Är punkare farliga?

Är ni rädda för punkarna ni ser på stan?
”Punkare” är de där unga människorna som ofta har håret stående på rakt ut som på gamla sagotroll. Ett tag såg man punkare med säkerhetsnål genom ena kinden och ett hakkors ritat på den andra.
Är de facister? Inte alls. Är de känslokalla? Inte alls.
De är tvärtom fulla av protester mot det kommersialiserade samhället, statussamhället, det tråkiga och förljugna byråkratisamhället. De protesterar mot all likgilltighet de ser omkring sig. De vill provocera.
En del av provokationen har slagit fel. Det erkänner några punkare, som just Nu-sidan får berätta om vilka de är, vad de står för.

Varför väljer en del ungdomar att vara punkare? Varför ser de ut som de gör? Vad gör de? Är de farliga? Hans Axel Holm träffade några som sade: ”Vi vill inte vara som folk är mest.”

En kvinna, som sa att hennes dotter var punkare ringde. Hon tyckte att det var dags för dottern och hennes punkkamrater att tala om vad punk är.
Nu – efter att ha umgåts med fem punkare en kväll – kan Just Nu tala om, för att ta det ytligaste först, att en punkare kan ha skjorta , slips, väst och byxor, som är vida runt magen. En anna punkare kan ha nåt slags kostym med många dragkjedor runt armar och ben och kjedjor överhuvud taget. De två exemplen räcker nästan. En punkare kan se ut hur som helst, bara inte som folk gör mest.

Nåt gemensamt har de kanske att de har håret klippt på ett sätt, så att det står rätt ut och är kort. Men lockiga punkare finns. De rätar inte ett strå. Ska då inte punkate ha särkilldea åsikter.
De talar om hur förfärligt tråkigt de flesta människor lever, upp, arbete, TV, sova, upp arbete, osv, och de talar med avsky om vad de flesta människor tycker vara viktigt att omge sig med: färg-tv, skivspelare, sommarstuga, bil.
De vill själva nåt annat.
De är, den här kvällen, mellan 16 och 18 år. Någon bor hemma hos sina föräldrar i Bromma. Någon bor hos sin mamma på kungsholmen. Någon bor ensam. Någon bor ingenstans. Någon bor hos föräldrarna i farsta. Han som bor i Bromma, säger att han gillar sina föräldrar, men att han tar avstånd från deras sätt att leva.
Han som ingenstans bor, säger att han i synnerhet gillar sin pappa – pappa är hippie. ”Han fattar”.

Han som bor hos sin mamma, är lyriks av kärlek, då han talar om mamman.
De kommer från mycket olika sociala miljöer. Några är borgarbarn, men derast protester kan vara ärliga ändå. De flesta är avgjort inte borgarbarn. De har sett delar av stadsliv och förortsliv som de flesta av oss inte ser.
De här punkarna erkäner att det finns en politisk hållning i deras protset. Den mot kapitalanhopningen, mot byråkratin, men också mot politikerna. Den är mot etabissemangets, inberäknat pressens, systematiska lögnaktighet. Den är mot död och förstening, mot passivitetetn i välmågesamhället.
Men de själva verkar ju inte särskilt uppåt, när de hänger omkring i t ex Gallerian.
Nej de tycker inte heller gallerina är särskil rolig att vara i.
- Men var ska man vara? Man blir bortkörd överallt.
De skulle vilja ha någonstans att vara, där de kunde spela musik, spela teater o s v.
Varför blir ni bortkörda överallt?
- Det beror väl delvis på utseendet.
Men det har ni ju själva valt.
- Ja, men det har vi valt för att inte vara som andra, utan som vi vill.
Människor är rädda för punkarna. Det finns inget skäl. Den äkta punkaren, vill om jag förstår saken rätt, väcka uppmärksamhet och kanske t o m förargelse. Men den äkta punkaren vill ingen människa illa.
Dagens Nyheter – Text: Hans Axel Holm – Foto: Lennert Isaksson