Alien Beat Reeperbahn Underground Stockholm Stockholm har fått ännu ett musikställe. Dessutom med ett perfekt namn, för det ligger i anslutning till den ökända ”Plattan” vid Sergels Torg i n ombyggd bowlinghall. Stället kommer att ta hit utländska intressanta band och blir säkert en frisk konkurrent till både Rock Palias och Göta Lejon. Något publiken tjänar på.

Onsdagar och lördagar lirar kända band. Torsdagar och fredagar ska Underground tjäna som ett rockcafé med uppställda instrument redo för infall och spännande överraskningar. Stones?

Premiärkvällen inleddes av Alien Beat. Gruppen spelar en glättig musik med ett grötigt ljud. Något i den gör det svårt för mig att bli engagerad. Tydligen var jag inte ensam om det ­– resten av publiken stod som en förstenad massa runt scenen.

Trots detta har Alien Beat far, sväng och bitvis också ansatser till rätt bra popmelodier. Men det finns även mycket av kyla och avstånd i musiken. Ett avstånd till de som lyssnar.

Gruppens avsikter är oklara. Fortfarande sjungs en del låtar på engelska. Och jag kan inte låta bli att tänka på gamla Landslagets tamhet då och då. Speciellt i låtar typ ”Samma spår”.

Reeperbahn har ett mycket renare ljud än Alien. Med ett distat klös driver de stundtals upp ett jäkla tempo som får oss att gunga med nere på golvet. ”Det är bara början” är en fantastisk låt med starka countryinfluenser och dragit gitarrspel av Eddie Sjöberg och två-sång med Olle Ljungström och Sveriges Sting – Dan Sundqvist, Det överraskande countrytrycket återkommer flera gånger under kvällen. Det gör Reeperbahns musik spännande.

”Apparaten” – en låt som hamnar på singel-diskarna nästa vecka – är dessutom en av de första vettiga texterna jag hört gruppen prestera: Hotet från datorerna.

Jag har alltid tyckt att Reeperbahn varit trista. Men ikväll visar de upp något annat, mycket roligare. Visst är det lite stelt emellanåt.

Reeperbahn spelar dock långt ifrån skitig rock. Musiken är lika välvårdad som Danne Sundqvists vita bomullsskjorta.
Schlager Nr2 - 24 oktober 1980 Text: Mats Lundgren – Foto: Tommy Nilsson

Stompiga och individuella Reeperbahn Roxy. Det var söndag. Det var Roxy. Det var Stockholm. Och det var väldigt mycket Reeperbahn. ” Reeperbahn må ha en framtid, men det är tveksamt om Ebba Grön har det”. Så löd min profetia efter Långholmsfestivalen –78. Hm, nåja. Båda banden har lyckades trots allt överleva, om än utvecklas på olika håll. Reeperbahn av idag har slipat sin profil, inte till perfektion-inte än-men till en skarp och klar ansats till ”lyftet”. Trots relativ flitig pluggning i TV och radio är Reeperbahn inga storsäljare i klass med ni-vet-de-där-blonderade-från-Halmstad.

Kanske är Reeperbahn för Stockholmsbundna, för kyliga och kanske för exklusiva för att gå hem i alla läger.

Men nu verkar Reeperbahn SATSA. Om det är en engångsföreteelse får framtiden utvisa.
Efter en märklig countryaktig inldning som konfunderade de flesta, kom de ”riktiga” Reeperbahn fram, med låtar som värnar om individualismen i det mer kontrollerade och övervakade Sverige. ”Apparaten som visst för mycket”, ”Till mitt liv”, ”I ditt register”. Fram och baksida på den nya singeln.

Men även den poetiska ”Månen”, den lätt stompiga ”Kalla kriget” och den krispiga, luftiga ”Be Bop” är lika mycket Reeperbahn. Med tungt och tätt, men också så ljust och klart.

Mycket beroende på Olle och Dannes, de givna centralgestalternas ljusa sångröster, men även på de sirliga gitarrslingor som flyter ovanpå, nästan vaporiseras av sin egen lätthet.

Än så länge ska Reeperbahn ses live. Har de en s.k. bra kväll är de enastående, åtminstone i den bemärkelsen att de inte kan liknas vid något annat band. Men även Reeperbahn har sina svaga punkter, och just ojämnheten är en sådan. Men söndagskvällen får man nog kalla en bra kväll. Viljan fanns uppenbarligen. Både hos Reeperbahn och publiken.

Två extranummer, en lustig instrumental ”Rattlesnake” och den gamla Lennon-McCartney ”I wanna be your man”. Trots en något sval framtoning, de är verkligen inte något down-to-earth rockband, så har de om de vill, en stor potential.
Om den utnyttjas maximalt så borde de lyckas den här gången.
Schlager nr15 - 24 april 1981 Text: Sussanne Ljung – Foto: Tommy Nilsson

Blandade klipp från VeckoRevyn (nedan)