När Sverige fick sina första punkare för tre år sedan skakade dom flesta på huvudet. "Det där går snart över, ett flyktigt mode som alla andra" var den allmänna inställningen. Då, i januari 1977, fanns det högst 40-talet punkrockare i Stockholm. I dag är dom uppskattningsvis 700..... Alla som menade att punken snart skulle vara död fick fel. Läderjackorna har bevisat motsatsen flera gånger om. Punken lever som aldrig förr, trots alla undergångs- profetsior och axel- ryckningar. Skivbolagen har äntligen börjat satsa på den svenska punkrocken, källarbanden blir fler och fler och antalet punkare tycks öka för varje dag som går.

- Större än idag har den svenska punken aldrig varit.
Och den hr ännu inte nått toppen av sin utveckling, förklarar Katarina "Cathy - punkdrottningen" Flemström, 20.
Men hur är det egentligen att leva punkliv ?
Vad är det som får så många tjejer och killar att färga håret svart och ansluta sig till en minoritetsgrupp i samhället ?
Alla punkare verkar rörande överens om att det är förbannat roligt att var punk.
Man klär sej som man vill, gör som man vill och skiter i vad man vill !
Bryter alla mönster.
- Som punkare kan man göra nästan vad som helst utan att göra bort sej.
Ingenting förvånar längre, förklarar en punkare i Gallerian.
Dom flesta punkarna klär sig som dom gör för att markera sin ställning, bryta med gamla roller.

Att se ut som alla andra är det värsta man kan göra. Pojkarna med sina Catalinajackor och klackringar och tjejerna med sina Bunesl-jackor och guldspänneskor är djupt föraktade. Men Svensson med portföljen är nog den mest föraktade av dom alla. Han som jobbar mellan åtta och fem, har fru, barn och färg-tv och samlar till sommarstugan. Punkarna håller ihop. Gemenskapen är stor, solidariteten nödvändig. En punkrockare har lätt att få många polare. - Kommer det till exempel en punkare från Västerås gående längs Hamngatan så kan jag gå direkt fram till honom och säga: "Tjena ! Vilka lirar på Musikverket ikväll ?" Kläderna fungerar som ett signalsystem, det är hur lätt som helst att få kontakt med främmande punkare, säger Pelle Lidell, 17. Allt det nya kommer från London. Det var i december 1976 det hela startade. Då släpptes singeln "Anarchy in the U.K"med numera döda gruppen Sex Pistols. I Januari fick vi våra första "punkies", dom var inte många, men desto mer extrema. Det gällde att utmärka sig.  Att vara värst ! - Allt gick ut på att se så jävliga ut som möjligt, förklarar Katarina.

Pistagefärgat hår, hundhalsband, kedjor, säkerhetsnålar i kinden och hakkors på ärmen.
Tidningarna bugade tacksamt och slog upp stora bilder på dekadenta punkare med nazisymboler 
på kläderna.
Hakkorset betydde emelertid inte att man sympatiserade med nazismen.
Nej , det var bara ett sätt av många att söka chockera.
Chockera Svensson, föräldrar, etabisimanget.
Väcka folket !
"Vi vill chockera, göra folk förbannade! Svensson måste lära sig acceptera att det finns människor som är annorlunda", förklarade en minst sagt hårdsminkad Ingrid Wikenholm som femtonåring i 
ett Se-repotage 1977.
Förebilderna fanns i London.
Den "riktige" punkaren måste regelbundet besöka den engelska huvudstaden.
Köpa billiga punkkläder och känna strömningarna.
Gå på punkkaféerna.
- Vi här i Sverige ligger ju alltid lite efter, så det är bra att dra över ibland och känna på, berättar en punkare i Kungsträdgården.
Snart började de första punkgrupperna bildas.
The Pain från Nacka utanför Stockholm var en av dom tidigaste.
Helt efter engelskt recept, men ändå.
Stjärnbilden av musiker kom ner på jorden igen.
Nu kunde vem som helst spela i ett band, lirade man inte nåt instrument lärde man sig hjälpligt.

- Före punken fanns det knappt någon rockkultur.
Ville man se levande musik fanns det bara proggbanden med sina halvtimmeslånga solon på gitarr, du vet.
Helt inneslutna i sig själva.
"Det går med oss som med hippies"
För många kom punken som en befrielse.
Någonting att göra.
Någonting som bröt den tilltagande tristessen.
- Antingen hade man inte åldern för diskoteken inne eller så gillade man inte musiken.
För oss fanns det egentligen inget att göra, berättar en punkare.
Nu var dom några extrema individer som började göra sej gällande.
Rent utseendemässigt iallafall.
Det var många som kända sig provocerade.
Somliga blev förbannade, andra kände medlidande.
Förtvivlade föräldrar tog sina plötsligt förändrade punkbarn till psykologen.
Knappast någon förblev oberörd.
Punkarna hade lyckats !


Trots punkens kraftiga uppsving så finns det en del punkare som inte ser så optimistiskt på framtiden.
Tycker vissa saker med punken är fel eller anar att allt snart kommer att gå förlorat.
- Är man punk får man inte lyssna på någon annan musik än punkrock.
Hur ska vi då kunna utvecklas musikaliskt ?
- Punken kommer att gå at helvete, flumma ihop precis som hippierörelsen.
Det är ju iallafall samma sak fast i andra kläder.
- Det var roligare förr.
Då var gemenskapen ännu större och ingen hade sett nåt liknande tidigare.
-Idag snackar punkarna om dom jävla hippiesarna som somnat till i det romantiska 60-talet.
Men om fem, tio år sitter punken fast på samma sätt.
Fast i 70-talet.
Redan nu känner några alltså av punkens förfall.
Inbördes splittringar som bäddar för en snar död.
Men dom flesta är ändå av motsatt åsikt.
Tror till och med att dom kommer att förbli punkare livet ut, "åtminstone i själen och skalle".

Och det är just det här som är det märkliga med punken som företeelse.
Åsikterna och meningarna inom punken är så skilda och olika att man stilla undrar hur en sådan
här minoritetsgrupp över huvud taget kan fungera.
-  Det är inte dom traditionella åsikterna som betyder nåt.
Det är mera värderingarna, synen på livet och samhället, förklarar en punktjej.

Splittringen ligger i att det nästan inte finns någonting som alla punkare står för, har gemensamt.
Några vill ha kärnkraft, andra inte.
Några tycker borgerligt, dom flesta tycker åt vänster.
Några ser inget fel i att använda droger, andra bojkottar det helt.
Rent partipolitiskt vill knappast någon binda sig.
Eller so Erika på Gallerian uttryckte det:
- Partipolitik är att sitta och diskutera i fyra år om man ska måla T-banans toaletter gröna eller bruna och sen måla blått.
Man kommer aldrig fram till något vesäntligt !
Demonstrerade mot demonstrationerna.
Ett mycket lysande exempel på hur inkonsekvent och delad punken ä var när gruppen Madhouse spelade på en stor Rock Against Rasism-gala tillsammans med flera andra band.

När Madhouse kört ett par låtar stämde punkpubliken upp i talkör och ropade "judejävlar". Några av medlemmarna i gruppen var nämligen av judiskt ursprung. I sanning en dubbelbottnad moral.... - Ja, punken är nog ganska inkonsekvent. I början såg man ju en del med som gick med nazibindel på ena armen och Rock Against Rasism märket på den andra, säger Pelle. Gänget i Gallerian sitter och berättar historier för varandra när jag kommer in. Jude-och negerhistorier. "Alla människor har ju fördomar" blir svaret när jag undrar hur det rimmar med den starka antirasismattityd dom gjort sig kända för. Livet är motsägelsefullt ! I början höll punkarna till på ett litet fik på Gamla Brogatan. När det slog igen så flyttade dom till gallerian. Stort. Centralt. Helst av allt skulle många se att dom fick ett eget fik som dom kunde driva själva. Precis som i London. Men det ligger långt fram i tiden om det någonsin blir verklighet.

När vi sitter och snackar kommer det fram en "Svensson". Han provocerar. Stirrar stint med stora ögon. Ungefär som om han stod vid apburarna på Skansen. En mindre dispyt utbryter men det hela slutar med att "Svensson" går sin väg. Punkarnas försvar är att glo tillbaka: "Titta en Svensson !" Det är ganska sällan Svensson brukar våld mot punkarna. Våldet har raggarna stått för. Deras aggressioner har med jämna mellanrum blommat ut för fullt och med lika jämna mellanrum har det stått att läsa i pressen om raggare som förstört både punkkonserter och punkare. Och inte blev relationen bättre av att öspunkbande Rude Kids släppte en egen singel under namnet "Raggare is a bunch of motherfuckers !"

Rude Kids medlemmar fick stryk på öppen gata och deras konserter fick i mesta möjliga mån hemlighållas. Nu har det lugnat ner sig mellan dom två grupperna. Fast dom punkare som aldrig åkt på stryk för sitt utseendes skull är lätträknade. - raggarna lyssnar ju till och med på vår musik nuförtiden. Nu är det mer dom där överklasspojkarna i Catalina-jackor som tagit en öl för mycket och som kommer i stora gäng som bråkar, säger Pelle.

Droger har blivit allt vanligare bland punkarna det senaste året. Tyvärr. Inte så att drogutnyttjandet skulle vara speciellt mycket mer utbrett bland punkarna än bland andra ungdomsgrupper, men bruket har ökat kraftigt det senaste året. Även bland dom yngsta. - genom att köpa droger så göder man ju den kapitalism dom flesta av oss är emot, säger en punkare på söder. Den första maj i år gick även punkarna ut på stan för att demonstrera. Till en början med syndikalisterna, sedan bildade dom ett eget tåg. Under parollen: "Vägra raggarna bensin" gick bortåt hundra punkare längs Kungsgatan. På Sergels Torg samlades man under parollen : "Ner med hela skiten". Och i Gamla stan slog man sönder skyltfönstren för en affär som sålde gamla nazikläder. - hela demonstrationen var en demonstration mot demonstrationerna, förklarar en punkare och garvar.  Den svenska punken håller mer och mer på att hitta sin egen form, även om dom stora impulserna fortfarande kommer från England. Den har utvecklats mycket sedan början av 1977. Det ska bli spännande att se vad som kommer härnäst. Text: Joachim Stokstad Foto: Bruno Ehrs Ur Vecko Revyn Nr 30 25 juli 1979