Inferno gör sin debut spelning på Eskilstunas musikfestival 1974		 DE FÖRSTA ÅREN 74-75
Att man bildar ett band för att få tjejer är en klyscha men det är och förblir en sanning om varför hårt rockande tonåringar spenderar timmar i svettiga replokaler och ständigt går omring med ringande öron. Heartbreak var inget undantag.
Tack vare Mats Lantz så hade Peter Fatale och Jan O´Boogie lärt känna varann, Janne (heter egentligen Jan-Olov, kallas Janne eller J-O) som redan var lite av en rockstjärnan hemma i Eskilstuna. Peter å andra sidan hade bara året innan plockat upp gitarren med Lou Reed som ledstjärna. Dessa två bildade stommen till det som kom att bli Inferno.
 -Jag vet faktist inte varför vi valde det namnet, säger Fatale. Planen var att få spela på den årliga musikfestivalem som hölls varje sommar i Eskilstuna.
- Det var ju en progg och fusionsdominans på den tiden och vi var så mycket antiprogg man kan vara, förtydligar Peter. Men hur den än var så fick de lov att framöra ett set på 20 minuter. Det hela slutade kanske inte med stående ovationer och hyllningskörer, men det gick bra och Inferno som faktist bestod av det som kom att bli Heartbreak Hotel, nämligen Peter och Jan O´ samt bröderna Patch, ja alla måste ju ha artistnamn, så Tommy och Håkan Persson fick helt sonika bli Patch istället. Sättningen kompleterades något år senare med två körtjejer och ibland en gästpianist, ingen mindre än Micke Börstell, som även spelade i dansband..

Parallellt med Inferno roade sig Janne och Peter med att göra en massa inspelningar som skickades till radioprogrammet ”Bandet går”, Där fick de senare göra varsitt eget program. Det var också under den här perioden som Peters alias, Walter Kurtsson föddes, han fick göra sånt som Peter själv inte ville ägna sig åt.(Försöka vara popstjärna t.ex)
Åren 74-75 var en mycket engagerad tid för grabbarna i Inferno de körde musikförening med tillhörande fanzine och i slutet av 1975 hade gruppen kommit till ett vägskäl.
- Ja vi var ju ett storband med Micke på keyboard och körtjejerna så hade vi blivit ett stor(t)band, vi ville ju hålla allt till en basic rock n roll-nivå. Janne, Tommy och Håkan bröt sig ur och började spela psych-rock inspirerade av engelska Hawkwind och döpte bandet till Mushroom, de gjorde f ö inspelningar som borde intressera japanska samlare av denna musikaliska genre. Peter och de övriga ville ta ett steg tillbaka, så inspirerade av Ronnie Lane´s Slim Chance blev musiken mer avskalad och akustik. Båda banden repade sida vid sida under ett års tid. Då något hände.
- 1976 började jag och Jan O´ jobba på stadens hamburgeri Max. Det var faktiskt så att jag började på golvet och avancerade på bara några månader till restaurangchef .. så jag anställde Jan O´. Nåväl.. Så kom den då, plattan som förändrade allt... Cool Candys godbitar 4, nä det var en platta med ett svartvitt skivomslag föreställande fyra killar iklädda läderjackor och slitna jeans uppställda mot en tegelvägg. The Ramones första album. 
- Det var en bomb som slog ner, vi slängde alla våra låtar. Och vi spelade plattan om och om igen på hamburgeriet, ibland stack vi till replokalen på lunchen och gjorde egna Ramoneslåtar på 3 ackord.
Så tack vara dom hittade vi rötterna och vi lyckades övertygade Tommy och Håkan att det här var världens bästa band. Så nu återbildades ”gamla gänget” för att spela enkel rock´n roll igen.

HEARTBREAK HOTEL
- 1976 blev vi Heartbreak Hotel. Alltså.. nä, jag vet faktiskt inte varför vi döpte oss till det, det låter ju som ett raggarband eller åtminstone ett som lirar Elviscovers, erkänner Peter.
Så bandet började repa och gjorde det rejält, för att få ekonomin att gå ihop jobbade Peter som musiklärare, som vikarie vill säga.
Heartbreak Hotel gjorde en tidig ”punkspelning” iförda svarta sopsäckar hemma i E-tuna, det blev väl ingen braksucce direkt för gruppen.

Men sommaren 1977 under en konsert med Lou Reed på Gröna Lund i Stockholm träffade de Danny Maloney, en veteran på konserter där han sålde ”ti-sjörts och hälsdukörr”. Och Danny blev bandets manager.
– Ja han spenderade mycket pengar på oss, upplyser Fatale. Ett gig på ärevördiga klubben Domino bokades och en massa branchfolk bjöds in. En av de inbjudna var Ola Håkansson som letade efter ”punkband” till Sonet, kontrakt skrevs och bandet spelade in 4 låtar hemma i E-tuna, ”Crap Actor”, som senare blev ”Vill ha dej” var en låt, ”Hallo Baby”, där titeln lånats från filmen med samma namn var en annan. Det var också den låt som Håkansson gillade bäst så tillsammans med den nyskrivna ”Ride in the City” hamnade de två på samlingsplattan Swedish Tracks –79.

- Sonet slog på stort och bestämde att tre av de ”bästa” banden skulle få åka på Sverigeturné, berättar Peter. Så vi, ”gubbarna” i Tears och Hangover åkte på, ja ingen stor Sverigeturné utan det blev 10 spelningar runt hela Sverige, vi var mellanband, vilket passasade oss utmärkt, förtydligar Peter.
En lyxig turné med råddare och hotell, något som Heartbreak senare inte blev speciellt bortskämda med. Bandet skickade singeln till Bengt Grafström som jobbade på P3 i Malmö. Ett lyckokast, de blev dels bokade för en livespelning i programmet Onsdagsbiten, men också uttagna till ”Europatoppen”, ett program där ungdomar i hela europa fick rösta på nya plattor från respektive land, Heartbreak fick en ärevördig fjärdeplacering.
En inspelning för Tonkraft gjordes också, men mellan Sonet och bandet var det ”grus i maskineriet”, bandets låtar föll inte bolaget på läppen och nya försök gjordes med texter på svenska, men inget. Jan O´Boogie tröttnade på allt och fick nog, hoppade av och bildade Jan O´Boogie band.
- Det som var droppen för Jannes del var när vi hade gjort ”Vild” som vi kände var en hit och Sonet säger lite lackt; ”Grabbar det låter ju som My Sweet Lord med George Harrison!”, så luften gick ur oss alla kan man säga men Janne hade verkligen fått nog.
- Men vi ville trots allt lira, så jag ringde Micke Byström som hade en fotbollskarriär på gång, men skrinlade de planerna för; sex, drugs and rock n roll, dessutom hade han vid några tillfällen vickat med HH, så det funkade fint. Vi plockade dessutom in Micke Börstell som permanet medlem, så helt plötsligt hade vi ny energi, säger Peter.
Danny tappade lusten för gruppen i och med Janne slutade så nu fick man sköta allt själva.

DEBUTPLATTA OCH TÄLTURNÈ
En demo skickades till olika skivbolag och Tyfon, som tidigare sysslat mest med dansband och ville nu slå sig in på rock, svarade att de var intresserade. Börje Forsberg som var bolagets vd hade bestämt att starta upp en ”rock/pop” etikett, Wave. Börje gillade Stand-In så den valdes som första singel, plattan spelades f ö in i Peter Himmelstrands studio Musikfabriken. Micke Byström, som bodde i Stockholm och hade kontakter, fixade så att bandet fick bättre instrument. Innan hade de lirat på billiga gitarrer men nu var det Gibson och Fender som gällde. Bandet spelade in debut-Lpn ”I hetaste laget” på hemmaplan. När skivan släpptes fick den genomgående bra kritik, problemet var att bandet inte hade något bokningsbolag. De fick faktiskt spelningar genom att konsertarragörer ringde till Eskilstunas Folkpark och frågade om Heartbreak. Men efter ett gig på Rock Palais hörde EMA och Showringen av sig och villa ta hand om bandet, det blev EMA som tog hem kampen.
Vid samma spelning försökte också Magnus Uggla köpa Tommy och Håkan till sitt ”Vittring-band”.
”Jag är inte kär” spelades in i maj –80, samtidigt hade Micke Börstell bestämt sig för att sluta så i juni när bandet åkte på tältturné var det utan Micke.
Men tältturné?
- Tja vad gör man när man inte har de ekonomiska resurserna, skrattar Peter och fortsätter..

...så vi tältade och bodde campingplatser i närheten av de ställen vi spelade på, och när vi ena helgen spelade i Övertorneå och veckan efter hade en spelning i Boden kunde man ju inte åka hem, så vi bodde i tält mest hela tiden. Men det var en fin sommar och jag har aldrig haft så roligt som då. Vi var ett gäng som funkade bra ihop och bristen på lyx var inget vi led av.
Bl.a träffade jag min dotters mor på campingen i Motala så visst var det en bra turné, tillägger Peter.
Efter avslutade sommarturné skrevs nya låtar till kommande plattan ”Ung och gjord av glas”. En platta som spelades in i Stockholm under oktober, dessutom fick bandet vara med i Måndagsbörsen, som vid den här tiden var det viktigaste TV-programmet att medverka i om man vill lyckas i popbranchen. Så när franska discostjärnan Patric Juvet (med Madonna som dansare)hoppade av tillfrågades Heartbreak som raskt tog chansen. I och med framträdandet var kommande års turné på det hela taget klar.
Originalomslag till Ung och gjord av glas... I december släpptes LPn, men Wave hade valt en promotionbild istället för bandets eget förslag till omslag, vilket försämrade relationerna till bolaget. På den mer positiva sidan fick bandet göra sin andra Tonkraftinspelning som sändes den16:e december, dessutom hade de träffat Hans FX Fredriksson som blev ny ljudråddare.
– Ja snacka om lyft, han kunde verkligen det här med ljud och vilken utrustning, fenomenalt, fastställer Peter. FX är f ö son till Frida i Abba och genom Hasses kontakt med Benny Andersson så fick Fatale låna en av de första portastudiorna, vilket var en källa till att skriva nya låtar.
Bandet gjorde lite spelningar under våren 1981, innan sommarens nalkande folkparksturné, där de också hade med sig Lelle Modern som ljusrådde.
- Lelle jobbade som säljare på EMI och han fixade att vi så småningom hamnade på bolaget, vi hade tröttnat alltmer på Wave och ville prova nåt nytt.

BÖRJAN TILL SLUTET...OCH ÅTERFÖRENINGEN
Så vi skrev ett brev till Wave där vi ”sa upp oss”. Till att börja med skulle Lasse Lindbom producera oss, men han var ju upptagen med det där popbandet från Halmstad.. så vi väntade... och väntade. Till slut fick vi spela in singeln ”Rösten i radio”  en låt som vi trodde skulle appelera på P3, för trots att vi medverkat i Tonkraft, varit på TV och gjort 100-tals spelningar, så hade radion i stort sett ignorerat våra skivor, så vi tänkte nu; den här låten kan de inte nobba. Vilket de så klart gjorde. Till slut fick vi grönt ljus att spela in Lpn WOW, men inte med Lasse Linbom som producent, istället blev det Kaj Högberg, som ville byta från sin musikerroll till producent. Och resultatet var väl inte vad vi ville ha. Bandet tröttnade verkligen på hans idé om att inte ha med några cymbaler..

och popmusik utan cymbaler.. nä, förutom det var vi vana att spela live i studion och Kaj ansåg att man skulle göra som det var brukligt att ta en och en.. så för oss försvann känslan. Sen sålde plattan uselt. Vi insåg väl också att popbandsperioden var över, då de flesta av banden från popvågen 79-80 hade lagt av och det var vad vi tänkte göra också, dessutom hade jag blivit farsa och ville tillbringa tid med familjen. Vi hade nått så långt vi kunde med Heartbreak så vi gjorde en avskedspelning som egentligen redan var bokad. Så vi smet väl ut bakvägen kan man säga. När singeln ”Popmusik” släpptes var gruppen redan upplöst.

FAST... vi har väl aldrig kunnat släppa varann, så med jämna mellanrum händer det att vi står på samma scen. Senaste gången var våren 2000, så nästa gång kanske blir 2006 när Heartbreak Hotel fyller trettio.. vi får se avslutar Peter.