The IMPS
Orminge – Stockholm 1977-1982
Medlemmar:
Perra Sjöberg: Gitarr
Anders Gustawsson: Sång
Robban Pukitis: Bas
Jimmy Salvesen: Bas
Mangan Blucher: Bas
Crille Kihlgren:Trummor
Kajjan Honkonen: Gitarr
Jonas Köhler: Gitarr
Historik:
Orminge var en vital förort när det gällde musik, där fanns musikföreningen Ormen och där fanns The IMPS. Bandets bilades efter att sångaren Anders Gustawsson och trummisen Crille Kihlgren sett Saltsjöboopunkarna Mob och genast känt att de var tvungna att starta ett lika ascoolt punkband själva. Debutspelningen hade man på en skolfest i Fisksätra, december 1977. Lokalen var full av förväntansfulla tonåringar, när bandet hade kört fyra-fem låtar fanns knappt en handfull kvar. Gruppens repertoar bestod till en början av mest covers som Louie-louie, Boston Babies (Slaughter and the dogs) For Adolfs only (The Valves) Borstal breakout (Sham 69) och den obligatoriska – Search & Destroy. När man blev lite duktigare utökades repertoaren med covers på Kinks och Bowie samt den senare inspelade Ronettshymnen Be my baby. Men bandet skrev också egna låtar som World without love, Rape me (Gimme Gimme).
The IMPS spelade ute en hel del, mest i trakterna kring Orminge och på kända ”punkställen” som Musikverket och Fyran. Vid ett tillfälle hamnade man t.o.m. i Västerås där hela tillställningen avslutades med eldsvåda. Det ska dock nämnas att det inte var bandet som stod för tilltaget även om de var ett gäng hetlevrade rockenroll-röjare. Man fick även agera förband till både Ebba Grön, finska Pelle Milijoona Oy och Dead Kennedys. Den sistnämnda spelningen förevigades också på video.
Gruppen gjorde två demoinspelningar. Varav den andra producerades av Christer Åkerberg från Trettioåriga Kriget. Men trots detta lyckades man inte ordna ett skivkontrakt, något som till viss del kan skyllas på att medlemmarnas skickade demoinspelningarna till enstaka skivbolag. Tandan Records visade intresse för bandet men tyckte dock att The IMPS lät lite för mycket som Hanoi Rocks som hade precis albumdebuterat på bolaget. Därvid tappade man intresset för att fortsätta spela ihop.
Den 21:a maj 1982 gjorde The IMPS sin sista spelning på Skuru-paviljongen i Nacka. Gruppen upplöstes och sångaren Anders Gustawsson hade en kort period ett glamrockband – House of Dolls tillsammans med Janne Borg (The Moderns & Strindbergs) Innan han i slutet av 90-talet återförenades med IMPS-kollegan Jonas Köhler i bandet Coma Drive. De senaste åren har Anders sjungit med bandet The Curse som rönt framgångar och spelat runtom i Europa.
På punkgalan 2010 gjorde dock The IMPS en tillfällig återförening.
Låtar:
Land of stone, World without love, Bow-wow-wow girl, Goin wild, Rape me (Gimme gimme), Sex appeal, Take my hand
Inspelningar:
Demo: Depression of my own, Land of stone, World without love – Decibel studion Sthlm 6-7 mars 1980
Demo: Be my baby, Bow wow wow girl,Going wild – Studio Decibel Nacka 83, producent Christer Åkerberg (30-åriga kriget)
Radio: Stockholms ljudarkiv (Intervju) 80-09-26 samt 80-10-03 intervju plus låten Downtown
Live:24 april 1981 support till Pelle Miljoona Oy
Replokalsinspelningar diverse….
Video: 17 oktober 1981 support till Dead Kennedys troligen inspelat av någon som jobbade på Underground
Intervju med Anders Gustawsson 2000.
The IMPS….har du antagligen aldrig hört talas om och det är väldigt trist. För The IMPS var/är värda större uppmärksamhet. Bandet tillhörde den första vågen av punkband som dök upp redan 1977 inspirerade av Sex Pistols, Ramones och The Clash. Däremot lät The IMPS musik mindre som de brittiska banden och tog mer inspiration av den amerikanska punken. Precis som The Pain hade man också sina rötter i glamrock. När man lyssnar på The IMPS demoinspelningar slås man direkt av att det låter New York Dolls och Nuggets (garage samling) om bandet. Nomads är ett annat namn son dyker upp i skallen, Hasses vurm för Johnny Thunders och Nix Nuggets-kärlek. Men för att röna lite klarhet kring The IMPS så ställde jag lite frågor till Anders Gustawsson en gång sångare i bandet, numer kan han höras i gruppen Coma Drive. Anders är f ö den som sett till att jag fått lyssna till The IMPS.
Jag frågar Anders om han fastnade för punken direkt eller om det kom senare.
– Ja, för faan. Jag ruttnade totalt när jag fick höra Sex Pistols första gången och Ramones
Den musik som spelades mest runt 77 sög ju ett gäng, typ Supertramp och Disco. Jag lyssnade mest på Alice Cooper och Iggy och sånt innan.
Så fanns det svenska band som inspirerade dej ?
– Ja absolut. De svenska band som inspirerade oss var ju främst MOB (Senare Aoouh/Warheads) för Stellan bodde granne i Nacka med vår gitarrist Kajan och var i princip den som lärde oss att lira. Sen tyckte jag att The Pain var grymma, alltid röj som faan på scen. Stoodes var jävligt roliga, även om man inte alltid hörde vad dom lirade, men det fanns så många bra Stockholms-punk-band. Dessutom hängde vi nästan jämt på Musikverket där alla lirade så mycket punk blev det.
Speciella minnen från den tiden?
– En ball pryl var när jag och vår bassist Mangan skulle sätta upp affischer om att vi var på gång med ett gig på Verket kommande helg. Vi kommer in och ser Ebba Grön soundchecka.
Dom var halv-bigga då och jag tror inte att det var annonserat att dom skulle lira.
Hur som helst så frågade jag Gurra om vi fick dra ett par låtar innan dom och Thåström och Fjodor gav sitt samtycke om vi inte hade sönder något. Det hade vi inte men Mangan som inte hittade sin vinare drack upp Thåströms (Det var samma sort och inte med flit) men Thåström blev jävligt sur och vi höll färgen och sade att: ”Ja det är för jävligt när det är så mycket folk som springer ut och in i logen”…Men hur som helst var ju Ebba jävligt schyssta som lät oss gå på sådär utan att ha hört oss. Att dom gillade vår musik var ju skitkul eftersom vi tyckte att dom var så jävla bra.
Ja det där soundet ni hade, hur kom det sej?
– Vårt sound var liksom inget vi tänkte ut, men Kajjan var väl lite inspirerad av Stellan och kompade grymt bra samtidigt som Köhler var rätt distad och lade rätt coola och skräniga Thunders/James Williamson-aktiga solon.när vi lirade.
Hur kom det sej att ni fick agera förband till Pelle Miljoona Oy på Underground?
– Vi lirade rätt mycket. Spelade på Music Palais, Musikverket, 4:an till Underground och lite överallt egentligen.
På Underground styrde en snubbe som hette Tuna och jag sade till honom att han borde boka oss för vi var skitbra, då började han garva och sade att visst faan ska ni få lira (han var förmodligen stenad) men hur som helst gick första giget bra och sen bokade han oss lite då och då. När vi skulle köra support till Pelle Miljoona Oy var inte Andy McCoy med i bandet, men hela Hanoi var där. Andy och vår trummis Crille var polare och jobbade som nattstädare på NK, där de brukade tjåla skateboard prylar och skit som dom becknade och köpte andra saker för.
Jag måste erkänna att båda demona är enormt bra. Skickade ni demo-tejper till nåt bolag? För själv tror jag New Rose hade gått i taket för IMPS, BOMP och Flickknife hade säkert också blivit exalterade.
– Nja vi ansträngde oss inte direkt med att få skivkontrakt..
Jag snackade med Sanji Tandan en gång och fick komma upp på hans kontor och han diggade oss, men tyckte det lät väl mycket Hanoi Rocks, som hade släppt sin första platta hos honom och vi var väl ett par nummer mindre än dom så det blev inget…dessutom sprack IMPS strax efteråt.
Det här med att komma från Orminge, gjorde det inte svårare att få gig än om ni varit från innerstan ?
– Du, det var faktiskt enklare då att få spelningar än det nu med för Coma Drive. Fast det beror väl mest på att man var kaxigare förr och talade om för alla hur BRA vi var *S*.
Anders berättar vidare om Orminge. -Där fanns Musikföreningen Ormen som var som Oasen i Rågsved. De ordnade mycket spelningar. Bl a spelade just Ebba Grön där. Sen fanns det många band som repade på Ormen t ex Madhouse med Cristian Falck , Benke Kirzon och så hade Janne Oldeaus sitt Rost (Farbrors amn..Janne var även med i The Pain en gång i tiden).
Detta leder oss osökt in på spelningen som förband till Dead Kennedys, vem fixade den?
Dead Kennedys giget fick vi tack vare att Tuna gillade oss. Vi skulle faktiskt ha lirat båda kvällarna men fick inte. Senare berättade Tuna att det var för att Jello Biafra tyckte vi körde slut på ”hans” publik. Jävla tönt!!
Själva giget gick skitbra men vi var rätt toppade och jag kommer bl a ihåg att jag efter sista refrängen i sista låten skulle göra en ”skön pryl” med mickstället, och slänger ut det högt i luften över publiken så att dom ska ha tid att ta emot, men då står Kajjan på mick-sladden och POFF!!
Rakt i skallen på en två-meters skinhead som får hål i skallen så det forsar blod,och han och hans polare ska mörda mig.
Jag hade inte sett något för jag sprang direkt ut backstage och lät dom andra avsluta låten. Sedan fick jag höra av någon manager till Kennedys att det var bäst att jag snackade med 2 grabbar och hade vakt med mig, jag hajjade nada, men så kom skinsen in och…ja för att göra en lång historia kort så löste allt sig och det var ju en olyckshändelse.
Några månader senare var jag på en PUB i stan och världens skinheadsgäng sitter och super. Då börjar dom skrika IMPS-IMPS och jag blir lite på min vakt, va faan nu liksom. Då kommer den där grabben som fick micken i huvudet fram och säger till sina polare att:
– Grabbar det här är IMPS, det var han som slog mig i huvudet med en mick så jag fick sy, han är skitcool…
Efter det hade vi även skins på våra gig.
Du spelar fortfarande, nu i Coma drive har du hållit på hela tiden?
– Jo jag har väl lirat på hela tiden mer eller mindre regelbundet. Det var kul att börja lira med Köhler igen i Coma Drive. Han skriver jävligt bra låtar och vi passar bra ihop musikaliskt.
Så hur är framtiden för Coma Drive…?
Förhoppningsvis så blir det en platta snart för vi har några bolag som verkar intresserade. Vi får se…
Trodde du på att punken skulle överleva så här jävla länge?
Vet inte vad jag tänkte och hur länge det skulle vara punk. Grejen med punk var ju bl a att skita i modet och då kan man ju vara punk i hjärtat hela livet liksom.
Det vet jag många som fortfarande är även om de flesta tonat ned håret å så…
Det har Anders rätt i punk sitter i hjärtat….”Safety pin stuck in my heart”..Patrik Fitzgerald.