Att det fanns ett punkband i varenda buske under punkens fornstora dagar är knappast någon nyhet. Men att hålla koll på vart och ett av banden är en smärre heltidssysselsättning. SÅ när Zäta från Hjos storheter Reklamation kontaktade mig, och tyckte det var läge att berätta historien om Hjos första punkband, så blev jag naturligtvis jätteglad.
För det är sannerligen en bit kulturhistoria som återberättas.....Över till Hjo.....


Reklamation trivs i Hjo. Återträffen -95                          

Reklamations historia börjar hösten 1977.....
Jag och min bästa polare Sören Pettersson hade upptäckt Sex Pistols den sommaren, och på hösten blev
vi helt sålda på den musik som på kvällarna spelades i Radio Luxemburg. Då och då kunde man läsa något upprört om punk i tidningarna så det dröjde inte länge förrän vi fattade att vi också måste bilda ett band. Sören spelade gitarr, själv bestämde jag att jag skulle vara sångare.
Jag var då femton och Sören tretton. Sören hittade rätt snart en jämnårig trummis, Mats Kallander, men att få tag i en basist i Hjo var svårare.


Hjo var en liten håla med ungefär 5000 invånare och en riktig raggarstad. Att hitta folk som 
både gillade punk och ville spela i ett punkband var ett "mission impossible". Ett tag var min klasskompis Lille-Jack med, jag tror till och med att vi lyckades styra upp ett rep i skolans musiksal en gång. Det här var i januari 1978. Men Lille-Jack och Mats backade ur. Så blev det bara jag och Sören med våra drömmar igen. Vi gjorde en del halvhjärtade försök att få tag i 
folk genom stans musikförening Oktaven, men det blev liksom ingenting av något, förutom att 
vi skrev några låtar som faktiskt användes senare när Reklamation drog igång på riktigt.

På hösten 1978 började jag pendla till Stockholm (och Gallerian). Där lärde jag känna en massa folk och gick på hur många konserter som helst. (Min allra första konsert var med Free Loaders och Pain på Tallidsgården i Nacka.) I samma veva tog jag steget fullt ut. Jag klippte och färgade håret och klädde mig punk. Något som jag inte riktigt vågat tidigare eftersom det innebar snudd på självmord i Hjo. Socialt självmord vill säga.

Så när jag var i Hjo satt jag mest hemma och häckade, jag skrev texter och jobbade på mitt fanzine "Innocent" som var ett direkt resultat av mina nya Stockholmsinfluenser.
Så medan jag satt framför skrivmaskinen var det Sören som jagade medlemmar till vårt band, men utan framgång. Vi hade döpt bandet till Swastika Kids, eftersom det var det mest provocerande vi kunde komma på. Fast när mina polare i Stockholm totalsågade namnet så 
bytte vi snabbt till Reklamation.

Den mänskliga måltavlan Zäta...
"Inocent, ja. Varför heter tidningen det ? - Jag tror Sid är oskyldig. INNOCENT. Därför heter tidningen också så."  		Första numret av Innocent hade jag klart lagom till årsskiftet 78/79 och eftersom jag var bundis med musikskribenten på länets största tidning SLA, blev både jag och Innocent omskrivna i en stor artikel på musiksidorna.
Jag fick snart veta att artikeln, med bild, satt uppsatt som piltavla på en vägg på Hjos motorgård jojo man var en måltavla som punkare ! Första numret av Innocent hade 10 sidor och trycktes upp i hela 25 ex och såldes i skivaffären Discos som fanns i Skövde (enda stället i trakterna där man kunde hitta schyssta punksinglar).

I mars 1979 lyckades jag och Sören också få Reklamation omskrivet i SLA. Det skulle anordnas en rockgala på Park, med alla Hjos rockband och musikföreningen hade tjatat på oss att Reklamation måste ställa upp. Så till sist tackade vi ja, trots att vi fortfarande saknade basist och trummis. Vi tänkte att det löser sig på något sätt.
 
Hur som helst spreds ryktet att vi skulle spela och bland raggarna i Hjo blev det ett jäkla liv. Dels lovade de raggarna) att slå ihjäl oss om vi ställde oss 
på scen, dels påstods det att det lagts upp ett lager gamla ägg som skulle kastas på oss om vi verkligen spelade. Jag läckte såklart historien till SLA och sa att vi var tvungna att ställa in 
på grund av hoten. På det sättet fick vi fett med uppmärksamhet ,att vi fortfarande var bara ett halvt band behövde vi inte avslöja.

Under vintern 1978-1979 hade jag gått arbetslös, men i april fick jag jobb på ett resande tivoli. 
Vi var först i Malmö och drog sedan vidare till Norge och Stavanger. Där pajade jag ryggen, så 
jag hoppade av tivolit och bosatte mig i ett stulet tält ute i skogen.
Utan pengar, men med många nya vänner och bekanta så jag klarade mig under omständigheterna rätt bra. Det var lite lustigt att från ha varit Hjos första punkare till att vara den första och ENDA punkaren i Stavanger (som -79 hade runt 90000 invånare). Norrmännen kallade mig kort och gott ”Pönken” och ALLA visste vem det var. Vid ett tillfälle kom det till och med två tjejer som hört talas om mig. De hade rest från Bergen för att träffa "Pönken".

Jag stannade i Stavanger fram till sommaren -79, då jag återvände till Hjo. Sören hade gett upp Reklamation och börjat spela med ett band som hette Savage. Bandet bestod av Sören och Mats Kallander, samt Martin Andersson på gitarr och Kenneth ”Tummen” Johansson på bas. Någon sångare hade de inte. Dessutom var de väl inte på det klara med vilken musikalisk inriktning de skulle spela.

Jag fick loss en del KAS-pengar och köpte en 50-watts Marshall sånganläggning, så med den meriten lyckades jag till slut tjata mig till att bli bandets sångare. (Som genast bytte namn till Reklamation). Tummen hoppade av och ersattes med Dick Gustafsson på bas. Det skedde i augusti 1979 och därmed var bandet igång.

Alltid lika populära hos raggarna !
Debutspelningen för Reklamation var på en skoldans på Hjo skola den 28/9 1979. Vi hade sex och en halv låt och körde alla plus ”Tänk om” (Grisen Skriker). Vi lyckades rätt bra med att skrämma slag på discokidsen men de fyra-fem som gillade oss ropade på mer, så vi körde ett par låtar i repris. Sen var jag uppe och gästsjöng med bandet Kronans Kaschaner (med Lars ”Kuno” Torstensson på gitarr, han är numera ytterst framgångsrik vinproducent i Frankrike). 
Det blev den gamla hiten ”Cadillac”, omgjord till ”Amazon”. Mitt fanzinet Innocent kom ut med ojämna mellanrum och sålde faktiskt slut varje gång. I och med det lyckades jag sprida Reklamations namn ute på bygden och i oktober blev jag uppringd av en viss Thomas Jonsson i Mariestad. Fram till dess hade det varit helt okänt för mig att det fanns punkare i de andra städerna i länet.

I och med att Innocent såldes på Discos i Skövde hade jag ingen koll på vilka som köpte blaskan. Nu visade det sig att det fanns ett driftigt gäng i Mariestad och de bokade oss till en punkgala på Mariestads stadsteater i november 1979. Vi fick skjuts dit med utrustning och allt i Dicks farsas lilla bil, hur nu det gick till. På Stadsteatern var det vi och Bombhot, X-tas, Attentat och Bruset som skulle spela. Det var första gången vi råkade på andra punkband, Attentat och Bruset var redan halvlegendariska.
Så vi gav oss fan på att ge dem en match.
Vi strök vår halva låt och körde ett raskt set på sex låtar. Förmodligen var detta den bästa och mest intensiva spelning vi nånsin gjorde. Jag hann t o m med lite stagediving, även om begreppet inte var uppfunnet då. För övrigt passade vi också på att få smaka på lite raggarvåld i Mariestad plus att vi i någon märklig hyreshuskällare sänkte en massa billigt vitt vin ihop med Attentats rytmsektion.

Lite senare i november fixade vi (Reklamation) själva en punkfest i Grebbans bygdegård utanför Hjo med oss själva och Bombhot. I Bombhot ingick bl a Thomas Jonsson på gitarr (senare i Anti-Cimex och Wolfpack) och Magnus Nilsson på trummor (senare bl a i Harlequin). Spelmässigt var det väl vårt sämsta gig. Det var ostämt och grinigt, det hela tog slut när vi lyckades kvadda vår hitlåt ”(Trivs du i) Hjo” efter bara en halv vers. Jag skällde ut bandet över PA:t och Sören kastade sin JBX-gitarr tvärs över hela lokalen. Märkligt nog klarade den sig. Något vi själva också gjorde, fast med nöd och näppe. Efter spelningen hade ett raggargäng samlats utanför bygdegården. Sören hamnade i klorna på dem och strax slogs dörren upp och Sörens jacka och tröja kom inflygande. Själv hade han mirakulöst nog krånglat sig ur dem och därmed klarat sig undan raggarstryk. Det hela slutade med att vi och Bombhot flydde  ut genom ett fönster till en väntande bil som drog järnet därifrån hem till mig.


Reklamation berättar om sin kärlek till hemorten och till de lokala raggarna i SLA.

Efter spelningen i Grebban så var det återigen en stor artikel om oss i SLA. Det var Skövdes första punkare Monica Beckman som skrivit den. Där fick vi bre ut oss rejält vi dissade raggare och ungdomsgården och var allmänt politiskt korrekta. Hela texten till låten ”(Trivs du i) Hjo” publicerades oxå, med nytt raggarrabalder som följd. Främst för mig och Sören, som var hårdast inne på punken och såg därmed mest avvikande ut. De andra tre i bandet gillade uttrycket i musiken och scenframförandet, men var annars mest inne på olika varianter av hårdrock. Martin pushade jämt för AC/DC t ex, något jag tog stenhårt avstånd från på den tiden.

Jag kunde inte spela något instrument, men vid ett tillfälle innan ett rep hade jag satt mig med Dicks bas och tagit ut en ackordsföljd (på en sträng). Jag hann visa den för Martin och glömde sedan bort den. Döm om min förvåning när plötsligt Martin några veckor senare hade satt ihop mina riff med en kort vers och lärt de andra låten. Jag var så jävla stolt över 
att den första låt jag nånsin gjort lät bra, så jag slängde ihop en text som egentligen var en hälsning från Joe Strummer till Innocents läsare som jag fått när jag träffade Clash i Åbo i augusti 79. Någon titel hade vi aldrig på låten utan kallade 
den kort och gott för ”Fönstertittaren”. Det var väl nån internhumor, av samma slag som gav låten de alternativa titlarna ”Ungdomsgårdssadisten Pettersson” och ”Bårhusnekrofilen Fredriksson”.

Hur som helst hade Dick och Martin en dag kommit på att vi skulle spela in oss själva under ett rep. En av låtarna som skulle förevigas var just ”Fönstertittaren” och den hade orsakat en konflikt mellan mig och Dick. Han hade lagt in värsta boogiebasgången på ett par ställen och jag som var punkpolis i bandet kunde absolut inte godta det på en låt som jag dessutom hade skrivit !!!

Så när Dick spelade den förbannade boogiebasgången trots att han lovat att låta bli - det låg i hans natur att ständigt provocera mig - fick jag till sist ett utbrott och slog ner honom med mikrofonstativet mitt under inspelningen.
Så jag blev kickad ur mitt första band. Bandets replokal flyttades från mina föräldrars källare till ett rum hemma hos Martin och ungefär samtidigt hoppade Mats av bandet. Mikael Olofsson från Karlsborg tog över trummorna och Tummen plockades in på sång.

I januari 1980 kom Mats tillbaks till bandet och Reklamation började sikta på att spela ute igen. Mariestadsgänget hade en ny gala på gång. Men det visade sig att Tummen hade svårigheter att lära sig texterna till galan som var den 1:a mars. Så jag blev tillfälligt inkallad till sångmikrofonen igen, bara för en spelning. Dessutom hade Bombhots sångare slutat så jag fick rycka in där också. Banden som spelade förutom Reklamation och Bombhot var Attentat, Perverts, X-tas, Givet stryk med 80 Watt och Bidé (med bl a Jimmy som senare spelade med Skitslickers).
Här hade Reklamation drabbats av något slags storhetsvansinne och körde hela tolv låtar varav många med betydligt mer avancerade arr än de stänkare vi gjort innan jag blev sparkad. Dick och Martin sjöng varsin låt eftersom jag vägrade sjunga hårdrock (men framför allt inte kunde). Så här i efterhand har jag ju svårt att höra vari det hårdrockiga bestod, men man var rätt trångsynt när man var 17...

Flyer för spelningen på
Grebban -79		 Några veckor senare hade Tummen sin premiärspelning med Reklamation, återigen på en skoldans i Hjo skola. Jag var där och tittade och plåtade och det kändes rätt märklo. Tummen använde fusklappar för att komma ihåg texterna, till min stora skadeglädje. Sen lyckades jag tjata mig till att få sjunga ”Fönstertittaren” som extranummer. Tummen gjorde ytterligare en spelning med Reklamation, sex snabba låtar på Park i Hjo i april 80. Sen vete fan vad som hände, men rätt vad det var hade jag blivit medlem igen och det var bestämt att vi skulle spela in en singel. Vi hade bokat in oss i Studio Soundtrack i Stockholm där även FDS och Chatterbox hade spelat in, vilket vi tyckte var skitcoolt.
Hela sommaren repade vi närapå sönder oss för att de fyra låtar vi hade valt skulle låta bra på skivan. Sen var det en intensiv inspelningshelg hos Håkan Thanger och Billy Madden i början av augusti 1980, där vi gick bort oss bland ekon och andra effekter. Inspelningarna lät typ tio gånger så bra som vi nånsin gjort live, men det gjorde ju inget. Eftersom låten om Hjo skulle bli första spåret på skivan gjorde vi en liten kupp. Hjo är en turiststad som åtminstone på den tiden var stendöd och trist under vinterhalvåret, bara för att leva upp några månader på sommaren.
Alla arrangemang som hölls då var riktade till en turistpublik och till pensionärer, vi ungdomar var satta på undantag, och det var just det som låten handlade om. 
Symbolen för allt vi tyckte illa om med Hjo var de så kallade Hjommarkvällarna i stadsparken, där lokala förmågor och ibland någon vilsekommen B-kändis trallade något tråkigt och harmlöst, avlösta av en hurtfrisk konferencier. Och som början och avslutning på Hjommarkvällarna spelades det inställsamma stycket ”Hjommarvalsen”.

En tisdagskväll sommaren 1980 tog vi helt sonika med oss ett kassettdäck och ett par mikrofoner till parken, vi fick lov att låna el från scenen och dokumenterade Hjommarvalseländet utan att tala om varför. På singeln körde vi sedan över skiten med ett fett gitarrkrossintro. Såvitt jag vet blev vår singel därmed skivdebut även för sångerskorna Helene Froh (numera lokal musikalstjärna som bl a turnerar med Sven-Bertil Taube) och Eva Kemppainen (syster till Harry Kemppainen/Harry K. Cody i Kingpin/Shotgun Messiah). Just det, jag och Dick passade på att moona för Hjommarkvällspubliken också, stående i den lilla dammen framför Societetshuset i parken.

Kort efter skivinspelningen lyssnade jag och en polare en hel fyllkväll (groggar på Smirnoff och lättöl!) på låten om Hjo och hetsade upp oss så till den milda grad att vi gick ut i Stadsparken och ställde till den värsta vandalisering Hjo nånsin hade upplevt.
Självklart åkte vi fast och det dröjde till mitten av 80-talet innan jag var färdig med avbetalningarna på skadeståndet.

I september 1980 spelade vi på Hjo skola igen, det som skulle bli vår sista spelning. I sista låten - ”Fönstertittaren” - hängde jag på mig en elgitarr som jag avslutade låten med att slå i bitar. Det är så man bygger legender :-) Kan avslöja att gitarren inte var inkopplad och dessutom trasig redan innan, hängde ihop med tejp. 

Jag minns inte vad som hände efter den konserten, bandet rann ut i sanden på nåt sätt. Åtminstone som punkband. När vi äntligen fick ut skivan i december 1980 hade de andra bildat ett nytt band med tre nya medlemmar på keyboard och sång och refererade till Yes och Camel och sånt. Själv hade jag några projekt på gång med diverse Mariestadspunx, projekt som det aldrig blev någonting av. Hur som helst sålde Reklamation i princip slut på de 500 singlarna, bl a nånting på 30 ex i Narvik av alla ställen.


Dick och Zäta chockar
Hjommarkvällspubliken  

I slutet av 1981 kuppade jag in mig själv som basist i gruppen Lobotomi i Skövde. Övriga medlemmar var Michael Svahn på sång, Ove Karlsson på gitarr och så Magnus Nilsson från Mariestad på trummor. Han blev senare avlöst av Ola Billström (tidigare i Rolands Gosskör). 
Vi delade replokal först med Diablesse Grupp-6 och sedan med Anti-Cimex och gjorde ett gäng folkölsstinna spelningar i Skaraborg och Göteborg innan vi la av i början av sommaren 82. Under tiden hade Dick och Mats från Reklamation blivit religiösa och aktiva i Missionskyrkan. 
I augusti 1982 stod de som arrangörer av en gala i kyrkans lokaler, i Missveden utanför Hjo. 
Det var de kristna banden Information och Leviticus som skulle spela, men också Dick och Mats ville stå på scenen. Dick hade övergått till att spela gitarr sen sist. De hade fått nys om att jag numera var basist så de frågade mig om jag ville ställa upp. Jag var som ni förstår ytterst tveksam, men när det visade sig att vi skulle spela en repertoar bestående av Clash- och Pistolscovers ställde jag upp.
Jag måste säga att det var rätt mäktigt att sjunga ”No Feelings” och ”Bodies” inför en superentusiastisk kyrkopublik. Och märkligt.....


En klassiker!!! Reaklamations EP.

Några månader senare var jag med och arrangerade en rockgala i Skövde. Naturligtvis ville jag också lira. Så då bad jag Dick och Mats att återgälda tjänsten.
Den här gången körde vi våra egna gamla Reklamationlåtar vi blandade in lite Pistols också. Information spelade på den galan oxå, + DNA, Anti-Cimex och Product Assar.

Efter det giget spelade vi på luciavakan i Hjo, återigen ihop med Information och Leviticus. För mig var det en smått bisarr upplevelse att dela loge med två band samt mitt eget, där alla utom jag var religiösa och bad gemensam bön före giget. Dessutom hade jag pga nervositet inte kunnat sova natten innan, vilket gjorde det hela än mer overkligt.
Men spelningen blev jävligt lyckad, jag tycker fortfarande att den är en av de bästa och roligaste jag gjort. Någon i Information förevigade den på portastudio och jag plågade vänner och bekanta i månader efteråt.

Trion med mig, Dick och Mats fortsatte i några månader men det gick trögt. Dels för att de andra var inne på Rush och såna grejor medan jag själv hade torskat på Hanoi Rocks, Johnny Thunders och liknande. Dels eftersom de andra ägnade en hel del av reptiden åt att försöka övertyga mig om Jesus förträfflighet. Vår sista konsert gjorde vi i Tibro nån gång på våren 1983. Det var en jättegala med massor av band och begränsat med tid för soundcheck. När det var vår tur att testa ljudet hade Mats inte dykt upp än så vi fick låna in en trummis. Efter några takter bröt jag och Dick eftersom det lät rent för jävligt. Vi hade just tillrättavisat trummisen och skulle börja om när ljudteknikern ropade ”tack, nästa!”. Där insåg vi att det skulle gå åt helvete. Och ska det gå åt helvete kan man lika gärna göra det ordentligt. Så när det var vår tur på scen körde vi låtarna snabbare än nånsin och for runt som vantar på scenen. Texterna blev improviserade dissningar av den trista publiken. När vi gick av scenen visste vi att det var för sista gången.

Över ett år senare var det en tjej på pub Husaren i Skövde som kom fram och frågade om inte jag hade varit med och spelat den där gången i Tibro. Hon hade varit där då. När jag frågade vad hon tyckte sa hon att ”det var det konstigaste jag nånsin sett”. Vilket jag tog som ett utmärkt betyg.
En bit in på 90-talet, efter att jag bott i Stockholm i flera år, blev jag plötsligt uppringd av Dick som ville sätta ihop Reklamation igen.
Det var nån utomhusgala i Hjo där arrangörerna ville att vi skulle spela. Jag tvärnobbade, var väldigt anti alla återföreningar som var på gång i den vevan. Kort därefter, 1994, blandade Ägget in oss på sin ”Varning för punk”-trippel-cd.
Där fick även Lobotomi med en låt och samlingen blev också CD-debut för både mig och de andra Reklamation-medlemmarna.
Dick fortsatte att ligga på om en återförening och när även Sören och de andra hakade på samlades vi till slut en helg sommaren 1995 i Dicks kåk vid Mullsjön utanför Hjo. Fast inte för att repa för nån spelning utan bara som en kul grej.
Det var första gången sedan 1980 vi träffades allihopa och spelade tillsammans och det var jäkligt roligt. Fast det lät för jävligt.


Tillbaka på brottsplatsen. Hjo skola där det hela en gång började.
Vissa var packade hela tiden, själv kan jag ju för fan inte sjunga. En enkel portainspelning gjordes men den bör nog hållas hemlig för all framtid. Men som sagt, en kul helg blev det.


Singeln går visst för 5-600 spänn nu för tiden och det är ju helt sjukt. Fast samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig lite stolt. Och ett par gånger i mitt liv har den dykt upp i de mest oväntade sammanhang. När jag var relativt nyinflyttad i Stockholm hamnade jag en gång på en stor festmiddag och kom att sitta mitt emot en söt tjej som jag bara var ytligt bekant med. När hon fick klart för sig att min dialekt berodde på att jag var uppväxt i Hjo började hon sjunga på (Trivs du i) Hjo! Jag höll på att trilla av stolen, jag lovar. Tydligen hade hon den på band, inspelad från Ny Våg.

Långt senare, 1996 tror jag, var jag och hälsade på Martin i Hjo en helg. Vi var ute på nåt hak och rätt vad det var kom det fram en snubbe och berättade att vår singel hade tvingat honom att tänka till. Han, som närmast hörde till raggargänget, hade hatat allt som hade med punk att göra. Men sen hade han skaffat vår singel när den kom och gillat den. Och då var han ju tvungen att överlägga med sig själv: eftersom han gillade singeln och den faktiskt var punk kunde han ju helt enkelt inte hata punk längre. Och så ändrade han sig! Okej, man kanske inte kan förändra världen med musik, men att vi helt otippat åstadkom en sån grej med Reklamation känns jävligt stort för mig.

Glada miner på Reklamations återträff -95.
Older BUDwiser...

Egentligen var vi väl inte något särskilt bra band.
Vi hade bra energi när det funkade, men var rätt ofta osams och oeniga om musikalisk inriktning 
och så. I slutet av 90-talet gjorde Asta/Cosa Nostra-Bonni mig lite paff när vi träffades för första gången på många år på Kafé 44 och han hävdade att Reklamation var det enda av de tidiga punkbanden i R-län som kunde spela. Men vafan, 
i de andra banden hade många gitarrerna stämda 
i ett ackord och spelade med ett finger, eller spelade i bästa fall ”dubbelsträng”, medan Reklamation kunde barréackord och hade riktiga basgångar.
Vilket kanske också var vår förbannelse och gjorde att vi drog åt olika håll när de andra utvecklades som musiker. Jag utvecklades då sannerligen inte som sångare.
Förmodligen var första spelningen i Mariestad och så singelinspelningen egentligen de enda gångerna vi var riktigt fokuserade och fick till det vi ville med musiken.

Fanzinet Innocent las ner nån gång i slutet av 1980. Från den ursprungliga punkenergin och naiva entusiasmen gled jag över till nåt pubertalt grubblande och det blev verkligen uselt. 
Så sålde det sista numret också bara ynka fem exemplar eller nåt sånt. Innocents största framgång var väl att jag flera gånger skrev och klagade på X-tas för att de bara spelade covers (Ebba Grön, Grisen Skriker, Shit Kids mm). Till slut kom det ett svar i min brevlåda i form av en kassett med egenhändigt skrivna låtar. Micke & co hade tröttnat på kritiken från mig och andra och fått tummen ur. Och i samma veva bytt namn på bandet till Asta Kask.
Björn Zäta Zettergren -03

Avslutningsvis, hur känner han då inför tanken att punken fyllt 27 år och kanske är populärare än någonsin.
- Jag är lite kluven. Det är klart att jag blir glad varje gång det kommer nåt på ZTV eller MTV (radio lyssnar jag nästan aldrig på) som innehåller gitarrer och energi. Fast jag har svårt att se det som punk. För punk handlade ju om uppror och förändring. Och att stå idag och låta och se ut som punxen gjorde för 25 år sen är tvärtom konservativt och långt ifrån upproriskt. Något moment av spänning och farlighet finns inte, det är bara underhållning. Särskilt som musiken är så tajt, välrepeterad och kontrollerad. För mig blir det något slags rockens motsvarighet till dansbanden. Musiken är polerad, tämjd och anpassad. Lyssnar man på dem som kom fram i första punkvågen så är det ofta otajt och kränger hit och dit och det är vilt och okontrollerat och därför oberäkneligt och spännande. Det finns en kraft som musikerna inte behärskar till fullo, något som bara måste ut och som i alla fall jag inte kan motstå. I allt som kommit senare under beteckningen punk saknar jag de ingredienserna. Det är därför jag haft lättare att ta till mig t ex tidiga Hellacopters och The Hives och den gararerockvåg som kom i mitten av 90-talet, där fanns samma urkraft som återigen fick mig att gå i däck. Men jag spelar ju bas i Part-Time Posers och vi låter väl typ 77 och det tycker jag ju är kul. Så vad fan...
 "Vi fortsäter spela punk fast vi håller på att dö...."