Cathy & The Heat
Stockholm 1977-1979
Medlemmar:
Katti Flemström: Sång
Micke: Gitarr
Måns Edwall: Sax (Avliden)
Peter Wahlberg: Bas
Pelle Lidell: Trummor
Historik:
Cathy and the heat var ett av Stockholms tidiga punkband i slutet av punkåret 1977. Cathy & The Heat var liksom The Pain starkt influerade av Londonscenen dit man åkte för att kolla in band och köpa kläder. Musikaliskt fick bandet genom Måsses saxofon och Kattis sång en dragning åt X-ray spex-hållet. Det egna låtmaterialet blandades upp med Stooges ”I wanna be your dag”. Hösten -78 fick man, för första gången i fyrfärg, visa upp sig på omslaget till Söndags Expressen som hade en punkspecial. Detta gav bandet mycket uppmärksamhet och man passade på att spela in en platta, som aldrig gavs ut eftersom Katti tröttnade och fick därmed sparken då de andra ville satsa stenhårt på bandet. Resterande medlemmar plockade in Åsa Johanna Axelsson som ny sångerska och döpte om sig till Alien Beat.
Låtar: Soldier, Stockholm (center of boredom), Gimme sweat, Lobotomy paradise, Plastic love, Disco, Street boy,
Diskografi:
Övriga inspelningar:
Demos: En LP inspelad som Cathy and The Heat, där Åsa senare la om sången.
Radio: Rock mot rasism-gala Now I wanna be a dog
Live: SSU 1:a maj -78 – Ripgala Jarlateatern
Ladda hem MP3:a: Stockholm (Center of bordedom) – Gimme sweat
MOB och Cathy and the Heat på
Stora Essingens ungdomsgård
I ett ruckel som kallas ungdomsgård lite utanför Stockholm skulle dom två banden Cathy & the Heat och Mob spela.
Efter en ganska lång väntan kommer Cathy & the Heat, som består av Katti (sång), Peter (bas), Micke (gitarr) och Pelle f.d. Four Mandarines (trummor), upp på scen som var utav de minsta jag sett. Micke räknade in och bandet satte igång.
Katti försökte göra sig hörd men utan resultat, musiken överröstade henne. Men en kille fixade micken och efter ett tag kunde man höra henne lite i alla fall. Musiken påminde rätt mycket om X-Ray Spex, det berodde väl på att det var en tjej som sjöng och för att bandet hade en saxofonist (som heter N. Edwall och är medlem).
Cathy & the Heat spelade bara egna låtar utom Stooges ”I wanna be your dog”, en rätt bra version gjorde dom. Alla deras låtar hade engelsk text.
Efter en mindre paus rusade MOB upp och satte igång med ett fruktansvärt tempo. Deras sångare, Mats, var helt vild, kastade sig bland publiken, pogade, vrålade och skar sig på magen med en kniv, alà Iggy Pop.
De andra i bandet tog det istället ganska lungt. Man märkte på en gång att MOB var betydligt skickligare än Cathy and the Heat. De gjorde en verkligt bra version av Dead Boys låten ”Sonic reducer”. Mobs version var mycket ösigare, nästan bättre än de dödas.
Publiken hade hetsats upp av Mats och alla pogade omkring, många ramlade omkull och försökte dra ner bandet. Bästa låten va absolut ”Louie, Louie” av gruppen Bloodclots, förbannat bra gitarr. ”White riot” blev något sämre.
Ett extranummer blev det, men det lät lite osäkert för att Mob just lärt sig låten och sen var det tyvärr slut.
Jag har fortfarande inte bestämt mig för vilket band som var bäst. Cathy and the Heat var kul att se och deras låtar fastnade jag för. Mob var också häftiga att se, särkilt Mats, låtarna var bra, och skickliga var dom. Men va fan spelar det för roll vem som var bäst.
R.i.P Nr 6
Cathy & The Heat
En liten intervju med Katti om bandet.
Hur bildades gruppen?
– Micke, Måsse och en kille som jag tror heter Perre bildade bandet. Därefter träffade de Peter på The Pain första spelning, Peter fick lira bas. På samma konsert träffade jag Micke och frågade om jag inte kunde få sjunga. Men dt blev ingenting av förrän jag åter träffade Micke när Pain lirade i farsta. Då berättade han att de fortfarande inte hittat nån som kunde sjunga. Så jag frågade igen om jag inte kunde få vara med. Men inget hände förrän dagen före julafton 1977 då Håkan Rudberg (basist i The Pain) ringde mej och frågade om jag inte ville spela med Micke och Peter. Det ville jag så vi träffades dagen efter vid Slussen. Där vi börjar repa i Pains lokal eftersom vi ska ha konsert på nyårsafton. Så vi övade i tre dagar, två timmar varje gång. Till sist kunde vi två-tre låtar, Disco, Stockholm och en till. När vi skulle ha vår spelning så kom varken Perre (trummor då) eller Måsse, (saxofon) men vi gjorde i alla fall vårt framträdande och det var hemskt. Kaos. Värre än Stora Essingen.
Sen blev det inte mycket gjort på länge eftersom vi inte hade nån lokal för vi fick inte vara kvar i Pains replokal. Men runt februari-mars ordnade det sig med repställe. Ungefär samtidigt kom Pelle med i bandet för vi hade sparkar Perre eftersom han inte var speciellt bra. Han ringde själv till Peter eftersom han hört att vi inte hade nån trummis. Då ville Peter att han skulle komma för att provspela. Vi tyckte att han passade jävligt bra in i bandet och dessutom förbannat bra på trummor. Och så har det gått som det gått.
– Vi sjunger på engelska därför att vi tycker att svenska är det kantigaste språk man kan sjunga på. Och man kan inte skriva på svenska knappt. För det låtar förjävligt. Lyssna på Skabb t.ex. Sen tycker vi att rocken kommer från England från början eller USA och då tycker vi att rock ska sjungas på engelska.
För det första är det lättare att sjunga på engelska och det är dessutom lättare att skriva. Jag tror att det vi vill säga går fram lika bra även fast man sjunger på engelska.
Alla i bandet är väl ganska säkra på sitt instrument. Pelle har ju lirat trummor sen han var en sex-sju år. Han är 16 nu. (Är den s.k. lilleplutten i bandet.)
Micke och Peter har lirat gitarr respektive bas i ungefär åtta månader. Och Måsse har tutat i sax i ett och ett halvt år.
– Innan jag blev medlem i Cathy & The Heat gjord jag inget, lyssnade på andra band. Jo – jag började min karriär som trumslagare i X-rated fast jag var aldrig med på någon repetition, jag var bara en så kallad trummis.
– Vi har hunnit med att göra sex spelningar men det kommer fler. I början tyckte jag det gick trögt men det gör det väl alltid. Men nu går det jävligt bra.
I början har man alltid en massa komplex tar olika riff från andra band. Nu har vi gjort om våra låtar ganska mycket så jag tycker inte vi har lika mycket taget som förut, numer är det väl bara egna riff.
– Vi har ungefär 16 låtar som man kan spela ute. Sen en hel del som det inte går att arbeta med. ”I wanna be your dog” är den enda låten som är tagen. Vi tänker nog spola den och ta ”Capital Radio”. Men jag vet inte hur vi ska göra nu.
Nån plan för skiva?
– Lätt vi har. Vi håller faktiskt på att förhandla lite, får väl se hur det går. Det verkar att gå bra i alla fall. Erbjudande är det väl inte direkt men Smash funderar på oss. Linus hjälper oss rätt mycket sen han hörde oss i Täby. Han har presenterat oss för skivsnubbar och såna.
– Vi tänker lira så länge det är kul. Jag tycker fortfarande, och kommer nog att göra det länge, att det är skitkul. Det är klart, vi bråkar och så som andra band när vi har repat för mycket, men det är ingenting.
– Hur vi står politiskt kan jag bara svara för mig själv. Och jag står ingenstans. Jag tycker att dom ljuger lika mycket allihop. Jag vet inte om jag tänker rösta på någon.
Jo, på Cathy & The Heat-partiet absolut!
R.i.P Nr 6 – Micke
Mitt ute i gröngräset bland maskrosor lirade The Pain och Cathy & the Heat en varm söndagseftermiddag. The Pain var som vanligt bra. Deras gitarrist är verkligen skicklig. Bland låtarna hörde jag ”New Berlin” och ”Steppin Stone”. Cathy & the Heat var ännu bättre än på Essingen men tyvärr fick dom bara lire 10-15 minuter. Det enda dom hann med var 2-3 egna låtar plus Iggys ”I wanna be your dog”. Men deras allra bästa konsert gjorde dom allt i Enskede skola (förort till Stockholm). Där stämde allt.
Jeppe R.i.P #6
