För ett år sedan var de så inne man kan bli i massmedia. I dag är det annorlunda. Andra LP:n spolades mer eller mindre och de är redan ute hos de trendmedvetna skribenterna. Vad hände?
- Då låg vi rätt i tiden. Nu har vi syntvågen emot oss, säger Zebo.

Joppe menar att de inte är söta 17-åringar men när jag påpekar att det är inte Dag Vag heller så faller det argumentet. Men egentligen kvittar det. Som Larry säger:
- Det var ju ett skämt, allting. Vi gjorde en singel utan att ha spelat ute och när skivbolagsfolk tyckte vi gjorde höjdargrejer så garvade vi. Det var aldrig vår ambition ”att slå”.

Men nu är det allvar. Nu svettas de över STIM- och NCB-listor för att få rättvist med kosing och få ihop en deklaration.

Låter så rätt
Gruppmedlemmarna har själva producerat senaste LP:n, ”Tusen heta kyssar från Docent Död”, och jag kan inte fatta att de utan speciell studioerfarenhet kan göra en LP som låter så rätt.
- Även om vi inte kunde tekniken visste vi hur det skulle låta. Trummorna skulle vara slamriga och gitarrerna skulle vara ”distade” (ha förvrängt ljud), säger Zebo.
- Det är för lite slammer på svenska popplattor. De vågar inte kräma på. Det finns bara en svensk slamrig LP och det är Problems, men den är kanske för jävlig. Ljudet är taskigt, men de hade rätt inställning. Säger Joppe.

Bara kommer
Jag undrar hur de skriver sina fantastiska hits. Det brukar ingen kunna svara på. Inte Docent Död heller.
- Det liksom bara kommer, säger Joppe.
Han och Larry brukar skriva ihop eller var för sig. Zebo skriver för sig själv. Men gränserna har luckrats upp och de är inne och hackar i varandras låtar med ord och refrängslingor.
- De skriver så olikt varandra. Zebo är mycket bestämd, presenterar alltid färdiga låtar, har till och med synpunkter på hur jag ska spela trummor. Joppes låtar är lösare i formen, nästan bara idéer, säger Kricke Pihlgren.

De gör geniala texter men har fått fan för dem av kritiker.
- I Sverige ska allting bara handla om en sak i taget. Nu ska man skriva om hur man jagas av digitalur. Jag har aldrig jagats av digitalur, hur ska jag kunna skriva om det? Mitt intresse är bilar så då skriver jag om bilar. Jag blir kanske intresserad av jazzbalett och då kanske jag skriver om det. Det får väl komma som det kommer, man ska väl inte tvingas skriva om nåt man inte känner för, säger Joppe.
- Och jag blir lack när dom skriver att jag åker moped till tonårsland. Herregud, det var ju när jag var i mopedåldern jag skrev de verkligt ångestladdade texterna, inte idag, säger Larry (Han är 25.)

Floden Kwai
Till slut kommer jag på att fråga om visslingen i ”Franska drömmar” (en låt på senaste LP:n som inleds med en oemotståndlig melodi som visslas)
- Vi hade melodin och ville ha fram den lite taktfast och käckt, som soldater som marscherar, eller scouter, säger Joppe.
- Vi testade först med att tralla men det funkade inte, sen blev det bara så att vi visslade, säger Larry.
- Vi tänkte kanske på ”Bron över floden Kwai”, säger Joppe.
Så jobbar genier.
Expressen 2 januari 1982. Text: Mats Olsson - Foto: Jan Dysing