En singel
Våren 1981 uppmärksammades gruppen i åtskilliga tidningar genom en demo-kassett med fem låtar. Men det blev aldrig mer än en singel, ”Come Back Baby” (Adventure), som inte gjorde nåt större väsen av sig.
– Sedan var det lite strul i gruppen. En gitarrist hoppade av och vi bytte trummis. Kvar i bandet från starten är Robert Sjöö (gitarr, sång) Klas Eklund (bas) och jag. Ny trummis sedan ett år tillbaka är Claes Wickman.
– LP:n (som släppts nu på nya skivbolaget TCP) skulle egentligen varit en kassett-LP. Det var ett sätt att ”bli av” med låtar tyckte vi, vi har mycket nytt material också men låtarna på LP:n har några år på nacken. Fast sedan tyckte killarna som driver skivbolaget att vi skulle släppa en riktig LP.
Jämn LP
”Teenarama Twist” är fylld av fina popmelodier som Protectors attackerar med punkens energi och ilska. Titellåten, ”Seven Days A Week”, larmiga ”Burning” och balladen ”Train in Pain” är bäst på en jämn LP, en av de bättre svenska debutplattorna de senaste åren.
Men vad ska hända nu för att Protectors inte ska bli ännu ett lovande band som skivdebuterar och sedan försvinner?
– Robert har redan flyttat till Stockholm. Vi andra planerar att göra det. Och så har vi gjort en video till titellåten. Genom att dt fanns folk med tillgång till utrustning som ville göra en video med oss har det knappt kostat oss någonting. Vi tycker att det var jättekul och att videon blev bra och nu ska vi försöka få TV att visa den.
– Men om det i fortsättningen blir så att man måste ha en video för att få uppmärksamhet tycker jag att dt är för jävligt. För hur många band har råd med det?
Jan-Olov Andersson – Aftonbladet
Larmiga gitarrer, korta och konkreta texter, de rätta frisyrerna och 70-telsförebilderna.
Protectors vet att det är dags. För nu kommer debut-LPn och med den ett stolt uttalande:
– Vi vet att vi är ett mycket bra band..
Eller som sångaren och gitarristen Lars Kumlin vill uttrycka det.
– Det är som i fotboll: man får aldrig ta åt sig hela äran själv trots att man kanske gjort ett hattrick. I Sportspegeln ska man helst säga att: ”det var hela lagets förtjänst”.
Jag såg Protectors sent en söndagskväll på rockklubben Ritz i Stockholm och då satte de ett hattrick: tre bollar otagbara i vänstra krysset. Där fyrade de av en rockprojektil som blixtrade och dundrade. Den kvällen var Protectors lika med vass och larmig rock´n´roll , passionerad och glödande rockmusik.
Det är likadant med debut-LPn ”Teenarama twist”som kommer i dagarna. Där har Protectors samlat tio låtar – skrivna under en längre period – och fått alla pusselbitar på plats.
Protectors är från Köping. De fyra medlemmarna är mellan 20 och 22 år och när man ber dem räkna upp förebilder för att kunna se hur deras egen musik växt fram nämner de med förkärlek Bowie, New York Dolls, Lou Reed, Iggy Pop och Alice Cooper och…
Det finns så många, säger Lars Kumlin. Men om man ska sammanfatta dem handlar det om rock´n´roll. Slamrigt och ösigt.
Drömmer om Bowie
Här har ni de fyra västmanlänningarna:
Lars Kumlin, 22 år, sång och gitarr. Vanligtvis jobbar han på posten, men när Karl-Bertil Johnsson drömmer om Robin Hood drömmer han om Bowie.
Robert Sjöö, 20 år, gitarr. Just nu går han arbetslös.
Klas Eklund, 22 år, bas. Gör för närvarande vapenfri tjänst.
Claes Wickman, 20 år, trummor. I gröna kläder och för stora kalsonger drömmer han om muck.
Det är alltså från Köping. I skuggan av Volvo som är en av de största arbetsgivarna där och ett UFO-museum försöker de skapa sig ett eget limved rockmusik som grund.
– Det är inta alltid så lätt, säger Lars Kumlin, och jag anar en suck i hans uttalande.
– Först nu på senare tid har folk börjat att uppskatta oss. Nu är det många som kommer fram på gatan och lyckönskar oss. Men tidigare var det ingen som förstått något.
Att Lars Kumlin framhärdar bland paket märkta ”ömtåligt” och postsäckar med gula och blå band på, betyder knappast att han ser rockmusiken som en hobby.
– Nu ger vi upp. För fan, det går inte att bo här längre. LPn kommer och vi drar, Man måste leva lite också.
Så i sommar blir Protectors Stockholmsbor, Just nu förbereder de en hårdlansering.
– Allting blir så mycket lättare sedan, tror Lars Kumlin. Det är ganska svårt att vara seriöst satsande rockmusiker och bo i landsorten.
Det var 1980 som Protectors växte fram. Lars Kumlin, Klas Eklund, en trummis och två gitarrister började spela.
En av gitarristerna klev ut och in kom Robert Sjöö.
1981 spelade de in sin debutsingel. ”Come Back Baby”, ”Depression time” och trodde att det skulle hända något.
Rosad singel
Mycket riktigt, pressen hissade singeln. Många undrade hur man kund göra så bra rock´n´roll i Köping.
– Singeln var viktig. Det innebar att vi tog ett steg framåt. Men vi var ju gröna. , säger Lars Kumlin.
Rätt som det var fann Protectors att de var bara fyra. Det blev för Lars Kumlin att lära sig spela gitarr.
Förra året började de diskutera en inspelning.
– Vi hade ju samlat på oss en massa material genom åren. Vi kände det som att det skulle vara skönt att ”bli av” med det gamla materialet för att kunna sikta framåt, berättar Lars.
De bestämde sig för att spela in en kassett.
När de sedan träffade Calle Schewen (ja han heter faktiskt så och han är faktiskt släkt med honom som blandade kronbrännvin i kaffet) och Roger Reinholdt som sökte efter band att göra en LP med.
Eller rättare sagt: Calle och Roger tände så mycket på Protectors och startade ett skivbolag för deras skull.
De tio låtarna blev ”Teenarama twist”. Danne Sundqvist har gjort slutmixen.
– Jo, vi är nöjda, säger Lars Kumlin. Så här efteråt känns det oerhört bra. För när vi började mixa med en annan tekniker fungerade ingenting. Jag kände Danne sedan tidigare och ringde upp honom.
– När vi klev in i studion blev det flyt. Han satte grejerna ordentligt.
Lars Kumlin är av den åsikten att man inte ska sätta produktionen och tekniken i första hand. När det gäller ”Teenarama twist” vill han bara diskutera låtarnas kvalitet.
– En bra låt är alltid en bra låt. En låt ska kunna stå för sig själv utan en massa produktion och sådant där.
Lars Kumlin har kommit att bli något av en centralfigur i Protectors: han är solosångare och skriver alla texter. Musiken gör han, Klas Eklund och Robert Sjöö tillsammans.
Som små dikter
Han ber mig att inte fråga honom hur han vill beskriva sina texter, men jag kan inte låta bli.
Och då försöker Lars på det här sättet:
– Det finns mycket känslor i dem. Mina känslor. En del motsägelser. Eller kanske beskrivningar av det motsägelsefulla i kärleken.
Han säger att han vill hålla texterna korta, göra dem konkreta och kärnfulla.
John Lennon är en av hans favoriter när det gäller texter. Men just nu har han fastnat på en speciell låt som ett praktiskt exempel på en lysande text: ”Irene Wild” med Ian Hunter.
– Jag vill att mina texter ska vara som små dikter. Men jag skriver dem alltid med utgångspunkt från musiken. Jag hämtar stämningar och visioner från en låtidé och sedan växer orden fram.
När Lars Kumlin talar om musikaliska förebilder är ett namn givet: Bowie.
– Hans bästa period? Jag vet inte. En del säger Ziggy-perioden, men det ställer jag inte upp på. En sådan grej skulle inte ha fungerat idag.
Han anser att Iggy Pop gjort den definitiva punkplattan i ”Raw power” och gillar Lou Reeds ”Berlin” och ”Transformer”.
Avstamp i punken
Protectors tog avstamp i punken. Började spela efter Sex Pistols och Clash och behåller dem i sitt hjärta.
– Sweet, T-Rex och Alice Cooper. Just Alice Cooper har betytt oerhört mycket för mig. ”Billion Dollar Babies”. Uhmmm…
Vilken är den senaste platta du köpt?
– Jag köpte tre gamla plattor på rea idag. Mn för någon vecka sedan köpte jag Dogs ”Legendary lovers” och Barracudas nya.
Nu gör alltså Protectors en hård satsning på sig själva. Flytt till Stockholm och en LP.
– Det viktigaste för oss är att komma ut och spela. Här i trakterna finns inte många speltillfällen. Vi får ta allt vi får. Närmast ska vi spela på en KFUM-KFUK-fest. Det låter inte så roligt, men det viktiga är att få spela, säger Lars Kumlin.
Begär beskydd.
Begär Protectors. Det kan du ha nytta av.
OKEJ Nr –1983 – Stefan Johansson
|
