De Class
Stockholm – Skärholmen 1982-1984
Historik:
I Skärholmen liksom i andra förorter frodades musiklivet på gräsrotsnivå. Det har ofta tidigare avhandlats vilken mängd med band och musiker som härstammar från Skärholmen med omnejd. Legendariska är historierna om hur KSMB uppstod ur ett initiativ på den så kallade TTF, Timme Till Förfogande, då man ledsnade på och ville konkurrera med Skärholmens Brassensemble och därför bildade Skärholmens Punkensemble.
Då jag gick i ettan i Skärholmens Gymnasium annonserade musiklärarna att man lånade ut musiklokalerna som replokaler under vissa dagar på eftermiddagen och var man intresserad var det bara att höra av sig. Viss utrustning fanns att tillgå. Utan att ha någon egen erfarenhet av att spela i grupp utan bara ha börjat hänga på en och annan spelning anmälde jag mig. Jag hade provat att knäppa lite på en elbas i en musikaffär och hade fått för mig att det kunde vara grejen för mig. Nu gällde det bara att hitta några bandmedlemmar till. Jag kom att prata med några i parallellklassen om detta och till första tillfället var vi fyra man som försökte hitta något slags tema. Per Schneider på trummor, Ove Lindström på piano, Peter Bodlund på gitarr och jag på elbas. Det gick väl sådär. Vi försökte ett par tre gånger men det fanns inget riktigt driv och ingen erfarenhet av band så det rann ut i sanden. Men tiden hade jag kvar.
I min klass gick Gabbi Guiance, som redan skördade framgångar i Kekkonen Heroes, och han hade väldigt roligt åt att min plan gick i stöpet. Mest därför att vår klass hade ett slags hatisk inställning till vår parallelldito, framför allt inom idrotten men även inom annat. Gabbi tyckte dock att vi skulle ta vara på min reptid och göra ett försök ändå. I klassen gick också Peter ‘Hampan’ Hamnström som var minst lika novis som jag på elbas men ändå var mycket intresserad av att bli basist i detta fragment till band. På trummor engagerades Steven Kelly, gitarrist i Kekkonen Heroes. Själv fick jag ta tag i keyboards och det var väl egentligen det jag kunde något så när…
Första repet tog vi bara en redan befintlig låt, Kungens Man av Björn Afzelius, för att komma igång. Tanken var inte att vara ett coverband utan här skulle det skrivas egna alster. Det gick trögt men framåt och efter ett par veckor satt den något så när. Sedan blev det sommar och vi gjorde ett uppehåll. På hösten ansökte vi snabbt och fick tid igen och nu började vi fila på en egen låt. Det blev en halv cover kan man säga. I skolan hade nu en ny mattelärare, Ingrid Gustafsson, börjat. Hon var minst sagt speciell. Och hon fick ganska snabbt öknamnet Semlan. Inte så mycket för sin relativa rondör utan för helhetsintrycket då hon gick över skolgården. Tänk er en rund dam i beige halvlång kappa, gräddvitt permanentat och nacklångt hår samt på toppen en beige basker. Jämför detta med en semla och ni har hela sammanhanget klart för er. Hon var dessutom svår, i alla fall för mig som fick se betyget rasa. Detta utvecklade naturligtvis en viss avog inställning till henne varvid vi nu kommer till vår låt, Semlan Brinner.
Semlan Brinner gjordes till hälften med en egen text till musiken av The Clashs ‘London’s Burning’ men den andra hälften med ett egenkomponerat stick. Den blev inte så lång, 1:30, men den var kraftfull och vi tyckte vi fick fram vårt budskap. Om än, i backspegeln, kanske inte med den mest avancerade lyriken.
Det började vankas skolfest och vi lyckades bli engagerade som ett av de tiotal band som skulle spela. Kekkonen Heroes var redan engagerade så Gabbi och Steven lyckades klämma in oss direkt efter dem men före Carolas dåvarande band Stand By. Men vi hade ju bara två låtar. Och vi hade ju inget namn. Hampan lyckades till slut klämma fram det fantastiska namnet Djungelbullarna och så fick det bli. Dagen för festen hade jag arbetat upp en enorm nervositet. Som tur var hade vi lyckades muta en trasig själ utanför Systemet att köpa ut en pava vin, en Perlette (ja, ja) vilken definitivt skulle användas till att stärka sig. Uppvärmning skedde hemma hos Pelle Bergströmer till tonerna av Magnus Ugglas ‘Varför ska man ta livet av sig…’ och som man inte var så fasligt van att pimpla vin blev man ganska glad i hatten. Väl nere på festen närmade sig tidpunkten för vår debut och jag försökte glömma och hoppa framför KKHS så gott jag kunde.
Så var det dags. Jag vet inte vad jag trodde jag var för stjärna men min första fråga uppe på scenen var varför ingen kopplat in min synth. Det hade nog förväntats att man skulle göra det själv men jag hade inte en susning om var den skulle pluggas in så i den stunden bestämdes att jag fick sjunga istället, något jag hade tänkt att göra ändå litegrann. Så räknade vi in för Semlan Brinner och i ögonvrån såg jag plötsligt henne stå i dörren i sin roll som festvakt och under bråkdelen av en sekund tvekade jag men så körde vi. Och vilket drag det blev på golvet. Vilken adrenalinkick. Efter första låten drog vi igång med Kungens Man och efter den blev det Semlan en gång till följt av Kungens Man. Publiken ville ha ett extranummer så det fick bli Semlan för tredje gången men sen tyckte arrangören att det fick räcka och gjorde plats för Stand By istället. Såvitt jag minns, jag kan ha fel, var det inte ens hälften så många som diggade till dem. För mig var det i alla fall klart, det här var kul, det här skulle vi hålla på med.
I vår klass gick också Anders Bentell, så småningom trummis i bland annat Pelle Almgren och Wow Liksom, och han började bli sugen på att vara med och det gav oss ju en möjlighet att bli ett renodlat klassband. Sagt och gjort, Steven fick koncentrera sig på KKHS och vi blev snart klara över vårt slutgiltiga namn, en ordlek mellan just klass och The Clash som mynnade ut i De Class. Bandet var klart, namnet var klart, nu saknades det bara låtar. Under denna period skrev vi i alla fall några stycken som Rätt Eller Fel, Stadsbarn och så klart Piska och Slå.
Vid något tillfälle, då Anders inte kunde vara med och repa, ryckte istället det musikaliska geniet Totte Alonzo in och trummade. Det visade sig bli än mer kreativt de gånger Totte var med och vi kom så småningom fram till att det var just Totte som skulle sköta trummorna så småningom. Inte minst som han, förutom att sköta trummandet exemplariskt, också kunde hjälpa Hampan med att fixa en bra basgång, Gabbi med att hitta gitarrackord och mig själv med lite keyboardslingor. Anders var nog dessutom sugen på större utmaningar så att vi gick skilda vägar var knappast någon konflikt.
Att Totte och Gabbi var lillebrorsor till KSMB’s sångarduo Micke och Steppan var knappast till någon nackdel vare sig vad gällde reptider, som nu oftast var i Kärsbyskolan i Norsborg, eller spelningar. Vi fick till några låtar till som Klockorna och En Bomb. En Bomb kom till så att Hampan hade skrivit en text och kom till mig med uppdraget att sätta musik till detta. Han beskrev ungefär vad han ville få ut och jag gick hem och klinkade fram en slinga på keyboarden, denna gång utan Tottes hjälp. Färdig med den tog jag för första gången tag i att försöka lära ut till de andra vad jag fått ihop och det tog inte lång tid förrän den satt och kanske, jämte Semlan Brinner, blev vårt mest kända alster.
Vid ett tillfälle, vid en konsert på Kärsbyskolan, spelade Spion 13 precis före oss och när sångerskan Katti Flemström presenterade en av låtarna, En Bomb, så hajade vi till men log åt sambandet. När så Katti sjöng ut den första textraden ‘Det var en helt vanlig dag’ om än med en annan melodi så blev det nästan otäckt. Fast efter detta skiljde sig de båda låtarna väsentligt åt. Tror för övrigt vi båda vid detta tillfälle var förband åt Stadion Der Jugend (senare bara Stadion) vilket fick ett litet lustigt efterspel. Vid en konsert på saligen avsomnade Ritz på Folkungagatan var vi senare och såg just Stadion och det märkliga inträffade att publiken mellan två låtar började ropa på att få höra Semlan Brinner. Uppenbarligen en hängiven skara som var med i Kärsbyskolan och inte helt kunde skilja på vem som spelade vad och jag vet inte i efterhand om vi eller Stadion ska vara mest nöjda med den sammanväxlingen.
Vi närmade oss nu tankar på att spela in våra låtar, både för att för en gångs skull få dem att låta riktigt bra men också för att kunna använda som demo. Ett första försök gjordes vintern 1982/83 hemma hos Magnus Wollsén där vi kopplade en tafflig variant av inspelningslokal med portastudio med fyra kanaler. Och för att få så många kanaler som möjligt spelade man in på tre, mixade ner på den fjärde och la på tre inspelningar till. Men då var det ju för sent att mixa om de tre första inspelningarna men vad tusan… Det gick ok och vi spelade in de flesta låtar vi nu hade totat ihop.
Det kändes ganska coolt att kunna höra våra låtar på band men vi ville nu gå vidare och göra en skiva. Vi insåg väl att vårt material var lite för klent för att få något skivbolag att nappa så vi beslöt att göra det själva. Vi kollade upp hur man gjorde och vad det kostade. Bokade upp en studiotid, åtta timmar, på Studio Parhda i en källare på Bjurholmsgatan på Söder. Sedan skulle vi finansiera kalaset också. Vi började sälja 21-lotter, ni vet sådana som man öppnade tre luckor på med spelkort bakom och fick man 17 till 21 fick man vinster. Får väl erkänna såhär 30 år senare att vi manipulerade lotteriet en smula genom att med en nål peta upp lotterna i fogarna och ta bort 21- och 20-vinsterna, allt för att maximera förtjänsten. Sedan fick vi en del ekonomiskt stöd från den vid denna tid vid riklig kassa stadde Micke ‘Dödarn’ Nilsson. Som motkompensation skulle vi ange Slant von Pluring Records på etiketten. Vi bestämde också att spela in fyra låtar för en EP (vinylplatta i singelformat men med två låtar på varje sida för eventuell nutida ungdom som läser detta). Valet föll på En Bomb, Semlan Brinner, Rätt eller Fel samt Klockorna.
Väl i studion insåg vi att mycket tid gick åt till att vänta, jag var dessutom förkyld och öste i mig halstabletter för att kunna sjunga när sångspåret skulle läggas på. Så småningom lyckades vi dock med konststycket att både spela in och mixa ihop en mastertejp färdig att skicka till skivpressning samtidigt med ett original för tryck av etiketter och konvolut. Som framsida valdes ett motiv från en affisch ur en Amnestykampanj medan baksidan skrevs på maskin av mig med info och sångtexter och med vår logga i bakgrunden.
Det var ju viktigt att skivan blev klar innan vi gick ur gymnasiet 1983 eftersom vi givetvis insåg att det var här vi hade vår marknad. 550 ex trycktes upp och vi var tvungna att ta 25 kr styck för dem för att gå ihop. Skivorna kom med några veckor kvar och försäljningen kunde börja. Förutom att vi lyckades prångla ut 10 skivor var till Skivfönstret och Pet Sounds var det ett hårt jobb av oss själva. Många var de släktingar som fick skivan i present men många såldes faktiskt runt om i Skärholmen. Vi gjorde även en liten kupp då vår innestående klasskassa skulle fördelas. Vi lyckades på något sätt norpa 25 kr var av alla mot att de fick en skiva istället. Till slut såldes faktiskt lagret i stort sett slut och för bara några år sen såg jag att ett ex auktionerades ut på Tradera för över 400 kr. Då blev man nästan rörd.
Vi spelade faktiskt in en video också. I ett projektarbete som Anja Hildén hade fick vi agera till vår låt En Bomb. Hampan kunde inte vara med så vi lånade in Poppe Schubert på bas. Vi fick dessutom ta vad som fanns i musiksalen till instrument. Gabbi körde gitarr medan Poppe fick ta en ståbas och Totte tog bongotrummor. Jag hittade ett dragspel med tangenter, ett accordion, och bidrog dessutom med smakfulla köttsår på benet efter en cykelvurpa. Den blev rätt osynkad och jag har ännu inte sett den i ett format som jag kan lägga ut eller lyckats ta reda på hur den skulle kunna konverteras men det kanske kommer. Lite snapshots dock i vänsterkant hela vägen ner…
Sedan följde ett knappt år av mindre aktivitet, både Hampan och jag ryckte in i lumpen så det blev väldigt sporadiskt med rep men vi lyckades göra åtminstone två låtar till, Månen och den av stylophone 
inspirerade Galärrock. Efter att vi ryckte ut bokade vi åter upp studiotid för inspelning men denna gången ville vi att det skulle bli riktigt bra så vi tog två dagar på oss samt hjälp av Steppan och Peter Ampull från KSMB. Deras hjälp tillsammans med Tottes musikalitet var ovärderlig och även så här många år senare tycker jag att det låter rätt bra. Vi spelade in Galärrock, Månen och den första versionen av Steppans Hästar av Stål som senare kom, något omgjord och omdöpt till Blickar av Stål, på KSMB’s comebackplatta ‘En Gång Till’.
Men tyvärr började intresset, av olika anledningar, minska för att hålla ihop bandet. Dessutom hade Totte börjat spela med Stockholms Negrer vilka hade klart större förutsättningar att bli stora med Johan Johansson, Micke Alonzo och Poppe Schubert i uppställningen. Sista året hade vi en luciaspelning på Bygget i Rönninge som förband åt Ted Åström och Boogie Bros och det roligaste med den spelningen var, förutom rekordgage, att Ted ‘Olyckan’ Åström uttryckte sitt stora missnöje med att behöva dela loge med ett okänt punkband från Skärholmen. Vi bestämde oss sedan för att lägga ner.
Totte lyckades bra med Stockholms Negrer innan han började bli sjuk. Det man kan säga om honom var att det var tur att vi hade honom som musikalisk mentor för annars hade vi nog inte gått framåt någonting. Han gick bort alldeles för tidigt 2006 bara 41 år gammal men han hann göra många avtryck i Skärholmens musikliv. Hampan lade basen på hyllan och Gabbi spelar nog inte mycket gitarr numera vad jag vet. Jag själv började spela med Steppans nya band i Fruängen, Tugga Bult, men det är en helt annan historia. Jag själv har numera övat upp mitt klaviaturspelande och skulle nog idag klassa mig som hyggligt musikaliskt kunnig ändå så vem vet, en eller annan gång kanske jag drar igenom låtarna a capella vid något tillfälle.
Det var några roliga år med mycket minnen om än vi knappast var ett av de mer lysande eller aktiva banden. Men vi blev berömda i stora delar av Skärholmen och Norsborg och spelade på skolgalor, punkgalor och annat. Vi valde till och med artistnamnen Gabbi Gibb, Totte Tamburin, Peter Plankton och Bo Benzin. Vi är omnämnda på lite punksidor på nätet och dessutom i The Encyklopedia of Swedish Punk som kom för några år sedan. Men vi var definitvt inget punkband. Gabbi, som smyggillade Gyllene Tider, och jag som smög iväg på Depeche Mode och Ultravox konserter bidrog nog till att vi i alla fall försökte vara ett pop- och rockband. Sedan kanske vi inte riktigt räckte till. Historien om De Class är därmed berättad och vi lär knappast återuppstå eftersom den mest musikaliske länken inte längre finns ibland oss.
Nedan följer länkar till de av våra låtar som finns på Youtube, faktiskt de flesta inte utlagda av oss utan av någon som kallar sig The Skitbajs:
En Bomb, Semlan Brinner, Rätt Eller Fel, Klockorna och Galärrock.