När punken dök upp i det svenska folkhemmet förfasades en hel vuxengeneration över det stubbade håret, säkerhetsnålarna, nitarna och t-shirts med svastikan (Klassiska Destroy-tröjan som de inte förstod betydde det motsatta). ”De ser ju förjävliga ut”, ”Det borde förbjudas” var uppfattningar som man kunde höra ”De kan ju inte spela” var ett annat påstående. Det behövdes inte mycket för att provocera i slutet av sjuttiotalet. Tidningarna skrev om det nya ”pop-fenomenet Punk Rock” och de svenska punkrockarna fick på käften av raggare, snutar, vakter och vanliga Svenssons. Kort sagt ingen förblev opåverkad av punkarna.
Här hittar du några av de artiklar som skrevs om våra folkhemsrevoltörer 1977-198-nånting
Söndags-Expressen 22 maj 1977
En man i jeans leden en naken kvinna i ett hundkoppel…
Hon satt på tunnelbanan en morgon – mitt emot mig. Hon var högst 15 år. Halva håret var färgat vinrött, resten var utslitet, permanentat, blont burr. I ena örat och i näsan hade hon en ring och mellan dessa två ringar hängde en kedja.
Hon hade stuckit en säkerhetsnål rakt genom kinden. Den mynnade ut i munnen där den var ihopknäppt. Den var lite för kort, så att skinnet mellan munnen och kinden drogs ihop och gav hennes ansikte ett förvridet, misshandlat utseende. På kinden, precis där flärdfulla damer brukar rita en mousche, hade hon med stor fingerfärdighet ritat ett hakkors med eye-liner pensel.
Över en sliten svart tröja hade hon fäst en tung kedja, som ett poliskoppel. Och runt ena handleden hade hon ett brett läderarmband.
Rädda ögon
Det var en alldeles liten flicka, spinkig och smal och i hennes ögon fanns en rädsla som var enorm. Jag försökte prata med henne. Men hon svarade inte. Antingen var hon långt bort i något drogrus eller också ansåg hon all kommunikation likgiltig. I varje fall var hon bortom alla möjligheter att nå på en kort tunnelbaneresa. Fast vad hon ville säga stod skrivet över hela hennes uppenbarelse. Jag skiter i allt! Jag skiter i er! Jag skiter i mig själv!
Jag tror att den här tjejen faktiskt tror att hon protesterar mot samhället genom att sticka sin kropp full av nålar, mota den med hakkors och behänga den med kedjor. I själva verket är hon bara ett offer för en allvarligt sjuk, kommersiell trend, som snabbt döpts till ”punk”.
Mats Olsson, vår popkille här på tidningen, berättar för mig att punk-rock startades i England. Arbetslösa killar greppade några instrument och skrek ut sitt missnöjda över att tvingas vara arbetslösa och fattiga. Då kallades det arbetslöshetsrock och var lite friskt.
Samtidigt är de stora skivbolagen på ständig och hetsig jakt efter nyheter. Naturligtvis köpte de genast upp sig på arbetslöshetsrockbanden och kommersialiserade hela protesten på nolltid. Punk var född. Ungefär samtidigt skedde en utveckling i USA. Som protest mot de rika överklasspop-grupperna som flög över världen i privata jetplan, roade sig med jet-seten och hälsade på prinsessor, utvecklades en anti-rock-kultur med Patti Smith i spetsen, som klädde sig slarvigt och ”set i allt”. Naturligtvis såg de stora skivbolagen sin chans här också. Det går utmärkt bra att göra pengar på anti-rock-kultur-rock.
Mode och misshandel
Inom mode och reklam finns en annan trend, som slutligen sammanfaller med punk. Det är våld, läder, gummi, blankt, nazihjälmar, höga stövlar osv som visades i Paris tidigt i vår. I USA och Europa har kvinnoförnedringen spritt sig från porrtidningar till modetidningar. I Vouges olika upplagor kan man se kvinnor i kedjor, en kvinna som blir misshandlad i ett badkar. Jeansmärket Frox har spritt en affisch på vilken man ser en naken kvinna i ett hundkoppel. I den relativt seriösa franska modetidningen för fackfolk ”Depeche Mode” fanns nyligen ett modereportage där alla fotomodeller blev misshandlade av män, en örfil, en spark, en stol i huvudet osv. Det var just när våldtäksdebatten rasade som hårdast i Frankrike. På skivomslagen husera våldet mot kvinnor. Rolling Stones senaste LP annonseras med en kvinna som sitter bunden till händer och fötter.
Det här har ännu inte nått svenska tidningar och svensk reklam. Mer än som indignationsreportage – där man passar på att ordentligt och i stora bilder porträttera kvinnoförnedringen, våldet och porren, som man fördömer. Och alla de utlänska modetidningarna finns förstås att köpa här. Och skivomslagen.
Jag tror att det är en stor och sjuk reaktion mot feminismen – kvinnans frigörelse. Det är förstås en modest och musikens exploatering av det dagliga och tilltagande vardagsvåldet. Och kravet på ständigt nya, ständigt avvikande, sexuella kittlingar.
Det är tragiskt att se alla de här trenderna sammanstråla i en liten tjej på tunnelbanan mellan Ropsten och T-Centralen. Jag önskar att alla som sticker nålar genom kinden kunde fatta att de inte alls protesterar. Utan att de är offer och reklampelare för kommersiella intressen långt, långt över deras huvuden. Det är ingen protest. Men det är ett allvarligt symptom på hur det här samhället lämnar de unga i sticket och lämnar dem åt den kommersiella världen att invadera deras kroppar och tankar.
Söndags-Expressen 22 maj 1977 Text: Maria-Pia Boethius
RAPPORT FRÅN UNDERJORDEN – EXPRESSEN
PETER PUNK, 14
– håller på kvinnor och invandrare.
”Det är likadant jämt för punkare.
Livet är en flykt undan raggare.
Ett evigtbyte av mötesplatser, ett ständigt….”
Oven en punkare, som dock inte är artikelns Peter.
I kväll i Långholmsparken i Stockholm, är det stor punkkonsert, med bl a de svenska punkgrupperna Skabb, Ebba Grön och Reeperbahn.
:
Det vänstraste som finns i Peters plugg är Peter.
Han är punk!!!
Bleka kinder, snaggat hår, mycket ringar i öronen.
Han har tvångsbrallor med vilket menas att det går en tygrem från ena benet till det andra och hindrar stegen.
Det hänger en kedja och slår på ena låret.
Säkerhetsnålar här och där.
Tre klädnypor i rockslaget, ”en egen pryl”.
Punkkläder finns att köpa, men Peter har skapat sina själv.
Han är antikt kommersiell, poängterar han.
Långt ner på högra benet har han ritat ett hakkors med kulspetspenna.
Han är en enmans stadsgerilla, en mycket liten terroristorganisation.
Det är så han förklarar att denna facistsymbol sitter på honom, en anarkistkommunist.
Det här samhället är dåligt.
Titta bara hur folk springer här, utsugna fast dom inte vet om det, dom borde väckas.
Men hur rår en ensam och spinkig fjortonåring på ett helt och färdigställt samhälle?
Peter kan bara retas lite.
Han provocerar med hakkorset.
För honom är det en sexsymbol, fyra streck med en kulspetspenna, men vuxenvärlden tycks ju ha ett alldeles speciellt förhållande till det.
Det är bra.
Auktoritet är till för att krossas.
Taktiskt politiskt är han dödsklantig.
Han håller på invandrare , på arbetare, på kvinnor.
Men invandrarna kommer inte runt läderjackan, arbetarna tycker han luktar knegarföakt, kvinnornahakar upp sig på kedjorna och nålarna.
Peter blir betraktad som rasist, fascist, manschauvinist, när det är precis tvärtom.
Det är samma sak i plugget.
Där finns andra som också emot betygen, men de lierar sig inte med honom.
Han kallar dem borgare.
Borgerligt diskoteksfolk, snören.
Just i hans ordknappa avfärdande av dem anar man vilket mod det krävs att gå som ensam punk i en hel stor skola.
Peter är på det sättet och några till ett slags hopp.
Han har sett sammanhang och gjort en analys.
Han är ett kommersialismens barn som vägrar tröstköpa.
Men han är ett litet svagt hopp.
Han sitter på en bänk i gallerian en måndagsförmiddag och säger att allt går åt helvete.
Kärnkraft och kapitalistskit.
Tillvaron är så ofri att man inte ens får välja sina kläder själv.
Det bevisar sig omedelbart.
Tre flinande raggare tornar upp sig bakom närmaste palm i köpcentret.
De vill slå honom på käften
Han ser ju ut i håret som om han vill förändra samhället.
Det är likadant jämt för punkare.
Livet är en flykt undan raggare.
Ett evigt byte av mötesplatser, ett ständigt hemlighållande av fester.
Peter är inte så oerhört rädd för sin del.
Han har tagit ut säkerhetsnålen ur kinden, så det kan inte göra så hemskt ont om en raggare skulle få tag på honom.
Men han har sett dom som har ärr, säger han.
De som fått märken efter 1978 års ungdomskrig.
Arbetarklassens barn mot arbetarklassens småsyskon.
Rock som man buggar till mot rock som man guppar till.
Läderjackor som det står USA på mot läderjackor utan.
Jeans som är hela mot jeans som är lappade.
Peter, och punken, vänder upp och ned på våra politiska och kulturella fack.
Han tycker illa om kommunister fast dom har rätt.
Nåt så ofritt som Sovjet, säger han får man leta länge efter.
Men vad fan, man måste ju förstå dom också.
Dom gjorde revolution först i världen.
Det är klart att dom måste vara rädda om den.
Säger Peter, 14.
Sedan säger han något om anarkisterna.
Dem var han på gränsen att 1-maj-demonstrera ihop med.
Men gå där på led när det är sånt man är emot ?
Sedan berättar han om sin morsa.
Han beskriver henne som insnöad.
Hon spelar gammaldags musik och berättar om hur det var förr.
Musiken är Jimi Hendrix och Rolling Stones
Förr är 1968.
Tiden är ur led.
Peters morsa säger han, är en gammal hippie.
FRÅN EXPRESSEN juli 1978
AV MONICA BJÖRK OCH MARGARETA SCHWARTZ
SERIEN RAPPORT FRÅN UNDERJORDEN
Musikens Makt Nr 7 aug-sept 1978
PUNK o SÅNT
Skabb, Ebba Grön, Rabies, Hela Huset Skakar, Kriminella Gitarrer, Fega Påhopp. Det känns lika spännande som att läsa Gärdesprogrammet i början av 70-talet. Någonting har tydligen hänt det här året. Något håller på att hända. Det väller fram musik och nya band, singlar och konserter ordnade av banden själva.
Uppkäftiga stenciltidningar sprids.
När den engelska nya vågen och punkstormen nästan blåst över och vi bara träffats av unkna kommersiella vindpustar då visar det sig att vi här i Sverige har embryot till en – om inte ny – men dock annorlunda musikrörelse.
Det är unga aggressiva gäng som kopierat det engelska musikaliska uttrycket men fyllt textinnehållet med egna erfarenheter från plugget, jobbet, förorten. Den svartröda flaggan är hittills det politiska riktmärket och provocerande texter typ ”skjut en snut” är ett måste för grupper som sjunger på svenska.
Raggarna får också på käften. Men inte på samma sätt som kapitalisterna. Sångaren Janne i Skabb är t.ex. noga med att vid påannonserandet av deras raggarlåt poängtera att raggarna ändå står på samma sida i kampen även om det är jävligt svårt att se det nu.
Anti-rock
Just Skabb och Ebba Grön är väl dom politiskt och musikaliskt skarpast profilerade banden. (Vi talar nu om Stockholm) Ebba spelar en snabb och aggressiv rock, som dom själva kallar anti-rock.
Skabb är mer varierade och har även en saxofon med i sättningen. Reggae, punk och gammalt hederligt svenskt rockös i Träd Gräs och Stenars anda är beståndsdelarna i deras musik. Sångaren Janne textar väldigt tydligt så därför hör man vad han sjunger om. Ett unikum vad det gäller den här typen av musik.
Okritiska kopior
Sedan dräller det av band som okritiskt kopierar dom engelska punkarna och rapar deras låtar eller skriver egna på engelska.
Ett band i Vaxholm som kallar sig Reeperbahn sjunger t.ex. om National front i England men på engelska. Dom blev utskällda av både Skabb och Ebba Grön vid en Tonkraftsinspelning i somras för att dom inte sjöng på svenska och om snutarna och fascisterna här hemma istället.
Konserterna
Dom konserter banden själva ordnar är ganska vilda och spännande upplevelser jämfört med dom progressiva motsvarigheterna. Åtminstone om man tar spelningen på Jarlateatern i Stockholm som exempel. Bed Bugs, Ebba Grön, Rabies och Skabb stod både som arrangör och medverkande.
Bed Bugs inledde och det lät misnt sagt för jävligt. Vissa i bandet verkade ha sett sina instrument för första gången den här kvällen och publiken buade och vrålade. Dom ville höra Ebba Grön. Ölen sprutade över bandet hela tiden och fantastiska syner utspelade sig framför scenen. Det var skolavslutning samma dag och dom flesta var rätt packade.
Aktiv publik
Entusiasmen och extasen berodde dock inte enbart på vinet och ölen utan på känslan av att uppleva något, deltaga i något, inte bara passivt betrakta. Här visste man ofta inte vilka som tillhörde banden eller publiken. Mikrofonställ föll omkull och gitarristen i Bed Bugs var sur för att dom stänkte så mycket öl på honom.
Jag vet inte om dom lyckades genomföra en låt från början till slut utan intermesson. Antingen kom dom av sig själva eller också var det någon i publiken som hittade på något. Det var en enorm kommunikation mellan dom på scenen och publiken. Båda parter reagerade lika mycket och kraftigt på vad som hände på och utanför scenen.
Respektlöst
Singlar är det som dominerar. Det finns en samlings-LP från en ungdomsgård som är intressant. ”Ljud från Friberga” är inspelad på en ungdomsgård i Danderyd. Dom sex band som är med på skivan är mycket ung. Skivan är inget självändamål i sig utan är som man säger på omslaget ”ett led i uppfyllandet av gårdens målsättning, att försöka få till stånd en verksamhet som leder till aktivitet, kritiskt granskande och deltagande i samhällsutvecklingen. Verksamheter som ger möjlighet för ungdomarna att själva medverka i skapandet, inte bara passivt konsumera”.
Alla banden finns på gården, dom är antingen besökare eller också har dom replokal där. Det sjungs både på svenska och engelska och texterna är liksom musiken trotsig, naiv och otroligt ärlig och entusiasmerande. Det är elektriskt och bullrigt, och fort, fort går det.
Mina föräldrar skulle hata det här och jag undrar också om inte gårdsungarnas föräldrar gör det också. Dom här tidiga tonåren visar en otålighet och en brist på respekt för skivan som medium som är befriande.
Katti har inga kamrater
Katti har ingen kamrat
Hon är socialdemokrat
I Djursholm ska man va moderat
(Det här är faktiskt hela texten på Chilly Chimes låt Katti har inga kamrater)
Ebba Grön har gjort en singel med Profit och Ung & Sänkt. Två sånger om droger och utslagning. Punkigt och saftigt med en helt magnifik gitarrslinga av Thåström på Profit.
Kriminella Gitarrer har också en singel ute. Vårdad klädsel och Förbjudna ljud. Dom kommer med en till i höst, Hitlers barn/Silvias unge.
Skabb har spelat in en singel på vakna Stockholmsbolaget Mistlur. Tre låtar Den ljuva ungdomen/Tro inte dina ögon/Ni klarar er alltid ändå. Skabbs texter skulle många band ha nytta av att titta på och även deras sätt att närma sig musiken.
Hela Huset Skakar, som är ett mer good-old-days rockband med lång historia, dokumenterar sig på platta med Mammas städskåp/Ingenting blir bättre av sig själv
Kommersiella bolagen satsar
Alla dom här skivorna har grupperna spelat in själva eller på progressiva bolag och det mesta distribueras av SAM
Dom kommersiella bolagen vill naturligtvis vara med och leka också. Sonet har t.ex. gjort en satsning på en samlingsplatta med unga ”coming band”. Dessutom släpps en singel med varje grupp. Madhouse, Hangover, Snowstorm, Tears, Heartbreak Hotel och Zäta heter dom utvalda. Dom två senare är dom enda som sjunger åtminstone en låt på svenska.
Musikens Makt Nr 7 aug-sept 1978
Reportage: Håkan Lagher, Thore Sonesson, Barbro Paulsson
Röster i Radio TV 16 aug –78
Butikerna i Gallerian i Stockholms city har stängtmen inomhustorget har öppet undr kvällen. Där samlas innerstans punkrockare kring några bänkar. Punken har i omgångar blivit skandaliserad och dödförklarad men Chris Ros och hennes polare försäkrar:
– Ni kommer att få dras med oss ett bra tag till…
Det går inte att ta miste på deras korta, färgade hår och deras olika krokar, spännen och märken. Men säkerhetsnålarna och hakkorsen är utrensade för länge sedan.
– Besviken va? Skrattar Chris Ros, 17 år, som i TV-filmen sjunger i Stockholmsbandt The Mess. Nu går ni säkert hem som alla andra jävla tidningar och skriver att, nä dom hade inga nålar idag, dom satt alldeles stilla och spottade inte alls, dom måste haft en dålig dag… och så ljuger ni ihop en massa skit om oss.
– Alla gör så, fast dom vet dom vet att vi lagt av säkerhetsnålarna och avskyr nazister. Dom skulle ha ett finger up the ass hela bunten… du bjuder på en pommes frites och coke va?
Vi går till närmaste hamburgerrestaurang. På vägen passerar några raggare som ropar från bilen. De får en kaskad av svordomar och förbannelser tillbaks. Punkare hatar raggare nästan like mycket som de hatar poliser och vaktbolag.
– Fast raggarna gör egentligen bara vad många andra vill: klår upp oss för att vi är annorlunda, säger Chris´ kompis Linda. Medan Chris revolterade från en konservativ skolmiljö i Sigtuna, har Linda växt upp i en problemfylld arbetarfamilj. Bland punkarna hittade båda en gemenskap där de accepteras.
Punkarna känner sig övergivna av samhället. De tycker att den kommersiella kulturen fortfarande görs för samma generation som var med och upptäckte Beatles och som nu närmar sig de trettio. Och hos den s.k. progressiva musikrörelsen känner de sig inte välkomna.
– Det sägs jämt att vi spottar på och skiter i allt. Men nästan alla punks jobbar med Rock Against Racism och liknande rörelser, och våra sångtexter handlar om det samhälle som vår generation får ta över.
Det är annat än en massa jävla hjärta-smärta och diskoglitter.
– Men vi är väl unga helt enkelt. Vore genomsnittet bara några år högre skulle folk ta oss på allvar. Nu får man bara höra att ”det där går över” och så skiter alla i oss.
Det var bland arbetslösa i England som punkkulturen föddes. Men de flesta av stockholmspunkarna verkar ha arbete eller gå i plugget.
– Men det är ju för fan sak samma ändå! Vad är det för jobb vi har? Städare, diskare, vaktmästare, pirogbagare… Det är denna helvetes tristess man måste komma ifrå.
– Kommer man upp på socialen frågar dom om man sytt kläderna själv. Jaså inte, ja har du råd att köpa sånt ska du inga pengar ha, säger dom. Men dom som kommer i svindyra kläder från Margot eller Mauritz som nån jävel i Thailand har slitit ihop för en skål ris, dom säger ingen nåt om. Men vi säljer oss inte, vi gynnar inte sånt.
Men det får ändå lov att gynna hamburgerrestaurangerna ibland. Det finns inget annat ställe för punkarna att träffas och äta något. Restaurangerna och diskoteken vägra ofta att släppa in dom.
– Pubarna kan ibland släppa in ett par stycken av oss för att det ger lite pikant londonatmosfär, men sen är det stopp. Där ser du! Så fort man ser annorlunda ut sätts man på undantag, som alla minoriteter. Det står i lagen att man inte får diskriminera på grund av hudfärg, klädsel eller bakgrund, men nog fan hittar dom vilka anledningar som helst! Där har du vårt demokratiska, fördomsfria Sverige. Är det sånt vi ska anpassa oss till?
Några andra punkare kommer in. De välkomnas l all kamratlighet med de värsta skällsorden man för stunden kommer på, men också med kramar och skratt.
Gänget börjar röra på sig, ”ut på stan” utan att veta vart. De är inte så många så här på sommaren men från förorterna hoppas de få med sig nya anhängare som ännu inte vågar riktigt.
Plötsligt ser jag ett stort gult hakkors på en killes T-shirt. Är då allt bara tomt prat? Men så syns tröjans övre del. Där står det med stora bokstäver DESTROY… (Förstör…). Han vänder sig om och gör en grimas mot mig som om han hade läst mina tankar.
Röster i Radio TV 16 aug –78 Text – Måns Tengnér – Foto: Bertil S-son Åberg
SÖNDAGSEXPRESSEN 27:e Augusti 1978.
Cathy & the heat, Ebba Grön, Skabb, Rabies, 09 och många till. Det är vad som kommer i punkens fotspår. Säga vad man vill om Johnny Rotten och grabbarna i Sex Pistols. Deras punkmusik har inspirerat massor av ungdomar att börja spela själva. Man kan nästan tala om en ungdomlig massrörelse.
Nu behöver man inte längre vara så där jättebra för att ställa sig upp och spela. Punkmusik vågar de flesta sig på redan efter att ha lärt sig ett par ackord på gitarren.
Cathy – sångerskan i Cathy & the heat – är 18 år och en av dem som ryckts med at punkmusiken.
– Punken har gjort att så många vågar spela, bara för kul. Så är det för mig, jag hade aldrig börjat sjunga i ett band om inte punken kommit.
– Man behöver inte låta som Queen. Huvudsaken är att man har kul när man spelar. Det har vi haft. Sen kan man ju alltid hoppas på att det smittar av sig på de som lyssnar.
Cathy & the heat bildades liksom många andra band i vintras. Sommaren -77 var punksommaren för många svenska ungdomar. Det var då Sex Pistols, Ramones, Clash och de andra punkberömdheterna var här. Det var då farsoten Punk drabbade Sverige, minns den äldre generationen svenskar. Folk ruska de på huvudet åt punkarna i sina säkerhetsnålar, sönderrivna kläder och färgglada hår.
Punken var en modevåg. Det var sommaren -77 och alla undrade vart den skulle ta vägen, punkvågen.
– Då skulle va och varannan klä ut sig, säger Cathy, eller Katarina Flemström som hon egentligen heter.
– Som när Sex Pistols var här. Man kan bara garva när man tänker på det så här i efterhand. Säkerhetsnålar i kinderna och så där.
Nu har sommaren -78 snart passerat. Punkarna är inte så många längre. De flesta tog ju redan förra sommaren av sig sina säkerhetsnålar när det var dags för diskoteket på kvällen
Är då punken död och begraven för all framtid redan nu?
Nej, hösten -78 kan vi lyssna till det som kom i punkens fotspår.
Det som förra året var ett enda stort punkjippo här i Sverige har nu blivit en musikrörelse att räkna med på allvar också i Sverige.
I England har punken antagit mer normala proportioner det här året. I Sverige är punkmusiken på frammarsch.
Men det har hänt en del i föregångslandet England som gör att den nya musikvågen inte te sig så skrämmande för den äldre generationen som förra årets galna modevåg.
Många av de unga punkanhängarna har varit över till London den här sommaren och inspirerat av den starka musik- rörelsen RAR (Rock against racism).
Vi kan vänta oss ”Musik mot rasism-galor” här i Sverige i höst.
För tro inte att exempelvis Belsen Boys har något med koncentrationslägret Belsen – tvärtom.
Festival
Nu i sommar har banden ordnat en del egna spelningar. Bland annat på Jarlateatern i Stockholm.
Nu ser punkarna fram emot hösten då flera spelningar är på gång. Så visst lever punkmusiken.
– Men jag tycker det är bättre att kalla alltin den nya vågen säger Cathy. Punk var ett ord som blev utslitet i massmedia. Hemska punkrockare, OH.
Cathy tycker inte att man behöver se ut som hon för att vara med i ett punkband eller vad man nu ska kalla banden.
– Nej, absolut inte. Men har man som jag gått klädd så här (svarta glänsande byxor och svart jacka med många blixtlås) i nåt år så är det svårt att klä sig i nåt annat. Även om jag också går klädd i vanliga jeans ibland.
Om bandets framtid vet hon inte mycket. I likhet med många andra band gjorde Cathy & the heat sitt första ”framträdande” på en kompisfest, på nyårsaftonen.
I februari fick dom tag i en lokal att repetera i, numera håller dom till i en annan lokal – i ett skyddsrum i en tunnelbanenedgång i Hjulsta.
Cathy & the Heat är något av veteraner i den nya musikvågen trots att bandet inte är mycket äldre än ett halvår. De hoppas kunna spela in en singelskiva så småningom.
Det går inte att undgå att tänka på det tidiga 60-talet med massor av förhoppningsfulla popgrupper som mest spelade för att det var kul. Sen blev popen ”förfinad” och popgrupperna som spelade för att musik var kul blev värre.
I dag nöjer sig inte heller ungdomen med att lyssna på sina idoler. de tar gitarrerna i egna händer och börjar spela. Banden vågar visa vad de kan även om allt inte låter så där jätteperfekt. Punkmusiken är snabb, opolerad och rolig att lyssna på i den svenska versionen.
Gå och lyssna på exempelvis Cathy & the Heat. De är samspelta och börjar låta riktigt bra nu.
Eller lyssna på Ebba Grön som sjunger på svenska. ”Profit” och ”Ung & sänkt” finns på en singelskiva och är låtar som Johnny Rotten säkert inte gjort bättre om han varit svensk.
Så visst har punken överlevt.
Marita Lindqvist från Järfälla är ”cefsredaktör” på tidningen 1,2,3.
En mycket läsvärd tidning för intresserade.
Marita som ensam gjort det här numret av 1,2,3 skriver om utländska och svenska band, gör roliga intervjuer och skriver snärtiga skivrecensioner.
Inledningsvis skriver hon: ”Det här numret inehåller precis som alla tidigare nummer vi gjort, bara punk. Eller i alla fall bara musik av årgång -78, musik som gäller nu!
Det blir inget reportage om Bob Dylan i Sverige eftersom jag aldrig brytt mig om Bob Dylan och han aldrig brytt sig om mej.”
Från SÖNDAGSEXPRESSEN 27:e Augusti 1978. Text: Conny Thelenius Foto: Bertil Ericson
Vecko Revyn Nr 4 24 januari 1979
Punksen blir fler och fler. Det finns åtminstone 600 heltidspunks i Stockholms city. Plus oräkneliga tusen weekend-punks som erövrar asfalten i stan varje fredag, lördag.
Varför blir de fler? Tidningarna skriver inte längre om dem. Massmedia har jagat vidare till det nyare och senare. Punken får inte reklam av någon. Punken är allas hatobjekt och spottkopp. Ändå växer den.
Punken har förändrats. Inga säkerhetsnålar, inga spyor. Punken årgång –79 är attraktivare, påverkar modehusen i Paris t o m.
Punken är en tonårsrörelse. Punks över 20 kan räknas på fingrarna.
Punken är arvtagaren till modsen, freaksen, Bowiefansen. Men punken är mer begränsad till tonåren än något vi tidigare sett.
En skillnad är att punken är arbetarklass. I början var det en modegrej, importerad från London av innekretsarna.
Totte Dellert öppnade en Punk Shop i Gamla stan.
Efter några månader satt en lapp på dörren: ”Stängt p.g.a självmord”.
Totte lever, men är inte med och leker.
Järngänget i Gallerian kallar primadonnans pojke Totte Dollar.
På Domino har man de stora punkkonserterna. På 4:an och Oasen de små.
Nästan alla heltidspunks är eller har varit medlemmar av något band. Eller skriver låtar. Eller bär grejer. Eller ska köpa gitarr i morgon. Band bildas och upplöses dagligen. ”Pissoar” är ett typiskt namn.
Punk är gemanskap. Alla punkklädda är automatiskt änner.
Punkarna ser ut som fan. Snackar värre. Men uppträder egentligen som komfirmander.
Typisk replik från Lucianatten när 80-årig dam slår sig ner på bänk: ”Den som rör kärringen får en fet smäll!”
Punkare slåss inte. Punkare blir däremot dagligen slagna. Oftast av raggare. Ganska ofta av medelålders full Svensson.
Skillnad: punks i England vill ha jobb, punks i Sverige vill ha något att göra.
Punks hatar discojämnåriga. Tolererar skaters.
Punkarnas föräldrar missförstår dem lika mycket som alla andra.
Punkare sprayar gärna. Alla punks har alltid stora japanska tuschpennor i fickorna. Punksen har en tidning ”Rip”. Men mest skriver de på toalettväggarna och T-Banan.
Knuttarna ”Sofia Hogs” skyddar punksen mot raggarna.
Punkarna har problem med polisen. Än värre med väktarna. Punken är 79 års sätt för tonåringar att säja ”Jag finns!”
Alla tror att punks spottar men i verkligheten är det de som blir spottade på.
Punksen är inte ens farliga. Punksen är historiens första massmasochism.
Ian Elliot (Nya Grepp) Vecko Revyn Nr 4 24 januari 1979.
Vecko Revyn Nr 30 25 juli 1979
Att bryta alla mönster. Klä Sig som man vill, göra vad man vill, håna Svensson, utmana raggarna – det är något av punkens idé. Det är söndag, klockan är strax före elva.
Dom få människor som ännu vågat sig ut på Stockholms gator tycks gå i någon sorts bakfylledimma.
Ammoniaksvettande och darriga staplar dom fram.
Jag går in i det stora affärskomplexet Gallerian på Hamngatan.
Det är stort och tyst.
Affärerna håller stängt, dom enda människor som syns till är ett gäng punkare.
Det är svalt och behagligt här inne, punkarna kan utan besvär ha sina stora tunga skinnpajer på sig.
En Abab-vakt säger åt dem att inte sitta på golvet.
Vakten fortsätter sin runda och när han vänt ryggen åt så sitter punkaren på golvet igen. Jag förstår honom.
Inte kan han göra något förnär i dag genom att sitta på golvet.
Det finns ju inga människor att förnärma…
Gallerian är Stockholmspunkarnas andra hem.
Punkens gyllene högborg.
Här samlas dom i stora horder, ibland upp till 100 stycken samtidigt, varje eftermiddag efter plugget och varje helg.
Här blir kontrasten extra stark mot dom ”köpfixerade pudeltanterna och attachésnubbarna” i päls.
Från att varit mer eller mindre ett mode, en trend, har nu punken börjat stå på egna ben.
Nu kan man i stället börja tala om punken som en livstil.
Värst av allt – att se ut som alla andra.
När Sverige fick sina första punkare för tre år sedan skakade dom flesta på huvudet.
”Det där går snart över, ett flyktigt mode som alla andra” var den allmänna inställningen.
Då, i januari 1977, fanns det högst 40-talet punkrockare i Stockholm. I dag är dom uppskattningsvis 700…..
Alla som menade att punken snart skulle vara död fick fel.
Läderjackorna har bevisat motsatsen flera gånger om.
Punken lever som aldrig förr, trots alla undergångsprofetissor och axelryckningar.
Skivbolagen har äntligen börjat satsa på den svenska punkrocken, källarbanden blir fler och fler och antalet punkare tycks öka för varje dag som går.
– Större än idag har den svenska punken aldrig varit.
Och den hr ännu inte nått toppen av sin utveckling, förklarar Katarina ”Cathy – punkdrottningen” Flemström, 20.
Men hur är det egentligen att leva punkliv?
Vad är det som får så många tjejer och killar att färga håret svart och ansluta sig till en minoritetsgrupp i samhället?
Alla punkare verkar rörande överens om att det är förbannat roligt att var punk.
Man klär sej som man vill, gör som man vill och skiter i vad man vill !
Bryter alla mönster.
– Som punkare kan man göra nästan vad som helst utan att göra bort sej.
Ingenting förvånar längre, förklarar en punkare i Gallerian.
Dom flesta punkarna klär sig som dom gör för att markera sin ställning, bryta med gamla roller.
Att se ut som alla andra är det värsta man kan göra.
Pojkarna med sina Catalinajackor och klackringar och tjejerna med sina Bunesl-jackor och guldspänneskor är djupt föraktade.
Men Svensson med portföljen är nog den mest föraktade av dom alla.
Han som jobbar mellan åtta och fem, har fru, barn och färg-tv och samlar till sommarstugan.
Punkarna håller ihop.
Gemenskapen är stor, solidariteten nödvändig.
En punkrockare har lätt att få många polare.
– Kommer det till exempel en punkare från Västerås gående längs Hamngatan så kan jag gå direkt fram till honom och säga: ”Tjena ! Vilka lirar på Musikverket ikväll ?”
Kläderna fungerar som ett signalsystem, det är hur lätt som helst att få kontakt med främmande punkare, säger Pelle Lidell, 17.
Allt det nya kommer från London.
Det var i december 1976 det hela startade.
Då släpptes singeln ”Anarchy in the U.K”med numera döda gruppen Sex Pistols.
I Januari fick vi våra första ”punkies”, dom var inte många,
men desto mer extrema.
Det gällde att utmärka sig. Att vara värst !
– Allt gick ut på att se så jävliga ut som möjligt, förklarar Katarina.
Pistagefärgat hår, hundhalsband, kedjor, säkerhetsnålar i kinden och hakkors på ärmen.
Tidningarna bugade tacksamt och slog upp stora bilder på dekadenta punkare med nazisymboler
på kläderna.
Hakkorset betydde emelertid inte att man sympatiserade med nazismen.
Nej , det var bara ett sätt av många att söka chockera.
Chockera Svensson, föräldrar, etabisimanget.
Väcka folket !
”Vi vill chockera, göra folk förbannade! Svensson måste lära sig acceptera att det finns människor som är annorlunda”, förklarade en minst sagt hårdsminkad Ingrid Wikenholm som femtonåring i ett Se-repotage 1977.
Förebilderna fanns i London.
Den ”riktige” punkaren måste regelbundet besöka den engelska huvudstaden.
Köpa billiga punkkläder och känna strömningarna.
Gå på punkkaféerna.
– Vi här i Sverige ligger ju alltid lite efter, så det är bra att dra över ibland och känna på, berättar en punkare i Kungsträdgården.
Snart började de första punkgrupperna bildas.
The Pain från Nacka utanför Stockholm var en av dom tidigaste.
Helt efter engelskt recept, men ändå.
Stjärnbilden av musiker kom ner på jorden igen.
Nu kunde vem som helst spela i ett band, lirade man inte nåt instrument lärde man sig hjälpligt.
– Före punken fanns det knappt någon rockkultur.
Ville man se levande musik fanns det bara proggbanden med sina halvtimmeslånga solon på gitarr, du vet.
Helt inneslutna i sig själva.
”Det går med oss som med hippies”
För många kom punken som en befrielse.
Någonting att göra.
Någonting som bröt den tilltagande tristessen.
– Antingen hade man inte åldern för diskoteken inne eller så gillade man inte musiken.
För oss fanns det egentligen inget att göra, berättar en punkare.
Nu var dom några extrema individer som började göra sej gällande.
Rent utseendemässigt iallafall.
Det var många som kända sig provocerade.
Somliga blev förbannade, andra kände medlidande.
Förtvivlade föräldrar tog sina plötsligt förändrade punkbarn till psykologen.
Knappast någon förblev oberörd.
Punkarna hade lyckats !
Trots punkens kraftiga uppsving så finns det en del punkare som inte ser så optimistiskt på framtiden.
Tycker vissa saker med punken är fel eller anar att allt snart kommer att gå förlorat.
– Är man punk får man inte lyssna på någon annan musik än punkrock.
Hur ska vi då kunna utvecklas musikaliskt?
– Punken kommer att gå at helvete, flumma ihop precis som hippierörelsen.
Det är ju iallafall samma sak fast i andra kläder.
– Det var roligare förr.
Då var gemenskapen ännu större och ingen hade sett nåt liknande tidigare.
-Idag snackar punkarna om dom jävla hippiesarna som somnat till i det romantiska 60-talet.
Men om fem, tio år sitter punken fast på samma sätt.
Fast i 70-talet.
Redan nu känner några alltså av punkens förfall.
Inbördes splittringar som bäddar för en snar död.
Men dom flesta är ändå av motsatt åsikt.
Tror till och med att dom kommer att förbli punkare livet ut, ”åtminstone i själen och skalle”.
Och det är just det här som är det märkliga med punken som företeelse.
Åsikterna och meningarna inom punken är så skilda och olika att man stilla undrar hur en sådan här minoritetsgrupp över huvud taget kan fungera.
– Det är inte dom traditionella åsikterna som betyder nåt.
Det är mera värderingarna, synen på livet och samhället, förklarar en punktjej.
Splittringen ligger i att det nästan inte finns någonting som alla punkare står för, har gemensamt.
Några vill ha kärnkraft, andra inte.
Några tycker borgerligt, dom flesta tycker åt vänster.
Några ser inget fel i att använda droger, andra bojkottar det helt.
Rent partipolitiskt vill knappast någon binda sig.
Eller so Erika på Gallerian uttryckte det:
– Partipolitik är att sitta och diskutera i fyra år om man ska måla T-banans toaletter gröna eller bruna och sen måla blått.
Man kommer aldrig fram till något väsentligt!
Demonstrerade mot demonstrationerna.
Ett mycket lysande exempel på hur inkonsekvent och delad punken ä var när gruppen Madhouse spelade på en stor Rock Against Rasism-gala tillsammans med flera andra band. När Madhouse kört ett par låtar stämde punkpubliken upp i talkör och ropade ”judejävlar”.
Några av medlemmarna i gruppen var nämligen av judiskt ursprung.
I sanning en dubbelbottnad moral….
– Ja, punken är nog ganska inkonsekvent.
I början såg man ju en del med som gick med nazibindel på ena armen och
Rock Against Rasism märket på den andra, säger Pelle.
Gänget i Gallerian sitter och berättar historier för varandra när jag kommer in.
Jude-och negerhistorier.
”Alla människor har ju fördomar” blir svaret när jag undrar hur det rimmar med den starka antirasismattityd dom gjort sig kända för.
Livet är motsägelsefullt!
I början höll punkarna till på ett litet fik på Gamla Brogatan.
När det slog igen så flyttade dom till gallerian.
Stort. Centralt.
Helst av allt skulle många se att dom fick ett eget fik som dom kunde driva själva.
Precis som i London. Men det ligger långt fram i tiden om det någonsin blir verklighet.
När vi sitter och snackar kommer det fram en ”Svensson”.
Han provocerar.
Stirrar stint med stora ögon.
Ungefär som om han stod vid apburarna på Skansen.
En mindre dispyt utbryter men det hela slutar med att ”Svensson” går sin väg.
Punkarnas försvar är att glo tillbaka: ”Titta en Svensson!”
Det är ganska sällan Svensson brukar våld mot punkarna.
Våldet har raggarna stått för.
Deras aggressioner har med jämna mellanrum blommat ut för fullt och med lika jämna mellanrum har det stått att läsa i pressen om raggare som förstört både punkkonserter och punkare.
Och inte blev relationen bättre av att öspunkbande Rude Kids släppte en egen singel under namnet ”Raggare is a bunch of motherfuckers !”
Rude Kids medlemmar fick stryk på öppen gata och deras konserter fick i mesta möjliga mån hemlighållas.
Nu har det lugnat ner sig mellan dom två grupperna.
Fast dom punkare som aldrig åkt på stryk för sitt utseendes skull är lätträknade.
– raggarna lyssnar ju till och med på vår musik nuförtiden.
Nu är det mer dom där överklasspojkarna i Catalina-jackor som tagit en öl för mycket och som kommer i stora gäng som bråkar, säger Pelle.
Droger har blivit allt vanligare bland punkarna det senaste året.
Tyvärr.
Inte så att drogutnyttjandet skulle vara speciellt mycket mer utbrett bland punkarna än bland andra ungdomsgrupper, men bruket har ökat kraftigt det senaste året.
Även bland dom yngsta.
– Genom att köpa droger så göder man ju den kapitalism dom flesta av oss är emot, säger en punkare på söder.
Den första maj i år gick även punkarna ut på stan för att demonstrera.
Till en början med syndikalisterna, sedan bildade dom ett eget tåg.
Under parollen: ”Vägra raggarna bensin” gick bortåt hundra punkare längs Kungsgatan.
På Sergels Torg samlades man under parollen : ”Ner med hela skiten”.
Och i Gamla stan slog man sönder skyltfönstren för en affär som sålde gamla nazikläder.
– Hela demonstrationen var en demonstration mot demonstrationerna, förklarar en punkare och garvar.
Den svenska punken håller mer och mer på att hitta sin egen form, även om dom stora impulserna fortfarande kommer från England.
Den har utvecklats mycket sedan början av 1977.
Det ska bli spännande att se vad som kommer härnäst.
Text: Joachim Stokstad Foto: Bruno Ehrs Ur Vecko Revyn Nr 30 25 juli 1979
Min mamma bär sej åt så jag skäms för henne.
Jag är en 16 – årig flicka som skäms för min mamma.
Hon är 44 år och medlem i ett punkband.
Jag blir mobbad för hennes skull, även vuxna kommer fram och talar om vilken hemsk mor jag har. Mamma och min 15 – åriga syster hånar mig för att jag inte gillar punk.
Jag vet inte vad jag ska ta mej till.
Vågar inte visa mej ute längre och inne är det nästan omöjligt att vara när mamma och min syster är hemma.
De har jämt sina kompisar här och punkrocken dånar ut ur högtalarna.
Mina läxor får jag göra de kvällar som mamma är ute med punkbandet, för då är det lugnt här.
För bara ett halvår sedan var hon en helt vanlig mamma.
En medelklasskvinna som verkade nöjd med livet.
Hennes tredje äktenskap hade nyss kraschat, men hon tog skilsmässan med fattning.
Det märktes i alla fall ingenting på henne.
Hon var jättesnäll och gjorde allt för att min syster och jag skulle ha det bra.
Alltid på bra humör.
Det är nästan ofattbart att hon har kunnat ändra sitt liv så totalt.
Det började i somras när min syster, som älskar punk , drog med sig likasinnade hem, och mamma som i vanliga fall skulle ha tagit avstånd från dem, blev på något konstigt sätt påverkad av dem.
Hon började mer och mer umgås med med min systers kompisar och visade stort intresse för deras livsstil. De fick henne också till att dricka sprit och öl.
Jag vet ännu idag inte vad som flög i henne för när jag talade om att folk började prata om henne, for hon upp och började skrika att hon var trött på att ständigt vara den där präktiga och sunda mamman, som lever i en ombonad borgerlig miljö.
Nu skulle hon minsann göra revolution.
Hon ville bli punkrockare som sin yngsta dotter, bara för att visa sin vrede mot det etablerade samhället.
Jag var helt chockad.
Sedan gick allt i en rasande fart.
Lägenheten lät hon förfalla och bli en samlingsplats för punkrockare.
Hon tog avstånd från sitt tidigare liv genom att i punkkläder öppet gå ut på stan och visa sina sympatier med punkarna. För ungefär en månad sedan blev hon vokalist i ett nystartat punkband. Hon säger att det är skönt när hon får skrika ut sitt hat mot sin egen generation.
Jag börjar frukta för hennes förstånd. Kan det vara normalt att en kvinna i hennes ålder låter sitt missnöje ta sig såna uttryck ? Det är nog delvis min systers fel, hon uppmuntrar mamma hela tiden att leva som hon gör. Jag tycker mycket om min mamma och vill att hon snart slutar med den löjliga punkstilen.
Vad ska jag göra ?
Hemmets Journal 1979
Dagens Nyheter
Är punkare farliga?
Är ni rädda för punkarna ni ser på stan?
”Punkare” är de där unga människorna som ofta har håret stående på rakt ut som på gamla sagotroll. Ett tag såg man punkare med säkerhetsnål genom ena kinden och ett hakkors ritat på den andra.
Är de fascister? Inte alls. Är de känslokalla? Inte alls.
De är tvärtom fulla av protester mot det kommersialiserade samhället, statussamhället, det tråkiga och förljugna byråkratisamhället. De protesterar mot all likgilltighet de ser omkring sig. De vill provocera.
En del av provokationen har slagit fel. Det erkänner några punkare, som just Nu-sidan får berätta om vilka de är, vad de står för.
Varför väljer en del ungdomar att vara punkare? Varför ser de ut som de gör? Vad gör de? Är de farliga? Hans Axel Holm träffade några som sade: ”Vi vill inte vara som folk är mest.”
En kvinna, som sa att hennes dotter var punkare ringde. Hon tyckte att det var dags för dottern och hennes punkkamrater att tala om vad punk är.
Nu – efter att ha umgåtts med fem punkare en kväll – kan Just Nu tala om, för att ta det ytligaste först, att en punkare kan ha skjorta , slips, väst och byxor, som är vida runt magen. En annan punkare kan ha nåt slags kostym med många dragkedjor runt armar och ben och kedjor överhuvud taget. De två exemplen räcker nästan. En punkare kan se ut hur som helst, bara inte som folk gör mest.
Nåt gemensamt har de kanske att de har håret klippt på ett sätt, så att det står rätt ut och är kort. Men lockiga punkare finns. De rätar inte ett strå. Ska då inte punkare ha särskilda åsikter.
De talar om hur förfärligt tråkigt de flesta människor lever, upp, arbete, TV, sova, upp arbete, osv, och de talar med avsky om vad de flesta människor tycker vara viktigt att omge sig med: färg-tv, skivspelare, sommarstuga, bil.
De vill själva nåt annat.
De är, den här kvällen, mellan 16 och 18 år. Någon bor hemma hos sina föräldrar i Bromma. Någon bor hos sin mamma på kungsholmen. Någon bor ensam. Någon bor ingenstans. Någon bor hos föräldrarna i farsta. Han som bor i Bromma, säger att han gillar sina föräldrar, men att han tar avstånd från deras sätt att leva.
Han som ingenstans bor, säger att han i synnerhet gillar sin pappa – pappa är hippie. ”Han fattar”.
Han som bor hos sin mamma, är lyriks av kärlek, då han talar om mamman.
De kommer från mycket olika sociala miljöer. Några är borgarbarn, men derast protester kan vara ärliga ändå. De flesta är avgjort inte borgarbarn. De har sett delar av stadsliv och förortsliv som de flesta av oss inte ser.
De här punkarna erkäner att det finns en politisk hållning i deras protset. Den mot kapitalanhopningen, mot byråkratin, men också mot politikerna. Den är mot etabissemangets, inberäknat pressens, systematiska lögnaktighet. Den är mot död och förstening, mot passivitetetn i välmågesamhället.
Men de själva verkar ju inte särskilt uppåt, när de hänger omkring i t ex Gallerian.
Nej de tycker inte heller gallerina är särskil rolig att vara i.
– Men var ska man vara? Man blir bortkörd överallt.
De skulle vilja ha någonstans att vara, där de kunde spela musik, spela teater o s v.
Varför blir ni bortkörda överallt?
– Det beror väl delvis på utseendet.
Men det har ni ju själva valt.
– Ja, men det har vi valt för att inte vara som andra, utan som vi vill.
Människor är rädda för punkarna. Det finns inget skäl. Den äkta punkaren, vill om jag förstår saken rätt, väcka uppmärksamhet och kanske t o m förargelse. Men den äkta punkaren vill ingen människa illa.
Dagens Nyheter – Text: Hans Axel Holm – Foto: Lennert Isaksson
VR –1980 ”Ung i Sverige”
Punken är inte död. I alla fall inte för 18-årige Stockholmskillen Krippe, med sitt kolsvarta, färgad hår och sina läderkläder och kedjor. Krippe drar omkring i Stockholm mest hela dagarna, släpandes på dagsransonen – åtta burkar öl i en plastkasse.
Många tycker att han ser rent för jävlig ut. Håret är färgat kolsvart och han går klädd i svart läder och kedjor. Christer Sörin, eller Krippe som han kallas, är 18 år och en av dom tvåtusen punkare som finns i Sverige. Krippe blev punk på försommaren 1977.
– Man var påverkad av Clash och Sex Pistols, men jag gillade stilen också, berättar Krippe. Det var snyggt helt enkelt. Fast jag tyckte aldrig om punkarna från början. Ville inte vara som dom, tyckte dom var skit, Östermalmsungdomar som klädde ut sig fredags- och lördagskvällar. Som nån sorts jävla ”Saturday night fever”- punk!
Punken startade i England och många menar att den var en slags politisk protest, ett uppror från ungdomar som kände sig hotade av arbetslöshet och fattigdom.
– Här hemma vill punkarna på sätt och vis också protestera, menar Krippe. Ge igen för att allt känns så fel, det finns inge jobb, allt är så dyrt och trist. En protest mot att det inte finns plats för ungdomar över huvudtaget i dagens samhälle.
– En politiskt protest? Nä, det är väl bara nåt rent mänskligt, skulle jag tro…
Krippe tänder en cigg. Vi sitter och fikar bland gröna växter och plast mitt i Gallerian, Stockholms mest moderna köpcentrum under tak. Här håller punkarna till. Dom sitter på bänkar i mittgången eller på nåt fik. Dricker öl och snackar.
Vanligt folk har blivit mest upprörda av att punkarna bär nazistiska symboler runt halsen och målar hakkors på dom svarta läderjackorna. Krippe kör varken med säkerhetsnålar i kinderna eller järnkors.
– Nä, det är slut med det nu. Sånt hade man förr. Fast det var aldrig nån som la in något politiskt i prylarna. Man ville se värst ut, se så rå ut som möjligt! Det var hela saken.
Innan Krippe blev punk gick han mest omkring i vanliga jeans, gympardojor och T-shirt. Men jeansen bytte han mot läderbrallor (”fick dom av en kille mot ett järnkors”) och jackan har han köpt av en polare. Dom spetsiga dojorna kommer från Myrorna, kostade 18 spänn– Jag tcker faktiskt att det är snyggt säger Krippe, men låter inte riktigt övertygad.
Misshandel
Folk retar sig, det är inget snack om saken. Krippe berättar att han dan innanvarit uppe i Tingsrätten, åtalad för misshandel. Resultatat blev böter och två år villkorligt.
– Vi fick en åklagare som inte varit ute på stan på femtio år säkert. Han hajade ingenting, så jag åkte dit. Gubben fick betalt för att han kom till rätten och vittnade! Jag fick tvåhundra spänn i böter.
Han ler lite snett. Rycker på axlarna. Krippe berättar att han vuxit upp i olika förorter till Stockholm. Han har tre syskon och yngsta brorsan som är 12 är punk han med.
– Jag har väl haft en rätt jobbig uppväxt kanske. Vi flyttade ofta och jag fick ofta byta plugg. Och så var det mycket skrik i familjen också…
han vill inte gärna snacka om det där. Säger att han inte kommer ihåg hur det var att gå i plugget. Krippe var sällan där.
– I sjuan och åttan skolkade jag bra mycket. I nian gick jag åtta dar sammanlagt! Det var trist och tråkigt, jag spelade fotboll och åkte in till stan och lyssnade på musk i stället. Det var mest hårdrock och Bowie på den tiden, innan punken kom alltså.
Har du haft några drömmar om vad du ville bli i framtiden?
– Tja när jag var liten ville jag bli polis. Det vill väl alla!
Krippe går för det mesta utan jobb. Tar ströjobb här och där och tjänar ihop pngar till mat och öl. Mer blir det inte. Han har aldrig haft nåt fast jobb. Han känner sig inte orättvist behandlad jämfört med andra ungdomar men säger att nog finns det skillnader. Samhället är långtifrån jämnlikt.
– Nä, alla har inte samma chanser. Ser man ut som jag gör, går dt dåligt i plugget, man får sämre betyg. Det är inget att snacka om.
”Morsan tycker att jag är ful”
Vad tycker dina föräldrar om att du är punk?
Farsan tycker väl att jag kan hålla, men brukar säga att ”det där tjänar du inge pengar på”. Morsan tycker att jag är ful.
En av Krippes idoler är Sid (efternamn Vicious, stor punkstjärna som dog för ett tag sedan av en överdos heroin).
– Sid är död men punken kommer inte att dö, säger Krippe bestämt. Så länge det finns punkare kan den inte dö ut eller hur?
Vi går ut ur Gallerian för att Krippe ska fotograferas. Han morsar hit och dit på andra punkare. Stannar upp, går fram och snackar.
– Äh, man är väl lite kändis nu, säger han och lyser upp. Japanerna tryckte upp mig mot betongväggarna hela sommaren med sina kameror. Men det är kul. Om det inte blir för mycket gör det mig inget.
Han färgar sitt korpsvarta hår själv. Berättar att många använder hårläggningsvätska och fönar dom blå, orange och lila testarna så att håret ska stå rakt upp på karakteristiskt punkvis. Kläderna fixar han oftast genom polare eller köper i punkaffärer. Den glesstickade tröjan kommer från en punkaffär i London t.ex. Krippe har varit över två gånger och kollat läget.
– Dom verkar att ha det bättre i England. Där håller alla punks ihop, bor i rivningskåkar tillsammans. Vi bord kanske gå ihop här hemma också… Fast över huvudtaget är dt lättare att vara ung i England. Man kan gå in på en pub och ta en öl. Det finns ställen för ungdomar och ballare affärer med kläder.
Har inget emot raggare
Snacket att raggare och punkare skulle vara dödsfiender fnyser Krippe åt. Han har själv inget emot raggare och skulle t.ex. vilja ha en amerikanare – typisk raggarbil.
– Men dom är så dyra och att komma i en amazon gör man bara inte! Egentligen är det ingen skillnad mellan raggare och punkare, menar Krippe. Vi protesterar mot samma saker. Många punkare gillar femtiotal och det finns raggare som blir punkare och tvärtom.
Raggare ger sig på oss punkare för att ha nåt att göra helt enkelt. Av samma anledning är vi punkare. Livet är meningslöst. Det finns inga jobb. Man ska ha ERFARENHET för allt. Erfarenhet för att städa till och med.
Han tittar frågande på mig med sina blå ögon. Rycker på axlarna ”skit” mumlar han.
Har du några drömmar om framtiden Krippe?
– Tja hänga på en pub kanske. Han garvar. Eller att ha en affär eller en klubb vore kul. Nåt fritt jobb ska det vara i alla fall. Sjunga i ett band.
Super mycket
Han har ett band. ”Ass” kallar dom sig, men två av medlemmarna har lite trassel just nu och dom kan inte lira. Krippe känner nästan alla punkare i Stockholm. Killarna i bandet är hans polare, men alla umgås i ett stort gäng.
– Vi delar på en öl ibland, går ut och har roligt. Lyssnar på musik. ”Boppers” och ”Whirlwind” är jävligt bra. Och så super vi. Hela mitt band dricker ganska häftigt. Men jag är inte rädd att fastna i det.
Han släpar med sig dagsransonen åtta öl in en vit plastkasse.
– Förut drack jag jämt. Nu dricker jag mindra, tre, fyra dar i veckan kanske. Ungdomar som växer upp i rika familjer dricker mindre tror jag. Dom har liksom haft friheten att ta sig en grogg då och då.
Det finns en person som inte gillar att Krippe dricker, Yvette heter hon, en rödhårig punktjej som jobbar i en boutique. Hon och Krippe har varit ihop tre månader ungefär. Just nu bor dom hemma hos Yvettes mamma, men ska snart få en egen lägenhet.
– Det är lite jobbigt att ha en tjej, säger Krippe och garvar lite generat. Hon hackar ganska mycket. Vill inte att jag dricker. Men det är bra ibland också med henne.
Det är Yvette som sköter tvätt och matlagning. Krippe fixade själv sånt förut, men som dom flesta killar la han av när han träffade sin tjej.
Är det svårt att vara ung idag tror du?
– Tja, man får inte vara ifred nånstans det är väl det jobbigaste. Vi kan inte stå en fyra, fem stycken och snacka förrän snuten kommer. I alla fall om man ser ut som vi.
Vill inte bli nån Svensson
Vad tänker du på när du står här mitt i stressen och jäktet och ser folk gå till sina jobb och hem till sina lägenheter och en ordnad tillvarao?
– Jag blir inte avundsjuk i alla fall, säger han bestämt. Jag vill inte bli nån Svensson. Det enda jag skulle vilja ha är en videokassettbandspelare. Så man kan kolla gamla Elvisfilmer.
Han garvar. Jag gillar Krippe. Han ser lite vek ut, trots dom tuffa läderkläderna. Ibland tycker jag inte att den hårda stilen passar honom alls. Själv beskriver han sig så här:
– Snygg, vacker och intelligent. Jag har inga dåliga sidor och bra sjöälvförtroende. Men jag håller med om att jag ser lite konstig ut.
Inom den närmaste tiden har han och bandet planer på att släppa en singel. Tapen är färdiginspelad från ett liveframträdande på Jarlteatern. Inge vidare bra men kul, säger Krippe.
– Jag kommer nog att fortsätta vara punk ett bra tag framöver tror jag. Trivs med att gå så här, fast man kan inte vara punk hela livet.
Ibland verkar Krippe så desillusionerad, som om han tycker att allt är trist. Han låter vemodig och tycker att det är svårt att snacka om jobb och framtiden. Han skruvar på sig, tar en klunk ur ölburken han har i näven.
– Gett upp? Nä, det har man väl inte. Jag tror att det kommer att gå bra för mig. Hoppas det i alla fall! Fast på sätt och vis man kanske har gett upp lite nu…
Krippe säger hej, tar tag i kassen och släntrar bort mot polarna på bänken.
VR –80 Text – Charlotte Brundin ,Bild – Claes Löfgren
Aftonbladets UNG-bilaga – Söndagen 20 juli 1980.
Aftonbladets UNG-bilaga – Söndagen 20 juli 1980.
Aftonbladets UNG-bilaga – Söndagen ??? 1980
HiFi & Musik Nr2 – 1980
Dom första Gärdesfesterna arrangerades bl.a. som en protest mot popfestivalerna på Gröna Lund och för alltid har citatet etsats sig fast i mitt huvud: ”Det var roligare på Gärdet men bättre musik på Gröna Lund.”.
Jag har glömt vem som skrev det, men citatet kan stå som symbol för dom njugga och fientliga inställningarna till den framväxande musikrörelsen som popjournalister på både radio och Tv hade.
Gunder Hägg som senare bytte namn till Blå Tåget och idag räknas som musikrörelsepionjärer och nästan har helgonförklarats, skrev en HiFi & Musik närstående skribent så här om i slutet av 60-talet: ”Gruppen består av amatörer som alla är i behov av en Hermodskurs i det mesta… Dess enda nuvarande funktion är att skrämma bort en eventuell publik.
Men mindre än tio år senare verkar musikrörelsen ha glömt all sin kamp och allt motstånd man fick kämpa sig igenom. För hur reagerade musikrörelsen när Sverige ”drabbades” av punken?
Lars Sundestrand, redaktör för musiktidskriften Funtime, berättar:
– Första numret av Funtime gav jag ut för drygt ett och ett halvt år sedan. Det var då punken började i Göteborg – med band som Göteborg Sound och Slobobans Undergång. Då öppnade också rockklubben Errols.
– Just då var det en massa skriverier i göteborgspressen. Några från Nordiska Rikspartiet hade hissat hakkorsflaggor på en skola här i Göteborg. Och punkarna fick förstås skulden.
– Jag ville visa att pressens bild av punken var falsk och lögn. Att punken står för nåt helt annat.
– Också musikrörelsen gick ju på den här falska bilden av punken. I Musikens Makt skrev Lasse Åberg en artikel mot punk. Och dom tre första numren av Funtime vägrade Sprängkullen (ett progressivt café och musikställe i Göteborg) att sälja.
Vi är med barn
Jag läste också Lasse Åbergs punkartikel. Jag fattade inte vad han menade. Jag skyndade mej att lyssna på en massa engelska punkplattor. Bland dom första jag fick tag på var Chelseas singel ”Right to work”, X-ray Spex ”I am a cliché” och Clash första LP. När jag lyssnat på dom förstod jag ännu mindre vad Lasse menade.
”Carreer Opportunity” sjöng, nej skrek, Clash ”is the one that never knocks…”
”White Riot” och ”Londons Burning” hette två andra låtar på LP:n – Desperata beskrivningar av industrikrisernas och rasismens England där inte minst ungdomen drabbas av arbetslösheten.
Sommaren –78 var jag i Långholmsparken och hörde tre punkband från Stockholm – Skabb, Ebba Grön och Reeperbahn.
30 år var jag, men jag ville ställa mig upp och poga (pogo är punkens egen dans, man hoppar rakt upp i luften på stället och buffar med kroppen, snabbt, snabbt).
Jag kände igen mig. Jag känd samma sak när jag såg Love Explosion på första Gärdesfesten. Eller Träd, Gräs och Stenar på Ceders café i Vitabergsparken.
Jag ville utropa: Vi är med barn! Vi är med barn!
Vi= den progressiva musikrörelsen.
Punken politisk oklar
Men nere vid scenen träffar jag Leif Nylen, trummis och kompositör i Blå Tåget och Stockholm Norra och en i kollektivet kring skivbolaget Musiknätet och han var tveksam:
– Vart leder punken? Kan den inte ta vägen vart som helst? Det är ju väldigt politiskt oklart!
Jag rusade hem och skrev en artikel som jag riktade till musikrörelsen.
Hör ni inte skriken och desperationen? Skrev jag. Hör ni inte viljan att stå emot USA-imperialismen? Hur dom drar dragkamp med den kommersiella skivindustrin? Känner ni inte igen era egna barn?
Hur många av banden på Gärdet skulle ha klarat sig om man lyssnat på dom med ett politiskt förstoringsglas? Undrade jag.
Punken accepteras
När jag nu går på Music Palais eller Musikverket för att lyssna på nåt okänt ungt band känner jag mig som ”punkfarfar”. Jag tittar mig omkring och ibland ser jag en som är äldre än jag. Det är Leif Nylén.
Han tillhör den del av musikrörelsen – och det är nog majoriteten som idag är betydligt öppnare och accepterar punken som progressiv musik. Musiknätet, Silence och Mistlur har gett ut plattor med punk. SAM distribuerar bandens ”egna” plattor.
Lägg märke till att jag skriver ”accepterar” . Med undantag för Leif Nylén har jag sällan eller aldrig sett nån av musikrörelsens ”åldersmän” på punkbandens konserter. Och ”egna” plattor – mest singlar som banden betalat och gett ut själva – talar sitt tydliga språk.
Den nya musikrörelsen
det går att göra en lika lång och fantasieggande uppräkning av nya band nu som vid Gärdet –70. Plötsligt klev dom bara upp ur källare och började spela – inte bara punk, utan rock i en mängd stilar.
Ebba Grön, Incest Brothers och KSMB har med engelska Clash som grund utvecklat en snabb och aggressiv, personlig och svensk punk med texter om verkligheten i Stockholms förorter.
Mörbyligan skildrar samma verklighet men deras musik är en blandning av Roliga timmen i plugget och rockshow. Allsångsrock kanske man kan säga.
Dag Vag blandar elgitarrens psykedeliska Greateful Dead-slingor med basens reggae-rytmer. Och däremellan hittar man Träd, Gräs och Stenar och amerikansk 60-talsrock.
Göteborgs Sound har just ett ”göteborgssound”. Dom spelar Göteborgspunk. Dvs bluesigare, tyngre rock – men punk.
Fiendens Musik har lagt sej mitt emellan musikrörelsen och punken. Musiken går från adrenalinsnabb punk till ”schlagerpunk”. Texterna är foton av omvärlden.
Problem spelar 60-talsrock med 80-talsljud i gitarrerna.
Plast skildrar ett teknokratiskt framtidssamhälle till industriljud från bl.a en synth.
För att bara ta några exempel. Liket Lever, Garboshock, Travolta Kids, Lädernunnan, Kriminella Gitarrer, Usch, Tänts, Slobobans Undrgång, Fega Påhopp, Stick, Glo, Mögel, Torsson, Noise, Inge Val, Skabb, Grisen Skriker, Docent Död, Rävjunk, TT Reuter m.fl. m.fl.- är andra band i ”den nya musikrörelsen”.
Just så – den nya musikrörelsen – kallade Christian Wigart, som själv spelar i Inge Val, den svenska rocken i en artikel i ”ETC” (4/79).
Protest
Mycket i punken – eller den nya musikrörelsen – är en protest mot den progressiva musikrörelsen. Inte mot muskrörelsen som sådan – men mot det sätt som den utvecklas på.
Största skillnaden ligger kanske i synen på professionalismen.
I musikrörelsens barndom pratades det mycket om allaktivitet och ”allmusik”. Musikerna ville inte framstå som stjärnor – utan istället uppmuntra andra att börja spela.
Men för att ”kunna nå ut” har musikrörelsen professionaliserats. Musikrörelseband gör LP efter LP och reser på turné runt Sverige. Det har bildats ett proffsigt A-lag i musikrörelsen.
Medelåldern bland musikrörelsemusiker är hög och återväxten är dålig. Tydligen har många unga ”amatörband” skrämts till tystnad.
Punkarnas kritik av musikrörelseproffsen kan ta sådana direkta uttryck som när göteborgspunkare slängde småpengar på Björn Afzelius under en spelning på Sprängkullen.
Punkens tre huvudorter
Också texterna skiljer den nya och gamla musikrörelsen åt.
På den dubbel-LP som Silence gett ut från Gärdet, kan du höra vilken osalig blandning av samhällskritik som musikrörelsens sångtexter då innehöll.
Men sen dess har musikrörelsen krävt rättning i ledet och mer konkreta och politiska texter.
” Musikrörelseschabloner” som punkarna säger. ”I sista versen kommer revolutionen som ett brev på posten.”
Stockholm, Skåne (med Klippan som centrum) och Göteborg är den nya musikrörelsens huvudorter.
I Stockholm hänger musiken intimt ihop med politiska aktioner, t.ex. kampen om Oasen.
Oasen är en kulturförening som kämpar för en egen lokal där man med musik, teater, fotboll mm kan aktivera framförallt dom unga i Rågsved, en stockholmsförort som är hårt drabbat av narkotika. Men dom lokala politikerna är inte intresserade.
Oasen-punken är förstås förbannad och snabb. Musiken som banden i klippan spelar är annorlunda.
Den skildrar också verkligheten i dagens Sverige. Men Klippan är inte en förort till Stockholm utan ett mindre samhälle i Skåne. Därför blir musiken en annan – svensk pop.
Pål Spectrum, Klippans demonproducent, har kring ett par TAC-bandspelare och skivmärket Kloaak samlat b.la. Torsson som gör en låt av en inköpslista till Konsum och gamla ”Kansas City” blir ”Klippans centrum”, The Push (spelar skånsk-engelsk reggae), Noise och Kriminella Gitarrer.
I Göteborg verkar det vara störst motsättningar mellan den nya och gamla musikrörelsen.
I Stockholm spelar ju progressiva och punkband på samma konserter, säjer Lars Sundestrand. Men i Göteborg… Punkbanden i Göteborg har samlat sig till Garageligan, en förning som ordnar spelningar åt banden. Göteborgska Nacksving tillhör dom få musikrörelseskivbolag som fortfarande inte vill spela in punk.
– Nacksving har ju sagt till Garageligan att ”ni ser ju inte skogen för alla träd”. Och Garageligan har svarat att: ni då, ni ser ju inte träden för skogen”.
– Det är totala motsättningar nu. Garageligan är inte längre välkomna på Sprängkullen. Och jag tror inte nåt band i garageligan skulle kunna spela in för Nacksving.
Vilka är bäst?
Det här var ett försök till presentation och sammanfattning av vad som hänt i den nya musikrörelsen. Jag får säkert återkomma till banden i den nya musikrörelsen.
Lars Sundestrand, om jag nu lyckas göra några läsare intresserade av musiken i den nya musikrörelsen – vilka band kan du tipsa om som är dom mest intressanta just nu.
– Två Malmöband t.ex. – Garboshock och Kabinett Död. Och Koma Jeezus som kommer från Göteborg och som är fortsättningen på Liket Lever.
– Plast och Mögel är intressanta band i Stockholm. Och så har jag hört talas om – men jag har inte hört dom ännu – Brända Barn från Sundsvall.
HiFi & Musik Nr2 – 1980 Text – Bengt Eriksson.
