Tjej som trummis
Marie Lindstedt spelar trummor. En tjej som trummis! Det är ganska ovant för  publiken ibland, har hon märkt. Trumslageri betraktas som en manlig sysselsättning. Marie kände den inställningen mer i början. Killarna bara väntade på att hon skulle göra bort sig.
Men det var då det. Nu börjar Mörbyligan bli en känd grupp i Stockholmstrakten och de flesta vet att Marie behärskar sitt trumset.

- Det hände att vi blev underskattade också. Bara för att vi var tre tjejer i bandet.
Marie tycker inte det är något märkvärdigt för en tjej att spela trummor.
- Men det har förstå inte bättrat på tjejernas rykte som rockmusiker när bolag har rafsat ihop en lämplig tjejgrupp enbart för att sälja.

Åke lärde henne
Marie började spela trummor för ett år sedan. Det var Åke som lärde upp henne. Nu är han klart distanserad, anser han
- Hon var på trummorna och väsnades varje gång vi hade paus. Jag märkte att hon kunde lära sig spela. Vår trummis slutade. Så Marie och jag satte igång att öva.

- Sammanhållningen är det viktigaste, säger allihop.
- Man måste ha en känsla för att det är kul bara att få träffas. Vi har inget behov av att träningstiden ska vara effektiv. Om vi inte tränar så håller vi ihop ändå. Vi ser på TV eller går hem till någon och käkar. Makaroner och falukorv har blivit en tradition varje lördag.

Mot alla droger
Mörbyligan är helt emot droger.
- Det håller vi stenhårt på. Inte för att vi är moralister. Utan för att vi sett tillräckligt av skiten för att ta avstånd. Både på nära håll och överallt i samhället.
- Sprit är det första man måste ta sej förbi. Ge fan i. Säj nåt gift som orsakat så mycket skit och tagit livet av så många? Och som sen tillhandahålls av staten!
Utslagningen i samhället och alkoholens fruktansvärda verkningar upprör samtliga i gruppen.
- Direktören som supit för mycket åker till en kurort för att vila upp. Det är en dold alkoholism bakom fördragna gardiner i förortsvillan.
- Arbetaren som supit ner sig börjar anklaga sig själv. Han förnedrar sig inför allas ögon där han sitter på parkbänken och super sig till döds.

Mörbyligan är från det borgerliga Danderyd. Det kan skapa problem. När gruppen var nybildad höll den på att utlösa panik bland ortens företagare. Dom trodde att Mörbyligan var en organisation av ungdomar i området. En sorts ungdomsgäng som skulle hämnas på affärsmännen för dom gånger dom blivit utkörda från affärer och torg,
Ortens företagarförening klagade.
Men blev lugnare då man fick höra att det var en popgrupp.
Men de blev kanske oroligare närde fick höra Mörbyligans sånger och texter.

"Ensamma Sussie" handlar om en 14-årig tjej som fixar pengar till godis genom att "sälja sig".
Då låten spelades i radion fick Annika svara på frågan varför hon sjunger fula visor i radion. Annika jobbar på daghem. Där tyckte en del föräldrar till dagisbarnen att "sånt borde man inte få sjunga om".
- Det är tillåtet att drömma i det här landet.
- Men att beskriva verkligheten, sånt går inte för sig. Det är inte rumsrent, säger Åke.

På våra villkor
Mörbyligan kom ut med en EP i november förra året. Skivan spelades in i en av musikrörelsens ambulerande studior. En singel, "Världen tillhör dom vackra" är inspelad på Mistlur. Just nu spelar gruppen in en LP på samma skivmärke.

Kommer genombrottet då?
- Självklart har vi inte emot att bli berömda. Men i så fall måste det ske på våra villkor. Vi vill inte spela in hos de stora kommersiella bolagen. Typ CBS, och vi vill slippa deras marknadsföring.
- Typ Bony M som lanseras med kedjor, rassel och sex. Eller att vi måste vara ett progressivt band med lite lagom vänsterkittling.
- Mistlur, det bolag vi spelar in för nu, accepterar oss som vi är med brister och svagheter. Vi tillsammans bildar helheten som vi vill ha.

Ingen etikett
Mörbyligan är inte skärskilt förtjust i ordet progressivt och de förväntningar ordet för med sig.
- Vi vill inte ha nån etikett alls som vi sedan får ett helsike att leva upp till. Vi är ett gäng kompisar som brukar spela när vi träffas.

Mörbyligan spelar ännu till största delen på Stockholms ungdomsgårdar och pubar. De är också efterfrågade från landsorten. Men hittills har de tackat nej till landsortsspelningar.
- Vi vill inte bara åka runt och spela. Det blir så lite tid över då till repetition av nya låtar.

Text: Birger Nylen - Foto: Stig-Göran Nilsson.  Aftonbladet UNG - Söndagen den 5 augusti 1979.