EASY ACTION – RITZ, STOCKHOLM

Easy Actions medlemmar, anförda av den fredjdige sångaren som valt att kalla sig Zin Zan, hade visning på Ritz av sitt New York Dolls-mode. Läder och leopard, påfågelsplymer till hår och vackra pojkare, en image de tänker pracka på USA. (Är inte det som om amerikanerna försökte sälja oss en Snoddas? Hur som helst över till musiken.)
Till att börja med stod jag faktiskt där och formligen gillade vad jag hörde. Täta explosioner av gitarrock, kompakt och kompetent avlevererad.
Dom förutfattade meningarna (två före detta Noice-medlemmar...) var som bortblåsta. Jag formulerade idéer om varför Easy Action lyckas där hårdrocken misslyckas med att behålla kraften och ursinnet utan att köra över sin publik och samtidigt tråka ihjäl den. Är det kanske så att Easy Actions bakgrund i Dolls och 70-talets powerpop (Glitter m.fl) ger en mer framkomlig väg mot en kraftfull rock för 80-talet? Möjligen. Det är betydligt roligare att höra Easy Action än några Judas Priest eller Iron Maiden. Men inte är de, inte ens hårdrockens hopp.
Det började bra, med ”We go rocking” hård pop med envis refräng, övertygande framfört.

Ett par låtar till var det någorlunda roligt, men sedan blev det våldsamma utspelet till ovarierat tröskande och jag lade på locket för att skydda själen. Man tröttnade också på Zin Zans spastiska ryck och schitzofrena blickar. Han bör dock ha showmännens medalj för heroiskt slit med en publik som var nästan total rensad på respons.
USA nästa blir det för Easy Action, after att de fått ett guldkantat skivkontrakt. Med tur och massor av dollar hittar det en mindre motvillig publik i landet där en Joan Jett säljer mängder. Det är med sådana kraftpopare som gruppen i sina bästa stunder kan konkurrera. Om amerikanerna vill ha – låt dom få det.
Sören Nylin Schlager Nr 85 (3 –84)

Från ett medelålders kaffedrickande gäng grabbar klädda i bylsiga sportjackor eller möjligen en italiensk skinnpaj till de hisnande kreationer innehållande allt från tatueringar till i London nyinköpta stolpskor som inte går att ta sig fram till närmaste pub i ens är steget kort.
För allting började en gång i tiden just här på Sonet. Så här var det:
Easy Action består av folk inte av ett gäng nykomlingar utan av folk som klarat av att kryssa sig fram genom de olika vindkantringar som försatt pop- och modeindustrin ur kurs fler än en gång.
För några av dom här grabbarna var det först punk. Alex Tyrone som heter Peo Thyrén fanns i Noice och som gav ut sina skivor på Sonet under överinseende av Ola Håkansson. En grupp som såg ut och lät som en Hennse&Mauritz-upplaga av de ungar som skrek ur sig all ilska och alla aggressioner i slutet av 70-talet. Både i Stockholm och Londons förorter. När Noice sparkade sin trummis ersattes han av Fredrik Von Gerber. Idag känd som Freddy Van Gerber i Easy Action.
Noice sprack. Thyrén och Freddie Hansson från gruppen bildade tillsammans med Niklas Östergren ett nytt Noice. Som dök upp med ”Europa” och ett nytt utseende. Vita kostymer och ett sobert och prydligt yttre.
Nya Noice såg ut som om dom köpt sin synth-romantik-image på postorder.
Det blev bara en LP.
Vintern 1983 var Peo Thyrén i London och såg Hanoi Rocks. Fortfarande klädd som en billighetskopia av Johan Kinde gjorde Thyrén stora ögon när han såg den misnt sagt vilda look finländarna utstrålade.
Tillbaka till Sverige och nya kläder.
Idag får de extravaganta frisyrerna, tatueringarna och kläderna sin belöning. Tjejer och fotografer flockas kring gruppen när dom drar fram på Londons gator. Easy Action har gått så långt i sin satsning på yttre uppmärksamhet i världens ledande ungdomsmodestad.
En prestation.
Modetidningen Elle tog en kväll bilder av Easy Action på ett av Londons klassiska ställen, Camden Palace.
Easy Action är garanterade att få göra en singel, en mini-LP och en riktig LP. Vidare har Warner Brothers försäkrat sig om option (förhandlingsrättigheter) på ytterligare sex LP. Om det nu skulle slå.
Videon skall vidare från Europa till USA.
Rockkanalen MTV är givetvis målet.
Vad är det då som talar för att Easy Action ska lyckas.
Hittills är det största som hänt att den senaste singeln blev utsedd till veckans singel i engelska rocktidningen Sounds.
Detta är nu ingen garanti för någonting.
De flesta svenska hårdrocksgrupper som får fast något på vinyl brukar det också ösa lovord över från Sounds håll. Och minns gamla Rude Kids, hur uppskrivna de blev i NME och Sounds, åkte till London för några spelningar, blev slängda av scen och fick springa hem till hotellet.
Frid över Bönas minne.
Själva kallar Easy Action sin musik för ”glamrock för 80-talet”: Eller en korsning av ”Bowie, Mott the Hoople, Bolan och AC/DC, Aerosmith”.
- Vi satsar mer på utlandet än Sverige, säger Alex Tyrone. Skall man slå i Sverige måste man spela en utslätad och snäll form av rockmusik och sjunga på svenska.
Det har vi redan gjort.
- Vi vill att publiken skall ha något att se på. Inget politiskt budskap, enkla texter som folk känner igen sig i. Good time rock´n´roll. Inget konstnärligt crap som inte betyder nåt och bara är kvasiintellektuellt. Det har gjorts för många gånger.
Just nu har Easy Action världen framför sina fötter. Grabbarna pratar om vilket som vore roligast, att ”beaka” i USA eller England. Att dom skall slå igenom är ställt utom allt tvivel.
Om det nu inte skulle gå så bra, vad händer då?
- Vi har ett halvår på oss att visa vad vi går för, säger Freddy. Vi kanske blir kickade från WEA om det inte håller. Men bandet fortsätter i alla väder.
Schlager Nr 88 (6 –84) Från ett reportage om Svensk rockexport av Håkan Lagher