Global Infantalists

Fyra hjärnor från Stockholms rockvärld har strålat samman. Resultatet blev en lika ljuv som dov skönhet.
Slumpen sätter sina spår ibland.
Vore det inte för slumpen skulle inte Global Infantilists existerat i detta nu.
Utan slumpen skulle MNW inte gett ut någon MP med Global Infantilists.
Global Infantilists ???
En sannolik men ändå slumpmässig samling musiker från Stockholms undre rockvärld. Ni känner igen dom om ni är hemtama i den världen. Musiker som växt upp, lärt sig och mognat i takt med hela den nya musikgenerationen som sköljt fram.
Sven Ohlman spelar bas och hörde en gång till den ryktesomsusade gruppen Plast. Mare Kandre har sjungit i Ruhr. Mats Wigerdahl var den egenartade trummisen i Kitchen & the plastic spoons (minns ni?). Från Dom Dummaste kommer så till sist Olle Schedin, klaviatur.
Kan man tala om supergrupp? Knappast i de här sammanhangen. Men ansiktena är välkända. Och mycket är en slump.
– Det började med att jag skulle göra mitt specialarbete i gymnasiet, berättar Sven.
– Jag tänkte sätta ihop ett futurisktiskt musikcollage. Så kom jag på att Mare kunde hjälpa till med lite sång.

På ett eller annat sätt kom Olle och Mats också med in i bilden. En tejp skickades ut till olika bolag. Crepescule i Belgien visade sig faktiskt intresserade men kom aldrig till skott. Vilket däremot MNW gjorde.
Resultatet blev musik med stor skönhet och kraft
Inget glitter och tingel-tangel utan styrka. Frånvaron av gitarr, Olles förkärlek till pianot och Mares sång ger musiken en ganska särpräglad klang.
Men Infantilistsernas strävan efter skönhet är inte samma sak som eskapism och rendevouz i Rio.
– Det är dubbelbottnat, som verklighetens skönhet, försöker Sven förklara. Man kan vara olycklig, men när man tittar ut genom fönstret tycker man ändå att allt är vackert.
Olle Schedin är en ”bildad” musiker. För honom är gruppens musik något i sig själv.
– Musiken är inte en beskrivning av något, den bara är, förklarar han och jag tänker på Arnold Schönberg.
Lyssna till ”This music” eller ”The crystal ship” och du förstår vad Olle menar. Musiken har ett egenvärde.

Doors-låten ”The Crystal Ship” förvandlar Mare till glasklar och spröd skönhet. Kompet inskränker sig till Olles piano. Hennes röst är inte lika spänd som på Ruhr-tiden.
Den lyrik Mare SJUNGER och själv har skrivit är på engelska, eftersom hon är tvåspråkig är det naturligt för henne.
– Engelskan är ett mer poetiskt språk för mig. Jag menar det här är ärligt från mig, annars skulle jag aldrig göra det.
Jag tror henne.
När jag lyssnat på MP:n har jag aldrig ”letat” efter texterna. Jag har helt stannat inför Mares röst, redan den har ett sånt uttryck att jag förstår den. Rösten är ett instrument.
När skivan gjordes hade aldrig gruppen spelat tillsammans! Alla spelar också olika melodier, ibland i olika tonart på plattan.
När jag träffade Global Infantilists för det här lågmälda och förhållandevis seriösa samtalet hade dom repat tillsammans två gånger…
Om slumpen inte vill annat fortsätter dom att repa för att vi ska så småningom ska få höra dom från en scen.
Schlager Nr 37 (9 mars 1982) Text – Per Wirtén Foto – Lars Torndahl

Global Infantilists MP (MNW)
Skärningspunkten för det här sångsättet är Brecht-Weil-Eisler Dagmar (främst i Slapp Happy), Inga Rumpf och Nico, men också engelskan Kate Westbrook ingår i den här sångtraditionen. Delar av Schlager-redaktionen tycker Global Infantilists musik är svår. Jag tycker tvärtom: att den är vacker. Mare Kandres sång är en både mörk och ljus dröm, overklig och samtidigt skrämmande verklighetsnära. Och oerhört vacker. Det här är musik som är… ett skillingtryck i ljud av stämningar och känslor på 80-talet. (3 av5)
Recension Bengt Eriksson