Under namnet Lesbian Hardcore spelade de med Four Mandarines och Madhouse på den legendariska Frescati-spelningen 1977 när Clash kom dit och jammade.
De bytte namn inför varje spelning, giggade för att det var kul utan en baktanke på karriär och skivor. Janne Andersson (the pop whizzkid) var med en period men när han slutade sprack gruppen. Julen 1978 ville Peter komma med på allvar och de började igen.
Som ni ser på åldern är det ett ungt band. Men deras musikaliska rötter ligger i Beatles, Rolling Stones, Status Quo och Creedence Clearwater Revival.

Bytte namn
För Reeperbahn var 70-talet dött och älder syskons 60-talsplattor gav inspirationen. Olles mamma lärde honom Paul Ankas ”Diana” på gitarr, Peter dunkade trummor till ”Cosmos factory” och Danne har varenda Beatles-Lp som getts ut.
- Det hände ju inget på 70-talet. Det var ju bara Gary Glitter, Middle of the road, Sweet och sånt, säger Olle.
Olle erkänner dock att han spelat låtsasgitarr på badmintonracket till Glitters ”Rocknroll” och de ensa om att 70-talet i alla fall var producerade Lou Reed, David Bowie och New York Dolls.
I fjol tog de en demotejp och gick den vanliga svängen till Kjell Andersson på EMI, Ola Håkansson på Sonet, och Stefan Schröder på Phonogram.

- På Phonogram gav jag mig fan på att Schröder skulle lyssna mens vi var där. Han tyckte vi var ”festliga”, men det säger han tydligen när nåt är bra, för vi fick kontrakt, säger Danne.
LP:n är ute, men Reeperbahn är en grupp i vacuum. De har ingen egen utrustning, inget bokningsbolag och ingen manager. De skulle naturligtvis vilja ha det, men är samtidigt rädda för att bli uppknutna, att sälja sig.
- Vi fick erbjudande från Veckorevyn om att ha reklam för tidningen på LP-omslaget mot att de skulle göra en helsida om oss. Det sa vi nej till, säger Danne.

Funkar nu
I början sjöng de på engelska, men ett av villkoren för skivkontrakt var att de skulle sjunga på svenska.
- Engelska ord har bättre rytmik. Det är förbannat svårt att få in på svenskan. Ibland får man ändra på melodin för att få ett svenskt att passa in, men det funkar bra nu, säger Danne.
Förutom kungahusets sexualliv fnittrar vi rått åt hårdrocksfans, ni vet typen, halvraggaren med fjunig mustasch och drömmar om världsherravälde. Reeperbahn mötte dem som förband till Rainbow förra veckan.
- Vi blev i alla fall inte utbuade, men det var läskigt när de kastade ölburkar och flaskor, säger Olle.
Reeperbahn gavs inga chanser. Rainbow och dess underhuggare var skitsura för att Reeperbahn fick bättre kritik och gruppen nekades soundcheck.

Overkligt
- Jag är nervös när vi lirar på Musikverket, men var det inte på Scandinavium och Isstadion. Det var overkligt med alla dessa människor, det var som att titta på TV. Men visst såg det väl gulligt ut med våra små förstärkare framför Rainbows anläggning...
En sak till, bara för att bevisa deras goda smak. De här plattorna lirade vi när vi satt på stegen i det kala rummet: Velvet Undergrounds ”Loaded” och ”1969”, Specials, Beatles ”For sale”, Johnny Thunders ”So alone” och Clashs ”London calling”.
Expressen 80-01-26 Text: Mats Olsson – Foto: Bernt Claesson.