Protectors Energipopens okrönta mästare

Taggtrådsgitarrer och glitter.
Protectors är bandet som aldrig har den tur dom förtjänar, bandet som alltid gör rätt saker vid fel tillfälle (eller tvärtom).

Protectors som kommer från Köping bildades i början av 1980 ur spillrorna från två punkband som gått i graven.
Efter ett par månaders flitigt repande hade dom sin första konsert på en avslutningsfest för plugget i folkets park. Som dom flesta förstakonserter var dt en ganska misslyckad historia.
N månad senare gick dom under några varma sommardagar in i en studio och spelade in en demotape, som hamnade på vinden som dammuppsamlare.
Bandet fixade några spelningar i Köping, som överallt i Sverige, är det inte alltför gott om ställen att lira på. Så det blev mest folkets park och dylikt. Det blev även nån spelning på kulturforum, en musikförening som består mestadels av ”föråldrade hippies”.

Medlemmarna i Protectors lyssnar mycket på bl.a. Bowie, Generation X, U2 och Clash. Det är inte underligt att dom spelar glam-inspirerad melodiös rock. (Med tanke på Clash är det lite mysko)
Dom flesta låtarna tillkommer på repen när någon kommer på ett tema och dom andra bygger på, alltså en kollektiv produkt. Resten görs av Robban, Basse och Kumla. Eftersom dom lyssnar nästan enbart på anglosaxisk musik är deras texter på engelska.
– Jag vill sjunga på engelska. Det känns rätt för mej. Det är inget att snacka om, det hör till oss. Vi gör det som känns bäst.

– När vi gör våra låtar ställer vi jävligt höga krav. Vi försöker inte spegla någon speciell sinnesstämning utan vill bara att det ska låta bra.

Ibland dyker det upp pärlor
I början av 1981 spelade Protectors som förband åt T-Shirts i Köping. T-Shirts som blev mäkta imponerade, föreslog våra hjältar att spela in en ny demo och att skicka runt den till skivbolag och tidningar. Man följde rådet och resultatet blev mycket bättre än första gången. Tapen med fem låtar fick musikjournalisterna att tvätta öronen och fatta pennan.
Låterna var: 7 days a week – en rockälskares bikt, Rock ´n´roll rebel – låter som titeln, Ready for the 80´s – lite modernare rock med U2-gitarrer (som tyvärr återkommer lite för ofta i deras låtar), Just another day – tapens svagaste låt, samt I wanna touch you – som handlar om Protectors hemliga sexfantasier
– om man ska skriva riktigt bra texter ska man vara livserfaren. Mina texter handlar om vad jag känner och varit med om. När man blir äldre och varit med om mer kan man nog skriva bättre texter. Jag vill att alla ska förstå mina texter. Jag gör texter för att få ut mina aggressioner och det kanske är bara jag som förstår dom.

Ibland kastas pärlor åt svin
I mars-81 hade Aftonbladet en helsida om Protectors, som bums ökade intresset för bandet bland övriga tidningar och skivbolag.
Demon resulterade så småningom i ett skivkontrakt med Adventure. Bolaget föreslog en singel med Danne Sundqvist som producent.
– Vi var tvungna att gå med på det eftersom vi nästan inte vet någonting om en studio. Jag vill inte snacka skit om honom, men det han säger är ”bäst”. Vi fick inte igenom allt vi ville för att vi hade så ont om tid.
Framsidan på singeln blev Come Back Baby, en popig låt med hitkaraktär och Gen X trummor. Tyvärr bleknar singelversionen när man hör den live. Den är för töntigt producerad. B-sidan, Depression Tim med sång som låter som Peter Perret i sina bästa dar, är en ganska lugn låt som skiljer sig markant från deras övriga material.
Trots mycket gratis reklam i tidningarna dröjde Adventure flera månader med att släppa singeln och när den äntligen kom fick den knappt någon betald reklam. I Schlager blev den veckans singel. Mats Olsson skrev lite men bra om den, ett par månader efter att den hade kommit ut, trots att Hörnfeldt upprepade gånger ringt och tjatat efter en singel när han fick höra att Protectors fått kontrakt.

Gå tillbaks till gå
Singeln har sålt knappt 1000 ex. Eftersom skivkontraktet bara var på en singel, började Adventure tjata på Protectors att klä sig häftigare och börja sjunga på svenska. Vi frågade Köpings stoltheter om det här med engelska/svenska texter och om vad kläder och utseende betyder inom musiken.
– Fråga Max, han sa åt Robban och Basse att klä sig häftigare. Då får man nästan lust att slå han på käften. Visst är det kul att se snygg ut, men musiken är viktigare.
– Svenskan är ett stelt språk, engelskan ligger bättre i käften. Det är kommersiellt, ett svek att börja sjunga på svenska bara för att nån säger till en att göra det. Tänk om vi skulle gå till ett annat band och säga att spela si och så.
– När tidningarna skriver om oss säger dom att det var bra, men att det skulle vara bättre om vi sjöng på svenska. Det är absurt. Det är ingen som säger att t.ex. Elvis Costello skulle låta bättre om han sjöng på svenska, så varför skulle vi det?
Svensk musik?
– Man har vuxit upp med engelsk musik och svensk musik har tyvärr inte kommit så långt. Det som brister i svensk musik är låtarna. Ett av dom få bra svenska (finska) banden just nu är Hanoi Rocks.
Det musikaliska klimatet just nu?
– Det är förbannat lågt, det finns ingenting som pushar en och får en att ställa sig och skrika. Jag fattar inte vad det är frågan om. Men det är väl alltid så att det kommer dödperioder inom musiken och just nu är det en jävligt död period. Det finns ingenting man blir kåt av att höra.
– Ja, jag säger samma sak, aska eller vad ni brukar säge i Stockholm.
Synth?
– Det beror på hur den används. Vi skulle kunna ha synth för att få ett bättre sound, men band som bara har synthar som upprepar några teman blir enbart enformiga och tråkiga.
Vad önskar ni er av 1982?
– Att få ut våra låtar innan allt går åt helvete. Jag tycker att många av våra låtar kör över det mesta i Sverige i låtväg.

Heatwave galan och studion
På Heatwavegalan spelade Protectors inför ca 1000 pers och gör en misslyckad spelning. Någon månad senare är det tvärtom, en bra spelning inför en minimal publik på Studion. Protectors bandet som gör fel saker vid rätt tillfälle (eller tvärtom).
På HW-galan spelade dom, efter mycket strul, ett gediget set som tyvärr inte lät alltför bra p.g.a. ostämda gitarrer, strängar som gick av och nervösa bandmedlemmar. Bäst av dom nya låtarna var Train in pain, som nästan skulle kunna plats på Valley of the dolls, och Alone – en lite monotonare, modernare sak.
Till Studiospelningen bjöd dom på ännu fler nybakade hits. T.ex. Burning – en funkinspirerad låt som skulle kunna bli hur bra som helst i studio.
Före spelningen på Studion intervjuade vi ”bönderna”. Som avslutning på denna artikel kommer några frågor som vi inte lyckade klämma in någon annan stans.
Någon kommentar om Adventure?
– Dom säjer att vi ska göra si eller så för att sälja, men vad har dom gjort för att pusha oss? Hur tror dom att den ska sälja när ingen vet vad det är för något. Helt enkelt, jag förstår mig inte på dem.
Närmaste framtidsplaner?
– Vi ska spela in en ny demo och försöka få ett nytt kontrakt. Vi tänker inte kompromissa utan vi fortsätter att sjunga på engelska och klä oss som vi vill.
Vad skulle ni göra med Maggie och Ronald om ni träffade dom?
– Först skulle man höra deras åsikter, sen skulle man nog bli så sne att man slog ihjäl dom.
Till sist vad tycker ni om Generation X?
– Två asbra plattor.
– Jävligt bra.
– Bland dom bättre new wavebanden.
Heatwave nr Text: Roger Reinhold & Fro Fro – Foto: Eivor Rasehorn