Hjärnstorm
Stockholm 1979-1981 (Foto: Färg – Arne Wickman)
Medlemmar:
Nils Fagerberg: Bas
Bosse Lötén: Trummor
Bengt Lilja: Synth
Hans Thunberg: Gitarr
Jan Bergstrand: Sång
Historik:
Med musikalisk skicklighet och poetiska texter ville Hjärnstorm, som hade sitt ursprung i punkgruppen Skabb, hänga på Lundatrenden med mörk, dekadent och elegant musik. För Stockholmarna Hjärnstorm var detta ett helt naturligt steg att ta eftersom de tyckte att det kändes patetiskt att hänga kvar vid punken när alternativet att utvecklas fanns. Att hålla blicken högt mot framtidshorisonten var ett signum för medlemmarna Janne Bergstrand på sång. Hans Thunberg på gitarr, Bengt Lilja på synth, Nils Fagerberg på bas och Bosse Löthén på trummor. Det var Janne, Nils och Bosse som tidigare spelat i Skabb. 1980 gavs 12”-singeln ”En ensam man” ut med två låtar som båda är välarrangerade och skickligt framförda rocklåtar med lätt dystra och melankoliska förtecken. Långa var de också 6,55 och 7,20. Hösten 1979 till våren 1981, då gruppen existerade, var något av en mellanperiod då de sökte efter en egen stil där text och musik bildade en enhet. Ett tiotal Stockholmsspelningar hann bandet med innan de var redo att experimentera vidare, utvecklas och finna sin själ i gruppen Stadion der Jugend, senare förkortat Stadion. Man spelade även in en singel med Johan Lindell och medverkade i radioprogrammet Tonkraft.
Modifierad text från boken Ny Våg
Diskografi:
Singel: En ensam man – Min skugga (Slick SLICK XL-15 -80)
Singel: Johan Lindell & Hjärnstorm: Nu eller aldrig – Samma ljud (Slick MSS 17 -81)
Övriga inspelningar: Tonkraft.
RiP #14-15
Hjärnstorm är den naturliga utvecklingen för Nisse, Bosse och Janne, som tidigare var med i dom legendariska banden Skabb och Molotovs, och för Bengt och Hans som en gång i tiden varit medlemmar i Psynkopat.
Hjärnstorms musik går inte att förklara. Det låter kanske klichéaktigt, men det är omöjligt att ge någon exakt förklaring. Närmast kommer man om man säger industrimusik, men det är ändå inte riktigt rättvist. Hjärnstorm låter betydligt mänskligare än ett industriband.
Deras 12-tumssingel är en av de bästa svenska plattorna som kommit i år. Låtarna ”En ensam man” och ”Min skugga” sätter Hjärnstorm mycket högt upp bland dom svenska förmågorna. För det var länge sedan Sverige hade ett sånt idérikt och annorlunda band som Hjärnstorm.
Trots att jag hört ”En ensam man” många gånger fascineras jag vid varje lyssning av den enorma övergången från en lugn låt med enbart Jannes sång, en synth och en stillsam gitarr i bakgrunden, till en kraftfull och energisk låt med disco-takt och högljudd bas.
Men det är inte alltid bara fördelar att ha en egen sorts musik. Janne berättar:
– Vilka vi än spelar med så kommer det en publik som inte gillar oss. Och det beror på att vi inte spelar någon renodlad rockmusik. Spelar men t.ex. reggae så vet man precis hur det ska låta och det kommer en publik till konserterna som gillar reggae. Vi har det mycket svårare på det sättet. Det kab vara kul men är ganska jobbigt också. Alla är jämt mycket kritiska mot oss eftersom deras öron inte är vana vid vår musik.
– Men det är kul att spela ute, för reaktionerna är alltid mycket blandade. Vi spelar i en krets av band där den dominerande stilen är fysiks kroppsmusik, och det är klart att publiken reagerar när vi börjar spela, säger Hans.
– Vi går in för att hitta vår egen musik, fortsätter Janne. Vi har inte exakt samma åsikter inom bandet och därför får vi kritik för att materialet är så splittrat. Vi blandar inte olika stilar men däremot olika temperament och stämningar. Det finns ännu inte några Hjärnstorm-låtar, utan låten präglas av personen som skrivit den. Det vi måste hitta är en gemensam nämnare när det gäller arrangemang och att skriva. När vi själva inte hinner ställa om oss mellan låtarna måste det vara ännu värre för publiken. Men jag känner mig ändå mycket starkare i Hjärnstorm än vad jag gjorde i Skabb och Molotovs. Då gick publiken ut när vi började spela och dom försökte ofta tiga ihjäl oss. Då kunde man inte ta kritik, men det kan man nu för att man känner sig mycket säkrare. Skabb och Molotovs fungerade inte som band, det gör Hjärnstorm och det betyder mycket.
– När man spelat ihop ett tag är det lättare att ta kritik, säger Bosse. Man upptäcker själv att man spelar dåligt, man upptäcker publiken och försöker kommunicera. När jag stod och sågade i Skabb och gav järnet kunde jag inte förstå att publiken tyckte det var dåligt.
– Psynkopat var ett väldigt ambitiöst band och vi spalade hela tiden över vår kapacitet, säger Bengt. Men det var samma sag med Hjärnstorm. I början spelade vi oerhört komplicerat med små sönderhackade partier. Nu har vi verkligen förenklat vår musik och det är inte längre flera olika teman i varje låt.
– När vi var med i Tonkraft lät vi väldigt krångliga, fortsätter Hans. det var i början av allt vårt sökande, och då hade vi ännu inte upptäckt att en låt måste ha en sammanhängande enhet. Är det för många olika delar blir man schizofren efter ett tag. Men vi är inte fortfarande en helhet. Det vi har gjort och det vi ska göra nu är nödvändigt för att vi ska hitta vår egen musik. Vi tillhör inte en trend eller någon speciell sorts band. Därför är det mycket krångligare, både för oss och för publiken.
Ska man jämföra Skabb och Molotovs med Hjärnstorm är det inte bara musiken som utvecklats, utan även texterna. Det är en enorm skillnad mellan Bosses Krosssa kapitalet-texter från Skabb-tiden och dom som är skrivna efter bildandet av Hjärnstorm.
– Varken våra texter eller vår musik är numera så progressivt framsynta, berättar Janne. Vi skriver inte längre om hur fel allting är och vad man ska göra åt det.
– Jag skriver om hur det känns att vara en människa och hur det är att leva, säger Bosse. Förut bestämde jag mig för att skriva en text om t.ex. snuten. Nu skriver jag för att jag känner för det. Inte för att jag måste, utan för att det känns bra och rätt.
Hjärnstorm är missnöjda med det svenska musiklivet just nu. De tycker att det är synd att ingen vågar hitta på något eget, att ingen längre vågar chocka och komma med något nytt, att det inte finns nåt som surrar runt nästa knut, och att det är för mycket schabloner inom punken.
– Det är väntan på den nya vågen, avslutar Janne
Jeppe Rip # 14-15