Kai Martin & Stick! – en (post)punkhistoria

Datumet för bandet Kai Martin Stick!s tillkomst är satt till första april 1978. Som i allt ur historieböcker ska det tas med en nypa salt.
Men 1978 är sant. Perioden detsamma. Men just den datumen… Nja, kanske, kanske, kanske.

- Jag och Peter Bryx träffades i en musikaffär i Göteborg. Det var en gemensam bekant som jobbade där – en förbannat bra affär, förövrigt, där man kunde få flera gratisex, affischer och annat – som sammanförde oss, berättar Kai Martin.

- Jag hatade Peter Bryx från första början. Han hade diskofrisyr, slänglugg, och jag, som nybliven punkare, reagerade instinktivt.

Men de båda började prata. Kai Martin hade sett Graham Parker & the Rumours på Konserthuset i Göteborg och blivit imponerad. Peter hade inte ens hört dem, men blev tagen av Kai Martins energi. Dessutom var han desperat; han ville spela i ett band, göra låtar och få igång musiken efter att karriären Royal Tramps (som senare blev hatobjekt bland Göteborgspunkarna under namnet Shaggy, bara för att de sjöng på engelska) havererat.

- Vi bestämde oss för att träffas och utbyta erfarenheter, känna på varandra och visa på låtar som vi gjort, berättar Kai Martin.
- Det var faktiskt första april 1978. På Kåren i Göteborg inne i ett musikrum, som hade ett piano där jag spelade några usla låtar utan struktur. Hur Peter kunde säga ja till ett fortsatt samarbete begriper jag inte. Men så blev det.

Kai Martin hade tidigare det året pratar med Torbjörn Hansson, basist från bandet Morsans Profeter där Kai sjöng, om att starta ett punkband. Namnet var klockrent: Stick! med utropstecknet. Omslagsbilden till affischen eller skivan var också given.
- Vi skulle supa oss sketfulla, ligga halv avsmällda i ett dike och ge världen fingret, minns Kai Martin.
Det blev inte så.

Kai Martin och Peter Bryx började umgås, gjorde låtar. Kai Martin, som på egen hand blivit punkare året innan, färgade håret tack vare att Peter då jobbade som frisör. Han kände Bruset sedan tidigare och såg Göteborg Sound i mars och blev imponerad. Snart blev han och Lob kompisar och trots att Kai Martin var ett präktigt borgarbarn lovad Lob, som var r-are, att Kai skulle klara sig från att bli dödad vid revolutionen.

Peter Bryx och Kai Martin började göra låtar, letade folk till bandet utan att egentligen veta hur de ville att det skulle låta.
- Vi lyssnade på allt. Jag mycket på den brittiska punken med Pistols, Damned och Clash. Peter gillade Devo, älskade Bowie och Cockney Rebels. Tillsammans var vi torsk på XTC samtidigt som jag diggade Bruset och Göteborg Sound, förklarar Kai Martin.

I början på april hoppade Gomer Explensch med i bandet. Då med hippielångt hår, som han snart, med Peters hjälp, klippte. Peter hade själv sett till att styva till sin frisyr. Slängluggen försvann för något mer punkigt.

14 och 15 april öppnades Errol’s, en rockklubb som snart fick stämpeln punkklubb. Kanske mest för att Göteborg Sound spelade där båda öppningskvällarna. En av ägarna var Kaj Edanius, som visade sig vara öppen för att spela bas. Plötsligt var Stick! fyra och Kaj blev Rasta-Kaj Farai.
– Vi hittade en snubbe som hette Frans, som vi lät överta en Farfisa orgel som vi haft med från Morsans Profeter. Ja, vi hade egentligen snott den från han som ägde den. Frans hoppade med utan att kunna spela och det lät för jävligt. Men han var en rätt spännande kille. Bland annat hade hans pappa redan på 50-talet testat hasch, fast då genom att äta kittet! förklarar Kai Martin.

- Så småningom kom Lollo Banco med på trummor. Han skulle egentligen spela med Perverts, men de hade inte kommit igång. Så han lånade ut sin tjänster till oss, vilket var jävligt bra. Äntligen kunde vi repa. Det stod rätt klart att Farfisa-Frans inte kunde spela över huvud taget. Bandet ville sparka honom, men vågade inte. - Vi hade fått replokal under Errol’s tack vare Rasta-Kaj. Under ett break drack vi folköl och käkade jordnötter från Errol’s bar medan Frans satt i källaren och hackade på orgeln. Vi var pinsamt konflikträdda, så det slutade med att Lollo gick ner och sa upp Frans som gick hem på stört. Jag har faktiskt inte sett honom sedan dess, förklarar Kai Martin.

Kai Martin & Stick!- RockPalais 1980 Fler av Björns bilder hittar du här.. KLICKA HÄR!

Under sommaren repade de utan orgel. Men i augusti ringde en kompis till Peter Bryx mitt i natten och ylade att han hade hittat en organist. Tony Vibrato klev in i bilden. Med erfarenhet från 60-tals popvärld och som medlem i Blond, som bildades ur Tages, var han en drömfigur för Stick!.
- Plötsligt hörde vi stämsång i våra låtar och möjligheter som vi kanske aldrig annars hade fått, förklarar Kai Martin.

Stick! repade hårt och fick sin första spelning på Sprängkullen 7 oktober tillsammans med bland andra Jesus i Betong, Freddie Wadlings band som en månad senare blev Liket Lever.
- Jag hade ryckt in i lumpen och hatade varje sekund. Men det gav också något slags energi till musiken, säger Kai Martin.
- Men den spelningen var verkligen en kick. Det grymt att spela. Jag gjorde till och med en stagedive innan det var uppfunnet. Publiken var inte riktigt med på detta påfund så de flyttade på sig och jag drattade på arslet ned i golvet. ”Håll dig på scen” skrek någon i publiken. Man skulle ju inte tro att man var något, fast det var ju det vi trodde att vi var.

Under lumpen fick Kai Martin en förfrågan om att skriva en text till en Bruset-låt; det var Nattsteg, som senare kom med som b-sida på det bandets första singel.

I november 1978 var det en stor musikfestival med mängder med nya band, blandat punkgäng och andra rockentusiaster. Stick! var ett av dem.
– Jag fick knappt permis och kom dit i permisuniformen. Fast det var häftigt att spela!

Stick! spelade andra kvällen. Dagen innan hade ett band som hette Kosmisk Struts framför sin rockjazz. I bandet fanns en ruggigt duktig trummis vid namn Ronny Svensson.
- Jag tror att de andra i bandet redan då bestämde sig för att fråga om han ville var med oss, funderar Kai Martin.

Efter att Stick! med inlånad trummis spelat som förband till punkfilmen Jubilée på Göteborgs filmfestival 1979 frågade gruppen om Ronny ville vara med. Svensson blev Jotten och Stick! började genast repa inför inspelningen av sin första singel. - Att få med Ronny var ett otroligt lyft. Musiken och vi blev så oerhört mycket bättre bara efter ett rep. Även om han fortfarande mest var inne på knepig jazzrock så hackade han snabbt i sig hur vi ville att det skulle låta, säger Kai Martin. 23 mars var det dags. Med Nynningens gitarrist Bengan Blomgren som oförstående tekniker spelades Jag dansar inte, Försent (aldrig försent) och Binder min tid in på sex och en halv timma inklusive mix. Rätt snart hörde Tomas Tengby av sig och ville ha med bandet i Utspel. Där spelade gruppen in ytterligare låtar och med Lars Aldman (Lilla Bommen) som programledare sändes programmet 30 april 1979.

- Vi var kungar! Vi gick på fest och jag pissade i Kjell Dabrowski (senare Stinas man) tvättkorg för att han hade legat min tjej innan vi blev tillsammans. Moget! minns Kai med ett leende. Göteborg Sound och Bruset bjöd in Stick! och Attentat som medlemmar till Garageligan. Ett sätt att få fler spelningar. Men det räckte in för Stick!, som alltmindre började känna sig ett punkband.

- Samtidigt som Slottsskogsfestivalen i augusti -79 kom vår singel. Omslaget var redan tryckt med Stick! som namn. Men vi hade ändrat till Kai Martin & Stick! – precis som Elvis Costello & the Attractions, Ian Dury & the Blockheads, Graham Parker & the Rumours. Vi ville markera att vi inte gillade punkens tvångströjor och uniform, förklarar Kai Martin.

Efter ett halvår i Garageligan hoppade Kai Martin & Stick! av. De hade då spelat in sin andra singel på Henrik Venants bolag Heartwork i Lund, tackat nej till Nacksving för de var för politiska, fåttkontakt med Silence, spelat in två spår på Strandeds samlingsplatta Pop-job.

- Vi spela och göra musik. I Garageligan fick man inte spela var som helst och framför allt inte på de diskon som vi spelade på. Dessutom fick man inte lov att göra album. Det var så jävla styrt. Men för oss var punken att göra vad vi själva ville – tack och lov. Vi spelade till och med på mannekänguppvisningar, säger Kai Martin. - Å andra sidan blev vi kallade för jävla bönder i Stockholm, så det var kanske inte bättre där. Fast vi spelade skiten ut vartenda band. Det var otroligt inspirerande. Våren 1980 blev dramatisk för Kai Martin & Stick!: i slutet på april på vägen upp till Arvika, där bandet skulle visa upp sig för skivbolaget Silence, råkade Tony Vibrato, Ronny Jotten och Kai Martin ut för en trafikolycka. - Det var svinhalt och vi körde av vägen i full fart. Vi hade en otrolig tur och var bara några meter från att krascha ner i en ravin. Men hyrbilen blev mos.

Saxat ur VeckoRevyn. Nyöppnade rockklubben Low. Denna kväll delades scen med Peter Franssons (LeMarc) band - Sting.

Men med ny hyrbil tog sig bandmedlemmarna till Arvika och man kom så småningom överens om att spela in hos Silence I Koppom.

- En månad senare blev jag misshandlad i Henrik Venants lägenhet i Lund. Vi hade giggat tidigt, jag hade käkat pizza och druckit mjölk, lyssnat på sportradion att New York Islanders hade knipt sitt först Stanley Cup och mådde toppen. Jag somnade tidigt i Venants soffa, medan de andra festade runt, berättar Kai Martin.

Halv två på natten krossades varenda ruta i Venants kåk vid Bantorget i Lund. Raggarna gick till attack.
- Alla hann fly, förutom jag i min sovsäck, Garbochocks Anna Gustafsson som låste in sig på toan, Stry som var tillsammans med Venants ex och låg i det innersta sovrummet. Men det var mig raggarna hittade och spöade med gummibatong. När det ansåg sig vara klara gick jag omkring och sprejade väggarna med blod. Fysiskt klarade jag väl mig hyfsat och fick sy några stygn. Men mentalt satte det sina spår och jag bröt ihop då vi spelade in Biomusik i augusti. Det var tufft.

Men Kai Martin & Stick! fortsatte sin karriär. Mycket spelningar blev det, tv- och radioframträdande och tidningen Schlagers gullgossar.
Biomusik kom på hösten 1980, i mars 1981 spelade bandet in Man ska vara som ett vilddjur i år/Blått ljus, som kom ut efter gruppens turné Far å flyg med Cosmic Overdose i Sverige, Norge och Danmark.

Kai Martin producerade både Slobobans Undergång och Attentat. Han och Peter Bryx producerade Urban Släkes Så jävla svensk.
– Den bästa punksingeln som gjorts i det här landet. Det är en fantastisk platta, tycker Kai Martin.

På hösten började Kai Martin & Stick! spela in det som kom att bli Röd plåt. Några låtar var klara inför inspelningarna sent oktober -81. Men alltför mycket saknades.
- Jag och Peter hade kommit ifrån det samarbete vi en gång hade. Han skrev sina och jag mina. Men det räckte ändå inte till. Jag tokskrev några låtar, bland annat Rör, rör, rör dig nu och Det här är krig, som vi repade in precis innan vi stack till Silence, förklarar Kai Martin.

Inspelningarna blev laddade. Bandet slets mellan personliga stridigheter och konstnärlig ambition. Under arbetet med plattan stod det också rätt snart att det inte gick att fortsätta med Rasta-Kaj som basist. Inför mixningen i mars sa han upp sig samtidigt som gruppen tänkte ge honom sparken. In kom Heinrich Höffgen (Henrik Cederberg), som tidigare spelat med Besökarna i Malmö/Lund. En karismatisk figur, som gav bandet ytterligare snärt. Hans första framträdande blev inspelningen av tv:s Chrome 22, där bandet spelade Rör, rör, rör dig nu och Hjärtan av glas. Han hann också vara med på några spår på Röd plåt. Våren -82 firade han och bandet triumfer på sin turné, som kröntes av spelningen tillsammans med Siouxsie & the Banshees på Gärdet inför 40000!

Kai Martin & Stick Roskildefestivalen -84 Du hittar fler bilder av Per-Åke Wärn genom att KLICKA HÄR!

- Det var mäktigt. Men hela turnén var så fräck. Till och med turnéavslutet i Oslo med Heinrich fullproppad med febernedsättande på grund av vattkoppor. Jävlar vad han såg ut. Men det gick och vi behövde pengarna för att få turnén att gå ihop, förklarar Kai Martin.

Bandet blev erbjuden en folkparksturné, men tackade nej. Istället gjorde de låtar och spelade in demor i studion där Heinrich jobbade. Senare på hösten gjordes singeln Paradoxal/Silverskrin. Paradoxal, en låt riktad mot alla nynazister som dykt upp i Sverige.
- Vi trodde vi hade gjort en politisk diskorökare. Vi trodde fel, skrattar Kai Martin.

I mellandagarna gjorde bandet ytterligare demoinspelningar, men utan Gomer Explensch som var på semester i Mexiko och USA.

Det blev Tony Vibratos sista medverkan i bandet.
De bestämde sig för att inte ersätta honom, utan körde som femmannaband.

I slutet på juni åkte de åter till Silence. Nu för att spela in sitt tredje album.
– Vi hade bestämt att vi skulle göra låtar på plats i mesta möjliga mån. Väl där bildade vi en stam för att komma i stämning. Bryx rökte mycket brass, Heinrich och Explensch gick på speed och jag och Ronny var renlevnadsmän som lyfte skrot och sprang. Det var helt galet, men blev väldigt speciellt. Sommaren var rekordvarm, lokalfolket kastade sten på oss vid badplatsen när vi kom med våra indianliknade frisyrer och vi gjorde Simmarna till en milstolpe inom svensk rock. Synd att så få fattat det. En i stort sett fantastisk sommar, säger Kai Martin.

Du hittar fler bilder av Per-Åke Wärn genom att KLICKA HÄR!

Men efter sommar kommer höst. Peter Bryx var färdig med bandet och hoppade av. Kai Martin & Stick! beslöt att fortsätta och annonserade i Schlager efter gitarrist. - En kille från Dalarna svarade. Det var Jörgen Cremonese, som senare blev Georg från Georgien. Han var ett geni så ung han var, säger Kai Martin. Nyårshelgen blev kombinerad sprit- och knarkorgie samtidigt som gruppen spelade in låtar i Silence. Några minuter efter midnatt på det nya året sjöng Kai Martin in den versionen av Dans är synd som senare blev gruppens sista singel. Då började också arbetet med bandet sista album Uppståndelse. Ett segdraget arbete, som inte gav resultat förrän våren -85. - Då hade vi sniffat kokain med Echo & the Bunnymen, spelat på Roskilde och gjort en misslyckad Norrlandsturné. Vi var slut och bestämde oss för att kasta in handduken. För fan, det var ju ingen som ville lyssna på oss, ingen vill köpa våra plattor och det var bara radions P1 som uppmärksammade Uppståndelse. P1!, säger Kai Martin och skrattar åt minnet. Den 10 augusti 1985 gjorde Kai Martin & Stick! sin sista spelning. Slottsskogsteatern blev arenan, folk kom och radion spelade in. Alltid något.

– Vi var ett mycket häftigare rockband än många vet. Vi har haft våra knarkare, kåkfarare och dramatik. Men Kai Martin & Stick! var också häftiga. Så här efteråt är jag grymt stolt över det vi gjorde och att vi gick vår egen väg. Jag gillar att vi faktiskt inte stagnerade och att vi la av när vi inte hade någon publik. Det måste man ha som band, annars är det helt meningslöst, avslutar Kai Martin