Från att ha varit slamriga och charmiga med texter som till stor del handlade om flickor med stora blåa ögon, parker och stadshotell, har de nu skurit ner på slamret, ökat ännu mer på melodierna och gjort mognare novelliknande texter om allt som man inte väntar sig att hitta.

Mallorcaresor, olycksfall i trafiken, Det stora klippet och motionsslingor är då inte det första jag tänker på när jag tänker på poptexter. Inte ett uns av charm har de tappat på vägen heller. Så vade är det då som felas?
Kan det bero på att de flesta har sin uppfattning om Docent Död som ett gäng moppenissar klar, och sen kan ingenting i världen rubba den övertygelsen? Jag misstänker så är fallet.

Skyll er själva, säger jag om ni inte orkar upptäcka dem, på nytt eller för första gången. För här finns en bit Sverige komprimerat och med marknadsföring i den större skalan skulle Docent Död kunna nå en lika stor publik som andra ”typiskt svenska företeelser” som ”Sällskapsresan”, ”Repmånad” eller Volvo 142 i vit lack.
Inga liknelser i övrigt.

Inte kan man beskylla dem för att snegla åt kommersialismen, vara pretentiösa trendsurfare eller på annat sätt flirta med marknadskrafterna heller. Docent Död gör helt enkelt bara vad de själv gillar, oberoende vart vinden blåser.

Det är sådant som lönar sig i längden.
- Även om det kanske tar 10-20 år innan folk inser vad som är kvalitet, vad det är om håller, säger Joppe. Det vore ju synd om det skulle dröja så länge innan STIM-pengarna började rasla in för Docenterna som har dåligt ställt i kassan.

- Men det har ju alla som håller på att spela, viftar de avvärjande. Den första singeln ”Sven Jerrings Röst” spelades in i BMB-studion i Älvsjö 1979 för nästan ingenting, sålde 1500 ex, gick med vinst och banade vägen för ett kontrakt med Sonet och den utmärkta MP:n med ”Solglasögon”, ”Bensin i blodet”, ”Chick-e-chack”. ”En av de bättre popplattorna som gjorts i landet”, tyckte Mats Olofsson som själv var med på den tiden. Han slutad eftersom ”popstjärnetrippen” inte var hans melodi. Det blev Joppes yngre bror Kricke som fick hoppa in på trummor och vara med och repa fyra dagar i veckan istället, och lägga grunden för det nuvarande Docent Död.

Tidigare var det olika formationer som ”Claude Fassot”, bandet döpt efter en uppdiktad 1800-tals-filosof, och Larrys, Mats Olofssons och Zebos utflykt i hårdrocken. Eller Joppes och Krickes ”Aktiespararna” (”och så tvingade vi dit Larry till varje rep. Men vi var bra, och det var nog mer R&B.”)

Så det blev Docent Död efter en singel som Mats Olofsson och Docent Död gjorde.
– Men det var bara för att han skulle sluta och vårt sätt att avtacka honom. Spelningar och åter spelningar på Musikverket avlöste varandra.
– Vi spelade säkert där varannan vecka, minst. Jag vill minnas att jag redan då insåg att någonting utöver det vanliga hade de.
Om inte annat så hade Joppe ett sätt att sjunga ”åh,åh” på, samt lång lugg och alldeles för stora och grälla skjortkragar. För att ta temperaturen på Docent Död 1982, och höra deras egna åsikter om sakernas tillstånd, träffas vi en eftermiddag på Lindqvists Konditori i Stockholm (och bara att vara en grupp som stämmer träff på ett konditori, gör att de på min egen värdeskala steg en grad till).

Nyårsspelningarna i Sälen hade knappast fått kinderna att glöda av hälsa på Docenterna, och Zebo var riktigt illa däran. Fast man kanske inte ska beskylla Sälen för att orsaka blindtarmsinflammation.

Så det blev bröderna Pihlgren, Joppe (gitarr) och Kricke (trummor) och Larry Lövgren (bas) som fick berätta hur och var Docent Död ligger i tiden. Om de ligger i tiden.
– Det är inte bra att passa in i tiden för mycket heller, säger Joppe. Då blir man ute om ett år igen.

Vi blev jävligt uppskrivna för ett år sedan. Det var nästan svårt att tro allt som skrevs om oss, ”det bästa de hört” osv. Det var jävligt löjligt egentligen.
– Vi var (är) utan tvekan bra, vi håller hög kvalitet och det passade så bra in i hela modsgrejen då. Men det passar inte in nu och ändå är det samma grej. Men det är som Wolksvagenbubblan. ”Nu har vi gjort en bil som ni kommer tycka är jävligt ful och tycka att den inte passar in nu. Istället är den tidlös, och kommer att hålla länge”. Vad blev följden? Jo, en av de populäraste bilarna någonsin, och den håller fortfarande.

Tidlös pop, är det vad ni vill göra?
– Ja, vi kommer att hålla fast vid det vi gör, säger Kricke. På så sätt blir varken vi eller de som gillar oss besvikna.
– Man kan ju inte hålla på att förnya sig bara för att alla väntar sig det, för att man ”ska” förnya sig. Vi har ingen ambition att göra det. Vi har utvecklats inom vår stil, vi gör inget fantastiskt, jag väntar mig inte att få Nobelpriset, det är inte något sådant jag strävar efter, påstår Joppe.

– Den nya plattan är ett steg uppåt produktionsmässigt sett. Vi visste hur vi ville ha det ljudmässigt. Så spelar vi bättre. Det är en naturlig utveckling av oss som musiker, ingenting som vi tvingat fram. Ju mer man spelar, desto mer ändras spelsättet. Jag vill inte lära mig spela gitarr på det konventionella sättet. Det är ingen idé att öva upp sig för att bli en virtuos. Jag vill lära mig något eget. Långsamt känna på och komma på egna grejer. Annars blir det vråltråkigt.

– Vad är det som säger att inte fyra bilhandlare kan göra bättre poplåtar än fyra proffsmusiker? Som Docent Död är vi begränsade. Vi vet det. Den enda som egentligen kan spela är Zebo. Han övar mest, har jobbat som musiklärare och den enda som vill bli riktig musiker av oss. Zebo är också den som kommer med färdiga låtar. Och har synpunkter på hur vi andra ska spela. Vi andra skriver mycket tillsammans, och arrangemangen hjälps vi åt med.

Zebos låtar är bl.a. ”Hon dansar bara med nyktre killar” och ”Tusen heta kyssar” (som har den oemotståndliga raden, ”han var så kär att blommor exploderade ibland”).

Att alla var med och vred på knapparna till ”Svarta hål”, det märks om inte annat inskjuter jag, och säger samtidigt att det är en snygg plankning av Kinks ”See My Friends”.
–Ska man planka, varför inte göra det ordentligt! Men det vara bara en kul grej, sådär på slutet.

Vad är bra pop?
– Stones, Who och Kinks, svarar Joppe utan att tveka. Det är vad jag lyssnar på och vad jag gillar.
Joppe är den som är mest inne på den utpräglade slammerpopen, vilket också märks på de låtar han själv skriver. Larry säger att han lyssnar mycket på blues och bluesbaserad musik, och Talking Heads. Kricke har blivit indoktrinerad av sin äldre bröder och vuxit upp med Joppes smak och frank Zappa.
– Costello, Joe Jackson, Jam och Talking Heads håller än så länge, de kommer säkert att överleva, tror Larry. Likaså Joy Division och Human League,

De gör tidlösa, bra låtar.
– Bra poplåtar är enkla låtar, tre ackord, enas alla om.
– Kraft, säger Joppe. ”My Generation”, den har kraft och tillräckligt med feeling för att vara en bra låt.

My Generation brukar även bröderna Pihlgren dra som extranummer när de andra (och äldre) inte orkar. Det brukar bli ett uppskattat och ganska hejdlöst nummer, och det är ett smärre under att Joppes Fender Strata håller än.
– Ska man tala om det mest positiva med Docent Död, säger Joppe, så är det att vi är tre motorer, Tre sångare som ger variation och alla skriver låtar. Det blir det bästa av allas material som blir kvar.

Hur mycket betyder texterna i förhållande till musiken?
– Texterna betyder minst lika mycket som musiken, säger Joppe. Musiken får inte dra ned texten.
– Helst ska det vara lagom pretentiösa texter, det är sådant som går hem enas de om.
– Ronander/Björlind, Eva Dahlgren, ja inget ont om dem alls, men vad är det egentligen för texter?

Vi har slutat tänka på vad som ”går hem”. ”Coca Cola” blev ju anmäld till radionämnden som reklam och propaganda. Det är vid sådana tillfällen som man undrar varför man skriver texter överhuvudtaget, suckar Joppe.
– Ibland så går inte orden fram eller, inskjuter Larry, allra helst när man spelar ute.
Krom säger han och smakar på ordet.
Jo, det är ett bra ord, det funkar i sammanhanget.
”Kromade läppar” heter en av låtarna på Tusen heta…, en av mina favoriter med ett underbart och kort gitarrgnissel.
– Stimulering är ett bra ord också.
– Det skulle jag använda om inte Problem hade använt det redan. Jag menar, ingen som hade kommit på tanken att sjunga om stimulering i en svensk poplåt innan 78 när Problem gjorde det. Det ordet säger mycket, är mångtydigt. Engelskan har ”baby” och ”action” att stoppa in hur mycket som helst utan att det blir löjligt. Ska man försvenska det till ”draget” eller något sånt blir det ju bara töntigt. Allra helst om det ska rimma.

”Bästa vägen söderut” har en suverän text. Smart och berättande. Hur kommer man på att göra en text om en Mallorcaresa, frågar jag?
– Ingen annan har kommit på det tidigare.
Nej, men det var ett bra namn. Det är egentligen ett hopplock från flera andra låtar. Refrängen ”1,2,3,4 timmar på Mallis” hade vi sedan tidigare. Det är egentligen Zebos idé. Vi har inte varit på Mallorca.
– Jo, jag var där med min pappa en gång, påminner sig Joppe. Det var inget fel med det, berg, hav och blommor som på vilket annat ställe som helst.

Hur är det med Docent Död och bilar då?
– Det är häftigt med bilar, lastbilar, svarar Joppe.
Lastbilar?
– Ja, speciella bilar, eller skrotiga bilar som går skitbra fast ingen väntar sig det, sånt är rätt kul, säger Joppe och resten ser måttligt roade ut och vrider sig lätt i stolarna. Jag misstänker att han kan bli ganska ordäglig med sina bilar om ingen hejdar honom.
– Renault Gordini är min favoritbil, men låten ”Gordini” på plattan handlar ju inte direkt om bilar. Dom blir överkörda av en bil bara. Den texter har en liten extrapoäng som jag gillar att hålla på med. ”Han känner inte henne…” blir ”Han kände inte henne…”. Men det är en grej som är svår att uppfatta när man spelar ute.

Varför kan man förresten inte skriva en låt om en lastbils chaufför som i ”24 ton”?
Docent Död borde rimligen gå hem hos de flesta. Alla känner igen något som de sjunger, annars bor de inte i Sverige.
– Vi har nog n ganska vanlig publik, tror Kricke när jag frågar.
– Men det beror på stället också. Det är inte barnmusik i alla fall.
Vår publik är inte lika gammal som Dag Vags, men inte lika ung som Gyllene Tiders.
– Kring 18 år så där, efter gymnasiet och uppåt.

I somras reste de runt i parkerna vilket var mygg, dimma, jävligt kallt och vinterkläder, enligt Kricke.
– De bästa ställena att spela på är musikforum, små klubbar eller pubar. På musikforum är det den fördelen att folk kommit för att lyssna, för de är intresserade av musiken, säger Joppe.
– Nu har vi inte spelat så mycket ute. Det blir mer i februari, då ska vi börja arbete igen. Det är först nu som vi haft tid att vara lediga egentligen, säger Kricke.
– Ambitionen är väl att kunna leva på det. Att det är roligt. Att göra bra grejer. I värsta fall får vi väl skaffa oss något annat arbete.
– Fast det borde hända mer grejer runt omkring. Mer fest, mindre slit.
Så berättar de hur omständigt det är när något ska fixas, en förstärkare hämtas eller flyttas. Då ska alla hjälpa till lika mycket och det är ett evigt fiddlande hit och dit.

Av någon anledning glider samtalet över till ämnet stepplektioner. Larry påstår att han ska börja lära sig steppa, vilken scenshow det skulle kunna bli, vilka extranummer! Och med Larrys hiskeliga skjortor måste bli toppen.
Den grönsliskiga nu senast i Sälen tog tydligen priset att döma av de övrigas entusiastiska äckelförtjusta skratt.
– Hawaiiskjortan är inte dum den heller.
Själv tycker jag att hottentottskjortan är värst och att Docent Död är bättre än någonsin. Därmed inte sagt att de är några frälsare, förnyare eller vitterhetens mästare.
De gör inga anspråk på att vara det. De tar bara det bästa av allas material och gör poplåtar som de själva gillar.
Så enkelt är dt.
Man kallar det visst kvalitet.
Schlager nr 34 - 26 januari 1982 Text: Susanne Ljung – Foto: Mats Bäcker