”Det här är en skum bransch”
Det säger rocksångaren och hockeymålvakten(!) Kai Martin

Kai Martin är rocksångare.
Men också korrekturläsare och ishockeymålvakt!
- Man måste ha båda fötterna på jorden för att kunna skriva bra rocklåtar, säger han.
Det finns både för- och nackdelar med att bo i rikets andra stad Göteborg.
I Stockholm finns skivbolagen, de största dagstidningarna, radio och TV, de flesta spelställena.
- Kanske skulle vi ha varit större och sålt fler plattor om vi bott där, säger Kai. Men vi har valt att stanna i Göteborg. Stan är inte så påverkad av tillfälliga trender.
Vi – det är Kai Martin & Stick!. I gruppen ingår förutom Kai på sång, Peter Bryx, gitarr, Gomer Explensch, saxofon, Ronny Rock, trummor, Tony Vibrato, klaviatur och Henrik K, bas.

Korrekturläsare
Alla sex har valt att ha andra jobb, eller studera, vid sidan av musiken. Det är viktigt att träffa folk med andra erfarenheter, inte bara rockmusiker, menar de.
Kai jobbar som korrekturläsare på kvällstidningen GT. Och så idrottar han:
- Hockeyn är en del av mitt liv jag ogärna vill vara utan, säger han. Jag är målvakt i Tynnereds IF, ett lag i division 3. Tränar regelbundet sedan tio år.

Själv har jag lite svårt att tänka mig Kai som hockeymålvakt. Senast jag träffade honom hade han en mycket elegant grå kostym på sig.
Och hatt! Så klär sig bara rockmusiker – och excentriska konstnärer.
- Det är viktigt att bejaka fantasin, säger Kai. Folk verkar vara rädda för allt som är annorlunda nuförtiden, ovanliga kläder t.ex. Likadant är det med de här skriverierna mot rockgrupper som använder synthesizers.

Kritik mot kritiker
- En del kritiker vill tydligen att rockmusik ska låta precis som den gjorde på 60-talet, att musik måste vara lättillgänglig för att gå hem. Men föraktet för ny rock är väl ett tecken på 30-årskrisen kan jag tänka....
Men naturligtvis lyssnar inte alla 30-åringar på gamala Tio-i-topp-låtar. Kai berättar om Tony Vibrato, 36 årig klaviaturspelare i Stick!:
- Hans rötter är blues och Dylan. Men idag lyssnar han på Simple Minds, Magazine, Ultravox och Roxy Music – precis som vi andra.
Just nu finns det inga andra svenska band som Kai känner gemenskap med. TT-Reuter och Garboshock var två grupper, men de har lagt av. Kai känner sig ensam musikaliskt.
- Det är som om vi jobbade isolerat i förhållande till övriga musik-Sverige. Vi vill inte spela ute jämt och ständigt. En del grupper turnerar året runt men säljer inga plattor. Andra turnerar nästan aldrig men säljer hundratusentals plattor.

Bra platta sålde dåligt
- Det är en skum bransch det här, säger Kai och suckar.
Det är kanske på plats med lite fakta.
Ni har säkert hört Kai Martin & Sticks fjolårssingel ”(Man ska vara som ett) Vildjur i år”. Den fick lysande recensioner och spelades ofta i radio. Men har sålt ynka 2 300 exemplar.
Debut-LP:n ”Biomusik” sålde inte mycket mer 3 200 exemplar.
- Vi har dåligt rykte i punkkretsar, trots att vi tillhör den generationen, säger Kai i ett tappert försök att förklara skivförsäljningens mysterier.
Tro nu bara inte att Kai Martin & Stick! resignerat. För det har de inte. I höstas tränade de intensivt innan de åkte till Silence studio i Värmland för att spela in LP:n ”Rödplåt”., som släpps i dagarna.
- En mer homogen platta än något vi gjort tidigare, säger Kai. Vi har funnit vårt musikaliska språk nu, vet vilken stämning vi ska lägga in i låtarna
- Likadant är det med texterna. Jag skriver inte så mycket rakt på sak nu. Men visst är vi ett politiskt band. Jag föraktar båda stormakternas sätt att behandla världen. Det gäller att skapa en positiv kraft mot detta.
- I en tid när det finns risk att falla in i apati och handlingsförlamning gäller det att mana folk att visa sig och demonstrera sitt existensberättigande!

Som synes tänker Kai Martin & Stick! fortsätta spela sin musik. I maj väntar live-spelningar upp till tre gånger i veckan. Om Peter Bryx hunnit skaffa sig en ny gitarr vill säga:
- Vi är en fattig grupp, säger Kai. Peters gitarr håller på att rasa ihop. Men vi ska söka kulturstöd för att dra in lite pengar...!
Aftonbladets Ung-bilaga Söndagen 25 april 1982
Text - Anders Hvifeldt Bild – Rolf Pettersson