Kai Martin & Stick! Bildades 1978 i Göteborg. Det var en brokig skara människor med skilda erfarenheter och bakgrund. Mitt i punkexplosionen kom dom fram med en egen stil påverkad av punkens aggresivitet, men med rötterna i mer utvecklad och ambitiös musik.

1980 kom LP-debuten ”Biomusik”. – förraåret kom det första steget mot ett genombrott, singeln ”Man skall vara som ett vilddjur i år”. Nu är det dags för det stora steget, den andra LP:n ”Rödplåt”. Läs Lars Nylins artikel och få reda på vad gruppen har med Tages att göra och om planerna på att vika ut Kai Martin iförd den ryska flaggan.

- Vad gör du på din fritid montag?
- Klipper gräs.
- Och om det skulle bli förbjudet att klippa gräs?
- Då ser jag på när det växer....

Det är en scen ur Truffauts filmatisering av ray Bradburys Fahrenheit 451. Det totalitära samhället vill strypa läsekonsten, personlig kreativitet och fantasi, allt ska ske enligt myndigheternas mallar. Dom tillhandahåller skärmar till hushållen över vilka myndigheterna sänder tredimensionella skådespel som tittaren tror han deltar i.

Det är en fingerad lek med masskommunikation. I själva verket sitter skapandet och ordet inom lås och bom. Alla böcker bränns, brännpunkten för papper är 451. Men några få vägrar ge upp. Dom startar en underjordisk rörelse vilken har som mål att minnas alla böcker för att rädda orden till eftervärlden.
Det gäller att alltid vara på väg. Om inte i realiteten så åtminstone i drömmen. Det är kort från drömmen till illusionen, men det är drömmen som håller konservatismens och stagnationens fälla öppen. Det är det som håller ännu ett fall av Fahrenheit 451 på avstånd. Kai Martin & Stick! Är ständigt på väg..

På väg..
Jag är också på väg. Kl 20.00 en söndagskväll i februari lämnar jag Arvika central med rälsbussen mot Årjäng. Vi är två på tåget och bara jag kliver av i Koppom. Det är mörkt när jag står där vid det stängda stationshuset och det enda huset jag ser är just stationshuset.
- För min del hade studion gärna fått ligga i Örgryte, det är definitivt att vara här. Man vet att det inte finns något att göra. Det blir rena festen när mopedgängen från Koppom kommer hit och snackar.

Det är fjärde gången Peter Bryx och de andra i Stick! Är i Silence studio för att spela in och Peter är förinställd på hur det ska bli även den här gången.
Stick! Är här för att avsluta arbetet med den LP som förhoppningsvis kommer i slutet av april och heter ”Rödplåt”.
Omslaget visar en aluminiumplåt i rött ljus, inget mer, men det räcker för att ge en föreställning om vad den innehåller.
Redan när jag kommer till Värmland är jag väl bekant med den s.k råmixen av ”Rödplåt”. Redan den innebär en av de tyngsta musik- och textupplevelserna ett svenskt band har gett mig. Det är ett stort steg från debut-LPn ”Biomusik”. Gruppen har lugnat ner sig och gör mycket mer balanserad och eftertänksam musik i Magazineland.

En låt ”Hjärta av glas”, skriven av just Peter Bryx, är så stark och känsloladdad att jag nästan inte klarar att ta emot den.

Det är andra gången gruppen är i studion för att slutföra ”Rödplåt”. Under en stormig månad i slutet av november förra året misslyckades man. Isoleringen i Näved i kombination med motsättningar inom gruppen gjorde att sammanbrottet var nära och man blev tvungen att vänta några månader med finalen.
Under den tiden har Henrik, som tidigare spelade i gruppen Besökarna, vilken fick en viss uppmärksamhet med sin singel, ”Anna Greta Leijons ögon” och som var föregångare till Garboshock, kommit in som ny basist i gruppen.

Öroninflammation
Henrik är en minst sagt levande person som kommer att betyda mycket för Stick! Med sin pådrivaranda och entusiasm. Det är han, jag och Peter Bryx som dagen därpå sitter och ser på ”Fahrenheit 451” på Silence video.

Det är alldeles lugnt i studiohuset. Kai Martin har öroninflammation och ligger nedbäddad, Gomer Explench spelar biljar med Mats Bäcker och Tony och Silence tekniker Anders Lind håller på att fixa till syntharna inför eftermiddagens inspelningsarbete. Under en kort stund kommer Kai Martin ut och slänger en blick på TV-apparaten och säger:
- Usch, den är så hemsk den där filmen, jag klarar inte av den...
Fahrenheit 451 är så mycket en hårddragen förlängning av den debatt som rått i svensk press om att rocken skulle vara döende just för att grupper som Stick! Kommer fram och kanske också tar över en del av marknaden. Ingen grupp har reagerat så kraftigt på anklagelserna om att spela ”borgerlig” musik.

För Kai Martin & Stick! Är mer uttalade socialister än de flesta av de musiker som påstås vara arbetarklassens representanter i den pseudodebatt som dragit igång.

Frontlinjerna märks ännu tydligare när vi sitter och äter middag samma kväll.
Några proggare av den gamla skolan är uppe och besöker studion som de var med och planerade i mitten av 70-talet. Det är dom som lagat salladen vi äter. Snart har samtalet utkristalliserat till något som mer eller mindra liknar en intervju. Jag bara sitter och registrerar det som sägs.

Misstänksamheten mot Stick! Är stor hos representanterna för den gamla skolan och snacket blir mer och mer ett förhör. Gruppen utfrågas om sin sociala bakgrund, om hur de kan ha råd med så mycket utrustning, om det verkligen går att spela musik med synthesizers, om gruppen kan tänka sig att spela på stödfester (vilket de gjort vid otaliga tillfällen) och om hur gruppdemokratin fungerar i deras fall.
- Det är mer en fråga om tolerans än en demokratisk process, anser Peter, jag menar, någon har givetvis en grundidé, som han sedan är öppen för kritik på, men det går ju inte att alla kommer in och spelar som de vill, det måste fungera även i samspel.

Till slut händer det som jag fruktat. Anders Lind kommer in och skrattar:
- Ni gör ju hela jobbet åt Schlager, det är bara att skriva av...
Efter det ebbar snacket ut.

Ingen ledarfigur

Kai Martin & Stick! Är i mycket gruppen med stort G trots att namnet talar för att kai Martin skulle vara ledarfigur. Men medlemmarna har så mycket att ge var och en att verkligheten aldrig blir så.
Inte vara Kai Martin skriver texter, den sysslan delar han med Peter Bryx. Samme Bryx som sköter den grafiska utformningen kring gruppen, affischer, pressrealeser och skivomslag. Som omslaget till ”Rödplåt” vars innerpåse gruppmedlemmarna själva bekostat för att dom inte vill ge avkall på sina konstnärliga ambitioner. Tony Vibrato spelar keyboards och har ett brokigt förflutet b.la som musiker i gruppen Blond, som Tages döptes om till efter sin splittring, Tony är alltså en rutinerad musiker.
Ronny spelar trummor och är gruppens yngste medlem, han är inte uppe i studion under de dagar jag besöker gruppen.
Gomer Expensch är den galme saxofonisten och den store revolutionären.

Kai Martin & Stick! Har en mission att genomföra. Dom är en av de få svenska representanterna för den moderna popen, alltså en musik som bygger på traditionella pop- och rockharmonier men som tar musikformen ett steg vidare med influenser från mer exprimentell musik. Resultatet blir stor, modern rock i nämnda Magazine och Simple Minds domäner, som Viva!, ibland Lustans Lakejer och några få ytterligare.


En månad senare är jag i gruppens hemstad Göteborg för att göra den obligatoriska intervjun.
Jag slås varje gång jag kommer till den här staden hur mycket jag älskar den.
Tempot är lagomt högt, det är precis på gränsen mellan storstad och landsortsstad.
I hela Göteborg märks att det är en gammal arbetarstad, det känns i hela stäningen i Haga och Maorna.
Och staden har efter svenska förhållanden helt egen karaktär med sina breda gator och flacka topografi.
Det är här jag träffar gruppen efter att ha lyssnat igen det färdiga resultatet av ”Rödplåt”. Det är givetvis strålande, med en första sida som är, inget annat superlativ uppfyller kraven, strålande. Den sidans avslutning med ”Hjärta av glas” och sedan ”Rör, rör, rör dig nu (det är tid att leva, demonstrera, demonstrera)” räcker för att redan nu försäkra en plats som en av årets största produktioner.
Det är Stick! jag ska träffa, dom ska få försvara sig i anglagelserna mot att vara ett borgerligt band. Jag träffar dom i Majorna, hemma i Peter Bryx lägenhet. Jag brukar aldrig använda bandspelare, men jag brukar heller aldrig träffa Stick! i intervjusituation, den här gången har jag med en Sony..




Medverkande: Kai Martin, Peter Bryx, Gomer Explensch och Henrik K

Ni minns den där kvällen i Silence studio när ni snackade med några människor som menade att folkmusiken egentligen var den radikalaste musiken. Men märkte så tydligt hur olika utgångspunkter kan skapa skilda synsätt på den nya tekniken. Som en förlängning av den diskussionen: Har den anglo-amerikanaks kulturen nu helt tagit över vår egen här uppe i Norden liksom dess moderna musikkultur redan gjort?
Kai Martin: - Visst är det så. Efter Elvis så har ju först den engelska musiken och sedan tysk och i viss mån fransk musik påverkat hela vår uppväxt och hela den morderna musickscenen i västeuropa. Dom där människorna som var hos Silence, och deras gelikar, lever mitt i en jättelik Södergårdseskapism och har inte uppfattat det. Men jag tycker ändå att vi gör en svenska musik eftersom vi är svenskar som gör den. Vi gör den med svenska ögon, med svensk moralkod och svenska erfarenheter. Och man får heller inte glömma att när den traditionella folkmusiken utvecklades kom ju även den någonstans ifrån, det är bara det att den mellankulturella kommunikationen går så mycket snabbare idag.
Henrik: - Jag tror att de nationalle särdragen kommer att bli ändå mer marginella i framtiden än de är idag. Jag tror att utvecklingen kommer att gå mot en allt globalare kultur, vi kommer att ha en monoistisk världskultur eller rättare sagt en västerländsk kultur, vi tappar agravräket...
Peter Bryx: - Levnadsstandarden är så mycket högre i Sverige att när man börjar så har man kanske helt annorlunda förutsättningar, det gör att vi inte närmar oss musiken på samma sätt som t.ex engelska musiker gör, dom är mycket närmare jorden än vi är. Dom gör musiken mer ursprunglig medan vi har lättare att imitera...
Henrik: - Under 80-talet kommer vi att få acceptera att det är dom som visar vägen...

Sångaren Arno Hintjens i belgiska bandet TC Matic som nyligen var i Sverige sa till mig att eftersom de brittiska ungdomarna har det så mycket sämre ekonomiskt sitter de i en fälla då de ofta måste imitera det som gäller för ögonblicket för att deras situation är så pressad arbetsmarknadsmässigt. Att musiker i västeuropa borde och måste ha råd att våga sina egna vägar musikaliskt.
Kai Martin: - Det är svårt att göra så mycket åt den situationen man är född till. Jag menar experimentlustan flödar inte i ett välfärdssamhälle. Fantasin fängslas nästan i det här landet, man märker det överallt.

Kulturellt bakåtsträvande
Peter: - Det är beklämmande att se hur vi i en situation när musiker i gemen faktiskt har råd att skaffa de instrument som behövs för att göra nyskapande musik tvingas leva i en situation där det kulturella bakåtsträvandet är total. Norden är nästan 20 år efter övriga Europa i konstnärliga uttryck.
Kai Martin: - Se på recensenterna. Det är bara så ”Back to the roots” som gäller, det är så reaktionärt, som Bruce Springsteen, en billig Bob Dylan-kopia...
Peter: - Vi är så jävla bonniga i Sverige...
Kai Martin: - Ta det som rubrik ”Dom så jävla bonniga i Sverige tycker Kai Martin & Stick!”

Är inte risken stor att när man ganska medvetet jobbar med influenser hänfaller till ren planering?
Gomer: Kai Martin & Stick! imiterar inte musik...
Kai Martin: - Inte så direkt i alla fall som alla band som kopierar rakt av musik som gjordes på 50- och 60-talet.
Gomer: - När jag hörde LP:n nyss så slogs jag av hur lite det märks vad mycket trendmusik vi lyssnat på. Vi jobbar mer som Cure, från ursprunget. Dom får säkert influenser från andra Brittiska band.
Henrik: - Det går inte att vara helt unik.
Kai Martin: - Kärnan i det hela är att kunna utnyttja sina influenser för att kunna förbättra den ursprungliga idén. Kopierar man bara så har ingen vinnit något.
Peter: - Det gäller att ständigt vara nyfiken. Men det verkar tyvärr som om nästan alla så småningom går i konservatismens fälla. Som att det funnits symfonisk rock en gång och den var dålig. Enligt deras resonemang måste då även den nya synth-rocken vara dålig. Man måste vara beredd på att kullkasta alla sina värderingar om man märker att man blivit lurad in i en tro eller åsikt. Man får aldrig skämmas, för lurade blir alla jävlar...
Konservatismens fälla är att man aldrig vet när den slår till. Man måste kunna ta varje trend som den kommer, rtälla upp den och analysera dess fördelar och nackdelar. Och det allra viktigaste att verkligen behandla trenden inte bara gå på den.
Jag har en tes gällande ny musik som jag utarbetat under en längre tid. I ett riktigt stort samhälle som t.ex London, New York eller Berlin bildas grupper av människor som kommer tillbaks till ett nästan tribalistiskt förhållande mitt i strorstaden. Inom dom grupperna skapas den livskraftiga nya musiken oberoende på omgivningen. Lyssnar man på t.ex Joy Division ger det mig associationer till en infödingsstam som sitter någonstans och framför sin alldeles speciella ritualmusik. Det är något slags frimureri med texter och musik som inledningsvis bara själva gruppen identifierar sig med. Vi har det ännu inte i Sverige av den enkla anledningen att städerna inte är tillräckligt stora men jag tror att det kommer.

Reformvis
Henrik: - Vi har så stor social kontroll i det här landet. Bara en sån där grej om att äta 6-8 skivor bröd om dagen, det är unikt för Sverige.

Att debatten om att rocken håller på att dö dyker upp just i Sverige, beror det på att landet är så genomsyrat av de socialdemokratiskt trygghetsidéerna att ingenting kan ske om det inte går långsamt och reformvis?
Kai Martin: - Jag tror att det är precis tvärtom, att det är så otryggt att alla dom här figurerna som jobbar på den här reaktionära basen greppar efter att ha någon trygghet att gå efter. Därför hänger dom upp hela sin tillvaro och musiksyn på grupper och musik som är sedan länge formgiven och därigenom trygg och säker. Detta istället för att våga satsa lite på dom konstnärliga ambitionerna som finns att bryta nya vägar. Även en vanlig rockgrupp kan spela med känsla, men oftast är det väldigt platt musik som spelas i Sverige.
Henrik: - Jag håller med om allt detta och ser det så gott som dagligen i mitt jobb (Henrik är inspelningstekniker). Men man får inte glömma att det finns en hantverkarmässig sida av rock ´n´roll. Ett exempel är Nick Lowe, att man alltså inte ger sig ut för att göra något speciellt, man gör treminutersmusik, det måste man också kunna acceptera.
Kai Martin: - Det finns ju dom som gillar Hötorgskonst också. Jag tycker absolut inte att det är fel att den musiken finns, det som är snett är den här snedvridna debatten och det äckliga nedhuggandet av den nya musiken. Att vi som försöker skapa något nytt bara får ett ”ha” i ansiktet.
Peter: - Det har vi väl inte råkat ut för så ofta?
Kai Martin: - Kanske inte men genom ideliga påhopp på den formen av musik som vi jobbar med så har det indirekt drabbat oss.

Ni talar om musik som konst. Enligt samma debatt gör ni borgerlig musik eftersom det är Borgarklassen som i alla tider stått för ”konsten” till skillnad från folk- eller arbetarkulturen.
Kai Martin: - Det är borgarklassen som alltid finansierat konsten genom att köpa den, men det är medel och arbetarklassen som skapat den.
Men om ni gör musik för borgarklassen gör ni då inte borgerlig musik som debattörerna säger?
Kai Martin:
- Men debattörerna.. jag tycker att det är ointressant att överhuvudtaget snacka om det...


Borgerlig musik
Peter: - Jag tycker inte att det låter så dumt. Man är ju alltid tvungen att sälja till den som har pengar. Alltså gör man musik för borgarklassen och hårddraget därigenom borgerlig musik. Den mest röde konstnär måste fixa ihop sina tavlor så att de säljer till borgarklassen så länge vi lever i ett sånt här samhällssystem.
Kai Martin: - Men de konstnärer som överlevt som namn till eftervärlden är ändå de som vågat bryta mot traditionerna.
Peter: - Men att bryta mot traditionerna betyder inte att man slickar borgarna...
Kai Martin: - Men i början av den konstens epok har det inte varit frågan om rövslickeri utan frågan om att bryta en rådande trend.
Peter: - Jag känner inte igen såna mönster...
Kai Martin: - Det har ju aldrig funnits någon arebetarkultur som vi fått uppleva, den har hela tiden varit undertryckt.
Peter: - Jag tror att utbildade konstnärer från arbetarklassen ofta känner sig närmare borgarklassen än sina egna för att dom får sina intellektuella behov bättre tillfredställda där.
Henrik: - Det är ju ett faktum att dom flesta etablerade konstnärerna under 1900-talet har haft medelklassbakgrund. Hur förklarar man det?
Peter: - Än sen då?
Henrik: - Det är det som är det intressanta.
Kai Martin:- Visst det är sant. Det är ju en sanning som är så enkel att den är banal att arbetarna helt enkelt har arbetat så mycket att dom inte haft tid att skapa konst.
Peter: - Det är klart att det är ett faktum, men jag tror ändå att de flesta konstnärerna söker sig bort från sin ursprungliga klass, för ska man leva på något är det självklart att man lever på borgarna om man är någotsånär äkta socialist.
Gomer:
- Vi har också sagt i bandet att vi inte vill leva på musiken för att vi ska kunna arbeta så fritt som möjligt. Annars måste man hänge sig åt trenderna...

Vad är borgerlig rock?
Peter: - jag kan aldrig se att våra texter kan uppfattas som borgerliga budskap trots att vi uttrycker oss på borgarnas språk.
Gomer: - I vilken form är vårt språk borgerligt?
Peter: - I symboliken t.ex
Gomer: - Men det beror väl bara på att Kai Martin är uppväxt så och så. Men det gör vi inte för att få framgång på den sidan..
Kai Martin: - Det dom försöker få fram är att Springsteen, Elvis och Lennon gjorde den äkta rocken bara för att dom har arbetarklassens bakgrund.
Gomer: - Då är man bara symptomatisk.

Lennon inte medveten
Peter: - Jag tror inte Lennon var så medveten om vad han gjorde, det är så mycket fråga om en lek. Man leker och så får man se vart man hamnar.
Kai Martin: - Snacka om att Springsteen skulle vara speciellt socialt medveten, ta bilen med en brud och glida highway mil efter mil...
Henrik: - Folk tycker väl att hans skildringar av den unge mannen som söker grepp i tillvaron är proletär på något vis.
Kai Martin: - Javisst, men det räcker inte, för hans bild är en jävligt romantiserad bild av prolitariatets situation i USA.
Gomer: - Jag har en framtidröm att proletariatet ska bli intellekuellt så att vi slipper hela det här tjatet.
Peter: - Som allt gnäll på synten. Hur orkar dom hålla på och tugga egentligen? Dom vet så väl att det varit likadant vajre gång det kommer ett nytt instrument, dom bara framstår som ointelligenta...
Kai Martin: - Det är en löjlig debatt. Ta Depeche Mode t.ex, det var tusentals grupper på 60-talet som gjorde en bra hitsingel. Det är likadant med Depche Mode, man behöver inte lägga in dom eller Classic Nouveax i en seriös debatt om situationen i den morderna musiken. Depeche Mode har ingen bakgrund, inga rötter och vet inte vad dom håller på med. Dom har inte ens lyssnat på sina egna texter...

Om man ser er som ett nyradikalt band (åh, åh från Stick!) skulle inte ni kunna gå ut med ett ännu konkretare, kalla det budskap, och nå ett större resultat.
Kai Martin:
- Jag tycker inte att den s.k nyradikala vågen ens är början på någon våg. Ser man på mig och Peter är det helt enkelt vi som mognat. Man har tagit intryck av världssituationen och ens egna upplevelser.
Men hade inte du ett förhållande till din sociala omgivning även tidigare?
Kai Martin: - Visst hade jag det men om man tar t.ex förra plattan så var det rakare texter på den blandat med rena popschabloner och exprimenterande med det jag och Peter gör idag. Förts nu har jag tagit steget att helt mixa text och lyrik. Jag vågar börjar arbeta med det intellektuella vinklingar och aforismer, det är ju ingen förändring i min eller vår grundsyn...
Gomer: - Jag tycker att det är likte sjukt med det här om nyradikalism...
Peter: - Det är i alla fall bättre än nymoralism..
Gomer: - Visst, men jag har känt en radikal stämning i mitt hjärta sedan jag blev politiskt intresserad och det känns fel att bli påklistrad ettikett ”nyradikal”.

Högervåg
Peter: - Faran med en sådan etikett är att det verkligen startas en ny radikal våg på samma sätt som högervågen. Det skulle ta musten ur hela radikalismen. Det bästa vore kanske om ingen köpte våran platta...
Kai Martin: - Lika lite som vi vill bli idoler vill vi bli hjältar i radikalismens tecken, idoldyrkan har vi hela tiden jobbat emot.
Peter: - Kai Martin har ju sagt flera gånger att han vore en lämplig idol...
Kai Martin: - Jag sa inte att jag var speciellt lämpad, jag sa att jag mycket väl skulle kunna tänka mig att vika ut mig i en tidning.
Peter: - Sa du inte i samband med etc-grejen att eftersom du var en sån antiidol skulle du vara lämplig?
Kai Martin: - Det låter mer som om du sa det...
Peter: - Då säger jag det då. Jag tycker att det skulle vara jävligt nyttigt för svenska folket att ha Kai Martin som idol..
Gomer: - Jag tycker att vi borde gå på den här nyradikala grejen helt, Kai Martin viker ut sig på en rysk flagga, iförd amerikanska kalsonger..
Peter: - Jag skulle kunna tänka mig att bli idol om jag kände att jag verkligen var värd det men å andra sidan, den dan man känner det är man nog ingen vidare idol...
Gomer: - Då är man nog Johnny Thunders...

Kan en grupps texter verkligen ha betydelse som utlösare av radikala stämningar?
Peter: - Jag vet inte längre. Det beror mycket på hur media behandlar en grupp eller artist. Sen på Ebba Grön, i början var dom så jävla farliga men snart tog etablerade media hand om dem och gjorde dem till sina hjärtebarn och nu är dom helt rumsrena och ofarliga, trorts att dom skriver radikala texter.
Kai Martin: - Dom har ju blivit idoler. Dom kanske inte kan hjälpa det men är det ändå...
Så avslutas intervjun med att Peter Bryx säger:
Framställ oss nu inte som intellektuella....

Varför dom fejakade namnen, blir frågan jag måste ställa på väg ut till Henriks bil:
- Det är inga fejkade namn, säger Peter, det var våra gamla namn som var fejkade, de här har vi valt själva och trivs med. Dessutom är det försent att ändra sig nu, STIM och alla myndigheter känner mig som Peter Bryx, och jag ska snart byta till Bryx även officiellt...

Ännu ett fall av Fahrenheit 451
Det är långt senare, långt efter ”Rödplåt” långte efter att alla drömmar infriats. Alla har slutat hoppats, ingen är längre på väg.
I en skog någonstans vandrar människor runt, runt. Dom vandrar skenbart planlöst reciterande. Men inget sker planlöst, allt är noga uträknat. I händerna bär dom instrument. Instrument som är olika stora, olika tunga, olika uppbyggda. Dom har ett gemensamt: Dom kallas synthesizers. Och vandrarna går runt och lär sig i minsta detalj hur dom är uppbygda.
Text: Lars Nylin – Foto: Mats Bäcker
Schlager Nr 40 april -82