Reeperbahn tillbaka från de döda.
- Vi har känt det som om Reeperbahn skulle stå för ett visst sound, en speciell stil, känt det som om vi var tvungna att infria en massa förväntningar på att vara det fräscha, unga, enkla popbandet.
- Nu har vi brutit med det. Du kan skriva att vi är jävligt nöjda med den nya LP-n. Jävligt nöjda. Allihop.
Reeperbahns medlemmar sitter utspridda över en etta vid Tessinparken i Stockholm och de spinner som katter. En mätt lycklig stolthet över en ny LP som definitivt platsar bland de bästa som gjorts i landet.
Den heter ”Venuspassagen”, kommer i handeln nästa vecka, och första lyssningen på den fick mig att tappa hakan av förvåning.
För jag har aldrig sett Reeperbahn som de unga, enkla, fräscha pop-hoppen. Jag har tyckt att bandet låtit vekt och menlöst spretigt. Jag var besviken på deras första LP, spelar den aldrig dessa dagar och brukar sällan stanna till slutet på deras konserter.
|
|
|
Men allt det är glömt nu, för Reeperbahn har blivit det jag anade att de kunde bli första gången jag såg dem, ett jävligt bra rockband.
Danne Sundqvist:
- Olle och jag hade hållit på och fifflat på egen hand. Han hade spelat i Sexophones tillsammans med Martin Sörling (före detta Grisen Skriker) och jag hade producerat date-X och Japop och gjort Prins Valiant singeln.
- Och vi var ganska trötta på Reeperbahn och Reeperbahns musik.
Eddie Sjöberg:
- Det var vi allihop.
Det var alltså tillståndet i slutet av juni när Reeperbahn packade för att resa till Värmland och spela in en andra LP samtidigt som bandet kände att det kanske var lika bra att dö. Eller?
Korre Korhonen:
- När vi skulle åka dök Olle upp tillsammans med Janne Kyhle som ingen av oss kände. Vi trodde att han skulle göra några trumpet-pålägg och inget mer. Men han hade massor av blåsprylar och en synt med sig.
Janne Kyhle:
- Jag var skitnervös för jag hade egentligen aldrig lyssnat på Reeperbahn ordentligt. Efter att jag slutade i Lustans Lakejer hade jag spelat i ett band som hette Förrädarna och det var bara ett infall från Olle att jag skulle vara med. Jag väntade inget av det. Jag hade inte ens hört de nya låtarna.
Eddie Sjöberg:
- Det funkade för vi inte hört de nya låtarna heller. När vi kom in i studion var allt nytt. Ingenting var uträknat. Musiken växte fram medan vi spelade. Flera av låtarna hade vi inte ens repat tidigare.
Olle Ljungström:
- Jag hade skrivit en del låtar som jag inte trodde att Reeperbahn skulle kunna spela. Tidigare hade vi alltid fått spänna varenda muskel bara för att hålla ljudbilden uppe. Nu när Janne kommit med behövs det inte längre. Allt har blivit friare och naturligare. Nu känns det som att vara hemma.
På många sätt är ”Venuspassagen” en makalös platta. Det är Korres nya trumspel som
imponerar först, sedan låtarna och så till sist själva bedriften att få ihop den här plattan. Den innehåller storslagen, modern rytmbaserad rock och det finns paralleller med Talking Heads, Clint Eastwood, funk, rock, soul och jazz.
Reeperbahn låter betydligt rikare än vad gruppen gjorde tidigare. De nya låtarna, fem av Danne och fem av Olle, är dessutom precis lika magiskt svårbegripliga som sångerna på debut-LP-n var.
Danne Sundqvist:
- Ta ett skämt. Det är inte säkert att alla begriper poängen även om det är ett bra skämt. Det finns alltid folk som inte begriper. Och jag tycker det skulle vara meningslöst att försöka skriva så att alla omedelbart förstår.
Olle Ljungström:
- Jag vill inte kasta ur mig goja. Varken några surrealistiska kväkanden eller texter typ baksidesinformation från en mjölktetra.
Eddie Sjöberg:
- På förra plattan fanns det låtar där textens atmosfär inte passade med musikens. På den här plattan hänger de ihop. Även om betydelsen inte går fram så gör känslan det.
Det finns inga texter på påsen till Reeperbahns ”Venuspassagen”. Kom ihåg det gott folk. Ni ska alltid tänka er väldigt noga för innan ni köper en LP som åtföljs av textblad.
Fotnot: Den här artikeln innehåller en rad illusioner.
För det första var Olle inte med under intervjun. Han kom upp på tidningen dagen efter och la fram sin syn på frågorna.
För det andra var Korre Korhonen och Janne Kyhle inte alls så tysta som det verkan när ni läser.
För det tredje var stämningen inte allvarlig. Vi hade skitkul. Korre imiterade Svenne Hedlund, Peter Bergstrand och avslöjade att Per Gessle hade Hiroshimatandställning. Alla mobbade Dannes bror. Rödvinet tog slut. Och så fick jag veta varför plattan heter ”Venuspassagen”. Jag fick lova att inta tala om det, men ni begriper säkert själva.
Expressen 12 september 1981 Text: Erik Hörnfeldt – Foto: Tommy Nilsson |
|
|
