Rädsla

Rädsla
Lund – Skåne 1979-1981 (Foto: Mats Bäcker)

Medlemmar:
Mikael Tham: Sång
Henki V.D Born: Gitarr, Sång
Mats Lijegren: Bas
Bure: Trummor
Boklund: Gitarr, sång

Historik:
Rädsla började som ett punkband vinter/våren 1979, men blev alltmer melodiska i sitt musikaliska uttryck allt eftersom tiden gick.

Mikael Tham hade en sång med stark närvaro. Henki van den Born (tidigare Supporting Act) hade ett gitarrspel som var flyhänt växlande mellan kraftfullt komp och medryckande melodier. Gitarristen Fredrik Boklund (tidigare d.Kon) sällade sig till bandet efter att det existerat i några månader och hjälpte till att skapa Rädslas gitarrdominerade sound. Basisten Mats Liljegren och trummisen Rikard ”Bure” Swärdh utgjorde tillsammans en tajt rytmsektion.

Första officiella spelningen var med Ebba Grön och Garboshock på klassiska Fredmans i Malmö oktober 1979. Ett 40-tal spelningar gjordes, bland annat med TT Reuter, Problem och Fiendens Musik, men även med utländska storheter som Nine Below Zero och Linton Kwesi Johnson. Rädsla på scen var betydligt ösigare och snabbare jämfört med sina skivor.

Skivproduktionen inleddes med 3-spårssingeln ”Mannen” 1980 och avslutades året efter med mini-LP:n ”Sanningen för pojkar”. Producent vid båda tillfällena var Henrik Venant, och han gav också ut dem på sitt bolag Heartwork Records. De medverkade även på ”Heartwork Live Klubb 2000” med låten ”Om du bara visste” och på tidningen Schlagers ”Sommarkassett” med en alternativ version av ”Maskerad”.

Om de inte blivit av med sin replokal hade det varit intressant att följa deras vidare musikaliska utveckling. Låtarna ”Minnen” och ”Rakt in i evigheten” ger dock ett hum om vart Rädsla var på väg innan de upplöstes 1981.

Henki bilade därefter The Sinners, som var ett av de större rockbanden i landet under senare 80-, tidiga 90-talet. Efter deras första singel blev även Rikard medlem i bandet.
Det fanns en tid när det existerade två Noise i Sverige, ett från Gustavsberg utanför Stockholm och ett från Perstorp i Skåne. De förstnämnda skulle visa sig bli tonårsidoler, dock med stavningen Noice. Skåningarna vann nämligen en en namnstrid som fick ganska stort utrymme i media.
Från boken Ny Våg

Låtar: 
Minnen, Natten då månen försvann, Som ett bevis, Maskerad, Om du bara visste, Sanningen för pojkar

Diskografi:
Singel: Mannen – Som ett bevis – Jag lämnar dig (Heartwork records – HW 12 -80)
MP: Sanningen för pojkar (Heartwork records – HWTP 01 -81)
Samling LP: Heartwork Live klubb 2000: Om du visste (Heartwork records – HWMP 04 -81)
Samling kassett: Eldbegängelse: Fången live-79 (Krall Kassetter Dr.01 -81)
Samling kassett: Schlagers sommarkassett: Maskerad (Schlager Schlag 3 -81)

Schlager Nr 2 24 okt 1980
Rädsla har gett ut en singel.
Från att ha varit Ingenting har dom blivit Någonting. I Musiksverige, alltså. I Lund har dom varit någonting hela året. Hos några stycken i Stockholm och på några andra ställen också kanske – dom som tycker att riktiga musikhändelser är när folk spelar. Inte när dom ger ut skivor.

Rädsla lever på humor och ett markant allvar

– Folk har beskrivit oss om allt från Joy Division och Generation X till Glamour-rock a la Gary Glitter, säger Tham, som heter Mikael i förnamn vilket alla i Lund/Malmö har glömt.
– Jävla disco sa dom när vi spelade i Stockholm, säger Mats som spelar bas (sliten sak) och är lillebror med Binkie i Garboshock.

– Rotpunk kallade Måns Ivarsson i Sydsvenskan oss, skjuter Tham in. Inkompetent och patetisk och…(Rädsla alltså – inte Måns)
– Mats Gustavsson i Arbetet tycker att vi spelar en popig version av Joy Division i ekonomiförpackning, säger Fredde och tar om det ett par gånger. Han gillar såna formuleringar, Fredde. Som heter Boklund också och spelar gitarr.
– Men det är jävligt kul att folk inte kan beskriva vår musik riktigt, för då är det fortfarande spännande att gå och lyssna, tycker Tham. Kan man säga ”popband” eller ”rockband” direkt, då vet man liksom vad dom håller på med…

ALLVAR ÖVER LUND
Det vilar ett tungsinne över Lunds unga rockband – åtminstone om man får tro en del skivkritiker. Hur är det med det?
– Jo, men vi är ett ovanligt glatt band egentligen för att komma från Lund, säger Fredde.
– Förutom Fiendens Musik, skjuter Mats in. Men dom kommer inte från samma kretsar. Runt Heartwork är det lite depressivt.
– Men allvarliga texter skriver ju andra band också, säger Tham. Dom ursprungliga punkbanden i Stockholm, dom sjöng ju om arbetslöshet och våld och allt möjligt ju. Men dom sjöng mera rakt på.
– Vi vill inte göra såna raka, entydiga pekpinnetexter. Därför linfdar vi in det lite så man kan tolka det på olika sätt. Då blir det genast lite skumt och arty-farty för många.
– Det svåraste som finns är att skriva en bra kärlekstext (Fredde igen). Rätt trista kärlekstexter, det är det bästa jag vet.

KÄRLEK OCH MOTORCYKLAR
– Kärlek och motorcyklar, säger Hemlige Bosse som vi inte lyckas få ut ur Rädslas replokal för intervjun
– Men är det inte lite av en stil i Lund man ska va lite deppad och blasé?
– Ingen ska sätta den stämpeln på oss i lla fall. Vi har TT och Garboshock, dom låter inte inte alls lika, musikaliskt. Men det är lite dystert, lite depressivt, va.
– Men det är ju inte så konstigt att man tar intryck av varandra. Man repar ihop, man träffas på fritiden och man rör sig i samma kretsar. Men det är ingen som går in för det: ”vi kommer från Lund, nu måste vi spela något depressivt”. (Tham)
– Fast alla var inne på den linjen ett tag, menar Fredde. Det skulle va arty-farty. När jag började skriva texter skulle dom va krångliga, man skulle läsa dom trettio gånger innan man fattade. Man lyssnade på ”dom stora” och sen skrev man likadana texter själv.

PROFESSORSTAN
– VADÅ!?!
– Men är det inte olika folk som rockar här och i Stockholm t.ex – jag har en känsla av att många Lundarockare kommer från professorstan…
Fredde (blixtsnabbt):
– Jag kommer från Staffanstorp!
– Mårtens Fälad! (Hacke)
– Jag kommer från Stockholm, säger Tham som ska vara värst.
– Stockholm kommer jag också från, säger Fredde. Från början.
– Det låter lite dumt att säga det, skriv inte det, men det är kanske lite mer ”intellektuellt” folk som sysslar med det här, medger Tham försiktigt.
– Det verkar va så med allt som händer i Lund, säger Fredde. Det är mer av studentstad.
Men ni är inga studenter, ni jobbar och pluggar på gymnasiet.
– Men det ska vasådär dekadent, det får inte vara brutalt, rått och äckligt. Säger Fredde.
– Lite avvikande men intellektuellt samtidigt. Lite tankar bakon, kanske. (Tham)

FÖR ETT ÅR SEDAN
Mats: – Bure och jag började från noll. De är vi som är grunden till Rädsla. …
– Så träffades vi tre på en fest, berättar Hacke. Vi satte igång att lira och det lät förjävligt…
– Så kom Tham in genom dörren till mitt sovrum. Med en vinare…
– En vinare och tio öl. Så drack han upp alltihop, och s e n vågade han sjunga!
– Jag drack faktiskt bara vinaren och en öl…

RÄDSLA I KÄRNAN
Men nu räknas Rädsla till den stabila kärnan kring vilken HeartWork byggs upp. TT Reuter, garboshock och Rädsla har tilsammans köpt buss och sånganläggning för ganska stora pengar. Grejor som ska kunna användas av andra också:
– Vi har själva fått mycket hjälp av dom andra banden när vi satte igång, säger Mats.
Vi fick alltid kuppa när Fiendens eller TT spelade, man har fått låna grejor och sånt. Dom som inte känner andra band har inte alls lika lätt att komma fram.
– Men vi har kämpat jävligt hårt!
– När vi skulle spela i Stockholm repade vi nitton av tjugo dagar.
Lp-tankar?
– En medium-play vore lagom så småningom, säger Tham. Men då får det inte heta medium-play. Det verkar så trendigt. Men ingen LP för oss – en LP har alltid svaga punkter. Det finns få som kan göra en helgjuten LP. Bruce Springsteen, Clash och Jam kan göra det. Och The Cure. Men annars är det…
– Elliot Murphy, skjuter Bjure in.
Hemliga Bosse?
– Han kan inte göra en helgjuten singel.. hen vet inte hur en LP ser ut. Säger Tham.
– Den kommer snart försäkrar Hemliga Bosse. Skriv det!
Schlager Nr 2 24 okt 1980
Reportage: Grupp FEM Text – Karl G Jönsson Bild – Mats Bäcker

RiP Nr 14-15 Text Janne N Foto: Anders Torgander
”Så länge man har fötterna kvar på jorden kvittar det hur lång man är”
– ”Som ett bevis” handlar om det vi gör nu, som musiker och som människor, att det ska märkas och kommas ihåg i framtiden. Vi har fått en massa folk att gå på konserter, och hos den publiken kan man finna en viss medvetenhet.
Man försöker göra något själv för andra ungdomar. Försöker få ut någonting och aktivera sig. Oasen är ett bar exempel, liksom ”Lokalen” vi har i Lund och Heartwork. Det är något som startats av ungdomar själva. Även om det försvinner ska det kommas ihåg. Vi har i alla fall gjort något som knappast har blivit gjort på samma sätt förut.

Mikael Tham är sångare i Lundagruppen Rädsla, och förklarar låtarna på deras debutsingel så här. ”Lokalen” i Lund som Tham nämnde är ett gammalt hus som för tillfället är samlingsplats för Lunds rockmaffia och repställe för många grupper. Lokalen fixades av en snut, Nico, och ABF. Från början var det vilda planer med en massa studiecirklar, typ dans, teater, tidningsprojekt och målning. Men det visade sig ganska snart att folk bara ville ha en replokal.
– Vi är vräkta från Lokalen nu. Det ska rivas och ge plats för ett P-hus. Men det finns nya lokaler på gång och där har vi ett enormt stöd av Nico, som redan är inne i maskineriet och har ett stort förtroende i samhället som polis. Men vi får vara kvar tills dom hittat nya lokaler åt affärsidkarna i huset.

Men det har ju snackats om ockupation?
– Det har snackats, men vi är lite rädda för att det ska bli som Oasen, vakter, polisstängsel och bra mycket värre. Och så är det ju nya lokaler på gång. En ockupation leder också till mycket skriverier och man undrar hur folk tar den publiciteten, negativt eller positivt.

Men även om ockupation inte går att genomföra med seger måste det ju väcka uppseende och ge er reklam?
– Det har redan varit reportage i SDS, Arbetet och SkD. Och i alla intervjuer med grupperna har våra lokalproblem nämnts. Så det har kommit ut publicitet ändå kring det hela.

Även om Lokalen har betytt mycket för musiken i Lund så betyder nog Henrik Venant och Heartwork Records lika mycket för utvecklingen och samarbetet.
– Venant har betytt mycket för hela musikscenen i Malmö/Lund. Heartwork släpper det mesta och intressantaste, i och med att Garboshock och TT Reuter har släppt LP-skivor, har folk och journalister fått upp ögonen för det som Henrik och Heartwork sysslar med. Man får större chans att nå ut, större resurser och speciellt samarbete har betytt mycket. Men Henriks roll som konsertarrangör och fixare minskar, vi måste avlasta honom. Det är omöjligt att begära att han ska göra lika mycket som innan.

Vad hade det varit utan Venant?
– Det hade ändå funnits band i Lund, men det hade inte varit samma kvalitet, utvecklingen och det draget som det är nu.

Hur mycket styr Venant på Heartwork?
– Han styr på det sättet att han väljer vad som ska ges ut. Men han har rätt vida begrepp, vi låter mer popigare och gladare än dom vanliga Heatrwork-banden. Dom har oftast ett mer ovanligare sound och mer kulturuppbyggnad kring sig. I studion är det vi som slutligt bestämmer, han försöker bara få fram det bästa ljudet och ge små tips. Det är ju han som kan studion, men det är aldrig nån styrd grej.

Thåström har sagt: ”Jag har aldrig hajat vad punk är”. Förstår du honom, har han rätt?
– Punk har för det första med rockmusik att göra. Samtidigt är det ett ställningstagande, inte direkt politiskt, men socialt. Ett socialt ställningstagande att man reser sig upp och sjunger och säger att så som det ser ut nu är inte bra. Punk är att vara sig själv, sägs det, men det stämmer kanske inte heller. För det finns ändå på vissa ställen en viss gruppbildning och ett visst sätt att vara och se ut på.

– Men jag förstår vad han menar. Egentligen är det inget, det är en livsstil på sätt och vis. Men det stämmer inte heller. Många punkare anser att livsstilen punk är att skita i att jobba, skita i att ställa upp på någonting som samhället gör. Om man ser det på ett ytligt sätt och tittar i brotts- och datorregister ser jag ut att va en trevlig medborgare som jobbar på ett sjukhus. Men det är väl en stil. Ett likartat sätt att tänka, samma musiksmak i vissa delar och ett likartat sätt att uttrycka att man hör till den gruppen.

Behövs det en politisk utveckling för att den ska överleva i sin nuvarande form?
– Det politiska är svårt, då hamnar man lätt i det där att man börjar predika dogmer. Musiken måste få en att tänka att göra nåt själv. Om man gör det för mycket politiskt glömmer man lätt bort att ha roligt, men samtidigt måste man följa med en viss medvetenhet.

– Själv har jag en socialistisk inställning, men inte partipolitisk bunden. Jag sympatiserar mycket med det samhällssystem som syndikalisterna förespråkar, men det är helt omöjligt att bygga upp om inte alla människor i samhället ställer upp. Och det gör dom inte. Då måste man införa lagstiftningar, förordningar och på nåt sätt få dom här människorna in i systemet. Men det fungerar inte, utan då blir det precis som det är nu. Jag tror aldrig att man kan skapa ett idealsamhälle, för människan är i grund och botten girig och hagalen. Men man kan försöka förbättra det här samhället så mycket som möjligt.
Gör du något själv för att förändra det?
– Rädsla ställde upp och spelade gratis på några stödkonserter för Atomkraft nej tack. Enskilt vet jag inte… jag röstar – vpk i senaste valet.

För ett halvår sedan var det nästan en sport att hata Clash. På ett ytligt sätt gick det bra, dom var stora, men argumenten tröt ganska snart. Dom tendenserna har även funnits i Sverige ett flertal år. T.ex. Moderns skulle hatas av en viss Malmö-grupp osv. Men nu har dom tendenserna kommit i svängning igen och Ebba Grön får den här gången stå i rampljuset och ta emot all skit. Dom ska hatas, dom är för stora, men inga fullgoda argument finns och har hörts. På gruppen SPY´s singel står det ”vi tackar alla punkband utom Ebba Grön”. Varför blir det så?

– Fånigt, Ebba är ett av dom band som är helt ärliga. Men jag förstår att det finns dom som tycker att Ebba har blivit för stora. Det blir ofta så här när det är en liten krets som punken. De vill behålla sin stil och musik för sig själva. Om då ett band som Clash eller Ebba Grön producerar sig bättre på skivorna, utvecklar sig, tar med lite blås och klaviatur som gör att en massa människor och lyssnargrupper får upp ögonen för dom, blir naturligtvis deras ursprungspublik avundsjuk och tycker att bandet har svikit dem. Punkarna anser då att bandet inte längre är deras grupp utan allas egendom. Jag tycker det är fel, varken Clash eller Ebba har på nåt sätt sålt sig, dom skriver fortfarande de texter dom vill och den musik dom vill.

Idag är allting kritik. Läser man en tidning är det mesta kritiskt skrivet, och när man pratar med en vanlig människa diskuteras det ofta kritiskt om olika saker, både positivt och negativt. Punken är kritisk i alla avseenden. Den har riktat kritik mot alla och alla har fått motta kritik från alla håll och kanter. Men något som knappast existerar är självkritik mot det man själv gör. Men för att förändra sin egen situation behövs det självkritik och det skulle nog många må bra av.

– Det finns för lite självkritik, det stämmer. Eftersom jag är inne i den här rörelsen tycker jag att mycket av det här klagandet mot Svensson stämmer. Jag har själv blivit utsatt för folk som tycker att jag är en sån där jävel som visar röven på scen, ungefär. Man upplever hur lite dom egentligen vet och hur lite dom tar reda på innan dom påstår någonting. Sen vet man själv hur dom lever sitt liv. De flesta kommer från ett hem som är rätt Svensson-betonat, det gäller att skaffa sig ett bra jobb, lön, titta på TV och gå på bingo. Det stämmer jävligt mycket, det ser man.

– På något sätt tycker jag att dom formuleringar som punkare använder om andra människor oftast är mer välgrundade än vad deras värderingar om oss. Det är klart att självkritik skulle behövas. Men det börjar komma också, just i och med att det utvecklas, musiken har utvecklats och texterna har utvecklats. Människornas personliga tankar utvecklas också. Det är inte längre samma jätteprotestskri. Det har blivit mer nyanserat.

Vad tycker du om att band som Garboshock och TT Reuter ställer upp i Vecko-Revyn, medan däremot många andra band bojkottar dem och vägrar ställa upp?
– Först och främst skulle jag vilja säga att det är ett bevis på att punken inte är så enkelriktad och att det finns band som söker egna vägar och gör olika saker. Det är ju en väldigt stor kritik av band inom rörelsen, många tycker liksom: fy fan för att ställa upp i Vecko-Revyn, och andra tycker fy fan för att ställa upp i Musikens Makt. Jag tycker i princip inte det är nåt fel att ställa upp för en tidning som Vecko-Revyn. Dels når det en himla massa människor, dels kan du få fram vettiga grejer om dom gör en objektiv artikel och skriver det man har sagt. Om man själv tycker att man har någonting att ge publiken, både när det gäller text och musik, vill man naturligtvis att så många som möjligt ska lyssna på det.

Men på senare tid har Alexandra kört igång rockklubben Roxy, som sköts av killarna på Pet Sounds, och många svenska grupper har spelat där. Är man då inte inne i tidernas trend om man ställer upp på ett sånt spektakel?
– Alexandra är inget bra exempel egentligen. När jag var i Stockholm såg jag Moderns på Roxy och biljettpriserna var skyhöga. En stor del av publiken var den gamla vanliga kändistruppen – Tomas Ledin, Britt Ekland och Magnus Uggla.
Hade dom gått till Musikverket om Moderns hade spelat där? Det hade dom säkert inte gjort. Man kan fråga sig ifall dom egentligen är intresserade av musiken eller om dom går dit bara för att snacka med varann och hamna i Vecko-Revyn.

Hade Rädsla ställt upp och spelat på ett sådant ställe?
– Jag hade tyckt att det hade varit en kul grej för att det är så sjukt. Man riktar sig inte alls till den publiken och man vet att dom inte fattar nåt av det vi säger. Risken finns för att man blir för allvarlig, att man vägrar spela där, vägra dom tidningarna och vägra det och det osv.

På senare år har fler och fler tagit instrumenten och mickarna i egna händer och varit saliga över att dom själva har lyckats skapa något, som ansågs som en omöjlighet för några år sedan om man inte hade gått i musikskola ett antal år. Många har ångrat att dom inte började på en gitarr- eller trumkurs istället för den där blockflöjtskursen som morsan tvingade dom till. Det har betytt mycket för många att själv få göra något med musik. Att inte behöva sätta på sina skivor och känna avundsjukan över artisterna som spelar. Musiken är en stor del av livet, kanske den väsentligaste för många.

– Musiken betyder mycket för mej. Allt från rock, punk, reggae till soul och Dylan. Det är ännu roligare när man spelar själv, man lyssnar då på ett helt annat sätt.

-Att vara sångare har blivit en stor kick för mej. Från början var det en rolig grej, men nu på senare tid har jag börjat tycka att det vi gör är bra. Det kommer fram människor och säger: ”fan vad du sjunger bra”, och det är en enorm kick. När folk nu kommer för att lyssna på oss, och inte för att de är polare, känns det skönt.

Rädsla har utvecklats enormt sen sin första spelning i augusti –79, då dom var ett traditionellt punkband med felspelningar och Tham som hade texterna i handen. Nu låter dom inte så opolerade och råa utan låtarna är mer melodiösa och poprockigare. Men det som betydde mest för Rädslas utveckling var nog när Fredde som med som gitarrist. Fredde spelade tidigare med D-Kon och kom med i gruppen i fjol höstas. Han är en fenomenal låtskrivare och har tillfört bandet det där lilla extra som behövdes för att göra dom till en kompetent rockgrupp. Dom har skapat sin egen profil och gör sin egen musik.
– Vi har alltid låtit så här, men inte kunnat framföra det live. Antingen har vi varit för fulla eller för nervösa eller helt enkelt inte tillräckligt skickliga.

Hur fungerar det annars i gruppen. Några schismer?
– Visst är det schismer då och då. Någon vill göra en låt åt det hållet, någon annan vill skippa den helt och den tredje vill göra den åt något helt annat håll. Men där kompromissar vi ganska mycket. Det slutresultat som blir, det blir att det låter Rädsla om det. En viss personlighet…
”Som ett bevis”, på att Rädsla existerar….
RiP Nr 14-15 Text Janne N Foto: Anders Torgander

The Tin Can People Nr 1 1980
RÄDSLA
Efter intervjun med Niels, drog vi ner på stan för att äta. På väg ner träffade vi Nico, Niels berättade för honom att vi höll på att göra ett fanzin, så han sa till oss att vi kunde komma med till en lokal som Nico hade fått tag i efter 15 års vänta. När vi kom dit var folk i full färd med att måla väggar och tak. Vi fick reda på att det fanns 21 studiecirklar och 9 grupper som höll till där. Somliga rum höll man på att isolera.
Det var rummen som banden skulle repa i. Från början var det meningen att ingen inblandning utifrån skulle äga rum, men ABFs finansierar det och banden anses vara studiecirklar, och det enda de behöver göra är att skriva på hur länge de repat. Det är också tänkt att de nio grupperna ska ut på en mindre turné i mars. När vi var där fick vi tag på 3/5 delar av Rädsla, så det blev en improviserad intervju.

Rädsla är en relativt ny grupp. Mats, Buhre och Henki började spela i början av april. Tham kom med i augusti och Fredde den 6e oktober på SAC-galan.
Rädsla har 7-8 stycken egna låtar inrepade, plus Strys Anarki. De har också 6 nya låtar som de inte repat in ännu. Bandet har utvecklats ganska mycket sen Fredde kom med. De har haft 4 spelningar, tre av dem på Bohemia (Fredmans) och en på Morkullan (Ungdomens hus) och så her de kuppat en gång när Fiendens Musik spelade.

Rädsla ska spela på två stycken ”Nej tack” galor, den ena 29 i Folkets Hus i Lund med b.la TT Reuter och den andra 1:a i Staffanstorp. Många kallar deras musik för råpunk men själva anser de att det är mer poppunk. Låtarna skriver Fredde och Henki för det mesta, men på senaste tiden har det varit Fredde som gjort låtar. Texterna skriver de allihop men Tham får ofta ändra på dom så att det passar hans sätt att sjunga. Det är bara Henki och Fredde som spelat med andra band innan. Fredde var med i D-Con och Henki har spelat med tre olika band.

Medlemmarna i Rädsla har sysslat med musik olika länge, Henki och Fredde har spelat i ca sex år, Mats och Buhre i ca ett år och Tham har aldrig spelat innan Rädsla.

Namnet Rädsla fick dom från en låt som dom kallade Rädsla. Dom tyckte namnet var ett bra namn eftersom det finns ofta i tidningar med både roliga och häftiga betydelser.

De har inga speciella influenser och hemma lyssnar de på Outcast och Clash, och liknande.
Det är tal på att Rädsla ska medverka på HeartWorks kommande samlingsplatta. (Den första kommer när som helst). Men kommer det någon skiva innan så blir det en Ep. De repar 3-4 gg i veckan, och de tycker inte att skolarbetet kommer i kläm (Tham och Buhre jobbar, de tre andra går i skolan). Annars är det mest jobbigt att Fredde bor i Staffanstorp och måste passa busstider o dylikt. Innan de fick den nuvarande replokalen, så repade de i samma lokal som Tax, det var Tham som kände medlemmarna, så de fick dela lokal med dem utan att betala någon hyra. Men sen sprack Tax och Vinyl tog över lokalen.

Själva tycker de att de inte haft någon perfekt spelning, antingen har gitarren eller sången varit för hög eller låg. Åldern på medlemmarna i bandet varierar mellan, Fredde som är 16 och Tham som är 22 år. Tham lär visst vara ”kung” i bandet, han ska b.la kalla sig själv för ”DENNE” (!?!?)
The Tin Can People Nr 1 1980