festivalen. Vi tyckte att vi hade en låt som kunde vinna, och en som var sådär. Den som inte var så bra kom tyvärr med.

Easy Action gjorde två re-union gig som senare skulle släppas på platta. Vad hände med plattan och hur kändes det att spela de gamla låtarna igen?
– Jag var bara med på den ena konserten. Har ingen aning om vad som hände med plattan. Konserten spelades i alla fall in. Konserten var dessutom en riktig succé. Det var packat med folk och lät kanon. Och det var kul att lira dom gamla låtarna, och dom var förvånansvärt lätta att lära sig igen. Dom satt lagrade någonstans i bakhuvudet. Det som jag mest förknippar det där giget med är att det två dagar senare blev frälst och bestämde mig för att följa Jesus. Det är något som håller än i dag – och är det bästa beslut jag någonsin tagit.

Inga planer på att göra fler re-union gig?
– Jag har inga såna planer. Jag kommer inte vara med om det blir något.

Hur är kontakten med de andra idag?
– Bra. Jag och Kris träffades och käkade lunch för några månader sedan. Vi ska väl göra det snart igen. Kee träffade jag i Göteborg och fikade med för nåt år sedan. Vi brukar mailas och snacka i telefon. Bosse har jag också haft kontakt med på telefon. Gerber träffade jag senast på Hasse Carlssons begravning. Så kontakten är bra – men ganska sporadisk. Alla har fullt upp med sitt.

Får du frågor om EA?
– Nä inte särskilt ofta. Betydligt oftare om Noice!
Upplever du att det fortfarande finns ett intresse för EA?
– Jadå, åtminstone lite grann.

Är det inte trist att inte första plattan släppts på cd? (Borde släppas med Dokumentären som DVD-bonus och med inspelningen från Radio Stockholm som live-bonus)
– Bryr mig inte. Har inte funderat på det. Hela den där perioden känns för mig väldigt avlägsen.

Du gjorde ett Candy Roxx reportage i OKEJ. Du har inte funderat över att ägna dig åt musikjournalistik?
– Jag fuskade lite som frilansjournalist under EA-tiden, men skrev aldrig nåt under eget namn, förutom knäcket om Candy Roxx. Jag har jobbat med saker som ligger väldigt nära journalistiken, fram till för två år sedan jobbade med jag med press och PR för TV3 och ZTV.

På tal om Candy Roxx. Det var lite av en glamscen i Stockholm under en kort period. Vad tycker du idag om just ”glamscenen”?
– Rolig musik, underhållande. Tycker fortfarande det är lite småkul. Läste nyss Gene Simmons memoarer ”Kiss and makeup”.

Vad är du mest stolt över från EA perioden?
– Första plattan och att vi kunde komma så pass långt genom att satsa som idioter.
Vad skäms du mest över?
– Dom lårhöga svarta lackstövlarna med sylvassa stilettklackar.
Skulle du göra om det?
– No way!
Summering över EA tiden…
– Kommer inte på så mycket mer att tillägga, men karriärmässigt så var vi nog några år för tidiga och befann oss på fel plats (i Stockholm, istället för i LA).

En sista fråga Noice och Gyllene Tider spelade samma kväll i Hagfors (f ö en riktig höjdarkväll enligt mig), var det verkligen en intern strid mellan er två. Erkänn att ni istället satt och drack pilsner ihop i logen
– Nej, nån strid på riktigt var det inte. De var (och är) snälla killar. Jag köpte deras första platta. Deras trummis, Micke Syd gick på Hasse Carlssons begravning. Men vi hade helt klart nytta av all publicitet som ”striden” ledde till till. Och det var helt klart Noice som hade mest nytta av publiciteten.