Ändå spelar de dansvänlig musik och gav allt på scenen. Bandets andre gitarrist, Joppe, hann med att ställa både herrar Townshend och Berry på skam och färga sin vita Fender Stratocaster röd av blod. Han skadade sig på en lampa under sina akrobatiska övningar.
- I kväll hade jag 39 graders feber, det är vildare i vanliga fall, säger han där han ligger på golvet. Jag tar ut mina aggressioner på min gitarr och min Renault.

Ingen i bandet är direkt lastgammal. Zebo och basisten Larry Lorry är 23, Joppe är 20 och trummisen Kricke är 18. Även om det är Zebo och Joppe som snackar mest är bandet en enhet, de andra skjuter in en mening då och då. Alla utom Kricke skriver låtar och sjunger. Deras material är enormt, över 25 egna låtar och 10 andra.
- Texterna är viktiga, fortsätter Joppe. På vår platta har vi gjort dem övertydliga för att de ska kunna gå fram.

Plattan är en av de första i Sonets nya giv med svenska band och ett nytt skivformat. Varje platta innehåller sex låtar och är ett mellanting mellan EP och LP. Docent Död platta är bra, bland det bäste svenska jag hört på länge. Texterna är lite präglade av Stockholm och bandet kan räknas in i den våg som kallas New StockholmPop, även om Docent Död är rockigare(och sjunger bättre) än t.ex Reeperbahn.
– Men det är orättvist att jämföra oss och dem, tycker Zebo.
Vi gör vår pryl de sin. Vi har haft konserter med dem och repar på samma ställe, Grillen i Stockholm.

Trots kopplingen med Stockholm kommer Docent Död från Sollentuna, n av de aktivare orterna när det gäller musik. Kommunen har en egen rockförening som aktivt försöker främja banden. Ur bandet Aktiespararnas Årsmöte uppstod Docent Död hux flux när grundaren Mats Olofsson gav ut singeln ”Klockan ett”/Sven Jerrings Röst”. När den började sälja runt Stockholm blev de seriösa, bildade ett riktigt band och har repat fem gånger i veckan i ett halvår. Mats blev tvungen att hoppa av och Kricke tog över som trummis. Nu förbereder Mats en solosingel till hösten och en comeback i Docent Död som organist.

Trots att bandet snabbt fått ett rykte i Stockholm och blivit något av ett kultband är ekonomin ett problem. De har varit inne på studiecirkelköret och har en utrustning som duger att repa på, inte mer. Nu spelade de på Micke Rickfors prylar.
– Målet är att det ska gå ihop, säger de. Zebo fortsätter.
– I början annonserade vi våra spelningen, men ju mer vi annonserade ju färre kom det.

De vill inte fortsätta spela på Musikverket och gillar inte riktigt ungdomsgårdarna. Innan semestern ska de till Linköping och Göteborg, sedan får de se vad som händer. Ett kulturstipendium hade varit på sin plats, tycker jag.
– I kväll spelade vi på nåder, upplyser Zeb och förser sig av kvällens gage, ljummen öl och smörgåsar. Inga pengar här inte.
– Får man inga pengar får man göra reklam istället, fortsätter Zebo, även om deras låt ”Coca Cola” inte direkt skulle välkomnas av Pripps.
– När vi får pengar blir det förstärkare, trummor, ordentligt P A och tio backar öl, säger Joppe.
De andra instämmer.
Veckorevyn Nr 30 – 23 juli 1980 Text: Daniel Atterbom – Foto: Johan Edlund