– Ska det bli en sån där tjejartikel, undrar någon av dem. Fast hon säger inte ”nu igen”.
Nej vadå, det finns väl flera vinklar. Också. Men det här är ganska oemotståndligt, särskilt sedan somliga representanter för den ”gamla” kvinnorörelsen inte oreserverat välkomnat sina yngre systrar som både målar sig och klär sig i kortkort.
– Vi får alltid de där tjejfrågorna, säger basisten Gugge Welin. Det är klart vi kan tycka det är dumt och välja att inte svara. Men då förnekar vi ju oss. Det finns inte många tjejgrupper, och det är annorlunda att vara tjej och spela rock.
– Men en del tycks tro att vi bara sitter hemma och filosoferar medan vi ju lever i en vanlig rockbandsverklighet, säger Stina Berge som spelar trummor.
Moral krävs
– Vi är den sortens grupp man kräver moral och ställningstagande ifrån, säger Gugge.
Att kalla sig kvinnosakskvinna är inte längre särskilt modernt, men verkligheten finns ju där ändå. Och Karin Jansson (gitarr) påminner dem som glömt:
– Man måste säga att man är feminist om man är socialist och antifacist, för då är man såklart mot allt förtyck.
– Men det är tungt att axla en rörelses historia, säger Gugge. Särskilt om man är ur en annan miljö eller en annan ålder. Så vi har hittat på begreppet ”ny-feminism” där kan vi lägga in vad vi själva vill.
För Pink Champagne ligger det ingen motsättning i att dra på sig leopardhandskar och nätstrumpor och sjunga om kamp och förtryck.
– Man ska inte tro att man klarar sig undan kvinnoförtrycket genom att klä sig fult, säger sångerskan Ann Carlberger. Det är bara dumt att gå in i antiroller. Att sluta gå i högklackade skor bara för att folk visslar efter en – då har man givit upp!
Pink Champagne är en mycket verbal grupp som vet vad den vill och ivrigt diskuterar hur. Det är högra krav och gott om självkritik. Det gäller att samtidigt säga något, vara underhållande och bli trodd.
Ebba Gröns Thåström har producerat Pinks LP. Och även om där fanns gemensamma värderingar och åsikter kunde det skilja sig i uppfattningarna om just hur dessa skulle förmedlas.
– Vi har till exempel varit rädda för sådant som tillmäts kvinnor, som att låta hysteriska – det tycker man ju är negativt, säger Gugge.
– Men Thåström ville vi skulle låta mer hysteriska, lika med engagerade. Det är svårt att veta hur folk uppfattar saker.
Och hur ska man undvika att låta förmanande och beskäftig.? I några låtar tilltalas lyssnarna med ”du”, vilket kanske skulle kunna tolkas så.
– Vi har pratat om det där, säger Ann. Men man har oftast svårt att säga ”jag”, och ”vi” kan låta konstigt om dt bara är jag som sjunger. Det är ett problem, och ibland när vi spelar live ändrar vi ”du” till ”jag” om publiken verkar reagera.
Ärlighet viktigt
Texterna kommer till gemensamt. Var och en får komma med det den tycker är bra, ”eftersom ingen av oss är författare”.
– Man kan bara försöka bli ärligare, säger Ann.
Ärlighet framför eskapism, verklighetsflykt. Det är något som betonas på ”Vackra pojke”.
– Stikkan Andersson och såna som brukar snacka om behovet av eskapism är ju inte de som faktiskt borde behöva det, säger Gugge.
– De arbetslösa i Norrland, vilka champagneglas ska de fly till? Fyller Karin i.
Har sagt upp sig
Med LP:n har Pink Champagne tagit det första stora steget mot en tillvaro som professionella musiker. Stina och Gugge har redan sagt upp sig från sina jobb.
– Första gången vi stod på scen på Farsta Ungdomsgård för två och ett halvt år sedan hade vi spelat i fem veckor och det lät förjävligt, säger Gugge. Men nu har det blivit en hjärtesak att vi ska vara bra och att ljud och sånt ska vara tekniskt perfekt.
– Vi måste kunna spela för att kunna säga vad vi vil, säger Stina. Och om vi inte har något att säga blir musiken ihålig. Båda delarna är lika viktiga.
Text: Nina Lekander – Foto: Weine Lexius Expressen 24 mars 1982
|
